Irland. Vårdslöshet orsakar krisen -- inte euron.

Gustav Fridolin (MP) skriver att krisen på Irland till stor del är eurons fel, och att länder i eurozonens periferi har drabbats hårdast av finanskrisens efterdyningar (Svenska Dagbladet den 25/11).

(Detta är en något längre replik än den publicerad i Svenska Dagbladet den 28/11).

Man kan lätt konstatera att Fridolin har fel genom att vända blicken österut. Finland, en liten ekonomi i Europas utkant och lik vår egen, har klarat krisen ungefär lika bra som Sverige även med euron som valuta sedan 1999. Förklaringen är att finska politiker dels har fört en ansvarsfull ekonomisk politik, dels inte har tillåtit någon fastighetsbubbla och bankkris att utvecklas.

Sanningen är att när ett land driver en vårdslös och slapp nationell ekonomisk politik går det åt skogen oberoende av valutasystem.

På Irland släppte regeringarna fram en fastighetspris- och låneboom utan motstycke. Politikerna ingrep inte med nödvändiga nationella åtgärder. Visst gjorde euron att man i Dublin inte kunde höja räntan, men mot en fastighetsprisbubbla finns betydligt effektivare metoder än räntepolitik, och som irländarna borde ha satt in. Den lättsinniga irländska finanspolitiken bestämdes inte i Frankfurt utan helt i Dublin. I fallet Grekland var det statistikfusk, en korrupt politisk kultur, och slapp finanspolitik som är grundproblemen – inte att räntan varit för några procentenheter för låg.

Att tro att dessa grundläggande brister inte skulle ha funnits om länderna behållit sin nationella valuta sedan 1999 är osannolikt naivt.

Utan euron hade situationen i Europa i dag varit värre. Glöm inte att Västeuropa ända sedan 1960-talet sökt hantera de negativa externa effekterna – som konkurrensdevalveringar – av varandras ekonomiska politik med olika valutasamarbeten (”valutaormen”, EMS, osv.) Det finns alltså återkommande och djupt liggande orsaker till samarbetet, och de skulle inte försvinna med euron.

Sverige har ett starkt intresse av att andra länder sköter sin ekonomi och sitt bankväsende, följer strikta budgetregler och inte sprider negativa externa effekter till omvärlden. Därför välkomnar FP de förslag som EU-kommissionen lagt, även när de innebär steg mot överstatlighet med makroekonomisk övervakning och gemensamma strängare budgetregler. Ett starkare ekonomiskt samarbete är bästa medicinen för Sveriges och Europas ekonomiska stabilitet.

Vad håller Pagrotsky på med?

Leif Pagrotsky (S) tycker att Irlands svåra läge skall exploateras för att tvinga landet att höja sin låga företagsskatt, 12,5 procent. Pagrotsky väcker den principiellt intressanta frågan om länder som driver en – enligt omvärlden – omdömeslös ekonomisk politik ska berövas sin suveränitet.

”Förutsättningen för [att Sverige skall vara med och låna till Irland] … är att vi kan vara med och påverka hur den irländska bolagsskatten ser ut. Irland har varit pådrivande i den konkurrens ner mot inga skatter alls nästan på skatteområdet [och] som tvingat väldigt många länder i Europa att sänka skatten och som har försvagat de offentliga finanserna nästan överallt. Nu ska [länder med] dessa svagare offentliga finanser hjälpa Irland att upprätthålla detta låga skattetryck. Det är helt orimligt” (SR Ekot den 21 november).


Nej, det orimliga är istället Pagrotskys nykoloniala inställning att Sverige borde passa på och sparka på en liggande som i skattefrågor inte tycker som han själv gör. Särskilt ett litet land som Sverige måste vara på sin vakt mot Pagrotskys typ av resonemang eftersom det öppnar för ökat stormaktsinflytande i mindre länder.

Vi ska respektera att Irland är en suverän stat precis som vi hittills respekterat andra låntagare, bland annat Lettland och Island. Sverige ska inte passa på att utnyttja ett tillfälligt överläge till att påtvinga andra länder sina – eller snarare socialdemokraternas – skattepolitiska värderingar. Är det en tidigare S-makthavares ryggmärgreaktion att så fort tillfälle bjudes höja skatten även i andra länder, som nu med Irland? (Lettland har för övrigt inte behövt ta i anspråk sitt lån alls, och Island bara till hälften.)

Sverige ska uppmuntra de åtgärder som Irland självt beslutar, om de bedöms leda ut ur krisen. Vi ska på normalt sätt, som villkor för lånet, ställa krav på att vi får full information och insyn i Irlands åtgärdsprogram. Men vi ska inte driva irländsk skattepolitik åt irländarna.

Glöm inte att det kunde vara Sverige som var drabbat. Några av oss lever alltjämt med lärdomarna från tidigt 1990-tal i minnet. Hur hade vi reagerat om vi i ett trängt läge av andra länder hade tvingats att höja skatterna, liberalisera arbetsrätten, sänka ersättningsnivåerna i alla bidragssystem, osv., som villkor för hjälp? Det skulle, med Pagrotskys brist på respekt för inhemska beslut, vara helt okey.

Tråkigt att Pagrotsky inte inser att han nu uppträder med samma slags flin som finansvalparna när de träffade Göran Persson för 15 år sedan i New York.