Löfvens förslag stimulerar högre sjukfrånvaro och attackerar inte huvudfrågan.

Enligt TT vill Socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven i sitt sommartal idag slopa företagens kostnadsansvar för den andra sjuklöneveckan i sjukförsäkringen, vilket, enligt Löfven, beräknas kosta staten 1,5 miljarder kronor.

Hur ska man se på detta förslag?

Grundtanken med systemet att företagen själva betalar lönekostnaden de första två veckorna är att arbetsgivaren ska ta större ansvar för de anställdas hälsa, och ha ett tydligt ekonomiskt incitament att minska de anställdas sjukfrånvaro. När man införde systemet att företagen fick ansvar för de två första veckornas sjukfrånvaro fick de kompensation genom en sänkning av arbetsgivaravgiften.

Löfvens förslag till förändring av sjuklönesystemet gynnar därmed särskilt företag med hög sjukfrånvaro och med många anställda. Däremot,företag som satsar på god arbetsmiljö, goda rutiner och strikt efterlevnad av arbetarskyddsbestämmelser, en bra psykosocial miljö på arbetsplatsen, och en bra företagshälsovård, missgynnas av Löfvens förslag.

Det är möjligt att Löfvens förslag gör att något fler småföretag vågar nyanställda, men den risken ska vägas mot sämre hälsa för alla på arbetsplatserna. Om man - som Löfven - vill satsa 1,5 mdr kr på bättre villkor för småföretag vore det därför betydligt bättre att i förmånlig riktning rucka på reglerna för företagsskatter, de sk 3:12-reglerna, och på bättre skattevillkor för innovationer och entreprenörskap. Att satsa ekonomiskt på en sämre hälsa i arbetsliver är en social och ekonomisk felprioritering.

Löfven säger vidare, enligt TT, att det är de långa sjukskrivningarna som är ett större problem. Det är helt riktigt att de långa sjukskrivningarna är ett större mänskligt och ekonomiskt problem än de korta. "Enligt Löfven måste man hitta åtgärder för att minska de långa sjukskrivningarna." (TT). Men om det nu är de långa sjukskrivningarna som är huvudfrågan, varför bekvämar sig då inte Löfven till att lägga fram förslag som kan driva ned de långa sjukskrivningarna? S lägger istället förslag som försämrar villkoren för alla anställdas hälsa.

Organisationen Företagarna befarar att S ska finansiera förslaget genom att ta bort regeringens idag sänkta arbetsgivaravgift för unga, som är värt långt mer ur företagens synpunkt - ca 16 mdr kr lägre arbetsgivaravgifter per år, att jämföras med Löfvens ca 1,5 mdr kr.

Det gäller att hålla flera tankar i huvudet samtidigt: effekten på hälsan i arbetslivet, finansieringen, nyanställningar, och inte minst alternativa sätt att förbättra för företag och företagarna.

S, Löfven, Andersson och Borgs prognos

Magdalena Andersson, Socialdemokraterna, kritiserar regeringens ekonomiska prognos.

Men är det någon som tror att oppositionspartierna kommer tacka nej till att använda hela Borgs reformutrymme i sina egna olika budgetalternativ?

Nej, det är det kommer att förena oppositionspartierna S, MP och SD: att ansluta sig till Borgs prognos över reformutrymmet, och själva använda antalet miljarder kronor fullt ut. Tro mig.

Om behovet av ersättningsreaktorer. Naiv tro på "blocköverskridande" som trollspö i energipolitiken.

(Artikel publicerad i Dagens Industri 24 augusti 2012. Artikeln kan, förutom behandling av själva sakfrågan, ses som en kommentar till den samtidiga artikeln i Svenska Dagbladet ”Lägg partipolitiken åt sidan” av företrädare för LO och Svenskt Näringsliv)

”Är kravet om blocköverskridande ett maskerat krav att Socialdemokraterna ska byta linje och acceptera nya ersättningsreaktorer? Rikta i så fall det tydliga kravet till Socialdemokraterna!”

DI-ingress: Det är en myt att kärnkraften är på väg ut. Ju mer framgångsrik kärnkraftsmotståndarnas politik är i övriga Europa, desto mer lönsam blir kärnkraften i Sverige.

 

Artikeltexten:

Vattenfall tar med sin ansökan om nya reaktorer ansvar för klimatet genom fortsatt hög produktion av utsläppsfri el i Sverige. Vindkraft och bioenergi kan inte i Sverige ersätta kärnkraftens basproduktion av el.

 

Ingen har ännu presenterat beräkningar eller kvantitativa analyser som visar att det till 2025-2035 - det vill säga det tidsintervall för behov av ny elproduktion som Vattenfalls ansökan hänvisar till - finns trovärdiga eller fossilfria alternativ som kan tillfredsställa det prognostiserade svenska behovet av baskraft. Alternativet till nya ersättningsreaktorer är därför högre elpriser och el baserad på produktion och import av fossilbaserad el.

 

Tyskland och Schweiz har beslutat fasa ut sin kärnkraft. Eftersom länderna inte tänker dra ned på sin elförbrukning kommer detta att öka användningen av fossila bränslen, och därmed öka koldioxidutsläppen och kraftigt höja elpriserna i dessa länder, men även i övriga Europa. De två länderna är inga energipolitiska föredömen, och deras energipolitik kommer att få som bieffekt att den ökar lönsamheten för svensk kärnkraftsproduktion. Vi har därmed situationen att ju mer framgångsrik kärnkraftsmotståndarnas politik är i övriga Europa, desto mer lönsam blir kärnkraften i Sverige, och desto mer nödvändigt blir det med nya ersättningsreaktorer.

 

Lönsamheten för ny kärnkraft då? Kärnkraftsmotståndarna brukar söka triumfera med detta argument. Men om till exempel nya utvinningsmetoder för skiffergas i bland annat Polen driver ned priset på fossilgas och driver ut kärnkraften så ökar hotet mot klimatet. Alltså: om kärnkraften visar sig olönsam beror det sannolikt på att utvinningen av fossila bränslen faller i pris. Det vore mycket olyckligt för klimatet.

 

Det är en myt att kärnkraften är på väg ut ur världens energimix. Vattenfalls ansökningsbeslut är inte unikt utan ligger i linje med den globala trenden med ett antal länder som bygger ut eller ersätter gammal kärnkraft: Storbritannien, Finland, Sydkorea, Kanada, USA, Argentina, Tjeckien, Litauen, Kina, Spanien, Indien med flera. Samtidigt finns det i världen få producenter av reaktorkärl och andra vitala komponenter, vilket gjort att potentiella producenter måste vara snabba att ställa sig i kö för att inte hamna längst bak i mångårig väntan på leverans. Det gäller även producenter i Sverige, naturligtvis.

 

Med nya ersättningsreaktorer blir konsekvensen också en säkrare uppsättning svenska reaktorer. Ju förr dessa kommer i drift, desto säkrare elproduktion. Berednings- och byggtiden är knapp om nödvändig säkerhet ska upprätthållas, det vill säga att nya reaktorer bör snarast komma i drift.

 

Det innebär dock inte att någon i Sverige ska tumma på förestående säkerhets- och miljöprövningar. Just därför att kärnkraften sannolikt kommer att vara ett stridsäpple i valet 2014 och framöver, måste myndigheterna vara starka i sina expertroller och integritet; opartiskt ämbetsmannaansvar i alla framtida beredningar, prövningar och domslut är omistligt. Politiker och särintressen - å sin sida - ska hålla tassarna borta från myndighetsutövningen, och hålla sig till sin politiska sfär. Denna rågång har vi i Sverige inte alltid lyckats upprätthålla, nota bene.

 

Dagens stolleprov är dock att kräva en "blocköverskridande överenskommelse" utan att alls antyda vad den skulle innebära. Är kravet om blocköverskridande ett maskerat krav att Socialdemokraterna ska byta linje och acceptera nya ersättningsreaktorer? Rikta i så fall det tydliga kravet till Socialdemokraterna! Eller är kravet att alliansen ska byta linje och fasa ut kärnkraften utan hänsyn till sakfrågan? Utan hänsyn till klimatförändringar, elförsörjning, elpriser och säkerhet? Det kan väl ändå inte vara vad energibolag, fack och näringslivet vill med sitt krav på blocköverskridande? Den naiva tron på att blocköverskridande trollar bort problem och i sig betyder "bra" politik bör extra noggrant skärskådas i denna för vår framtid så viktiga fråga.

 

Alltså: man måste börja med sakfrågan och inte med det politiska spelet.

 

Vattenfall och andra elbolag kan inte, och ska inte, bära totalansvaret för Sveriges elförsörjning, säkerhet och klimatpolitik. De är endast utförare. Ansvaret ligger i sista hand på regering och riksdag. Att som Folkpartiet acceptera tanken på nya, säkrare ersättningsreaktorer som håller borta fossilbaserad el är att i handling ta detta ansvar.

 

Ecuador: Mördarsnigel till trädgårdsmästare?

Ecuador: Mördarsnigel till trädgårdsmästare? Ja hur ska man annars beskriva regeringens i Ecuadors asylbeslut idag? Reaktionen utanför Ecuador blir naturligtvis mängder av jämförelser mellan hur demokrati och rättsväsende fungerar i Sverige, Storbritannien och Ecuador. Tror Ecuadors regering att den utfaller till deras fördel?  

Så här skriver t ex den USA-baserade tankesmedjan Freedom House i sin senaste genomgång av läget 2012 för mänskliga fri- och rättigheter i Ecuador:

”Courts remain politicized and largely ineffective, especially for solving and prosecuting controversial government corruption scandals. Survey polls show that this sense of crisis reflects the citizens' eroding trust in existing democratic institutions: the congress, the political parties, and the judiciary.” (länk: http://www.freedomhouse.org/report/countries-crossroads-2005/ecuador).

Det är alltså till detta genomkorrupta land med sviktande demokrati och dålig rättstrygghet som Julian Assange söker sin tillflykt. Det är nästan så man hoppas han får fri lejd.

Behövs Tillväxtverket?

Behövs Tillväxtverket är en så kallad bra fråga! Dock, alla EU-länder och andra länder liknande Sverige har någon form av organisation och myndighet som tillämpar eller utför landets näringspolitik. I Sverige har vi t ex lagt hanteringen av EUs strukturfonder (regionalpolitik) på Tillväxtverket.

Däremot menar jag att politiker och tjänstemän regelmässigt överskattar betydelsen av denna typ av myndigheters roll för företagsklimatet och inte minst ”tillväxten” som är fokus för just denna myndighets uppdrag. Min erfarenhet är att politiker är mer ivriga tillskyndare av dessa statliga myndigheter, bl a som ”politiska verktyg”, än ’kunderna’, dvs företag, näringsliv och deras organisationer. Det ointresset reser frågan för vem olika näringspolitiska myndigheter egentligen finns till?

Det är inte svårt – som t ex SvD gör i dessa dagar – att raljera över den kontinuerliga omvandlingsprocess av myndigheter som uppstått, lagts ned, slagits ihop, splittrats på detta politikområde sedan början av 1970-talet och inrättandet av Sveriges Industriverk (SIND), som då skulle förverkliga Socialdemokraternas och Krister Wickmans "nya djärva mål". Redan då gick det illa med statlig industri- och näringspolitik.

Alliansregeringen tror förvisso mindre på statliga insatser men var onödigt försiktig när tre myndigheter (ITPS, NUTEK och Glesbygdsverket) slogs ihop till bara två (Tillväxtanalys och Tillväxtverket) och gavs delvis nya uppdrag.

En olycklig konsekvens av de nya instruktionerna är att Tillväxtverket, till skillnad från dess föregångare NUTEK, inte har någon analyskapacitet att tala om, motiverat med uttryck som ”vi är en utförarmyndighet” och underförstått ”behöver inte skaffa ny kunskap”.

På Näringsdepartementet är man mer kunskapsintresserad och bygger upp en enhet med bl a disputerade medarbetare – som till skillnad från finansens likaledes kvalificerade medarbetare – har ett mer renodlat mikroorienterat synsätt och fokus på entreprenörer, företagare och företagsbildning. Uppbyggandet av denna analysenhet bottnar i en önskan att matcha Finansdepartementet. Men frågor som t ex företagsskatterna hamnar mellan stolarna: på finansen - som tänker på intäkter och statiskt - och näringsdepartementet – som prioriterar incitament och vill skapa förändring.

Det finns också en grundläggande – delvis ideologisk – motsättning som man inte kommer undan: Sverige är en marknadsekonomi med mindre regleringar och statlig styrning än många större länder. Statens uppgift i marknadsekonomin är bland annat att självt hålla tassarna borta från företagande och avstå från direkta eller indirekta företagssubventioner, och istället fokusera på att underlätta och skydda konkurrensen, och genom att avstå från politiska ingripanden säkra en väl fungerande marknadsekonomi. (Finanssektorn är delvis undantagen). Tror man på marknaden är det markanden som genom sin aktivitet driver på strukturomvandling och tillväxt medan staten sköter grundvillkoren: utbud av god forskning och utbildning, garanterar god infrastruktur (elenergi, kommunikationer, tele/it, osv), upprätthåller ett tillförlitligt rättssystem, ett kulturutbud prägla av mångfald och kreativitet, och måttliga förmögenhets- och inkomstskillnader.

Denna rollfördelning kolliderar lätt med ambitioner och tro på en aktivistisk statlig näringspolitik manifesterad i ett flöde av nya pengar och nya regler.

Min slutsats är att när man – nu? – gör en ny översyn och omorganisation bör man fundera över att bland annat slå ihop Tillväxtanalys och Tillväxtverket. Villkoren för företagande i allmänhet och företagsskatterna i synnerhet är för viktiga frågor för att på myndighetssidan hanteras som idag.

Dags att vrida intresset till dessa frågor på näringspolitikens område!