(MP) politik ökar utsläppen av CO2, höjer elpriserna, och förstör våra kuster med dyra, subventionerade vindkraftverk.

Åsa Romson och MP säger idag på MP-kongressens första dag att partiet vill stänga två reaktorer inom två år. Det får konsekvenser.

Snabbt högre elpriser för alla.

Avvecklade kärnkraftverk skulle snabbt driva upp elpriserna eftersom utbudet av el skulle bli lägre. Högre elpriser drabbar naturligtvis hushållen i form av högre elräkningar, men även företag - främst inom industri och IT - som får lägre lönsamhet och därmed sämre möjligheter att anställa och betala goda löner. Den offentliga sektorns högre elräkningar får finansieras genom en högre MP-skatt.

Högre globala klodioxidutsläpp.

Mindre produktion av CO2-fri el i Sverige - p g a nedlagd kärnkraft - driver upp priset på ersättningsenergi: kol, olja, gas, skiffergas och andra fossila bränslen. Därmed ökar lönsamheten i ökad utvinning och användning av fossila bränslen. T ex är den tyska nedläggningen guld värd för polsk export av skiffergas från nya fält, och ökad tysk import av kol och olja från hela världen. Nya gasledningar - från två rör till fyra jätterör - kommer nu ryska Nordstream att lägga ned i Östersjön, något som dessutom kan få ytterligare miljöeffekter i Östersjön. Alla dessa klimat- och miljökonsekvenser struntar MP i.

Romsons elprognos problematisk.

Efterfrågan på el är låg när det råder ekonomisk kris. Överskottet av el i Sverige upphör dock i samma ögonblick som reaktorer måste stängas av ålderskäl, och det blir snart efter 2020. Eller vill Åsa Romson driva Sverige in i en längre djup lågkonjunktur?

Vindkraft är fult och miljöstörande.

Stängning som kompenseras med vindkraftverk tar inte hänsyn till att vindkraft - särskilt längs kusterna - är miljöstörande, bullrar och - märk väl - levererar el bara när det blåser. Den folkliga opinionen - och alla nya anti-vindkraftföreningar, byalag mm - mot vindkraftens miljöpåverkan struntar MP helt i. Dessutom har MP inte nät, kraftledningsgator, och kablar till sina jätteparker med fula och bullriga vindkraftparker.

Miljöpartiets politik leder alltså till större globala koldioxidutsläpp, större miljöstörningar längs våra kuster, miljöstörning av den ömtåliga Östersjön, högre elpriser för pensionärer, barnfamiljer och andra hushåll, anställda i företag och offentlig sektor, och särskilt i industrin.    

Hur kan så många i media sympatisera med MP? De tänker i alla fall inte på miljön eller klimatet! Och vad säger Löfven (S). Sannolikt säger han ingenting. S fortsätter att riskera jobb, inkomster och Sveriges elförsörjning med att gömma sig i puffar av delfisk kolsvart rök. Men framför allt -- MPs anti-miljö och anti-klimatpolitik går skottfri i svenska media.

Generositet – ett sätt att förändra världen?

I USA går miljardärer som Bill Gates och Georg Soros före och uppmanar andra att skänka bort halva sin förmögenhet. Finns förutsättningar för filantropi också i Sverige land och i Europa?

Jag vill tipsa om ett symposium i Stockholm nästa vecka, där bl a chefen för Niclas Zennströms välgörenhetsorganisation Zennström Philanthropies medverkar. Om du vill tillhöra pionjärerna i frågan (och personerna) anmäler du dig nedan på www.filantropi.eu, men gör det alltså redan idag.

Om du söker och gillar återgång frivillig fattigvård eller social välgörenhet som nådegåva och ersättning för välfärdsstaten bör du inte anmäla dig. Det handlar inte om det.

Höjd skatt på riskkapitalister dåligt för Sverige.

Nu har direktörerna vaknat. Bättre sent än aldrig. Jag tänker naturligtvis på dagens debattartikel i Dagens Industri (10/5).

Det är en god idé att då och då ställa sig frågan vad som är bra för Sverige, och kanske inte alltid sömngångaraktigt gå med flocken och bara fokusera på enkel - och ibland felaktigt analyserad- fördelningspolitik. Det gäller just beskattningen av riskkapitalister.

Som bekant bör en analys innehålla minst tre aspekter på ett ekonomiskt politiskt problem: effekten på tillväxten, fördelningen och ekonomins stabilitet.

De krav gentemot riskkapitalister som sedan en längre tid drivs av Skatteverket - vars förra överdirektör nu sitter i ledningen för den politiska oppositionen - skulle om de går igenom leda till att utländskt riskkapital inte längre investeras i Sverige, och att svenskt riskkapital i större utsträckning investeras utomland. Är det bra för Sverige? Ska vi bry oss om en sådan konsekvens?

Om skatteverket får igenom sina krav i de processer som man nu driver - och rättsläget är alltså inte alls självklart - höjs skatten för en riskkapitalist från ca 25 procent till 85-90 procent när skatter och sociala avgifter betalats. Samtidigt är den jämförbara skattesatsen i omvärlden 15-30 procent (Danmark är ett undantag med 56 procent).

Självklart kommer med en skatt på 85-90 procent utländska fonder och andra sparare som söker projekt att investera i, att gå Sverige förbi och investera i projekt i andra länder.

Regeringens förslag var att tillämpa regler som Sverige redan har för fåmansbolag på riskkapitalisters inkomster. Nu är det förslaget tillbakadraget.

Mera allmänt gäller frågan om det är bra för Sverige att skatter här i landet ligger på en konkurrenskraftig nivå, eller är det bättre att driva upp nivån, ta konsekvensen och välkomna att en del företag inte finner det lönsamt att finnas här? Att mindre av det växande globala sparandet hamnar här, att färre investeringar görs här, och att fler istället görs i andra (konkurrerande) länder?

Jag som trodde att Sverige skulle möta framtiden med satsningar på innovationer, entreprenörer och växande företag som - i sin tur - skulle ge fler högproduktiva jobb och investeringar. Så har det ju i allmänna programmatiska termer låtit i debatten under senare tid även från S-oppositionen.

Men hittills har jag haft fel, dessvärre. Sverige ska möta framtiden med världens högsta marginalskatter och bortdrivande av riskkapitaliser från landet. Dåligt.

Det går bra med Hollande. Men överlever EU-samarbetet?

Det finns anledning till betydande pessimism om EUs stabilitet och framtid, men inte på grund av den nya franska presidenten Hollande. Inte heller på grund av valet i Serbien. Båda de ledande partierna i Serbien vill att landet ska bli normalt, civiliserat genom att gå med i EU – även det inbitna nationalistiska partiet. Händelserna på Trastfälten för drygt 500 år sedan och Kosovos osjälvständiga självständighet står inte i det serbiska valets fokus, utan det gör istället normala frågor om jobb, inkomster och framtiden.

Hollande vill – liksom flera andra europeiska politiker – vrida fokus från Europas åtstramning till tillväxtfrämjande åtgärder. ”Modifiera och komplettera finanspakten”, säger hans medarbetare. ”Det som bekymrar oss [i Hollandes team] är inte det som står i finanspakten, utan det som inte står där”. Det Hollands folk säger sig vilja ha är något slags tillägg, komplettering, till finanspakten – inte ändring i densamma. Tillägget skulle fokusera på höjd tillväxt, men Hollands team avvisar helt en keynesiansk efterfrågestimulerande politik genom ökad upplåning. Inget upprepande av socialisten Mitterands katastrofala första år som president som på sin tid slutade i tre devalveringar och en 180-graders sväng!

Det som Hollande helst skulle vilja se är att någon annan gör jobbet åt honom, och driver en snabbt stimulerande politik. Den rollen tänker sig Hollande att den europeiska centralbanken ECB i Frankfurt ska ta. Mer av ECB-lån och dragningsrätter för stater och banker, bland annat i form av euroobligationer. Att låta ECB expandera genom att trycka pengar och ge ut mera krediter i form av lån är dock Tyskland och Merkel helt emot, av mycket goda skäl – både politiska och ekonomiska.

ECB-chefen Mario Draghi vill också ha ökad tillväxt och vill ha mer regeringsfokus i EU-länderna på tillväxt – men inte genom monetära arrangemang fixade av ECB, märk väl.

Draghi, liksom Tyskland och många av oss andra, vill fokusera på EU-länders behov av strukturella, långsiktiga reformer av skattesystemen, arbetsmarknaden och socialförsäkringarna, konkurrensutsättning av offentligt sanktionerade monopol i transport- och jordbrukssektorn, en bättre fungerande rättsstat, mm. Det är nödvändigt med dessa reformer, men de tar tid och arbete att analysera och genomföra dem – förutom majoritet i parlamenten!

Många som säger ”Tillväxt – inte åtstramning!” låter kul, men de brukar inte berätta vem som ska låna ut pengarna. För det krävs ju för en sådan snabbt insatt expansiv politik. Bristen på besked gäller inte bara populister på vänsterkanten i Sverige – typ Jonas Sjöstedt – utan allt fler populister både till vänster och höger i hela EU.

Det är ingen större risk att de keynesianska upplåningivrarna får igenom sin vilja eftersom det inte längre finns några som vill låna ut mer till redan överbelånade statskassor utan att få garantier någon annanstans ifrån. Och de garantierna finns knappast längre att få.

Nej, populisternas stora skadliga ekonomiska effekt ligger i att de undergräver möjligheterna för partier som skulle vara beredda att ta ansvar att vinna tillräckligt stöd i de successivt uppkommande valen inom EU.

Det allvarliga är inte att regeringar faller – problemet är att det inte istället kommer några nya handlingsförmögna regeringar efter dem som faller. EU-fientliga flankpartier omöjliggör bildandet av stabila majoritetsregeringar som kan genomföra impopulära reformer som kan stabilisera ekonomin och göra de efterfrågande strukturreformerna.

Det är dessa dödlägen dominerade av debatter om ekonomiska blidgångare – och därtill felfokusering på främligsfientlighet – som är det verkliga hotet mot ett stabilt ekonomiskt uppsving i EU. Det gör mig djupt pessimistisk om en snabb och stabil återhämtning i Europa. Europa kan vara ostyrbart inom ett åt, EU-samarbetet kan falla alltmer i träda, länderna vänder sig inåt och fokuserar alltmer på det egna, och orkar inte ta ansvar också för det europeiskt bästa.

Det blir ett svårt för mindre länder som Sverige. De stora tar för sig på vår bekostnad. Vi får mindre inflytande i EU. För mig känns det mycket otryggt.    

Men, Holland och Frankrike kommer dock att få chansen att göra bra ifrån sig, kan kanske häva de dåliga tendenserna, och Hollande har varit en god europé. Hans presidentskap startar med ett starkt mandat i presidentvalet och får sannolikt ett ännu starkare stöd i parlamentsvalen i juni.

Kommer Holland att vilja exploatera sina valframgångar genom att göra viktiga men knappast populära reformer? Vi har större anledning än vanligt att hoppas han gör det och driver en politik med tydligt europaansvar.          

Socialdemokraternas vårbudget är oklar om viktiga delar av S politik

De två områden som berörs i socialdemokraternas budgetmotionen idag är i huvudsak ungdomsarbetslösheten och näringspolitiken. Motionen saknar helt förslag på många områden, inkl. besked på skatteområdet. Men även besked när det gäller offentligfinansierad välfärd, ersättningsnivåer i trygghetssystemen, mm saknas. De besked som finns gäller sysselsättning och näringspolitik, men de är i de flesta fall vaga, eller slår in öppna dörrar, och där regeringen redan agerar på området.

S talar tyst om skattehöjningar och vad de intäkterna ska användas till, liksom de negativa biverkningar på ekonomins funktionssätt som finns med höjda och högre skatter.

Tidigare har S sagt att man vill fördubbla arbetsgivaravgiften för unga och höja restaurangmomsen, vilket innebär en skatthöjning för näringslivet på ca 20 miljarder kronor.

Att sänkningen redan har införts och har slagit igenom i lönebildningen har medfört att unga kunnat få ut en högre lön än de eljest skulle ha haft (genom förhandling och löneglidning). Om man, som S och övriga oppositionspartier föreslår, skulle fördubbla arbetsgivaravgiften för unga under 26 år, är det svårt att 'ta tillbaka' den redan etablerade lönehöjningseffekten. Istället kommer höjningen av arbetsgivares (redan etablerade) högre lönekostnad att få till effekt färre anställningsbeslut, fler uppsägningsbeslut och därmed en högre arbetslöshet bland unga.

Det finns alltså en asymmetri: Även om, som några hävdar, det kan vara svårt att se en tydlig positiv sysselsättningseffekt av sänkt arbetsgivaravgift, kommer det förvisso att bli en tydligt negativ sysselsättningseffekt av en höjd dito. S skattepolitik leder till fler arbetslösa unga, alltså.

Hur pengarna från en fördubblad arbetsgivaravgift för unga ska användas ger S-motionen bara magra svar på. Det enda förslag som är kostnadssatt är införandet av ett utbildningskontrakt för unga, som ska kosta ca 2 miljarder kronor.

I höstmotionen 2011 gick merparten av de skattehöjningar som då föreslogs till höjda bidrag. Till dess socialdemokraterna kommer med några andra besked är det rimligt att utgå ifrån att dessa skattebesked fortfarande gäller.

Ungdomsarbetslösheten

S vill införa ett obligatoriskt utbildningskontrakt för de arbetslösa under 25 år som ännu inte gått ut gymnasiet.

Unga som skriver under utbildningskontraktet får antingen ut en ersättning motsvarande a-kassa, eller försörjningsstöd (om man haft sådant innan), eller det förhöjda studiebidrag som redan idag finns för unga arbetslösa som studerar på Komvux.

Om personen inte fullföljer kontraktet blir han/hon av med ersättningen - den dras in. Det innebär att om du inte klarar av att läsa in gymnasiet blir du helt utan ersättning. Och detta praktiserat i socialdemokraternas gymnasium med dess studieplan och inriktning på högskolebehörighet; en ambition som i sig är en viktig orsak till de många avhoppen i svenska gymnasiet.

Tidigare rubricerades denna typ av åtgärder i s-skolpolitik som att man "skuldbelägger" individen. Nu är det nya tider.

Unga som vill få tillgång till arbetsmarknadspolitiska insatser måste samtidigt läsa på Komvux.

Alla insatser på arbetsförmedlingen kopplas till att personen skrivit under och fullföljer sitt utbildningskontrakt. Det innebär att unga bara kan få tillgång till t.ex. praktik eller nystartsjobb om man samtidigt studerar på minst deltid på Komvux.

Detta är ett fyrkantigt system som inte accepterar att människor är olika och att det viktigaste är att unga kommer i jobb.

Kontraktet innebär en skolplikt för alla som vill få ekonomisk ersättning av staten. Magdalena Andersson säger uttryckligen att ungdomskontraktet inte är ett erbjudande, utan en form av "skolplikt". Det innebär att S vill att gymnasieskolan i Sverige skall bli obligatorisk - i alla fall för dem under 25 som vill få någon form av ekonomiskt stöd eller aktiva insatser från det offentliga för att komma i jobb. En komplikation, förefaller det mig, är att läraren både ska undervisa och fungera som dömande socialtjänsteman eftersom läraren bestämmer om eleven är godkänd och registrerar frånvaron, och därtill fattar beslut om ev indragen försörjning.

S utbildningskontrakt riskerar leda till mer utslagning av unga.

Eftersom det inte ligger några parallella förslag om förändring av den socialdemokratiska skolans inriktning - t ex mindre betoning på teori - finns risken att S utbildningskontrakt leder till skärpt utslagning av ungdomar. Det gäller främst dem som inte klarar av att läsa in gymnasieexamen och som inte får tillgång till några andra typer av insatser för att komma i arbete.

S svar mot ungdomsarbetslösheten är att tvinga alla att läsa in gymnasiet och treårig högskolebehörighet och partiet förefaller dålunda lämna dem därhän som inte klarar av detta, hellre än att fokusera på att ungdomarna får jobb. Tanken med utbildningskontrakt understryker starkt behovet av att socialdemokraterna reformerar den gymnasieskola som partiet vill alla ska genomgå.

S låter bli att analysera och angripa själva grundorsakerna till ungdomsarbetslösheten.
Det är S utbildningspolitik, med dess fokus på att alla ska läsa in högskolebehörighet, som till stor del har drivit på en utveckling med många avhopp från gymnasiet, och som i nästa fas sålunda bidrar till en hög ungdomsarbetslöshet. Dessutom finns andra strukturella problem för ungdomar, som höga ingångslöner för oerfarna och en strikt arbetsrätt, som avskräcker arbetsgivare från att anställa oerfarna utan arbetslivskompetens.

Dessa grundorsaker till själva huvudproblemet med ungdomsarbetslöshet ignorerar socialdemokraterna; man fokuserar på medicineringen, men vill inte ställa diagnosen.

S ger vaga besked om sin utbildningspolitik.

Partiet vill "investera i lärarna", men ger inga konkreta besked om hur och till vilken kostnad. Rektorsrollen "ska utvecklas". Social segregation ska motverkas genom att skolor får i uppdrag att arbeta för en "heterogen sammansättning" av klasser avseende kön, social och etnisk bakgrund. Men S förslag fokuserar inte på huvudfrågorna, hur vi höjer kunskapsnivåerna i skolan och minskar avhoppen från gymnasiet.

Sysselsättningen

S vill utveckla det finanspolitiska ramverket och införa ett mål för sysselsättningen, men säger inget om knäckfrågan hur det skulle utformas.

Partiet konstaterar självt att det är en komplicerad fråga att definiera ett sådant mål, och att det är svårt att välja ut ett enskilt mått att använda för att styra politiken. Man kan t ex. välja arbetade timmar, sysselsättningsgrad eller arbetslöshet. S tar därför inte ställning i kärnfrågan: hur målet ska utformas, utan duckar och lovar att återkomma. Det är ett icke-besked som S kommer med, och som väcker fler frågor för framtiden än antyder några lösningar.

S säger dock att det kan bli fråga om att använda två variabler som huvudmål, kombinerat med flera undermål. Det är dock tveksamt hur mycket bättre styrning av politiken det skulle ge jämfört med dagens sysselsättningspolitik, som också använder sig av ett antal mått och variabler.

Erfarenheten från socialdemokraternas tidigare mål (4 procents arbetslöshet och 80 procents sysselsättningsgrad) avskräcker dessutom. Det ledde till politiskt fokus på kreativ bokföring snarare än på en politik som löste sakfrågan.

S svartmålning av utvecklingen av den svenska ekonomin är en intellektuell fuling.

S anstränger sig för att visa en negativ utvecklingen under Alliansens tid vid makten. Men det är, föga förvånande, en högst selektiv och skev bild. För det första finns inte finanskrisen och dess effekter alls med bland förklaringarna till utvecklingen sedan 2006. Tomas Östros trista vana till krisförnekelse återkommer hos Magdalena Andersson. Partiet blundar också för de positiva trender som idag finns: ökat antal sysselsatta samt ökad sysselsättningsgrad i de flesta åldersgrupper, och ett minskat utanförskap och minskad arbetslöshet.

Näringspolitiken

På det näringspolitiska området närmar sig socialdemokraterna Alliansen genom att lyfta fram ett antal förslag som Alliansregeringen redan arbetar med.

S vill t.ex. ha en nationell strategi för innovationsupphandling. Frågan om att stimulera innovationsupphandling i offentlig sektor är något som regeringen utrett och bereder för ev. beslut.

S vill se över de statligt finansierade riskkapitalinsatserna för att effektivisera och bättre samordna dem, något som regeringen också utrett och bereder för ev. beslut.

S vill införa ett riskkapitalavdrag, men säger inte hur avdraget ska utformas. Men som så ofta är det utformningen - svaret på frågan "hur"! - som är den verkligt svåra i sammanhanget. En utredning har nyligen lagt fram två alternativa förslag och frågan bereds i regeringskansliet.

S vill också öka drivkrafterna till arbete för personer med försörjningsstöd, något som Alliansregeringen redan lovat att genomföra, och som sannolikt kommer med i regeringens höstbudget.

S förespråkar avdragsrätt för investeringar i FoU (vilket S inte gjort tidigare), ett förslag som Folkpartiet länge drivit.

Den av regeringen tillsatta företagsskatteutredningen ska undersöka just denna fråga och kommer med ett konkret förslag.

S lägger stor vikt vid ökad samverkan med näringsliv, akademi och fack, mfl.

Bland annat vill S skapa en "nationell innovationsberedning", som ska ledas av statsministern. Men mer av samtalsklubbar för de i samhället redan etablerade är ingen garant för ett bra företagsklimat och näringspolitik.

Fler synpunkter - bl a på frågan om "innovationsråd" och innovationsberedning - har jag tagit upp i ett tidigare nyhetsbrev, som jag ödmjukt hänvisar till.

Skattehöjningarna mörkas i Vänsterpartiets budgetmotion

Vänsterpartiet presenterar idag i sin vårbudget en lång lista på utgiftshöjande förslag. Men -- frågan inställer sig omedelbart -- var ska pengarna tas? Vem pengar ska tas?

Skatter:

Budgeten innehåller minimal information om hur alla V:s förslag ska kunna finansieras. Ulla Andersson, V:s ekonomiska talespeson, uppgav på pressträffen att V:s skatteförslag från höstbudgeten tills vidare ligger fast och utgör finansiering, och att ”vi har ett underliggande tabellverk”, som dock – tydligen – ska hållas hemligt för bl a media och väljarna. Det kan därför vara av intresse som konsumentupplysning att påminna om vilka skatter det är som V alltjämt säger sig vilja höja.

Vänsterpartiet vill bland annat:

-     Höja den personliga inkomstskatten med nära 19 miljarder kronor per år. V vill sålunda höja skatten (trappa ner jobbskatteavdraget) från inkomster på 28 000 kronor/månaden och avskaffa avdraget helt för inkomster över 50 000 kronor/månaden, samt därtill räkna upp gränsen långsammare för när man betalar statlig skatt. Det räknar V ska ge 16,7 miljarder i ökade intäkter 2013 och 18,8 miljarder i ökade intäkter 2014.

-     Återinför förmögenhetsskatten. V räknar med att det på sikt ger 4 miljarder kr/år.

-     Avskaffa RUT- och ROT-avdragen (enbart avdrag för ”energieffektivisering” tillåts). Avskaffat RUT-avdrag anser V ger ca 2 miljarder i ökade intäkter och sänkt ROT-avdrag ökade intäkter på ca 8 miljarder kr.

-     Fördubbla arbetsgivaravgiften för unga med ca 16 miljarder kronor.

-     Höja bolagsskatten, från dagen 26,5 procent till 28 procent, vilket V räknar med ger ökade intäkter på ca 8 miljarder kr/år.

-     Avskaffa sänkt krogmoms – ger ca 5 miljarder kronor/år.

-     Höj skatten på alkohol med 1,2 mdr kr/år.

-     Höj bensinskatten, vilket enligt V ska ge 3 miljarder kr mer i intäkter 2013 och 4,5 miljarder kr 2014.

-     Införa en klimatskatt på inrikesflyg som ska ge ökade intäkter på 2,8 miljarder kr/år.

Sammantaget höjs skatterna i vänsterpartiets höstbudget med över 60 miljarder kronor per år. Vänsterpartiets skatteförslag innebär en formidabel skattechock för både hushåll och företag, som skulle få dramatiska negativa konsekvenser på jobben och därmed även på de svenska statsfinanserna.

Vänsterpartiet räknar själva inte med några negativa effekter alls på ekonomin eller jobben av sina skattehöjningar. De tror att det går att höja skatterna med över 60 miljarder kronor om året utan att det har några nämnvärda effekter på den reala ekonomin.

Betänk till exempel att företagen får skattehöjningar på över 40 miljarder kronor per år, genom slopat ROT- och RUT-avdrag, höjd bolagsskatt, höjda arbetsgivaravgifter och höjd moms. Självklart får det effekt på jobben och lönsamheten.

Den kraftiga skattechocken på arbete skulle också göra att världens redan nästan högsta marginalskatter på arbete höjs väsentligt, till internationellt sett skyhöga nivåer. Skatten för lärare, sjuksköterskor och andra skulle också höjas betydligt. Det minskar incitamenten till arbete och utbildning, vilket i sin tur ger lägre skatteintäkter, förutom att det driver på utflyttning av personer och företag.

Budgetreglerna.

Vänsterpartiet bryter den rödgröna uppgörelsen gällande det finans- och penningpolitiska ramverket: partiets budgetmotion innebär i praktiken att Riksbankens självständighet återkallas. Den princip som samtliga övriga partier i Riksdagen stått bakom sedan uppgörelsen efter 90-talskrisen och som i väsentliga drag även tillämpas i övriga Europa läggs på hyllan. Den nya, politiskt styrda Riksbanken, ska instrueras av riksdagen och bland annat ska ha ett sysselsättningsmål. Motiveringen är att dagens ramverk inte är utformat för full sysselsättning, hög sysselsättningsgrad och förbättrade möjligheter för kvinnor på arbetsmarknaden.

I de nya riktlinjer för den ekonomiska politiken som Vänsterpartiet skissar är utgångspunkten att ”de offentliga finanserna är inget problem i Sverige” och att finanspolitiken därför inte behöver inriktas på budgetmässiga restriktioner i syfte att säkerställa starka offentliga finanser.

Samtidigt måste man se att det faktum att de offentliga finanserna för närvarande inte utgör något problem beror på det finans- och penningpolitiska ramverk som framgångsrikt tillämpats av Alliansregeringen, socialdemokraterna och den oberoende Riksbanken.

Vänsterpartiet vill också slopa överskottsmålet och ersätta detta med ett balanskrav över konjunkturcykeln, samtidigt som kommunernas balanskrav och utgiftstaken för statsbudgeten slopas. Dessa kontrollmekanismer har dock införts av goda skäl, och risken är överhängande att Vänsterpartiet skulle komma att driva en hyperexpansiv och på sikt med grekiska konsekvenser.

Drömfabriken första maj

Den socialdemokratiska drömfabriken på årets första maj har tämligen mager produktion, men undandrar sig därför inte möjlighet till kritik.
 

Sommarjobb.

Låt mig dock inledningsvis instämma i ambitionen att ordna sommarjobb åt annars sysslolösa tonåringar i gymnasieåldern. S vill avsätta 900 milj. kr för detta och beräknar att skulle vara kostnaden för 23 000 treveckors perioder av sommarjobb.

Men varför skulle detta vara en statlig angelägenhet? Och det finns redan program för gymnasieungdomars sommarjobb i många kommuner.

Redan idag ordnar många kommuner sommarjobb åt gymnasister. Det gäller t ex Stockholms kommun som har ökat antalet platser kraftigt under senare år med bl. a utomhusjobb i parker och kyrkogårdar, inom äldreomsorgen och förskolan. Platserna fördelas inom kommunen inte minst enligt socioekonomiska kriterier så att Östermalm får mindre än andra delar av kommunen.

Grovt räknat brukar Stockholms del av statliga pengar vara tio procent, dvs. Stockholm kommun skulle få – mellan tummen och pekfingret – ca 90 milj. kr för något som man ändå gör. De statliga pengarna skulle till (huvud?-)del slussas vidare till andra ändamål inom kommunen, sannolikt. En gammal lärdom aktualiseras alltså: att öronmärka statliga pengar till kommuner är en svår, och oftast omöjlig konst.

 

Statligt riskkapital.

Socialdemokraterna aviserar satsningar med skattebetalarnas pengar på riskkapital till projekt och innovationer. Jag förmodar att dessa projekt och innovationer inte är exklusivt statligt framställda för då blir det antingen mycket litet, eller hamnar vi i ett annat – dvs. gamla tiders – ekonomiskt system

 

Riskkapital – det hörs på namnet – är till för att riskera att förloras när projekt och innovationer misslyckas. Är det då lämpligt att skattebetalarna ska ha till uppgift att förse företag med dessa riskfyllda pengar? Nej, staten bör hellre satsa skattebetalarnas pengar på universitetsutbildning och universitetsforskning. Det är den viktiga intellektuella infrastrukturen i ett samhälle som Sverige och som ingen annan kan finansiera. Till den verksamheten finns inte riskkapital utan bara statligt kapital.

 

Det är olämpligt med statligt riskkapital även av ett annat skäl: när statliga riskkapitalfonder, statliga dito stiftelser förlorar pengar i misslyckade projekt och innovationer kommer strax kritiken att det beror på inkompetens, och att fonden eller stiftelsen aldrig skulle ha startat. Eftersom pengarna är skattebetalarnas är det politiskt hopplöst svårt att värja sig mot sådan kritik. Nej – gå istället en annan väg: förbättra förutsättningarna för risktagande med privata pengar. Underlätta för fler rika personer och företag som kan och vill satsa att göra detta! Sänk skatten på inkomst av kapital. Den är idag nästan dubbelt så hög i Sverige som OECD-genomsnittet (30 procent mot 17-18 procent). Och framför allt, hota inte med återinförd förmögenhetsskatt! Det är direkt kontraproduktivt om mer riskkapital till innovationer ska fram. Tillåt i begränsad omfattning riskkapitalavdrag. Ändra beskattningen av riskkapitalbolag så att de inte lämnar landet inför hotet om 85-90 procents skatt.

 

Det finns en gammal iakttagelse med riskkapital: de som satsar i de första känsliga faserna av företagande är i regel ”family, friends and fools”. Staten kan aldrig ikläda sig rollen som ”fool”. Låt oss acceptera detta och inte lura oss. Det leder bara till förluster för skattebetalarna.

 

”Innovationspolitiskt råd” (S).

Tillbaka till det korporativa Sverige! Alla tillsammans –  ”regeringen”, ”parterna”, ”näringsliv”, ”akademin”, ”det offentliga” – och dessutom konstaterandet: ”vi är ett litet land”. Detta är i ett TT-telegraminspirerat nötskal en beskrivning av S förslag om innovationspolitiskt råd där alla ska vara med.

Men, har vi inte haft nog av S-inspirerad korporatism och politisk nostalgi? Är inte förslaget vägen bakåt snarare än vägen framåt?

De korporativa lösningarna har alltid effekten att utestänga dem som inte är med i klubben. Arbetsrätten skrevs med ett korporativt upplägg så att den passade facket och dess på arbetsmarknaden redan väletablerade medlemmar, och stora företagen med arméer av jurister och personalvetare. Företagsskatterna skrevs så att de passade de stora multinationella företagen, utan hänsyn till små- och medelstora företag behov. Samma tänkande återspeglas i dagens önskan att sänka bolagsskatten hellre än skatten på inkomst av kapital. Systemet med A- och B-aktier utvecklades och har bevarats för att skydda inhemska kapitalister som familjen Wallenberg m fl mot utländsk konkurrens om ägandet.  

Om innovationsklubben (S) skulle komma att träffas för att dela ut pengar kommer inga udda innovatörer eller forskare att ha en chans. De är outsiders. De etablerades synsätt på vad som är en bra innovation eller lämplig tillämpad forskning kommer att dominera. Helt nya forskningsinriktningar och nyskapande innovationer som hotar existerande jobb och etablerade företags lönsamhet (”creative destruction”) kommer inte att kunna främjas. Udda forskare och innovatörer utanför de etablerades krets får bege sig utomlands, till USA?

Ja, Sverige är ett litet land – men det innebär inte att vi alltjämt lever i efterkrigstidens tidevarv. Svenska företag och banker är globalt verksamma och tätt sammantvinnande med (bl. a egna) företag i andra länder. Vi som land, och de som företag, är bundna av våra åtaganden och regler inom bland annat EU och WTO. Sverige kan inte lattja med offentlig upphandling och favorisering av inhemska korporationer som på 50-, 60- och 70-talen. Globaliseringen undergräver successivt fackets makt eftersom de större företagen inte längre är några nationella klenoder.

Ungdomsarbetslösheten.

Att anställa en person är en frivillig handling för en företagare – och det är i små och medelstora företag som sysselsättningsökningen sker sedan åratal tillbaka. Att välja ut och satsa resurser i nya projekt och nya företag är ingenting som stater klarar av.

Att spara och satsa kapital är likaså en frivillig handling, och särskilt att betänka om man vill att det ska göras här hemma. Det gäller bland annat hur skatter, utbildningsväsende och lönesättning utformas.  

Alla partier har just nu identifierat ungdomsarbetslösheten som samhällsproblem nummer ett. Att den enligt OECD ligger på 25 procent betyder dock inte att var fjärde ung person är arbetslös. Kanske hälften.

Det pågår en kapplöpning om vem som satsar mest miljarder kronor på minskad ungdomsarbetslöshet. Det är bra att det finns pengar, javisst, men erfarenheten säger oss faktiskt att det är inte bristen på miljarder kronor som är det främsta problemet, och därmed inte heller mer pengar som är lösningen.

Lösningarna heter istället:

Reformerad skola som anpassas till alla elevers förutsättningar att utan avhopp genomföra en hel skolgång.
 
Reformerad lönesättning som anpassas till ungdomarnas förutsättningar på en arbetsmarknad präglad av krav på erfarenhet och utbildning. 

Reformerad arbetsrätt som anpassas till företagarnas frihet och vilja att anställa unga och oerfarna.

Det handlar inte om miljarder. Det handlar om reformer av den korporativa svenska modellen.

PS

Men Vänsterpartiet då på första maj? En del av min kritik av V:s politik på 1a maj framfördes i debatt med Jonas Sjöstedt (V) i SR:s Studio Ett, kl. 17.10 den 30 april.  Länk: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5087586