Viktigt att inte tumma på budgetreglerna!

(Redigerat anförande i riksdagen den 5/12 2013)

Jag ska ta upp fyra punkter.

För det första: Oppositionen - Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet - har lagt fram ett förslag till beslut som bryter mot riksdagsordningens bestämmelser om ett enda övergripande s.k. rambeslut i budgetprocessen, som bestämmer totala antalet miljarder som står till förfogande för utgifter och inkomster.

För det andra: Det sätt som oppositionen gör detta - i konflikt och konfrontation med drygt 49 procent av riksdagens mandat - bryter mot en sedan mer än hundra år etablerad konsensuskultur i svensk författningspolitik. (Riksdagsordningen själv är ett resultat av denna konsensuskultur.)

Det är självklart att detta brutala sätt att gå fram med två nyordningar på författningsområdet kan få allvarliga, negativa, verkningar för Sverige och svensk inrikespolitik i framtiden.

Därför är det viktigt att avvisa detta förslag.

Minoritetsregeringar - som är det normala i Sverige - skulle i framtiden få betydligt svårare att styra Sveriges offentliga finanser och därmed svensk ekonomi om förslaget bifalls och skulle bli prejudicerande, vilket är sannolikt. Den förda politiken på det ekonomiska området blir mindre förutsägbar och mindre transparant.

Ska en omtolkning av riksdagsordningen göras, ska den under alla förhållanden ske i samförstånd över blockgränsen, enligt svensk konsensuspraxis i författningsfrågor.

Oppositionens argument att regeringen bör säkra majoritet när man lägger förslag innebär att man accepterar en glidning tillbaka till den ordning som rådde i Sverige under 70- och 80-talen, och som riksdagen i samförstånd efter 90-talskrisen inte ville ha kvar. Dessvärre, för möjligheten till en kortsiktig opportunistisk vinst 2013, accepterar oppositionen nu uppenbarligen de risker som är förenade med att vrida klockan tillbaka till 70- och 80-talen problematiska ekonomisk oordning.

Det blir svårare för framtida regeringar att hålla ett helhetsgrepp över intäkter och utgifter. Sverige riskerar att bli ett ekonomiskt mer instabilt land. Sannolikheten ökar för alltför stora budgetunderskott i skarpa krislägen, som ju kommer att inträffa då och då.

Jag har sett att oppositionen påstår att den nuvarande ordningen inte alls skulle ha syftat till att skydda minoritetsregeringars möjlighet att föra en sammanhållen och förutsägbar budgetpolitik.

Det är dock ett felaktigt påstående. Det framgår klart av förarbetena att man med 90-talets budgetreform ville stärka regeringens ställning, och inte minst minoritetsregeringars möjligheter.

Ett annat påstående är att det aktuella förslaget skulle vara acceptabelt eftersom det skulle stärka budgeten. Det har framförts av oppositionen och Per Molander i en offentlig riksdagsutfrågning den 28/11 2013. Det finns dock inget stöd i riksdagsordningen för det påståendet eller tanken. (Utfrågningen går att se på webben, och kommer inom kort att publiceras i skrift).

Riksdagsordningen har ett vidare syfte, nämligen att underlätta en stabil, transparent och effektiv styrning av Sverige, än Per Molanders och budgetlagens avgränsade fokus på lägre utgifter. Det är en mycket viktig skillnad på riksdagsordningen och budgetlagens syften.

Låt mig på denna punkt citera f kanslichefen i finansutskottet Ove Nilsson (den 28/11): "Av den aktuella diskussionen att döma låter det som om det är en rätt man kan ta sig [dvs att göra som oppositionen vill] så länge man föreslår förstärkningar av statsfinanserna. Det är statsfinansiellt sett självfallet bättre med förstärkningar av statsfinanserna än motsatsen, men det finns inget i regelverket som stöder en sådan uppfattning. . Börjar vi bryta ut beslutspunkter och behandla dem en och en är vi på god väg tillbaka till den ordning som vi hade före 1996. Man kan också uttrycka det som att oppositionen på sikt vrider ett antal verktyg ur händerna på den regering som är satt att styra landet."

Lägg märke till att strikta budgetbestämmelser kan sägas vara den fattiges och arbetslöses vän, eftersom de skyddar mot stigande räntor i skarpa krislägen och ökar ekonomins stabilitet. Redan förefaller dessvärre 90-talskrisen glömd, liksom dess främsta offer: de som blev arbetslösa, de som fick kraftigt höjda räntor och skulder, de som fick sämre ersättningar och pensioner, än de annars skulle fått.

För det tredje:
Ingen ska inbilla mig att det är fiskal omsorg om två tusendelar av totala skatteintäkterna - dvs. 3 mdr kr - som driver S, SD, MP och V att i konfrontation med nästan halva riksdagen riva upp 1990-talets samförstånd i riksdagsordningen om strikta budgetregler. Icke desto skulle ca en miljon i medelklassen nu bli snuvade på en skattesänkning. De som tillhör Saco- och TCO-yrken, exempelvis.

För det fjärde:
Vem vinner på allt detta? Enligt alla - säger alla - politiska kommentatorer finns det en, stor vinnare på detta utskottsinitiativ, nämligen Sverigedemokraterna.

Tänkte du på det Ulla Andersson (V)? Tänkte du på det Per Bolund (MP)? Tänkte du på det Fredrik Olovsson (S)? Naturligtvis gjorde ni det.

Och ändå valde ni att spela Sverigedemokraterna rätt i händerna. Ni har agerat vämjeligt och motbjudande när ni samagerat med SD i denna fråga. Det är inte förvånande att SD nu säger sig börja fiska röster i LO-vatten.

Alltså: Nej till att i konfrontation bryta upp 90-talets stabilitetsskapande budgetregler, nej till konflikt i författningsfrågor, och ja till att behålla reglerna som de är idag. Varför ändra ett för Sverige och svenska regeringar vinnande regelverk i budgetpolitiken?