söndag 4 augusti 2013

Hellre tillväxt än nivellerande stagnation! Missvisande om inkomstklyftor.


(Artikel publicerad på Svenska Dagbladet Brännpunkt, söndag den 4 augusti 2013)

Socialdemokraterna slarvar med sanningen med påståenden om att inkomstklyftorna skulle öka snabbare i Sverige än i något annat OECD-land. Det saknas stöd för det påståendet. Det finns även en ideologisk dimension i socialdemokraternas kampanj. Socialdemokraterna föredrar uppenbarligen lägre personliga inkomster, lägre BNP-tillväxt och mindre klyftor –  hellre än Allianstidens oförändrade inkomstklyftor kombinerat med högre inkomster och högre tillväxt.

Först sanningsslarvet och felaktigheterna:
Genom selektiva urval av siffror vill Socialdemokraterna systematiskt sprida en felaktig bild av den fördelningspolitiska utvecklingen i Sverige och andra OECD-länder under de senaste åren. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven hävdade från Almedalens scen att Sverige ”[är] det land där klyftorna ökar snabbast”, och under veckan påstod gruppledaren (S) Mikael Damberg att ”Klyftorna ökar mest i Sverige i hela OECD-området.” (DN den 3/7). 

Som intellektuell renhållningsarbetare känner jag därför ett tvång att lyfta fram vad statistiken faktiskt säger.

Socialdemokraterna använder sig av OECD:s mått ”relativ fattigdom”, som mäter hur stor andel av befolkningen som har mindre än halva genomsnittsinkomsten (medianen). Måttet kan dock vara mycket missvisande. Till exempel hade Grekland minskad relativ fattigdom mellan 2007 och 2009. Naturligtvis betyder inte det att grekerna fick det bättre under dessa år av finanskris och fallande BNP. Men när alla blir ”relativt fattigare” kan inkomstskillnaderna bli mindre, och den uppmätta relativa fattigdomen minska. Omvänt kan alla i ett land få det bättre, men den relativa fattigdomen ändå öka. Här måste man alltså vara mycket noga med vad det är man vill mäta. OECD varnar (sic!) därför i sin egen rapport för användning av detta mått och understryker att det måste kompletteras med andra fördelningspolitiska mått: ”Måtten på relativ fattigdom refererar till den rådande medianinkomsten och är därför svårtolkade under lågkonjunkturer… Därför behövs [också] andra mer absoluta fattigdomsmått, som är kopplade till tidigare levnadsstandard, för att komplettera bilden som ges av den relativa inkomstfattigdomen.” Med den här tydliga varningstexten valde Socialdemokraterna att bortse från trots att t ex talespersonen Magdalena Andersson (S) själv måste ha läst den!

 
Den ”relativa fattigdomen” mäter dessutom inte inkomstklyftorna i ett samhälle, utan enbart inkomstskillnaden mellan den mittersta inkomsten (median) och dem med lägst inkomster. Den varken registrerar eller mäter inkomstutvecklingen för den del av befolkningen som ligger över mitteninkomsten. Det säger sig självt att det inte går att mäta förändringar i inkomstklyftor om man exkluderar halva befolkningen.

 
Ser man istället till utvecklingen av de disponibla inkomsterna och den s.k. ginikoefficienten (som är ett samlat mått på hur inkomsterna är fördelade i hela befolkningen) under alliansregeringen har det knappast skett några förändringar alls i inkomstspridningen. Det konstaterade också Finanspolitiska rådet i sin oberoende analys i maj 2013. Rådet kom fram till att inkomstskillnaderna har varit närmast oförändrade mellan 2006 och 2011, trots den ekonomiska krisen. Bortser man från kapitalinkomster har skillnaderna i inkomster ökat något litet. Professor Anders Björklund från Finanspolitiska rådet och Stockholms universitet konstaterade sålunda vid riksdagshearingen den 21 maj att politiken och utvecklingen under Alliansregeringen har haft ”anmärkningsvärt gynnsamma fördelningseffekter”.

 
De svenska hushållen har samtidigt haft en mycket stark inkomstutveckling under alliansregeringen. OECD visar att de svenska hushållen mellan 2007 och 2010 hade den bästa utvecklingen av disponibla inkomster (dvs. pengar i plånboken efter skatter och bidrag) av alla jämförbara OECD-länder. Detta är i kontrast till utvecklingen i hela 19 andra OECD-länder där hushållens disponibla inkomster dessvärre minskade mellan 2007 och 2010.

 
Dessutom visar OECD:s statistik att både den tiondel av de svenska hushållen med lägst inkomster och den tiondel med högst inkomster fick det bättre i Sverige mellan 2007 och 2010. I 22 andra OECD-länder sjönk istället under den här perioden de disponibla inkomsterna för hushållen med lägst inkomster.

 
Sammanfattningsvis: inkomstspridningen i Sverige har ökat något litet under alliansregeringen samtidigt som både hushåll med låga och med höga inkomster har fått väsentligt mer i plånboken.

 
Så till den ideologiska dimensionen: Lyssnar man på socialdemokraterna, verkar de hellre önska sig den utveckling som vi sett i andra OECD-länder i vilka majoriteten fått det ekonmiskt sämre, men där klyftorna minskat på grund av lägre inkomster. Det kan ses som en indikation på hur fördelnings- och tillväxtpolitiken vid valvinst 2014 skulle drivas av en rödgrön regering.

 
Det är välkommet med en ideologisk diskussion som för väljarna blottlägger skillnader mellan liberalism och socialdemokrati. Vi liberaler föredrar en växande samhällsekonomi där förkovran, arbete, ansvarstagande, obekväm arbetstid och entreprenörskap lönar sig, framför ett som präglas av nivellerande stagnation.

 
Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesman (FP)

1 kommentar:

Rachelle sa...

This is awesome!