Drömfabriken första maj

Den socialdemokratiska drömfabriken på årets första maj har tämligen mager produktion, men undandrar sig därför inte möjlighet till kritik.
 

Sommarjobb.

Låt mig dock inledningsvis instämma i ambitionen att ordna sommarjobb åt annars sysslolösa tonåringar i gymnasieåldern. S vill avsätta 900 milj. kr för detta och beräknar att skulle vara kostnaden för 23 000 treveckors perioder av sommarjobb.

Men varför skulle detta vara en statlig angelägenhet? Och det finns redan program för gymnasieungdomars sommarjobb i många kommuner.

Redan idag ordnar många kommuner sommarjobb åt gymnasister. Det gäller t ex Stockholms kommun som har ökat antalet platser kraftigt under senare år med bl. a utomhusjobb i parker och kyrkogårdar, inom äldreomsorgen och förskolan. Platserna fördelas inom kommunen inte minst enligt socioekonomiska kriterier så att Östermalm får mindre än andra delar av kommunen.

Grovt räknat brukar Stockholms del av statliga pengar vara tio procent, dvs. Stockholm kommun skulle få – mellan tummen och pekfingret – ca 90 milj. kr för något som man ändå gör. De statliga pengarna skulle till (huvud?-)del slussas vidare till andra ändamål inom kommunen, sannolikt. En gammal lärdom aktualiseras alltså: att öronmärka statliga pengar till kommuner är en svår, och oftast omöjlig konst.

 

Statligt riskkapital.

Socialdemokraterna aviserar satsningar med skattebetalarnas pengar på riskkapital till projekt och innovationer. Jag förmodar att dessa projekt och innovationer inte är exklusivt statligt framställda för då blir det antingen mycket litet, eller hamnar vi i ett annat – dvs. gamla tiders – ekonomiskt system

 

Riskkapital – det hörs på namnet – är till för att riskera att förloras när projekt och innovationer misslyckas. Är det då lämpligt att skattebetalarna ska ha till uppgift att förse företag med dessa riskfyllda pengar? Nej, staten bör hellre satsa skattebetalarnas pengar på universitetsutbildning och universitetsforskning. Det är den viktiga intellektuella infrastrukturen i ett samhälle som Sverige och som ingen annan kan finansiera. Till den verksamheten finns inte riskkapital utan bara statligt kapital.

 

Det är olämpligt med statligt riskkapital även av ett annat skäl: när statliga riskkapitalfonder, statliga dito stiftelser förlorar pengar i misslyckade projekt och innovationer kommer strax kritiken att det beror på inkompetens, och att fonden eller stiftelsen aldrig skulle ha startat. Eftersom pengarna är skattebetalarnas är det politiskt hopplöst svårt att värja sig mot sådan kritik. Nej – gå istället en annan väg: förbättra förutsättningarna för risktagande med privata pengar. Underlätta för fler rika personer och företag som kan och vill satsa att göra detta! Sänk skatten på inkomst av kapital. Den är idag nästan dubbelt så hög i Sverige som OECD-genomsnittet (30 procent mot 17-18 procent). Och framför allt, hota inte med återinförd förmögenhetsskatt! Det är direkt kontraproduktivt om mer riskkapital till innovationer ska fram. Tillåt i begränsad omfattning riskkapitalavdrag. Ändra beskattningen av riskkapitalbolag så att de inte lämnar landet inför hotet om 85-90 procents skatt.

 

Det finns en gammal iakttagelse med riskkapital: de som satsar i de första känsliga faserna av företagande är i regel ”family, friends and fools”. Staten kan aldrig ikläda sig rollen som ”fool”. Låt oss acceptera detta och inte lura oss. Det leder bara till förluster för skattebetalarna.

 

”Innovationspolitiskt råd” (S).

Tillbaka till det korporativa Sverige! Alla tillsammans –  ”regeringen”, ”parterna”, ”näringsliv”, ”akademin”, ”det offentliga” – och dessutom konstaterandet: ”vi är ett litet land”. Detta är i ett TT-telegraminspirerat nötskal en beskrivning av S förslag om innovationspolitiskt råd där alla ska vara med.

Men, har vi inte haft nog av S-inspirerad korporatism och politisk nostalgi? Är inte förslaget vägen bakåt snarare än vägen framåt?

De korporativa lösningarna har alltid effekten att utestänga dem som inte är med i klubben. Arbetsrätten skrevs med ett korporativt upplägg så att den passade facket och dess på arbetsmarknaden redan väletablerade medlemmar, och stora företagen med arméer av jurister och personalvetare. Företagsskatterna skrevs så att de passade de stora multinationella företagen, utan hänsyn till små- och medelstora företag behov. Samma tänkande återspeglas i dagens önskan att sänka bolagsskatten hellre än skatten på inkomst av kapital. Systemet med A- och B-aktier utvecklades och har bevarats för att skydda inhemska kapitalister som familjen Wallenberg m fl mot utländsk konkurrens om ägandet.  

Om innovationsklubben (S) skulle komma att träffas för att dela ut pengar kommer inga udda innovatörer eller forskare att ha en chans. De är outsiders. De etablerades synsätt på vad som är en bra innovation eller lämplig tillämpad forskning kommer att dominera. Helt nya forskningsinriktningar och nyskapande innovationer som hotar existerande jobb och etablerade företags lönsamhet (”creative destruction”) kommer inte att kunna främjas. Udda forskare och innovatörer utanför de etablerades krets får bege sig utomlands, till USA?

Ja, Sverige är ett litet land – men det innebär inte att vi alltjämt lever i efterkrigstidens tidevarv. Svenska företag och banker är globalt verksamma och tätt sammantvinnande med (bl. a egna) företag i andra länder. Vi som land, och de som företag, är bundna av våra åtaganden och regler inom bland annat EU och WTO. Sverige kan inte lattja med offentlig upphandling och favorisering av inhemska korporationer som på 50-, 60- och 70-talen. Globaliseringen undergräver successivt fackets makt eftersom de större företagen inte längre är några nationella klenoder.

Ungdomsarbetslösheten.

Att anställa en person är en frivillig handling för en företagare – och det är i små och medelstora företag som sysselsättningsökningen sker sedan åratal tillbaka. Att välja ut och satsa resurser i nya projekt och nya företag är ingenting som stater klarar av.

Att spara och satsa kapital är likaså en frivillig handling, och särskilt att betänka om man vill att det ska göras här hemma. Det gäller bland annat hur skatter, utbildningsväsende och lönesättning utformas.  

Alla partier har just nu identifierat ungdomsarbetslösheten som samhällsproblem nummer ett. Att den enligt OECD ligger på 25 procent betyder dock inte att var fjärde ung person är arbetslös. Kanske hälften.

Det pågår en kapplöpning om vem som satsar mest miljarder kronor på minskad ungdomsarbetslöshet. Det är bra att det finns pengar, javisst, men erfarenheten säger oss faktiskt att det är inte bristen på miljarder kronor som är det främsta problemet, och därmed inte heller mer pengar som är lösningen.

Lösningarna heter istället:

Reformerad skola som anpassas till alla elevers förutsättningar att utan avhopp genomföra en hel skolgång.
 
Reformerad lönesättning som anpassas till ungdomarnas förutsättningar på en arbetsmarknad präglad av krav på erfarenhet och utbildning. 

Reformerad arbetsrätt som anpassas till företagarnas frihet och vilja att anställa unga och oerfarna.

Det handlar inte om miljarder. Det handlar om reformer av den korporativa svenska modellen.

PS

Men Vänsterpartiet då på första maj? En del av min kritik av V:s politik på 1a maj framfördes i debatt med Jonas Sjöstedt (V) i SR:s Studio Ett, kl. 17.10 den 30 april.  Länk: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5087586