onsdag 30 januari 2013

Riksdagsledamöters optimala ersättningar.

SVTs Rapport den 24 januari inleddes triumfatoriskt med att redaktionen kunde "avslöja" att "guldkantade pensioner" och "feta pensioner" för ledamöter av riksdagen skulle sänkas. Nu gällde dock inte nyheten riksdagsledamöternas pensioner utan tvååriga inkomstgarantier. Det är inte samma sak.

En intressant frågeställning - om avgångsersättningar - reducerades därmed till en enkel tes: Eftersom de flesta i Sverige har sämre villkor, ska ledamöter av riksdagen och andra heltidspolitiker ned till en lägre nivå.

I själva verket är frågan om hur urvalet och kontrollen av riksdagsledamöter via ersättningssystemet -- förutom via partierna -- bör utformas en både intressant och svår fråga av principiell karaktär, och som inte bör fuskas bort.

Låt mig börja med klassiska frågan: Om du ska välja advokat, tandläkare eller hantverkare, tar du då den billigaste? Svaret är självklart nej. Den billigaste riksdagsledamoten är alltså inte det självklara valet.

I själva verket vill de flesta sannolikt ha en bra, eller kanske t o m en mycket bra, riksdagsledamot som företrädare. Konstaterandet leder över till frågan vad som konstituerar en bra ledamot? Oberoende av parti och värderingar menar jag att det bör vara en person över genomsnittet i några avseenden: när det gäller arbetskapacitet (antal timmar, gärna också snabbhet), som talare, förmåga att ta till sig principiella resonemang och abstrakt information (särskilt i skriftlig form), gott omdöme och helst även lösningsinriktad. Allmänt sett, är detta i arbetslivet attraktiva egenskaper (här, med avsikt, dock inte närmare definierade).

Hur ska man utforma ett ersättningssystem som ökar sannolikheten för att denna typ av personer söker sig till riksdagen - förutsatt att deras parti också väljer att sätta upp dem på en lista? Ovan egenskaper är hyfsat värdefulla också på andra håll, och där villkoren inte sällan är goda. Vill vi ha ledamöter med eftersträvansvärda egenskaper får vi finna oss i att erbjuda dem konkurrenskraftiga villkor.

Å andra sidan, om ledamöter får bättre villkor än de som är deras personliga alternativ - kanske det gamla (ev. trista) jobbet? - biter de sig fast och vill inte lämna riksdagen när de borde.

Om man reducerar inkomstgarantin kommer rimligen en del ledamöter att sluta tidigare i riksdagen än de annars skulle göra för att inte "rosta" som utövare av sitt tidigare yrke och kunna ha tidigare yrket i reserv.

Det är möjligt att en snabbare omsättning än idag av ledamöter är bra. Eller är mer kontinuitet och erfarenhet bättre?

I vilken utsträckning bör vi acceptera priset att en del ledamöter faktiskt är överbetalda? Hur bra, eller dåligt, fungerar partierna som valberedning och kontrollanter av sina ledamöters duglighet och fortsatta geist?

Alltså: Det finns en lång rad intressanta och svåra frågor rörande ersättningssysystem för ombud, inklusive ledamöter av parlament, som - förutom mångfald och representativitet - bör diskuteras utifrån frågan: vilken typ av personer vill vi ha i riksdagen och hur länge?

Det är närmast omöjligt att föra en vettig debatt om dessa frågor i Sverige och ges nedan möjlighet att skriva av sig sin ilska:

4 kommentarer:

Mattias Lönnqvist sa...

En frågeställning, som jag sällan ser komma upp, är att sluta se riksdagsuppdraget som ett "jobb" med "lön" utan istället se det som ett förtroendeuppdrag där man får kompensation för förlorad arbetsinkomst.

Det skulle innebära flera saker:

1. Det behövs faktiskt ingen ersättning alls när man slutar, utan då återgår man till det arbete som man är tjänstledig från. Möjligen kan det behövas någon form av ersättning för den som är egen företagare eftersom det kan ta ett år att få fart på ett bolag som varit vilande medan man suttit i riksdagen.

2. Arvodet kopplas till den lön som man hade tidigare, med extra ersättningar för de extra kostnader som man har som riksdagsledamot. Hade man 25.000 i månadslön så utgår arvodet från den nivån. Hade man 100.000 i månadslön så utgår arvodet från den nivån.

Detta måste antagligen ha vissa begränsningar, dvs vi kan inte betala ut arvoden i miljonklassen och om man hade en väldigt låg (eller ingen) inkomst så måste det finnas en miniminivå.

Då skulle riksdagsuppdraget verkligen vara ett förtroendeuppdrag, och ingen skulle kunna se det som en karriär eller ett arbete som man ska göra resten av livet.

krister thelin sa...

Riksdagsledamöter skall ha bra arvoden. Problemet blir när dessa arvoden möter den samtidiga strävan att rekrytera ner i åldrarna. Unga ledamöter med- för sin ålder- höga "löner" blir lydiga redskap i partistyrelsens händer och mer angelägna att säkra ett omval ( vilket inte kan ske om ledningen säger "njet").

Höj arvodena men också minimiåldern för ledamotskap. 30 bör man vara...

Wester sa...

Så fascinerande, sällan man ser så ohämmad elitism. Jag tvivlar inte på att det är så många riksdagsledamöter ser på sig själva, men att uttrycka det i ord...

"en person över genomsnittet i några avseenden: när det gäller arbetskapacitet (antal timmar, gärna också snabbhet), som talare, förmåga att ta till sig principiella resonemang och abstrakt information (särskilt i skriftlig form), gott omdöme och helst även lösningsinriktad"

Vad sägs om ideologi och värderingar? Hur mycket måste man betala för det?

Anders Wigren sa...

Jag instämmer i Mattias Lönnqvists och Westers inlägg!