onsdag 26 november 2008

Ärkebiskopen och klimathotet – individens och kyrkans ansvar för verkliga resultat?

Det är utmärkta initiativ som ärkebiskop Anders Wejryd och Svenska Kyrkan tar i klimatfrågan. Det gäller inte minst sammankallandet nu i helgen av ett trosöverskridande toppmöte för att öka trycket på världens politiska ledare. Svenska kyrkans annonser i stora tidningar och Anders Wejryds DN-debattartikel den 9 november väcker dock två frågor, dels hur individen ska ta sitt individuella ansvar, dels om Svenska kyrkan är beredd att ta konsekvensen av sin ambitiösa hållning, vilket jag innerligt hoppas.

I en av kyrkans annonser sägs att ”var och en kan ta sitt ansvar genom ett förändrat levnadssätt på hemmaplan” (se t ex DN den 24 november). På DN-debatt betonar ärkebiskopen den enskildes ansvar för egna utsläpp: ”varje individ i de rika länderna [måste] ta ansvar för att begränsa sina utsläpp.”

Detta är en sympatisk privatmoralisk hållning, men – som även klimatprofessorn Christian Azar understukit – en sådan får inte förväxlas med de verkliga åtgärder som krävs. ”Om klimatdebatten präglas av renlevnadskrav finns risken att många uppfattar det som att klimatpolitiken förutsätter att vi avstår från det moderna samhällets alla godbitar. Då kanske stödet för politiska åtgärder sjunker och de nödvändiga politiska åtgärderna försvåras.” (Azar i sin bok Makten över klimatet.)

Det finns dessvärre i klimatfrågan en tendens till att fly till, och fokusera på, åtgärder som kan betecknas som goda, och som går i rätt riktning, men som är ineffektiva för att bemästra själva grundproblemet: det globala klimathotet. Att göra klimatgoda handlingar blir lätt det viktigaste, snarare än handlingarnas konsekvenser för klimatet. Därför måste en verkningsfull klimatpolitik fokusera på konkreta frågor om olika åtgärders betydelse och storlek när det gäller minskad halt av växthusgaser i atmosfären.

Sverige kan och bör minska sina utsläpp med minst 40 procent, skriver Anders Wejryd och andra som står bakom, och skriver under, Klimatuppropet, som är en del av toppmötet.

Men varför stanna vid minus 40 procent?

Sverige kan mycket mer än så. Ett nytt kärnkraftverk av senaste finska modell skulle medföra en reduktion av utsläppen med ca 10 milj. ton koldioxid per år, vilket i sig är en minskning med hela 14 procentenheter/reaktor, enligt det sätt att räkna som Weijryd och Klimatberedningen tillämpar. Beslut om att bygga en ny reaktor är alltså viktigare för atmosfären än om Sverige hamnar på de omtvistade minus 30 eller minus 40 procenten i klimatdebatten.

Om Sverige dessutom skulle byta ut de fyra äldsta reaktorerna mot moderna och säkrare reaktorer av nya finska typen, skulle utsläppen minska med ca 22 milj. ton CO2 per år (netto). Det innebär en minskning av utsläppen med hela 31 procent enbart genom fyra reaktorbyten. Sammantaget skulle utsläppen kunna minska med 60-70 procent för Sveriges del. Mot bakgrund av de välmotiverade krav på stora utsläppsminskningar som ärkebiskopen och kyrkan formulerat vill jag fråga: ställer Svenska kyrkan upp på det konkreta ställningstagandet?

2 kommentarer:

Peter sa...

Jag lämnar kyrkan utanför i min kommentar.

Läste i DN 30/11. Skrota satsning på vindkraft. Den typen av utspel är knappast något jag kan försvara eller ställa mig bakom. Vi är bara i början av kunskapen och nyttjande av förnyelsebara energikällor. Idag stöttar vi oss på vattenkraft, kärnkraft och fossila bränslen. Vi har mycket kvar att lära. Forskning och utveckling kommer att visa på nya tekniker och möjligheter. Vi måste vara öppna för nya alternativ. Därför ställer jag inte upp på olika politiska utspel som vill hålla fast vid det gamla, och det som är känt. Vi vet inte vilka möjligheter som dyker upp bakom nästa gathörn. Vindkraft är en möjlighet som vi känner till, varför bromsa utvecklingen.

Carl B Hamilton sa...

Svar till Peter:
Klimathotet är akut. Målet är att så snabbt och kraftfullt som möjligt minska halten i atmosfären av växthusgaser. Detta överordnade mål skiljer förutsättningarna för dagens energipolitik från gårdagens. Vi har ett nytt läge, men partier, miljöorganisationer och många andra har svårt att ställa om från gamla hållningar till en ny klimatpolitisk verklighet.

Flykt till framtiden. Det faktum att klimathotet är akut innebär att tidsaspekten är viktig beträffande de åtgärder vi har att välja bland. Det ligger nära till hands för en liberal att vara teknikoptimist. Men vi måste p.g.a. klimathotets allvar och akuta karaktär utnyttja och fokusera på de tekniska lösningar som redan finns tillgängliga. Det är också ett av budskapen i den s.k. Sternrapporten 2006, liksom i Al Gores prisbelönta film An inconvenient truth. Klimathotet måste och kan lösas främst med dagens teknik. Det duger inte att fly till framtida tekniker som ännu inte finns, eller inte finns i tillräckligt stor skala, eller som inte är i närheten av att vara kostnadseffektiva.

Teknikneutralitet. Begreppet ”teknikneutralitet” i politiken innebär att staten inte ska peka ut vissa tekniker såsom i sig varande mera värda att satsa på än andra; staten ska förhålla sig neutral till medlen men peka ut målen. Forsknings- och utvecklingsarbete i kombination med ekonomiska kalkyler bör styra satsningar som görs med skattemedel. Detta gäller framtiden och introduktion av ny teknik.

När vi idag ska välja teknik för att t ex producera el ska staten ha det viktigaste målet för ögonen: att minimera klimatpåverkan, d.v.s. främja de tekniker som har låga eller inga utsläpp av växthusgaser. Staten gör detta genom att sätta pris på utsläppen, t ex CO2-skatt, handel med utsläppsrätter, men också stöd genom certifikatsystem (som borde omfatta all fossilfri elproduktion, inkl kärnkraft och CCS-teknik), krav och specifikation av konstruktionen av bilar, fastigheter, etc.

Konsekvensen av att idag motarbeta utbyggd kärnkraft i Sverige är att det blir större svenska utsläpp av växthusgaser, att mer kolkraft kommer att användas för att försörja Sverige (bl a med koleldade verk i Danmark). Sverige blir mer importberoende vad gäller el (producerad delvis fossilt), och elpriserna på den nordiska elmarknaden blir något högre, och fluktuerar mer.

För mig kan aldrig mångfald bland äggen i energikorgen vara ett mål i sig. Politikens mål bör helt enkelt vara en reducerad halt av växthusgaser i atmosfären till låg samhällsekonomisk kostnad. För att nå det målet ska vi omgående använda oss av de idag tillgängliga energislag som har den mest kraftfulla och kostnadseffektiva effekten på det målet.

Vi diskuterar här faktiskt inte forskningspolitik, utan ett åtgärdsprogram för lägre CO2-halter som kan leda till en minskning av svenska utsläpp med 70-80 procent till 2030 eller senast 2050.

Ja, det upprör mig när oron för klimatet är mindre än oron för kärnkraften!