Socialdemokraternas vårbudget är oklar om viktiga delar av S politik

De två områden som berörs i socialdemokraternas budgetmotionen idag är i huvudsak ungdomsarbetslösheten och näringspolitiken. Motionen saknar helt förslag på många områden, inkl. besked på skatteområdet. Men även besked när det gäller offentligfinansierad välfärd, ersättningsnivåer i trygghetssystemen, mm saknas. De besked som finns gäller sysselsättning och näringspolitik, men de är i de flesta fall vaga, eller slår in öppna dörrar, och där regeringen redan agerar på området.

S talar tyst om skattehöjningar och vad de intäkterna ska användas till, liksom de negativa biverkningar på ekonomins funktionssätt som finns med höjda och högre skatter.

Tidigare har S sagt att man vill fördubbla arbetsgivaravgiften för unga och höja restaurangmomsen, vilket innebär en skatthöjning för näringslivet på ca 20 miljarder kronor.

Att sänkningen redan har införts och har slagit igenom i lönebildningen har medfört att unga kunnat få ut en högre lön än de eljest skulle ha haft (genom förhandling och löneglidning). Om man, som S och övriga oppositionspartier föreslår, skulle fördubbla arbetsgivaravgiften för unga under 26 år, är det svårt att 'ta tillbaka' den redan etablerade lönehöjningseffekten. Istället kommer höjningen av arbetsgivares (redan etablerade) högre lönekostnad att få till effekt färre anställningsbeslut, fler uppsägningsbeslut och därmed en högre arbetslöshet bland unga.

Det finns alltså en asymmetri: Även om, som några hävdar, det kan vara svårt att se en tydlig positiv sysselsättningseffekt av sänkt arbetsgivaravgift, kommer det förvisso att bli en tydligt negativ sysselsättningseffekt av en höjd dito. S skattepolitik leder till fler arbetslösa unga, alltså.

Hur pengarna från en fördubblad arbetsgivaravgift för unga ska användas ger S-motionen bara magra svar på. Det enda förslag som är kostnadssatt är införandet av ett utbildningskontrakt för unga, som ska kosta ca 2 miljarder kronor.

I höstmotionen 2011 gick merparten av de skattehöjningar som då föreslogs till höjda bidrag. Till dess socialdemokraterna kommer med några andra besked är det rimligt att utgå ifrån att dessa skattebesked fortfarande gäller.

Ungdomsarbetslösheten

S vill införa ett obligatoriskt utbildningskontrakt för de arbetslösa under 25 år som ännu inte gått ut gymnasiet.

Unga som skriver under utbildningskontraktet får antingen ut en ersättning motsvarande a-kassa, eller försörjningsstöd (om man haft sådant innan), eller det förhöjda studiebidrag som redan idag finns för unga arbetslösa som studerar på Komvux.

Om personen inte fullföljer kontraktet blir han/hon av med ersättningen - den dras in. Det innebär att om du inte klarar av att läsa in gymnasiet blir du helt utan ersättning. Och detta praktiserat i socialdemokraternas gymnasium med dess studieplan och inriktning på högskolebehörighet; en ambition som i sig är en viktig orsak till de många avhoppen i svenska gymnasiet.

Tidigare rubricerades denna typ av åtgärder i s-skolpolitik som att man "skuldbelägger" individen. Nu är det nya tider.

Unga som vill få tillgång till arbetsmarknadspolitiska insatser måste samtidigt läsa på Komvux.

Alla insatser på arbetsförmedlingen kopplas till att personen skrivit under och fullföljer sitt utbildningskontrakt. Det innebär att unga bara kan få tillgång till t.ex. praktik eller nystartsjobb om man samtidigt studerar på minst deltid på Komvux.

Detta är ett fyrkantigt system som inte accepterar att människor är olika och att det viktigaste är att unga kommer i jobb.

Kontraktet innebär en skolplikt för alla som vill få ekonomisk ersättning av staten. Magdalena Andersson säger uttryckligen att ungdomskontraktet inte är ett erbjudande, utan en form av "skolplikt". Det innebär att S vill att gymnasieskolan i Sverige skall bli obligatorisk - i alla fall för dem under 25 som vill få någon form av ekonomiskt stöd eller aktiva insatser från det offentliga för att komma i jobb. En komplikation, förefaller det mig, är att läraren både ska undervisa och fungera som dömande socialtjänsteman eftersom läraren bestämmer om eleven är godkänd och registrerar frånvaron, och därtill fattar beslut om ev indragen försörjning.

S utbildningskontrakt riskerar leda till mer utslagning av unga.

Eftersom det inte ligger några parallella förslag om förändring av den socialdemokratiska skolans inriktning - t ex mindre betoning på teori - finns risken att S utbildningskontrakt leder till skärpt utslagning av ungdomar. Det gäller främst dem som inte klarar av att läsa in gymnasieexamen och som inte får tillgång till några andra typer av insatser för att komma i arbete.

S svar mot ungdomsarbetslösheten är att tvinga alla att läsa in gymnasiet och treårig högskolebehörighet och partiet förefaller dålunda lämna dem därhän som inte klarar av detta, hellre än att fokusera på att ungdomarna får jobb. Tanken med utbildningskontrakt understryker starkt behovet av att socialdemokraterna reformerar den gymnasieskola som partiet vill alla ska genomgå.

S låter bli att analysera och angripa själva grundorsakerna till ungdomsarbetslösheten.
Det är S utbildningspolitik, med dess fokus på att alla ska läsa in högskolebehörighet, som till stor del har drivit på en utveckling med många avhopp från gymnasiet, och som i nästa fas sålunda bidrar till en hög ungdomsarbetslöshet. Dessutom finns andra strukturella problem för ungdomar, som höga ingångslöner för oerfarna och en strikt arbetsrätt, som avskräcker arbetsgivare från att anställa oerfarna utan arbetslivskompetens.

Dessa grundorsaker till själva huvudproblemet med ungdomsarbetslöshet ignorerar socialdemokraterna; man fokuserar på medicineringen, men vill inte ställa diagnosen.

S ger vaga besked om sin utbildningspolitik.

Partiet vill "investera i lärarna", men ger inga konkreta besked om hur och till vilken kostnad. Rektorsrollen "ska utvecklas". Social segregation ska motverkas genom att skolor får i uppdrag att arbeta för en "heterogen sammansättning" av klasser avseende kön, social och etnisk bakgrund. Men S förslag fokuserar inte på huvudfrågorna, hur vi höjer kunskapsnivåerna i skolan och minskar avhoppen från gymnasiet.

Sysselsättningen

S vill utveckla det finanspolitiska ramverket och införa ett mål för sysselsättningen, men säger inget om knäckfrågan hur det skulle utformas.

Partiet konstaterar självt att det är en komplicerad fråga att definiera ett sådant mål, och att det är svårt att välja ut ett enskilt mått att använda för att styra politiken. Man kan t ex. välja arbetade timmar, sysselsättningsgrad eller arbetslöshet. S tar därför inte ställning i kärnfrågan: hur målet ska utformas, utan duckar och lovar att återkomma. Det är ett icke-besked som S kommer med, och som väcker fler frågor för framtiden än antyder några lösningar.

S säger dock att det kan bli fråga om att använda två variabler som huvudmål, kombinerat med flera undermål. Det är dock tveksamt hur mycket bättre styrning av politiken det skulle ge jämfört med dagens sysselsättningspolitik, som också använder sig av ett antal mått och variabler.

Erfarenheten från socialdemokraternas tidigare mål (4 procents arbetslöshet och 80 procents sysselsättningsgrad) avskräcker dessutom. Det ledde till politiskt fokus på kreativ bokföring snarare än på en politik som löste sakfrågan.

S svartmålning av utvecklingen av den svenska ekonomin är en intellektuell fuling.

S anstränger sig för att visa en negativ utvecklingen under Alliansens tid vid makten. Men det är, föga förvånande, en högst selektiv och skev bild. För det första finns inte finanskrisen och dess effekter alls med bland förklaringarna till utvecklingen sedan 2006. Tomas Östros trista vana till krisförnekelse återkommer hos Magdalena Andersson. Partiet blundar också för de positiva trender som idag finns: ökat antal sysselsatta samt ökad sysselsättningsgrad i de flesta åldersgrupper, och ett minskat utanförskap och minskad arbetslöshet.

Näringspolitiken

På det näringspolitiska området närmar sig socialdemokraterna Alliansen genom att lyfta fram ett antal förslag som Alliansregeringen redan arbetar med.

S vill t.ex. ha en nationell strategi för innovationsupphandling. Frågan om att stimulera innovationsupphandling i offentlig sektor är något som regeringen utrett och bereder för ev. beslut.

S vill se över de statligt finansierade riskkapitalinsatserna för att effektivisera och bättre samordna dem, något som regeringen också utrett och bereder för ev. beslut.

S vill införa ett riskkapitalavdrag, men säger inte hur avdraget ska utformas. Men som så ofta är det utformningen - svaret på frågan "hur"! - som är den verkligt svåra i sammanhanget. En utredning har nyligen lagt fram två alternativa förslag och frågan bereds i regeringskansliet.

S vill också öka drivkrafterna till arbete för personer med försörjningsstöd, något som Alliansregeringen redan lovat att genomföra, och som sannolikt kommer med i regeringens höstbudget.

S förespråkar avdragsrätt för investeringar i FoU (vilket S inte gjort tidigare), ett förslag som Folkpartiet länge drivit.

Den av regeringen tillsatta företagsskatteutredningen ska undersöka just denna fråga och kommer med ett konkret förslag.

S lägger stor vikt vid ökad samverkan med näringsliv, akademi och fack, mfl.

Bland annat vill S skapa en "nationell innovationsberedning", som ska ledas av statsministern. Men mer av samtalsklubbar för de i samhället redan etablerade är ingen garant för ett bra företagsklimat och näringspolitik.

Fler synpunkter - bl a på frågan om "innovationsråd" och innovationsberedning - har jag tagit upp i ett tidigare nyhetsbrev, som jag ödmjukt hänvisar till.