Kjell Albin Abrahamsson (KAA), Sveriges Radios förre korrespondent i öst, berättade i P1-morgon idag om att han uppges ha varit en informatör i det svenska Stasiarkivet (han berättade det för mig förra året).
KAA argumenterar emot ett fritt offentliggörande av namnen på svenskarna i arkivet. För att bedöma informationen krävs större kunskap och bättre omdöme i media än som finns i dagens Sverige, är KAAs skäl. (Jag ska själv vara med i radio i frågan i eftermiddag kl 15-16, då KAA har ett soft nyhetsprogram.)
Jag har en nyhet i sammanhanget: Enligt vanligtvis välunderrättad källa i regeringskansliet har alla de svenskar som finns i det svenska s.k. Stasiarkivet underrättats om detta, precis som KAA blivit.
Det man kan säga emot KAA tes om icke-offentlighet för arkivnamnen är att Stasiuppgifterna kommer ut förr eller senare, och då är det bättre att riva av plåstret raskt och direkt, om man nu kan säga så om något som hände före 1989. Vi i Sverige har redan dröjt i 21 år - dvs. en hel myndighetsålder på den gamla tiden.
Argumenten från den DN-debattartikel om Stasisvenskarna den 2/3 2010 som några av oss skrev håller (länk: http://www.dn.se/debatt/sapo-maste-oppna-arkiven-1.1054267), men bör kompletteras med större ödmjukhet för bedömningens höga krav på kunskap om villkoren för människorna i de tidigare diktaturerna i öst.
I grunden gäller dock att Sverige må ha de bästa avsikter av alla länder i Europa, men vårt land är alltjämt sämst i Europa på göra upp med kommunismen, och vi är också sämst på öppenhet när det gäller finansieringen av politiska partier - en klassisk grogrund för korruption.
Legitimeras vårt överseende med dessa mörka inslag i vår politiska kultur, dvs. acceptans för av detta hemlighetsmakeri, av okunnighet om andra länders uppgörelser med det förflutna och deras strikta lagstiftning mot partikorruption? Därför kan vi aningslöst leva med självbilden som moraliskt mer högtstående, vilket samtidigt gör det möjligt för oss att beskäftigt argumentera för andra länders öppenhet och införande av offentlighetsprincip?
Riv bort hyckleriet om vår egen förträfflighet! Nu.
måndag 12 juli 2010
lördag 10 juli 2010
Stort stöd för nya reaktorer
-- Riksdagsbeslutet att bygga nya ersättningsreaktorer har uppenbarligen ett mycket brett stöd. Bara en liten minoritet vill riva upp beslutet. Det gäller även inom Centern och Socialdemokraterna.
Om du prenumererar på mitt nyhetsbrev Hamiltons Blandning kan du få hela undersökningen, eller skriv till carl.b.hamilton@riksdagen.se.
Beslutet fattades av riksdagen före sommaren. Det starkaste stödet i mätningen finns bland män och i de borgerliga partierna, inklusive Centerpartiet där över 80 procent stöder beslutet. Totalt stöds det av 72 procent medan 28 procent är emot.
Även i S, som har lovat riva upp beslutet vid en valvinst, är 66 procent för men bara 34 procent emot. Bland LO-medlemmarna är 71 procent för, medan det väger jämt i Vänsterpartiet mellan för och emot. Bara bland Miljöpartiets (MP) sympatisörer vill en knapp majoritet riva upp beslutet, 55 procent.
-- Ledarna för Socialdemokraterna går helt i otakt med sina sympatisörer och även med LO-folket i energifrågan. MP är ensamt om att ha en intern majoritet för att riva upp beslutet.
-- Många efterfrågar en blocköverskridande energipolitik. En sådan måste uppenbarligen innebära ungefär detsamma som riksdagsbeslutet för att kunna stå i samklang med en bred majoritet av folkviljan.
Hela undersökningen sänds på begäran. Den inkluderar även en opublicerad partisympatiundersökning, som visar ett Alliansförsprång.
Om du prenumererar på mitt nyhetsbrev Hamiltons Blandning kan du få hela undersökningen, eller skriv till carl.b.hamilton@riksdagen.se.
Beslutet fattades av riksdagen före sommaren. Det starkaste stödet i mätningen finns bland män och i de borgerliga partierna, inklusive Centerpartiet där över 80 procent stöder beslutet. Totalt stöds det av 72 procent medan 28 procent är emot.
Även i S, som har lovat riva upp beslutet vid en valvinst, är 66 procent för men bara 34 procent emot. Bland LO-medlemmarna är 71 procent för, medan det väger jämt i Vänsterpartiet mellan för och emot. Bara bland Miljöpartiets (MP) sympatisörer vill en knapp majoritet riva upp beslutet, 55 procent.
-- Ledarna för Socialdemokraterna går helt i otakt med sina sympatisörer och även med LO-folket i energifrågan. MP är ensamt om att ha en intern majoritet för att riva upp beslutet.
-- Många efterfrågar en blocköverskridande energipolitik. En sådan måste uppenbarligen innebära ungefär detsamma som riksdagsbeslutet för att kunna stå i samklang med en bred majoritet av folkviljan.
Hela undersökningen sänds på begäran. Den inkluderar även en opublicerad partisympatiundersökning, som visar ett Alliansförsprång.
lördag 3 juli 2010
"Hur mycket till välfärden?" Kommentar till oppositionens fråga inför Almedalen.
"Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson kräver under [Almedals-] veckan svar från alliansen på hur mycket de vill satsa på välfärden. Om regeringen fortsätter att göra fler skattsänkningar lovar oppositionen att lägga motsvarande summa på skola vård och omsorg" (SVT 3/7). Så skriver SVT i ett referat från oppositionens pressträff idag.
I en växande ekonomi kan den offentliga sektorn få högre intäkter även om skattesatser sänks genom att skattebasen växer. Oppositionen förutsätter felaktigt att en lägre skattesats (=skattesänkning) innebär lägre totala intäkter för det offentliga. Men så behöver det inte vara. I Sveriges fall kan vi tvärtom se att lägre skattesatser under senare år har kunnat kombineras med en lägre statsskuld än när regeringen tillträdde. (Talet om sänkta skatter med lånade pengar är därför oriktigt eftersom statsskulden inte ökat utan minskat.)
Oppositionen vallöfte idag förefaller därför vara: Vi lovar högre skatter och att en högre andel av BNP-tillväxten åren 2011-2014 skall omhändertas av det offentliga - om vi vinner valet . Vi lovar att ingenting av BNP-tillväxten, eller endast en liten del där av, skall tillåtas stanna hos väljarna i form av bättre privata inkomster.
Men då återstår ändå den centrala frågan: finns det permanent "reformutrymme"? Nej. Inte med den konjunkturbild vi har nu.
För närvarande finns Konjunkturinstitutets prognos om en temporär möjlig stimulans om 25 mdr kr år 2011 (prognos 23/6). Idag finns ingen ekonomisk information som skulle öppna för ett ökat permanent reformutrymme, dvs. ökade utgifter eller sänkta skatter, de närmaste åren. Det är möjligt att ett sådant utrymme uppstår, men det finns inte idag.
Snarare är aktuella ekonomiska data från omvärlden skakiga eller negativa. Sålunda sammanfattar idag Financial Times om USA: "US jobs data hit at flagging recovery. Figures are significant setback for Obama." (Amerikansk arbetsmarknadsstatistik tyder på försvagad uppgång. Siffrorna väsentlig motgång för Obama. 3/7).
I Europa mal den ekonomiska krisen vidare - utom i Sverige och några få andra länder - och t ex nästa prövosten är s.k. stresstest av bl a tyska och franska banker, som sannolikt medför krisstämning och krav på nya statliga kapitalinsatser i finanssektorn. Financial Times ledare för dagen gäller också konjunkturen i världen, inte bara i USA, och den går i moll under rubriken: "Recession is still a looming menace. Governments must not assume that recovery is here". (Konjunkturnedgången är fortfarande en hotande plåga. Regeringar får inte utgå från att återhämtningen är här.)
Den svenska regeringen kan tvingas gå till val på det ansvarstagande budskapet att det inte finns något permanent reformutrymme år 2011. Vi ser nu visserligen en mycket kraftig återhämtning i svensk ekonomi. T ex beräknar Riksbanken BNP-tillväxten i år till 3,7 procent (30/6). Ändock har Sverige ännu inte kommit tillbaka till de BNP- och exportnivåer som rådde innan krisen knockade världen hösten 2008. På lång sikt - dvs. när återhämtningen är genomlöpt - är frågan om Sverige kan växa så mycket snabbare än ekonomierna i vår nära omvärld. Om vi är skickliga och förmår stå emot återhämtningens och övermodets frestelser kan vi kanske växa marginellt bättre än vår nära omvärld. Nedåtriskerna är dock väsentliga om man i Sverige misstar den pågående återhämtningen för en permanent högre svensk tillväxttakt. Utvecklingen bortom 2011 är naturligtvis ännu mera osäker än 2011.
I en växande ekonomi kan den offentliga sektorn få högre intäkter även om skattesatser sänks genom att skattebasen växer. Oppositionen förutsätter felaktigt att en lägre skattesats (=skattesänkning) innebär lägre totala intäkter för det offentliga. Men så behöver det inte vara. I Sveriges fall kan vi tvärtom se att lägre skattesatser under senare år har kunnat kombineras med en lägre statsskuld än när regeringen tillträdde. (Talet om sänkta skatter med lånade pengar är därför oriktigt eftersom statsskulden inte ökat utan minskat.)
Oppositionen vallöfte idag förefaller därför vara: Vi lovar högre skatter och att en högre andel av BNP-tillväxten åren 2011-2014 skall omhändertas av det offentliga - om vi vinner valet . Vi lovar att ingenting av BNP-tillväxten, eller endast en liten del där av, skall tillåtas stanna hos väljarna i form av bättre privata inkomster.
Men då återstår ändå den centrala frågan: finns det permanent "reformutrymme"? Nej. Inte med den konjunkturbild vi har nu.
För närvarande finns Konjunkturinstitutets prognos om en temporär möjlig stimulans om 25 mdr kr år 2011 (prognos 23/6). Idag finns ingen ekonomisk information som skulle öppna för ett ökat permanent reformutrymme, dvs. ökade utgifter eller sänkta skatter, de närmaste åren. Det är möjligt att ett sådant utrymme uppstår, men det finns inte idag.
Snarare är aktuella ekonomiska data från omvärlden skakiga eller negativa. Sålunda sammanfattar idag Financial Times om USA: "US jobs data hit at flagging recovery. Figures are significant setback for Obama." (Amerikansk arbetsmarknadsstatistik tyder på försvagad uppgång. Siffrorna väsentlig motgång för Obama. 3/7).
I Europa mal den ekonomiska krisen vidare - utom i Sverige och några få andra länder - och t ex nästa prövosten är s.k. stresstest av bl a tyska och franska banker, som sannolikt medför krisstämning och krav på nya statliga kapitalinsatser i finanssektorn. Financial Times ledare för dagen gäller också konjunkturen i världen, inte bara i USA, och den går i moll under rubriken: "Recession is still a looming menace. Governments must not assume that recovery is here". (Konjunkturnedgången är fortfarande en hotande plåga. Regeringar får inte utgå från att återhämtningen är här.)
Den svenska regeringen kan tvingas gå till val på det ansvarstagande budskapet att det inte finns något permanent reformutrymme år 2011. Vi ser nu visserligen en mycket kraftig återhämtning i svensk ekonomi. T ex beräknar Riksbanken BNP-tillväxten i år till 3,7 procent (30/6). Ändock har Sverige ännu inte kommit tillbaka till de BNP- och exportnivåer som rådde innan krisen knockade världen hösten 2008. På lång sikt - dvs. när återhämtningen är genomlöpt - är frågan om Sverige kan växa så mycket snabbare än ekonomierna i vår nära omvärld. Om vi är skickliga och förmår stå emot återhämtningens och övermodets frestelser kan vi kanske växa marginellt bättre än vår nära omvärld. Nedåtriskerna är dock väsentliga om man i Sverige misstar den pågående återhämtningen för en permanent högre svensk tillväxttakt. Utvecklingen bortom 2011 är naturligtvis ännu mera osäker än 2011.
fredag 2 juli 2010
Verkligheten (genom Skatteverket) dementerar oppositionens påståenden om rot- och rutavdrag.
- Så mycket som nästan 900 000 personer har använt rot- och rut-avdrag, enligt uppgift från Skatteverket idag till TT. Reformen är en politisk succé i stil med Friggeboden för 30 år sedan. Jag är övertygad om att den kommer att bli lika folkkär och självklar.
- Enbart det stora antalet användare - nästan 900 000 - utgör en effektiv dementi av oppositionens påståenden att avdragen bara gynnar rika och höginkomsttagare. Andra uppgifter pekar t ex på att det är många äldre och barnfamiljer med besvärligt livspussel som köper rut-tjänster. Denna reform för en enklare vardag vill oppositionen utplåna om de skulle vinna valet.
- De personer som utför rut-jobben är i stor utsträckning kvinnor med svag anknytning till arbetsmarknaden och ofta med invandrarbakgrund, tidigare arbetslösa eller som haft svartjobb. Det rör sig om minst 12 000 personer och är just den typ av arbetsföra personer som vi har haft så förfärligt svårt att få in på svensk arbetsmarknad.
- 890 000 personer motsvarar ca 43 mandat i riksdagen. För var och en av dessa finns det sannolikt 2-3 anhöriga som gynnas av avdraget. Något för valstrateger att tänka på.
- Enbart det stora antalet användare - nästan 900 000 - utgör en effektiv dementi av oppositionens påståenden att avdragen bara gynnar rika och höginkomsttagare. Andra uppgifter pekar t ex på att det är många äldre och barnfamiljer med besvärligt livspussel som köper rut-tjänster. Denna reform för en enklare vardag vill oppositionen utplåna om de skulle vinna valet.
- De personer som utför rut-jobben är i stor utsträckning kvinnor med svag anknytning till arbetsmarknaden och ofta med invandrarbakgrund, tidigare arbetslösa eller som haft svartjobb. Det rör sig om minst 12 000 personer och är just den typ av arbetsföra personer som vi har haft så förfärligt svårt att få in på svensk arbetsmarknad.
- 890 000 personer motsvarar ca 43 mandat i riksdagen. För var och en av dessa finns det sannolikt 2-3 anhöriga som gynnas av avdraget. Något för valstrateger att tänka på.
torsdag 1 juli 2010
Finland visar vägen: Riksdagen röstade idag fram två nya reaktorer.
Finland visar vägen i energipolitiken med sitt beslut idag om två nya reaktorer. Finlands beslutskraft tydliggör den svenska oppositionens tankefel att vänta-och-se.
Två förhållanden är sålunda viktiga för oss i Sverige att idag notera:
För det första, detta finska riksdagsbeslut innehåller inget om statligt stöd av något slag för att möjliggöra byggandet av reaktorerna. Finland har inte heller i det förgångna gett statligt stöd för sina reaktorbyggen. Mot bakgrund av den svenska debattens fokus på frågan om statligt stöd bör man observera att i Finland planeras alltså två reaktorer att uppföras utan några statliga subventioner eller annat stöd. Sverige och Finland tillhör dessutom samma nordiska elmarknad, vilket bland annat innebär att priset på output - dvs el - är detsamma i de båda länderna. Alltså: det är inte så att priset på el från finsk kärnkraft skulle vara, eller bli, högre i Finland än i Sverige.
För det andra, det finns i den finska riksdagens beslut dels en uppskattning att det tar fyra år för det i sammanhanget erfarna Finland för byggfasen, dels att reaktorerna beräknas bli klara för drift tidigast 2020. Det innebär att planeringsfasen och intrimningstiden tillsammans är minst sex år, och byggfasen minst fyra år. Sålunda skriver den finska regeringen i sitt pressmeddelande att "efter uppskattningsvis fyra års byggande [skulle det] sedan vara dags för ansökan om drifttillstånd enligt kärnenergilagen. Enheterna skulle kunna tas i drift tidigast kring årtiondeskiftet." (Arbets- och näringsministeriet, Pressmeddelande, den 1.7.2010 10.18).
För att få en reaktor klar till 2020 krävs det i Finland - trots landets högre kompetens bland betydligt fler konstruktörer och byggare - minst tio år. Den finska tidplanen är sålunda en effektiv dementi av påståenden från bl. a oppositionen i Sverige att man kan vänta i "lugn och ro" och "i lagom takt" med besluten om svensk kärnkraft (citat av Mona Sahlin i partiledardebatten 16 juni 2010). Det är helt enkelt osant. Besluten i Finland visar detta.
*
Låt mig utveckla detta. Att man kan vänta i flera år med besluten om svensk kärnkraft är det allvarligaste tankefelet från oppositionens sida. Den argumenterar och målar upp en verklighetsbild som om oppositionen har kontroll över tiden som står till buds; i "lugn och ro" och i "lagom takt". Men den kontrollen har ingen politiker, eftersom kärnkraftverken av ekonomiska skäl och säkerhetsskäl stänger av sig själva när de blir strax över 50 år. Det betyder att vi i Sverige måste vara beredda från 2022 - när de äldsta reaktorerna faller för åldersstrecket. Det tas nämligen ingen "hänsyn till sysselsättning och välfärd" - som är oppositionens språkregel för enighet i energifrågan - beträffande reaktorernas åldrande. Det tas ingen hänsyn till den takt kärnkraftselen kan ersättas med förnybart när reaktorerna faller för åldersstrecket. Det tas ingen hänsyn till lugn och ro och lagom takt den dag 2022 då den första reaktorn ska stängas för att den inte längre håller måttet.
Tidpunkten för avvecklingen av nuvarande reaktorer bestäms alltså av teknikens begränsningar och av säkerhetskrav, icke av politiker.
Med nuvarande politik från oppositionens sida kommer Sverige att försättas i ett tvångsmässigt beslutsläge utan handlingsfrihet vad gäller elförsörjningen - ett Sverige som ju närmare vi kommer 2020-talet får leva med kniven på strupen inför säkra nedläggningar av koldioxidfri elproduktion och osäkra, oklara ersättningsalternativ. Oppositionen är därför i energipolitiken ett osäkert och otryggt alternativ när det gäller elförsörjningen, elpriserna och jobben i företagen.
Men, säger några - inte minst Maria Wetterstrand - det finns ett elöverskott. Ja, det finns det. Det finns där temporärt till dess att första reaktorerna måste stängas ca 2020-2022, dvs vid en tidpunkt som politiker inte behärskar och inte kan bestämma.
Elöverskottet beror på att det har varit en kraftig uppgradering av existerande reaktorer med nio terawattimmar mellan 2009 och 2015. Men lägg då märke till att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet alltid har varit emot uppgradering av reaktorerna! Hade deras vilja fått råda hade Sverige strax fått börja importera el. Det blir hycklande när t ex Maria Wetterstrand står i riksdagen (17/6) och hänvisar uppskattande till uppgraderingen av reaktorer, som hennes parti är emot, och när hon likaså talar uppskattande om elöverskottet. Men det har inte Maria Wetterstrand medverkat till, utan det har hon och Miljöpartiet motarbetat.
Finlands konkreta kärnkraftspolitik tydliggör den svenska oppositionens tankefel, glädjekalkyler och önsketänkande i energipolitiken.
Två förhållanden är sålunda viktiga för oss i Sverige att idag notera:
För det första, detta finska riksdagsbeslut innehåller inget om statligt stöd av något slag för att möjliggöra byggandet av reaktorerna. Finland har inte heller i det förgångna gett statligt stöd för sina reaktorbyggen. Mot bakgrund av den svenska debattens fokus på frågan om statligt stöd bör man observera att i Finland planeras alltså två reaktorer att uppföras utan några statliga subventioner eller annat stöd. Sverige och Finland tillhör dessutom samma nordiska elmarknad, vilket bland annat innebär att priset på output - dvs el - är detsamma i de båda länderna. Alltså: det är inte så att priset på el från finsk kärnkraft skulle vara, eller bli, högre i Finland än i Sverige.
För det andra, det finns i den finska riksdagens beslut dels en uppskattning att det tar fyra år för det i sammanhanget erfarna Finland för byggfasen, dels att reaktorerna beräknas bli klara för drift tidigast 2020. Det innebär att planeringsfasen och intrimningstiden tillsammans är minst sex år, och byggfasen minst fyra år. Sålunda skriver den finska regeringen i sitt pressmeddelande att "efter uppskattningsvis fyra års byggande [skulle det] sedan vara dags för ansökan om drifttillstånd enligt kärnenergilagen. Enheterna skulle kunna tas i drift tidigast kring årtiondeskiftet." (Arbets- och näringsministeriet, Pressmeddelande, den 1.7.2010 10.18).
För att få en reaktor klar till 2020 krävs det i Finland - trots landets högre kompetens bland betydligt fler konstruktörer och byggare - minst tio år. Den finska tidplanen är sålunda en effektiv dementi av påståenden från bl. a oppositionen i Sverige att man kan vänta i "lugn och ro" och "i lagom takt" med besluten om svensk kärnkraft (citat av Mona Sahlin i partiledardebatten 16 juni 2010). Det är helt enkelt osant. Besluten i Finland visar detta.
*
Låt mig utveckla detta. Att man kan vänta i flera år med besluten om svensk kärnkraft är det allvarligaste tankefelet från oppositionens sida. Den argumenterar och målar upp en verklighetsbild som om oppositionen har kontroll över tiden som står till buds; i "lugn och ro" och i "lagom takt". Men den kontrollen har ingen politiker, eftersom kärnkraftverken av ekonomiska skäl och säkerhetsskäl stänger av sig själva när de blir strax över 50 år. Det betyder att vi i Sverige måste vara beredda från 2022 - när de äldsta reaktorerna faller för åldersstrecket. Det tas nämligen ingen "hänsyn till sysselsättning och välfärd" - som är oppositionens språkregel för enighet i energifrågan - beträffande reaktorernas åldrande. Det tas ingen hänsyn till den takt kärnkraftselen kan ersättas med förnybart när reaktorerna faller för åldersstrecket. Det tas ingen hänsyn till lugn och ro och lagom takt den dag 2022 då den första reaktorn ska stängas för att den inte längre håller måttet.
Tidpunkten för avvecklingen av nuvarande reaktorer bestäms alltså av teknikens begränsningar och av säkerhetskrav, icke av politiker.
Med nuvarande politik från oppositionens sida kommer Sverige att försättas i ett tvångsmässigt beslutsläge utan handlingsfrihet vad gäller elförsörjningen - ett Sverige som ju närmare vi kommer 2020-talet får leva med kniven på strupen inför säkra nedläggningar av koldioxidfri elproduktion och osäkra, oklara ersättningsalternativ. Oppositionen är därför i energipolitiken ett osäkert och otryggt alternativ när det gäller elförsörjningen, elpriserna och jobben i företagen.
Men, säger några - inte minst Maria Wetterstrand - det finns ett elöverskott. Ja, det finns det. Det finns där temporärt till dess att första reaktorerna måste stängas ca 2020-2022, dvs vid en tidpunkt som politiker inte behärskar och inte kan bestämma.
Elöverskottet beror på att det har varit en kraftig uppgradering av existerande reaktorer med nio terawattimmar mellan 2009 och 2015. Men lägg då märke till att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet alltid har varit emot uppgradering av reaktorerna! Hade deras vilja fått råda hade Sverige strax fått börja importera el. Det blir hycklande när t ex Maria Wetterstrand står i riksdagen (17/6) och hänvisar uppskattande till uppgraderingen av reaktorer, som hennes parti är emot, och när hon likaså talar uppskattande om elöverskottet. Men det har inte Maria Wetterstrand medverkat till, utan det har hon och Miljöpartiet motarbetat.
Finlands konkreta kärnkraftspolitik tydliggör den svenska oppositionens tankefel, glädjekalkyler och önsketänkande i energipolitiken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
