S-bindningen till LO en förklaring till valnederlaget.

LO-tidningen publicerade nyligen en intressant opinionsundersökning bland de egna medlemmarna om deras inställning till LO:s bidrag till det Socialdemokratiska partiet (den 5/11). Legitimiteten för bidragen är idag svag, enligt undersökningen.

Undersökningen.
Sifo frågade 589 LO-medlemmar: Tycker du att LO enbart ska stödja Socialdemokraterna, politiskt och ekonomiskt? 30 procent svarade ja. 49 procent svarar nej och 21 procent vet ej.
Av nej-sägarna anser 45 procent att LO inte borde stödja något parti alls. 40 procent anser att flera partier borde få stöd och 15 procent har ingen åsikt om det.
Bland dem som vill stödja flera partier nämns alla riksdagspartier. S är det parti som flest vill stödja i någon konstellation, följt av V.
Intervjuerna är gjorda efter valet och under tiden den 27 september till den 21 oktober. Källa: LO-tidningen http://lotidningen.se/2010/11/05/tre-av-tio-vill-ha-kvar-stodet-till-socialdemokraterna.

Min slutsats är att LO bör göra som i Danmark och Tyskland och klippa banden till Socialdemokraterna och att det inte enbart ligger i LO:s intresse.

Att fortsätta som nu innebär tre risker.

Risk 1. De flesta – även borgerliga personer (inklusive undertecknad) – anser att det är bra och viktigt med en väl fungerande fackföreningsrörelse för att tillvarata anställdas intressen gentemot arbetsgivarna. Men om LO envisas med att koppla medlemskapet i organisationen till – i praktiken obligatoriska – bidrag till ett viss politiskt parti, dvs. Socialdemokraterna, stöter LO sig idag med ca 70 procent av väljarna, nämligen alla de som inte röstar på Socialdemokraterna, och med hela 78 procent av det arbetande folket. Endast 22 procent av dem som idag arbetar röstade nämligen på Socialdemokraterna i 2010 års val. Övriga nio procent av partiets väljare var pensionärer och transfereringsmottagare. Av LO:s medlemmar röstade 51 procent på Socialdemokraterna i valet 2010. 49 procent av LO:s medlemmar tvingades sålunda att med sina pengar stödja ett parti som de inte ville stödja i valet. Ja, ett stort antal LO-medlemmar tvingades vara med och betala en valrörelse med udden riktad mot det parti som de röstade på i valet! Vem vill vara med i en sådan organisation?

LO:s vice ordförande Ulla Lindqvist menar att LO-ledningen måste bättre förklara varför man stödjer enbart Socialdemokraterna, och att man misslyckats med detta (TT den 5/11). Det trendmässigt allt svagare stödet bland LO-medlemmar för bidrag till Socialdemokraterna i riksdagsvalen skulle alltså bero på bristande information till LO-medlemmarna? Det är ett ganska grovt underkännande av de egna medlemmarnas förmåga att ta ansvar och att göra egna ställningstaganden.

Risk 2. För Socialdemokraterna finns uppenbarligen också risker.
LO-ledningen brukar hävda att stödet till, och samarbetet med, Socialdemokraterna är viktigt för att få gehör i ”våra frågor”. Det viktigaste LO-inflytandet under förra mandatperioden var dock att framtinga det för Socialdemokraterna katastrofala lappkastet beträffande hanteringen av Vänsterpartiet. LO-ledarna, i vid mening, tvingade fram att Vänsterpartiet, utöver Miljöpartiet, skulle inkluderas i Socialdemokraternas fasta partisamarbete inför valet. Men en sådan politisk-parlamentarisk bedömning tillhör definitivt inte kategorin ”våra” fackliga frågor! LO-ledare gick sålunda långt utöver sitt fackliga revir när man framtvingade en politisk-parlamentarisk eftergift av Mona Sahlin: Marginalväljarna – som måste vinnas för eventuell valseger – finns alltid i mitten, och det behöver man inte vara någon politikens Albert Einstein för att förstå. Det räcker med att lämna känslorna därhän och tänka efter någon minut. Men det gjorde inte LO-folket utan de agerade som om de tror att marginalväljarna finns på vänsterkanten i svensk politik.

Risk 3. Ett tredje förhållande är nutidens fokus på korruption och krav på öppenhet. Årtionden av bidrag och LO-beställningar hos socialdemokratiska regeringar av nya lagar och riksdagsbeslut stinker korruption och bestickning. LO-bidrag till ett (eller flera) politiska partier kan inte ur korruptionssynpunkt ursäktas eller förädlas genom benämningen "fackligpolitisk samverkan" eller historiska rötter. Vi lever nu, och bidragen är avsedda att påverka politikers agerande på ett sätt som inte bestäms i allmänna val.

Legitimiteten hos det svenska politiska systemet undergrävs idag av de stora och mer eller mindre hemliga partibidragen, och det gäller naturligtvis särskilt bidragen till Socialdemokraterna och Moderaterna. Partier som betecknar sig själva som stats- och samhällsbärande kan inte samtidigt tro att det skulle vara demokratiskt acceptabelt att de är ekonomiskt beroende av ekonomiskt stöd utifrån för sina ansvarsbärande uppdrag för nationen. Allraminst kan de ha hemliga givare med oredovisade bindningar till den faktiskt förda politiken.

Alltså: LO bör göra som i Danmark och Tyskland och klippa banden till Socialdemokraterna. Till på köpet vore det bra för svensk demokrati genom att det skulle försvåra för andra partier att acceptera hemlighållna partibidrag.