Bra med bankunion. Sverige bör gå med snarast när analysen är gjord.

Folkpartiet är stark principiell anhängare av EU:s bankunion. Vi ska i positiv anda analysera den lösning som beslutas vid EU:s finansministermöte. Folkpartiet vill inte bara att Sverige ska stödja bildandet av bankunionen, utan också att Sverige ska gå med i bankunionen snarast när analysen är gjord.

Vi ska som land alltid eftersträva att sitta med vid de bord där beslut fattas som påverkar oss. Så även denna gång. Vi ska inte njuggt och mästrande sitta på vår kant, och ännu mindre sitta utanför. Man kan se vårt deltagande i en bankunion som deltagande i en ömsesidig försäkringslösning. För Sverige finns tre tydliga risker och starka egenintressen.

Sverige är ett land med fyra stora - kanske i kris alltför stora? - gränsöverskridande banker. Därför är det ett svenskt intresse att en bankunion bildas som kan hantera såväl det faktum att vi har stora banker som att de är gränsöverskridande. Det intresset skulle finnas även utan EU och euron. Nu har vi dock situationen med fyra svenska banker som är djupt involverade i euroländer - Finland, Estland, Lettland och Litauen -, och flera icke-euroländer, som Danmark och Polen. (Båda dessa två är för övrigt principiella anhängare av i första hand bankunion men även euromedlemskap.)

Exempel på problem utan bankunion: Var och en bör fråga sig hur den svenska delen av Nordea - en mycket stor bank i Sverige men med finska ägare och med ECB som tillsynsmyndighet i bakgrunden - vid kris skulle hanteras. Vems pengar skulle tas i anspråk, och hur ska besluten tas? Någon form av gränsöverskridande bankunion behövs.  

För det andra är en bankunion utomordentligt viktig för Sveriges kunder i Europa. Om de länder som svenska företag vill sälja till får problem på grund av sina banksystem och sin finansiella stabilitet kan det drabba hela EU, inklusive Sverige. Glöm inte lärdomen från den finansiella nära-döden upplevelsen hösten-vintern 2008-09! Det kan medföra instabilitet och bortfall av efterfrågan, och värsta fall lågkonjunktur under lång tid. Det drabbar jobb, tillväxt och investeringsvilja i bland annat Sverige. 

Jovisst, det finns en rad juridiska och ekonomiska frågor kvar att bestämma beträffande EU:s bankunion. Beslutsfattandet i bankunionen får inte bli för krångligt. Det finns krav på snabbhet i beslutsfattandet när en bank är på fallrepet. I knäckfrågorna om förmånsordningen när pengar ska skjutas till - först ägarna, sedan obligationsinnehavarna, nationella stödfonder, nationella skattebetalare, gemensamma EU-pengar, andra länder och IMF - har Sverige samma intresse av att undvika att betala andras bräckliga banker som t ex aktivistiska nordeuropeiska euroländer som Nederländerna, Finland och Tyskland - förutom icke-euroländerna Polen och Danmark. Sverige är inte unikt!

Uppgörelsen innebär också att Tyskland satt stopp för möjligheten för banker och deras regeringar att räkna med att enkelt rekvirera EU-pengar, och att frågor om villkor och återbetalningskrav nu lagts på bordet.

För det tredje bör vi höja blicken. I dagens EU med nationalistiska partier på högerkanten - med mer eller mindre främlingsfientliga program - växer sig allt starkare har Sverige ett intresse - efter måttet av sin förmåga - att söka ekonomiskt-politiskt stabilisera Europa. Varför skulle Sverige inte ta ansvar för detta som andra europeiska länder, genom en bankunion?

Att motverka extremism, uppgivenhet och arbetslöshet som förstärks av ekonomisk instabilitet och låg tillväxt är viktigt, och även Sverige har att ta ansvar. Vi har också tagit sådant ansvar i samband med kriserna i Lettland, Island och Irland när Sverige genom riksdagen lånat till dessa länder i kris.

Att stödja bildandet av bakunionen, och att så snart som möjligt gå med i bankunionen gynnar både oss själva och övriga Europa.

Carl B Hamilton, riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson (FP), professor i internationell ekonomi

”Budgeten betalar”. Framtiden hotar med uppgörelser på medelklassens bekostnad?

Socialdemokraterna och Miljöpartiet tycker att medelklassen i t ex TCO- och Sacoyrken har det bra, och inte förtjänar lägre skatt. När de två partierna tycker detta i opposition, vad kan man då inte förvänta sig att de förhandlar bort för medelklassen – skulle de komma till makten genom förhandlingar med Vänsterpartiet?

Beslutet i riksdagen att inte höja brytpunkten väcker onekligen denna fråga för medelklassens väljare. Oppositionens kommentarer efter voteringen om brytpunkten den 11/12 förtjänar också några andra framåtblickande synpunkter.

Omedelbart var talet om ”ansvarstagande” och motstånd mot ”lånade pengar” bortblåst. Efter voteringen förvandlades kammarfoajén genast till en orientalisk basar. Per Bolund (MP) startade löfteskarusellen om vad tre miljarder kr kan användas till.

Såväl Magdalena Andersson (S) som Peter Eriksson (MP) talar nu kaxigt om hur man gör upp och politiskt förankrar budgetar i förväg. Jovisst, men det har sitt pris att nå över 50 procent av mandaten i riksdagen, och vem betalar det priset? Knappast de två partiernas kärnväljare, utan sannolikt medelklassen i vid mening.

 

Problemet med den förhandlingsekonomi som nu tycks återuppstå från 70- och 80-talen är ju att politiska uppgörelser normalt sker på andras bekostnad – dvs. ”budgeten betalar”. Och vem är ”budgeten”? Jo det är kollektivet av anonyma skattebetalare.

 

Alltså: om man släpper kravet på regler som främjar minoritetsregeringars möjlighet att regera effektivt och som gynnar ett långsiktigt perspektiv – vilket S och MP dessvärre nu förespråkar – så kommer ”budgeten” att få betala.

 

Inte minst kommer i en förhandlingsekonomi olika särintressen att ges ökat spelutrymme att blanda sig i budgetprocessen med sina politiska bindningar, speciella krav, och eventuella löften. Det är viktigt att förstå att med en återgång till större krav på ”förankring” i förväg, det inte bara blir en maktförskjutning från en minoritetsregering till riksdagen, utan även från regeringen till olika särintressen i samhället.

 

Lägg också märke till att dagens budgetregler – förslag och motförslag – ger en helt annan transparens (insyn) i budgetprocessen än den just nu av S och MP hyllade modellen med ”förankring” genom politiska uppgörelser där ofta ”budgeten betalar” med hjälp av det anonyma skattebetalarkollektivet.

 

Bland annat av dessa skäl menar jag att det vore bra om alla politiska partier under nästa mandatperiod samlas i en kommitté för att förtydliga riksdagsordningen och det finanspolitiska ramverket så att strikta och transparanta budgetregler kan bibehållas och inte tillåts undergrävas av kortsiktiga perspektiv.       

*************************** 

Budgetreglerna och brytpunkten. Efter talmannens stoppbeslut.

(Redigerat anförande i riksdagen den 11 december 2013.)

 

Jag läser i media att om Alliansen skulle förlora voteringen idag, det skulle vara ett allvarligt nederlag. Men det är enligt min mening en vilseledande beskrivning av den politiska effekten. Istället: Om Alliansen förlorar voteringen blir det en stor framgång för SD och deras försök till vågmästarpolitik; En vågmästarroll som serverats SD av de rödgröna partierna. Där har ni vinnaren!

 

Så över till betänkandet. I riksdagsordningen står det om budgetprocessen: att budgetramen ska tas i ett – säger ett – enda beslut. Tanken med detta är att riksdagsbehandlingen ska hålla ihop budgetens helhet; plus- och minusposter ska organiseras så att de bildar en helhet på ett transparent och sammanhållet sätt. Då inställer sig kärnfrågan: När nu det nu faktiskt står i riksdagsordningen att det ska vara ett – säger ett – beslut, varför ska då inte riksdagen följa riksdagsordningen?

 

För att förstå hur vi hamnat i denna besynnerliga situation när en majoritet vill att riksdagen ska gå emot sin egen ordningsregel får man gå tillbaka till debattens början i augusti-september 2013. När de rödgröna såg möjligheten att med SD sam-agera för att med ett utskottsinitiativ stoppa höjd brytpunkt, hänvisade Magdalena Andersson (S) och andra, gång på gång till arbetet i finansdepartementet på 1990-talet av Per Molander och med budgetlagen.

 

Men, oppositionen har i sina hänvisningar stött sig på fel lag, den i sammanhanget icke relevanta budgetlagen! Och så har det fortsatt i månader med ett genant missförstånd om den rättsliga grunden: Oppositionspartierna har felaktigt fokuserat på budgetlagen – som främst riktar sig till regeringen – och dess uttolkare, medan den relevanta frågan har gällt riksdagsordningens bestämmelser.

 

Det är därför mycket bra att talmannens rättsutredning och KU-betänkandet (KU32) indirekt – genom att budgetlagen inte alls figurerar i sammanhanget – underkänner hela den ursprungliga utgångspunkten för socialdemokraternas och övriga oppositionspartiers agerande.

 

Nu tas väl ändå priset av att oppositionen – i konfrontation och konflikt med övriga i riksdagen – vill driva igenom en ändrad tolkning av riksdagsordningen – dvs. de facto närmast en författningsändring – så att riksdagsordningen ska anpassas till oppositionens uppfattning om vad budgetlagen tillåter.

 

Det är också värt att notera att socialdemokraterna under hösten inte hade kontroll över den parlamentariska processen som de själva varit del av. Man hade kunnat göra en – från egna utgångspunkter – någorlunda snygg exit från det pinsamma missförståndet om budgetlagen som rättslig grund. (Med snygg exit menar jag att Socialdemokraterna t ex hade kunnat säga att ’vi vill med väljarna tala om jobb och välfärd, och inte prata paragrafer och författningsfrågor’.)

 

Man hade två tillfällen att göra en sådan här exit. Första gången S missade var när SD inom minuter efter voteringssjabblet i oktober sa att SD minsann skulle upprepa utskottsinitiativet, när väl rambeslutet fattats. Andra gången var när Vänsterpartiet genom Ulla Anderssons agerande på egen hand, och redan i förväg, yrkade på KU-behandling om talmannen skulle vägra ställa proposition, vilket han sedermera också gjorde. Vid bådada tillfällena var det andra än S som dirigerade oppositionens agerande.

 

Sådant händer när man är oerfaren i riksdagen. Hur illa kan det då inte gå om S ska sköta landet när man inte förmår kontrollera det egna agerandet i riksdagen!

 

Det sätt som oppositionen vill genomdriva en nytolkning av riksdagsordningen – i konflikt och konfrontation med drygt 49 procent av riksdagens ledamöter – bryter mot en mer än hundra år gammal samförståndskultur i svensk författningspolitik. Och riksdagsordningen själv är som bekant ett resultat av denna samarbetskultur.

 

Det är självklart att detta närmast brutala sätt att utan föregående juridisk och statsvetenskaplig beredning eller samråd över partigränserna gå fram med en viktig nyordning på författningsområdet sannolikt får allvarliga konsekvenser för svensk inrikespolitik.

 

Minoritetsregeringar - som är det normala i Sverige – får det betydligt svårare att styra Sveriges offentliga finanser och därmed svensk ekonomi. Den ekonomiska politiken blir igen – som på 1970- och 80-talen – mindre förutsägbar och mindre transparant.

 

Oppositionens argument att regeringen bör säkra majoritet när man lägger förslag innebär att majoriteten accepterar en glidning tillbaka till den budgetkultur som tidigare rådde i Sverige och som riksdagen, i samförstånd efter 90-talskrisen, avskaffade.

 

Redan förefaller 1990-talskrisen glömd, liksom dess främsta offer: de som blev arbetslösa, de som fick kraftigt höjda räntor och skulder, och de som fick sämre ersättningar och pensioner, än de annars skulle fått.


Jag har sett att oppositionen påstår att den nuvarande ordningen inte alls skulle ha syftat till att skydda minoritetsregeringars möjlighet att föra en sammanhållen och förutsägbar budgetpolitik. Det är ett felaktigt påstående. Det framgår klart av förarbetena att man med 90-talets budgetreform ville stärka svenska regeringars ställning, och inte minst minoritetsregeringars möjligheter.

 

Avslutningsvis, låt mig citera f kanslichefen i FiU Ove Nilsson som från 90-talet varit med om hela resan med ny budgetordning: ”Börjar vi bryta ut beslutspunkter [i budgetprocessen] och behandla dem en och en är vi på god väg tillbaka till den ordning som vi hade före 1996. Man kan också uttrycka det som att oppositionen på sikt vrider ett antal verktyg ur händerna på den regering som är satt att styra landet.”

 

Till slut, vill jag upprepa min fråga:

När nu det nu står i riksdagsordningen att budgeten ska tas med ett beslut – ett beslut, inte flera beslut! – varför ska riksdagen då inte följa riksdagsordningen?

Viktigt att inte tumma på budgetreglerna!

(Redigerat anförande i riksdagen den 5/12 2013)

Jag ska ta upp fyra punkter.

För det första: Oppositionen - Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet - har lagt fram ett förslag till beslut som bryter mot riksdagsordningens bestämmelser om ett enda övergripande s.k. rambeslut i budgetprocessen, som bestämmer totala antalet miljarder som står till förfogande för utgifter och inkomster.

För det andra: Det sätt som oppositionen gör detta - i konflikt och konfrontation med drygt 49 procent av riksdagens mandat - bryter mot en sedan mer än hundra år etablerad konsensuskultur i svensk författningspolitik. (Riksdagsordningen själv är ett resultat av denna konsensuskultur.)

Det är självklart att detta brutala sätt att gå fram med två nyordningar på författningsområdet kan få allvarliga, negativa, verkningar för Sverige och svensk inrikespolitik i framtiden.

Därför är det viktigt att avvisa detta förslag.

Minoritetsregeringar - som är det normala i Sverige - skulle i framtiden få betydligt svårare att styra Sveriges offentliga finanser och därmed svensk ekonomi om förslaget bifalls och skulle bli prejudicerande, vilket är sannolikt. Den förda politiken på det ekonomiska området blir mindre förutsägbar och mindre transparant.

Ska en omtolkning av riksdagsordningen göras, ska den under alla förhållanden ske i samförstånd över blockgränsen, enligt svensk konsensuspraxis i författningsfrågor.

Oppositionens argument att regeringen bör säkra majoritet när man lägger förslag innebär att man accepterar en glidning tillbaka till den ordning som rådde i Sverige under 70- och 80-talen, och som riksdagen i samförstånd efter 90-talskrisen inte ville ha kvar. Dessvärre, för möjligheten till en kortsiktig opportunistisk vinst 2013, accepterar oppositionen nu uppenbarligen de risker som är förenade med att vrida klockan tillbaka till 70- och 80-talen problematiska ekonomisk oordning.

Det blir svårare för framtida regeringar att hålla ett helhetsgrepp över intäkter och utgifter. Sverige riskerar att bli ett ekonomiskt mer instabilt land. Sannolikheten ökar för alltför stora budgetunderskott i skarpa krislägen, som ju kommer att inträffa då och då.

Jag har sett att oppositionen påstår att den nuvarande ordningen inte alls skulle ha syftat till att skydda minoritetsregeringars möjlighet att föra en sammanhållen och förutsägbar budgetpolitik.

Det är dock ett felaktigt påstående. Det framgår klart av förarbetena att man med 90-talets budgetreform ville stärka regeringens ställning, och inte minst minoritetsregeringars möjligheter.

Ett annat påstående är att det aktuella förslaget skulle vara acceptabelt eftersom det skulle stärka budgeten. Det har framförts av oppositionen och Per Molander i en offentlig riksdagsutfrågning den 28/11 2013. Det finns dock inget stöd i riksdagsordningen för det påståendet eller tanken. (Utfrågningen går att se på webben, och kommer inom kort att publiceras i skrift).

Riksdagsordningen har ett vidare syfte, nämligen att underlätta en stabil, transparent och effektiv styrning av Sverige, än Per Molanders och budgetlagens avgränsade fokus på lägre utgifter. Det är en mycket viktig skillnad på riksdagsordningen och budgetlagens syften.

Låt mig på denna punkt citera f kanslichefen i finansutskottet Ove Nilsson (den 28/11): "Av den aktuella diskussionen att döma låter det som om det är en rätt man kan ta sig [dvs att göra som oppositionen vill] så länge man föreslår förstärkningar av statsfinanserna. Det är statsfinansiellt sett självfallet bättre med förstärkningar av statsfinanserna än motsatsen, men det finns inget i regelverket som stöder en sådan uppfattning. . Börjar vi bryta ut beslutspunkter och behandla dem en och en är vi på god väg tillbaka till den ordning som vi hade före 1996. Man kan också uttrycka det som att oppositionen på sikt vrider ett antal verktyg ur händerna på den regering som är satt att styra landet."

Lägg märke till att strikta budgetbestämmelser kan sägas vara den fattiges och arbetslöses vän, eftersom de skyddar mot stigande räntor i skarpa krislägen och ökar ekonomins stabilitet. Redan förefaller dessvärre 90-talskrisen glömd, liksom dess främsta offer: de som blev arbetslösa, de som fick kraftigt höjda räntor och skulder, de som fick sämre ersättningar och pensioner, än de annars skulle fått.

För det tredje:
Ingen ska inbilla mig att det är fiskal omsorg om två tusendelar av totala skatteintäkterna - dvs. 3 mdr kr - som driver S, SD, MP och V att i konfrontation med nästan halva riksdagen riva upp 1990-talets samförstånd i riksdagsordningen om strikta budgetregler. Icke desto skulle ca en miljon i medelklassen nu bli snuvade på en skattesänkning. De som tillhör Saco- och TCO-yrken, exempelvis.

För det fjärde:
Vem vinner på allt detta? Enligt alla - säger alla - politiska kommentatorer finns det en, stor vinnare på detta utskottsinitiativ, nämligen Sverigedemokraterna.

Tänkte du på det Ulla Andersson (V)? Tänkte du på det Per Bolund (MP)? Tänkte du på det Fredrik Olovsson (S)? Naturligtvis gjorde ni det.

Och ändå valde ni att spela Sverigedemokraterna rätt i händerna. Ni har agerat vämjeligt och motbjudande när ni samagerat med SD i denna fråga. Det är inte förvånande att SD nu säger sig börja fiska röster i LO-vatten.

Alltså: Nej till att i konfrontation bryta upp 90-talets stabilitetsskapande budgetregler, nej till konflikt i författningsfrågor, och ja till att behålla reglerna som de är idag. Varför ändra ett för Sverige och svenska regeringar vinnande regelverk i budgetpolitiken?

Svik inte Ukrainas EU-vänner! Viktigt att tala väl om EU-samarbetet.

Tiotusentals människor väljer att dygn efter dygn riskera övergrepp och misshandel på Kievs Självständighetstorg när de protesterar mot regeringens nej till frihandel- och samarbetsavtal med EU.

 

De människorna skulle inte förstå den raljerande jargong och den slentrianmässiga EU-negativism som numera nästan alla svenska politiska partier sprider omkring sig.

 

Kanske kan demonstrationerna i Kiev till förmån för närmare band med Europa och EU tjäna som en väckarklocka för dem som glömt grunderna för Europasamarbetet. Kanske kan ukrainarnas önskan att knyta närmare band till EU påminna om de värderingar på vilka EU bygger. Kanske kan de risker och faror som demonstranterna i Kiev utsätter sig för signalera hur viktigt EU och europasamarbertet är idag och imorgon.

 

Just där på torget i Kiev står EU:s attraktionskraft, ibland kallad soft power, mot den ukrainska regeringens hard power, regimens våld mot de egna medborgarna.  

 

Jag hoppas att de som i det offentliga samtalet i vårt land aldrig talar väl om EU, slentrianmässigt skyller problem på ”Bryssel” och raljerar över byråkrater, för ett ögonblick stannar upp och funderar en aning: Varför går människor man ur huse i Kiev? Varför är EU viktigt för dem?

Att successivt försvaga EU-samarbetet genom enkelt krypskytte och att vanemässigt klanka på samarbetet utan att någon gång stå upp och tala väl om EU gynnar de växande mörka krafterna och är naturligtvis historielöst.   

 

EUs mjuka makt står mot den ukrainska regeringens hårda våld.  

 

Och jag är glad och stolt över att tillhöra ett parti som är fast förankrat i en internationalistisk, positiv syn på europasamarbetet och dess främsta uttryck, Europeiska Unionen.