Behövs Tillväxtverket?

Behövs Tillväxtverket är en så kallad bra fråga! Dock, alla EU-länder och andra länder liknande Sverige har någon form av organisation och myndighet som tillämpar eller utför landets näringspolitik. I Sverige har vi t ex lagt hanteringen av EUs strukturfonder (regionalpolitik) på Tillväxtverket.

Däremot menar jag att politiker och tjänstemän regelmässigt överskattar betydelsen av denna typ av myndigheters roll för företagsklimatet och inte minst ”tillväxten” som är fokus för just denna myndighets uppdrag. Min erfarenhet är att politiker är mer ivriga tillskyndare av dessa statliga myndigheter, bl a som ”politiska verktyg”, än ’kunderna’, dvs företag, näringsliv och deras organisationer. Det ointresset reser frågan för vem olika näringspolitiska myndigheter egentligen finns till?

Det är inte svårt – som t ex SvD gör i dessa dagar – att raljera över den kontinuerliga omvandlingsprocess av myndigheter som uppstått, lagts ned, slagits ihop, splittrats på detta politikområde sedan början av 1970-talet och inrättandet av Sveriges Industriverk (SIND), som då skulle förverkliga Socialdemokraternas och Krister Wickmans "nya djärva mål". Redan då gick det illa med statlig industri- och näringspolitik.

Alliansregeringen tror förvisso mindre på statliga insatser men var onödigt försiktig när tre myndigheter (ITPS, NUTEK och Glesbygdsverket) slogs ihop till bara två (Tillväxtanalys och Tillväxtverket) och gavs delvis nya uppdrag.

En olycklig konsekvens av de nya instruktionerna är att Tillväxtverket, till skillnad från dess föregångare NUTEK, inte har någon analyskapacitet att tala om, motiverat med uttryck som ”vi är en utförarmyndighet” och underförstått ”behöver inte skaffa ny kunskap”.

På Näringsdepartementet är man mer kunskapsintresserad och bygger upp en enhet med bl a disputerade medarbetare – som till skillnad från finansens likaledes kvalificerade medarbetare – har ett mer renodlat mikroorienterat synsätt och fokus på entreprenörer, företagare och företagsbildning. Uppbyggandet av denna analysenhet bottnar i en önskan att matcha Finansdepartementet. Men frågor som t ex företagsskatterna hamnar mellan stolarna: på finansen - som tänker på intäkter och statiskt - och näringsdepartementet – som prioriterar incitament och vill skapa förändring.

Det finns också en grundläggande – delvis ideologisk – motsättning som man inte kommer undan: Sverige är en marknadsekonomi med mindre regleringar och statlig styrning än många större länder. Statens uppgift i marknadsekonomin är bland annat att självt hålla tassarna borta från företagande och avstå från direkta eller indirekta företagssubventioner, och istället fokusera på att underlätta och skydda konkurrensen, och genom att avstå från politiska ingripanden säkra en väl fungerande marknadsekonomi. (Finanssektorn är delvis undantagen). Tror man på marknaden är det markanden som genom sin aktivitet driver på strukturomvandling och tillväxt medan staten sköter grundvillkoren: utbud av god forskning och utbildning, garanterar god infrastruktur (elenergi, kommunikationer, tele/it, osv), upprätthåller ett tillförlitligt rättssystem, ett kulturutbud prägla av mångfald och kreativitet, och måttliga förmögenhets- och inkomstskillnader.

Denna rollfördelning kolliderar lätt med ambitioner och tro på en aktivistisk statlig näringspolitik manifesterad i ett flöde av nya pengar och nya regler.

Min slutsats är att när man – nu? – gör en ny översyn och omorganisation bör man fundera över att bland annat slå ihop Tillväxtanalys och Tillväxtverket. Villkoren för företagande i allmänhet och företagsskatterna i synnerhet är för viktiga frågor för att på myndighetssidan hanteras som idag.

Dags att vrida intresset till dessa frågor på näringspolitikens område!