Gustav Fridolin (MP) skriver att krisen på Irland till stor del är eurons fel, och att länder i eurozonens periferi har drabbats hårdast av finanskrisens efterdyningar (Svenska Dagbladet den 25/11).
(Detta är en något längre replik än den publicerad i Svenska Dagbladet den 28/11).
Man kan lätt konstatera att Fridolin har fel genom att vända blicken österut. Finland, en liten ekonomi i Europas utkant och lik vår egen, har klarat krisen ungefär lika bra som Sverige även med euron som valuta sedan 1999. Förklaringen är att finska politiker dels har fört en ansvarsfull ekonomisk politik, dels inte har tillåtit någon fastighetsbubbla och bankkris att utvecklas.
Sanningen är att när ett land driver en vårdslös och slapp nationell ekonomisk politik går det åt skogen oberoende av valutasystem.
På Irland släppte regeringarna fram en fastighetspris- och låneboom utan motstycke. Politikerna ingrep inte med nödvändiga nationella åtgärder. Visst gjorde euron att man i Dublin inte kunde höja räntan, men mot en fastighetsprisbubbla finns betydligt effektivare metoder än räntepolitik, och som irländarna borde ha satt in. Den lättsinniga irländska finanspolitiken bestämdes inte i Frankfurt utan helt i Dublin. I fallet Grekland var det statistikfusk, en korrupt politisk kultur, och slapp finanspolitik som är grundproblemen – inte att räntan varit för några procentenheter för låg.
Att tro att dessa grundläggande brister inte skulle ha funnits om länderna behållit sin nationella valuta sedan 1999 är osannolikt naivt.
Utan euron hade situationen i Europa i dag varit värre. Glöm inte att Västeuropa ända sedan 1960-talet sökt hantera de negativa externa effekterna – som konkurrensdevalveringar – av varandras ekonomiska politik med olika valutasamarbeten (”valutaormen”, EMS, osv.) Det finns alltså återkommande och djupt liggande orsaker till samarbetet, och de skulle inte försvinna med euron.
Sverige har ett starkt intresse av att andra länder sköter sin ekonomi och sitt bankväsende, följer strikta budgetregler och inte sprider negativa externa effekter till omvärlden. Därför välkomnar FP de förslag som EU-kommissionen lagt, även när de innebär steg mot överstatlighet med makroekonomisk övervakning och gemensamma strängare budgetregler. Ett starkare ekonomiskt samarbete är bästa medicinen för Sveriges och Europas ekonomiska stabilitet.
Visar inlägg med etikett euron. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett euron. Visa alla inlägg
söndag 28 november 2010
onsdag 29 september 2010
Eurosamarbetet kräver nya stränga budgetregler.
Nya förslag från EU-kommissionen ställer betydligt hårdare krav på budgetdisciplin, särskilt i euroländerna. Bland annat ska EU:s statistikmyndighet kunna göra "gryningsräder" ifall man misstänker att ett land redovisar falska siffror. Detta ställer vi oss bakom, skriver folkpartisterna Olle Schmidt och Carl B Hamilton.
(Artikeln publicerad på Svenska Dagbladet Brännpunkts webbplats den 29 september 2010.)
EU-kommissionen lade i går fram ett antal lagförslag som är tänkta att stärka budgetdisciplinen i EU. Förslagen handlar både om att samordna och staga upp ländernas ekonomier bättre än idag och om att införa snabbare och effektivare sanktioner mot euroländer som bryter mot EU:s regler för länders skulder och budgetunderskott.
Sverige bör agera för att de nya gemensamma budgetreglerna blir så stränga som möjligt. På så sätt återskapas förtroendet för euron som valuta. Det är något som hela EU tjänar på. EU-länderna behöver likt Odyssevs surra sig vid masten för att kunna stå emot de budgetslappa sirenernas förföriska sånger.
I Sverige införde vi efter bank- och budgetkrisen i början av 1990-talet bland annat en strikt budgetdisciplin. Regeringens budgetmakt ökade och riksdagens minskade. Vi införde treåriga utgiftstak och överskottsmål i statsbudgeten. EU-medlemskapet krävde en självständig Riksbank. Pensionssystemet reformerades och är numera långsiktigt stabilt. Idag behöver de flesta EU-länder genomföra det slags reformer som Sverige redan genomfört.
För att driva på en sådan utveckling behövs det mer av skarpa regler och överstatlighet i EU-ländernas budgetpolitik. På så sätt kan en ny Greklandskris motverkas. De nya reglerna bör gälla även de länder som ännu inte är med i eurosamarbetet. Sverige har inget att frukta eftersom vi redan har denna typ av regler.
Det är dock lagtekniskt svårare att införa ekonomiska sanktioner mot de länder som står utanför eurosamarbetet. Målet bör dock vara att även dessa länder i så stor utsträckning som möjligt ska pressas till att följa det nya striktare regelverket. Om ett EU-land för en ansvarslös ekonomisk politik påverkas hela EU negativt och inte bara det enskilda landet. Det gäller även de länder som står utanför eurosamarbetet.
Vi välkomnar EU-kommissionens initiativ att skärpa regelverket. Vi stödjer också EU-kommissionär Olli Rehns förslag om att införa snabbare och skarpare böter för de euroländer som inte följer regelverket. Det skulle stärka medlemsländernas budgetdisciplin och skapa större ekonomisk och finansiell stabilitet inom EU.
Vi anser att det bästa förslaget är att dra in EU-stöd om ett land inte sköter sig. Minskat stöd – mindre i den nationella plånboken! Det skulle vara ett effektivt sanktionsmedel. Euroländer ska dessutom kunna åläggas att betala depositioner, som omvandlas till böter, om landet ifråga inte följer reglerna.
Det behövs också på nationell nivå rigorösa bestämmelser som kan pressa fram åtgärder för att säkra sunda och stabila statsfinanser. Om man misstänker att ett land redovisar falsk statistik ska EU:s statistikmyndighet, Eurostat, också kunna göra oanmälda inspektioner, "gryningsräder", för att kolla upp siffrornas äkthet.
I måndags besökte ECB-chefen Jean-Claude Trichet ekonomiutskottet i Europaparlamentet. Han vill se så hårda regler som möjligt för de länder som inte når upp till stabilitets- och tillväxtpaktens regler om underskott och statsskuld. Bevisbördan ska ligga på de länder som inte följer EU:s regelverk. De måste kunna visa varför de inte ska bli föremål för sanktioner.
Trichet sa att EU kan gå mycket långt vad gäller sanktionerna utan att behöva ändra fördraget. Vi håller med Trichet. Det är också hållningen hos Sveriges regering och Europaparlamentet. Reglerna kommer också att i beslut konfirmeras av riksdagen.
Förhandlingarna om regelverket kring finanstillsynen visade att Europaparlamentet inte kommer att godkänna ett förslag som innebär att det uppnås "en minsta gemensamma nämnare". Istället för att några länder tillåts vattna ur förslaget måste svenska regeringen och Europaparlamentet – som tillsammans kommer att behandla Kommissionens förslag till nytt regelverk – nu visa musklerna och markera vikten av ett ekonomiskt strikt regelverk. Det är nödvändigt att med nya regler vingklippa de budgetslappa sirenerna i Europa.
OLLE SCHMIDT (FP)
europaparlamentariker, ledamot i Ekonomiutskottet och gruppledare för liberalerna (ALDE) i det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen.
CARL B HAMILTON (FP)
riksdagsman, ordförande i näringsutskottet, talesman för ekonomi- och näringspolitik.
(Artikeln publicerad på Svenska Dagbladet Brännpunkts webbplats den 29 september 2010.)
EU-kommissionen lade i går fram ett antal lagförslag som är tänkta att stärka budgetdisciplinen i EU. Förslagen handlar både om att samordna och staga upp ländernas ekonomier bättre än idag och om att införa snabbare och effektivare sanktioner mot euroländer som bryter mot EU:s regler för länders skulder och budgetunderskott.
Sverige bör agera för att de nya gemensamma budgetreglerna blir så stränga som möjligt. På så sätt återskapas förtroendet för euron som valuta. Det är något som hela EU tjänar på. EU-länderna behöver likt Odyssevs surra sig vid masten för att kunna stå emot de budgetslappa sirenernas förföriska sånger.
I Sverige införde vi efter bank- och budgetkrisen i början av 1990-talet bland annat en strikt budgetdisciplin. Regeringens budgetmakt ökade och riksdagens minskade. Vi införde treåriga utgiftstak och överskottsmål i statsbudgeten. EU-medlemskapet krävde en självständig Riksbank. Pensionssystemet reformerades och är numera långsiktigt stabilt. Idag behöver de flesta EU-länder genomföra det slags reformer som Sverige redan genomfört.
För att driva på en sådan utveckling behövs det mer av skarpa regler och överstatlighet i EU-ländernas budgetpolitik. På så sätt kan en ny Greklandskris motverkas. De nya reglerna bör gälla även de länder som ännu inte är med i eurosamarbetet. Sverige har inget att frukta eftersom vi redan har denna typ av regler.
Det är dock lagtekniskt svårare att införa ekonomiska sanktioner mot de länder som står utanför eurosamarbetet. Målet bör dock vara att även dessa länder i så stor utsträckning som möjligt ska pressas till att följa det nya striktare regelverket. Om ett EU-land för en ansvarslös ekonomisk politik påverkas hela EU negativt och inte bara det enskilda landet. Det gäller även de länder som står utanför eurosamarbetet.
Vi välkomnar EU-kommissionens initiativ att skärpa regelverket. Vi stödjer också EU-kommissionär Olli Rehns förslag om att införa snabbare och skarpare böter för de euroländer som inte följer regelverket. Det skulle stärka medlemsländernas budgetdisciplin och skapa större ekonomisk och finansiell stabilitet inom EU.
Vi anser att det bästa förslaget är att dra in EU-stöd om ett land inte sköter sig. Minskat stöd – mindre i den nationella plånboken! Det skulle vara ett effektivt sanktionsmedel. Euroländer ska dessutom kunna åläggas att betala depositioner, som omvandlas till böter, om landet ifråga inte följer reglerna.
Det behövs också på nationell nivå rigorösa bestämmelser som kan pressa fram åtgärder för att säkra sunda och stabila statsfinanser. Om man misstänker att ett land redovisar falsk statistik ska EU:s statistikmyndighet, Eurostat, också kunna göra oanmälda inspektioner, "gryningsräder", för att kolla upp siffrornas äkthet.
I måndags besökte ECB-chefen Jean-Claude Trichet ekonomiutskottet i Europaparlamentet. Han vill se så hårda regler som möjligt för de länder som inte når upp till stabilitets- och tillväxtpaktens regler om underskott och statsskuld. Bevisbördan ska ligga på de länder som inte följer EU:s regelverk. De måste kunna visa varför de inte ska bli föremål för sanktioner.
Trichet sa att EU kan gå mycket långt vad gäller sanktionerna utan att behöva ändra fördraget. Vi håller med Trichet. Det är också hållningen hos Sveriges regering och Europaparlamentet. Reglerna kommer också att i beslut konfirmeras av riksdagen.
Förhandlingarna om regelverket kring finanstillsynen visade att Europaparlamentet inte kommer att godkänna ett förslag som innebär att det uppnås "en minsta gemensamma nämnare". Istället för att några länder tillåts vattna ur förslaget måste svenska regeringen och Europaparlamentet – som tillsammans kommer att behandla Kommissionens förslag till nytt regelverk – nu visa musklerna och markera vikten av ett ekonomiskt strikt regelverk. Det är nödvändigt att med nya regler vingklippa de budgetslappa sirenerna i Europa.
OLLE SCHMIDT (FP)
europaparlamentariker, ledamot i Ekonomiutskottet och gruppledare för liberalerna (ALDE) i det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen.
CARL B HAMILTON (FP)
riksdagsman, ordförande i näringsutskottet, talesman för ekonomi- och näringspolitik.
måndag 30 augusti 2010
FP: Euro-folkomröstning senast 2014!
Euron kommer att gå stärkt ur krisen och Sverige bör delta i att återupprätta förtroendet för valutan. Det är dags att sluta mumla och sätta ett datum för en ny svensk folkomröstning, skriver de liberala europaparlamentarikerna Olle Schmidt (FP) och Wolf Klinz (FDP) samt folkpartiets talesperson för ekonomi- och näringspolitik, Carl B Hamilton (FP), som idag kl 10 deltar i ett seminarium i Europahuset i Stockholm om euron.
(En komprimerad version publiceras i Dagens Industri idag 30/8.)
Eurons framtid är en av de viktigaste frågorna för EU att ta itu med. Vi menar att eurosamarbetet och att Europa kommer gå stärkt ur krisen. Vi vill lyfta den nedtystade eurofrågan upp på bordet i svensk valdebatt. Därför arrangerar den liberala partigruppen i Europarlamentet en serie seminarier, med start idag i Stockholm, om euron och finanskrisen.
Vi menar att eurosamarbetet ger förutsättningar för att bättre hålla spendersamma politiker i schack och därmed möjlighet att garantera europeisk ekonomisk stabilitet.
Ekonomikommissionär Olli Rehn skrev i torsdags i DI (26/8) att den offentliga skuldkrisen, och Greklands situation, har blottat systemiska svagheter i EU:s ekonomiska styrning och att vi måste komma till rätta med svagheterna i systemet.
Vi håller med. Det ekonomiska samarbetet behöver stärkas och förbättras. Att så sker är viktigt också för Sverige. Vår framtid hänger nära samman med utvecklingen i övriga Europa.
Olli Rehn kommer i slutet av september att lägga fram ett lagstiftningspaket med en reform av den ekonomiska styrningen i Europa. Som liberaler välkomnar vi Olli Rehns initiativ.
Men de senaste månaderna visar tydligt att Sverige, eftersom vi inte har euron, inte får vara med när de viktiga besluten fattas. När kriser uppstår och det krävs snabb handling, är det euroländernas finansministrar som gör upp om åtgärderna. Det visade sig bl.a. när eurogruppens finansministrar beslutade om utformningen av räddningspaketet till Grekland.
De närmaste åren kommer allt fler av våra grannar gå över till euron som valuta. Vid årsskiftet är det Estlands tur att byta till euron. Eurogruppen är ett dominerande maktcentrum.
Under de kommande fyra åren står Lettland och Litauen på kö, liksom Polen och Danmark. Vi ser med oro på en situation om några år där Sverige är det enda EU-landet i Nordeuropa som inte har euron som valuta.
Den akuta krisen väcker frågan om hur EU ska hantera eventuella liknande kriser i framtiden. Vi ser ett behov av åtgärder på tre nivåer:
1. Stabilitets- och tillväxtpaktens efterlydnad måste återställas. Tänderna måste vässas. Stater som bryter mot pakten ska mista sin rösträtt rörande budgetunderskott och beslut om krisåtgärder och dessutom riskera indragna EU-medel (jordbruks-, struktur- och sammanhållningsfonderna).
2. Euroområdet måste utveckla en mekanism som automatiskt slår till i krissituationer. Det skall inte vara någon bail-out. Att mobilisera internationella valutafonden (IMF) är bra och vi stöder förslaget att IMF ska delta som partner i räddningsaktioner, med IMFs tekniska expertis och årtionden av erfarenhet. Ekonomiskt stöd till ett medlemsland i kris kan innebära att ett mottagarland, åtminstone tillfälligt, kan bli tvunget att ge upp en del av sin (missbrukade) suveränitet vad gäller skatte-, och lönepolitik, arbetsmarknadsfrågor, social trygghet, etcetera. De skadliga effekterna på grannarna av vårdslös ekonomisk politik kan inte bara förlåtas utan måste åtgärdas. Det ska inte uteslutas att borgenärer kan bli tvungna att acceptera skuldavskrivningar.
3. För det tredje, till paktens kriterier ska man lägga nya regler om åtgärder mot finansiell instabilitet och förebyggande åtgärder mot gränsöverskridande bankkriser.
Sveriges regering behövs för att driva på för striktare europeiska regler. Vi har viktiga bidrag att ge t ex när det gäller att kraven och reglerna blir tillräckligt strikta i det förslag till europeiskt komplement till IMF som nu bereds. Sverige och Norden har här viktiga erfarenheter att bidra med.
Europasamarbetet handlar i grunden om solidaritet och ett gemensamt ansvar för Europa. Fortfarande bär vår kontinent på minnet av nationalismens fasansfullheter. Därför har de fel, som tror att eurons problem kommer att splittra EU. Tvärtom. Grekland lämnas inte därhän.
De politiska partierna har en skyldighet att vara tydliga mot sina väljare inför valet hur man ställer sig till en framtida folkomröstning. Folkpartiet sätter nu ned foten. Vi ger väljarna tydliga besked. En röst på Folkpartiet innebär att vi kommer att fortsätta arbetet för en ny folkomröstning under nästa mandatperiod. Vi ser tre alternativa datum för en ny folkomröstning: under 2013, i samband med Europaparlamentsvalet 2014 (bäst) eller - men sämre - vid riksdagsvalet 2014.
WOLF KLINZ
europaparlamentariker från Tyskland (FDP), ordförande i det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen.
OLLE SCHMIDT (FP)
europaparlamentariker, ledamot i Ekonomiutskottet och gruppledare för liberalerna (ALDE) i det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen.
CARL B HAMILTON (FP)
riksdagsman, ordförande i näringsutskottet, talesman för ekonomi- och näringspolitik.
(En komprimerad version publiceras i Dagens Industri idag 30/8.)
Eurons framtid är en av de viktigaste frågorna för EU att ta itu med. Vi menar att eurosamarbetet och att Europa kommer gå stärkt ur krisen. Vi vill lyfta den nedtystade eurofrågan upp på bordet i svensk valdebatt. Därför arrangerar den liberala partigruppen i Europarlamentet en serie seminarier, med start idag i Stockholm, om euron och finanskrisen.
Vi menar att eurosamarbetet ger förutsättningar för att bättre hålla spendersamma politiker i schack och därmed möjlighet att garantera europeisk ekonomisk stabilitet.
Ekonomikommissionär Olli Rehn skrev i torsdags i DI (26/8) att den offentliga skuldkrisen, och Greklands situation, har blottat systemiska svagheter i EU:s ekonomiska styrning och att vi måste komma till rätta med svagheterna i systemet.
Vi håller med. Det ekonomiska samarbetet behöver stärkas och förbättras. Att så sker är viktigt också för Sverige. Vår framtid hänger nära samman med utvecklingen i övriga Europa.
Olli Rehn kommer i slutet av september att lägga fram ett lagstiftningspaket med en reform av den ekonomiska styrningen i Europa. Som liberaler välkomnar vi Olli Rehns initiativ.
Men de senaste månaderna visar tydligt att Sverige, eftersom vi inte har euron, inte får vara med när de viktiga besluten fattas. När kriser uppstår och det krävs snabb handling, är det euroländernas finansministrar som gör upp om åtgärderna. Det visade sig bl.a. när eurogruppens finansministrar beslutade om utformningen av räddningspaketet till Grekland.
De närmaste åren kommer allt fler av våra grannar gå över till euron som valuta. Vid årsskiftet är det Estlands tur att byta till euron. Eurogruppen är ett dominerande maktcentrum.
Under de kommande fyra åren står Lettland och Litauen på kö, liksom Polen och Danmark. Vi ser med oro på en situation om några år där Sverige är det enda EU-landet i Nordeuropa som inte har euron som valuta.
Den akuta krisen väcker frågan om hur EU ska hantera eventuella liknande kriser i framtiden. Vi ser ett behov av åtgärder på tre nivåer:
1. Stabilitets- och tillväxtpaktens efterlydnad måste återställas. Tänderna måste vässas. Stater som bryter mot pakten ska mista sin rösträtt rörande budgetunderskott och beslut om krisåtgärder och dessutom riskera indragna EU-medel (jordbruks-, struktur- och sammanhållningsfonderna).
2. Euroområdet måste utveckla en mekanism som automatiskt slår till i krissituationer. Det skall inte vara någon bail-out. Att mobilisera internationella valutafonden (IMF) är bra och vi stöder förslaget att IMF ska delta som partner i räddningsaktioner, med IMFs tekniska expertis och årtionden av erfarenhet. Ekonomiskt stöd till ett medlemsland i kris kan innebära att ett mottagarland, åtminstone tillfälligt, kan bli tvunget att ge upp en del av sin (missbrukade) suveränitet vad gäller skatte-, och lönepolitik, arbetsmarknadsfrågor, social trygghet, etcetera. De skadliga effekterna på grannarna av vårdslös ekonomisk politik kan inte bara förlåtas utan måste åtgärdas. Det ska inte uteslutas att borgenärer kan bli tvungna att acceptera skuldavskrivningar.
3. För det tredje, till paktens kriterier ska man lägga nya regler om åtgärder mot finansiell instabilitet och förebyggande åtgärder mot gränsöverskridande bankkriser.
Sveriges regering behövs för att driva på för striktare europeiska regler. Vi har viktiga bidrag att ge t ex när det gäller att kraven och reglerna blir tillräckligt strikta i det förslag till europeiskt komplement till IMF som nu bereds. Sverige och Norden har här viktiga erfarenheter att bidra med.
Europasamarbetet handlar i grunden om solidaritet och ett gemensamt ansvar för Europa. Fortfarande bär vår kontinent på minnet av nationalismens fasansfullheter. Därför har de fel, som tror att eurons problem kommer att splittra EU. Tvärtom. Grekland lämnas inte därhän.
De politiska partierna har en skyldighet att vara tydliga mot sina väljare inför valet hur man ställer sig till en framtida folkomröstning. Folkpartiet sätter nu ned foten. Vi ger väljarna tydliga besked. En röst på Folkpartiet innebär att vi kommer att fortsätta arbetet för en ny folkomröstning under nästa mandatperiod. Vi ser tre alternativa datum för en ny folkomröstning: under 2013, i samband med Europaparlamentsvalet 2014 (bäst) eller - men sämre - vid riksdagsvalet 2014.
WOLF KLINZ
europaparlamentariker från Tyskland (FDP), ordförande i det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen.
OLLE SCHMIDT (FP)
europaparlamentariker, ledamot i Ekonomiutskottet och gruppledare för liberalerna (ALDE) i det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen.
CARL B HAMILTON (FP)
riksdagsman, ordförande i näringsutskottet, talesman för ekonomi- och näringspolitik.
onsdag 30 juni 2010
Välkommet vänster-ja till euron!
Sveriges euro-debatt fick sig en rejäl och välkommen nytändning idag. På DN-debatt argumenterar 13 "kända vänsterdebattörer" för att Sverige så snart som möjligt bör införa euron som valuta (30/6). Från mitt förråd kan jag erbjuda kampanjtröjor med det nya vänsterbudskapet.
De trettons inlägg borde få den välkomna effekten att vi i detta land börjar reflektera över, och diskutera, den europeiska ekonomiska krisen mindre träaktigt än hittills; att vi nu fördjupar vinklingen för/emot eurosamarbetet, och nyhetssnuttarna från olika EU-möten.
Det vore för väl om vi kunde komma bort från Junilistans och Lars Calmfors insnöade problemformuleringsprivilegium - som accepterats av partier utom FP, och de ledande redaktionerna, - nämligen att eurofrågan är ett nationellt och nationalekonomiskt problem. Det är ju bara en liten delmängd av frågan. I själva verket är euron och det ekonomiska samarbetet en europeisk och politisk fråga men oerhörd räckvidd, sprängkraft och betydelse för vår framtid.
Dessutom: dagens europeiska problem har inte varit problemmakarna Junilistan och Calmfors traditionella huvudinvändning mot EMU. De har fokuserat på nationella strukturella ekonomiska olikheter som skulle utlösa asymmeteriska chocker. Dagens problem är istället nationella budget- och finanskriser och med olika orsaksbakgrund.
Jag instämmer med de tretton på fyra punkter:
1. Det är "en huvudlös ståndpunkt" att skylla krisen på den gemensamma valutan. Att ge euron skulden är en intellektuell förenkling och förolämpning som slunkit med alltför länge. Som t ex när Thomas Östros (S) nyligen i riksdagen som den naturligaste sak i världen kunde påstå att jag och FP är "farliga för Sverige" med vårt krav på eurobeslut nästa mandatperiod.
2. De trettons nej till euromotståndarnas ståndpunkt att länder kan devalvera sig ur sina problem; "en återgång till nationella valutor skulle utlösa nya spekulationer och en serie kraftiga devalveringar i Europa . med katastrofala [globala] effekter". Att länder inte kan devalvera sig ur sina problem är en välkommen - och egentligen väldigt naturlig - vänsterståndpunkt eftersom devalveringsreceptet bara gäller en kortsiktig akutbehandling. Devalveringskramarna bortser ju från förhistorien till kriser och orsaker till att länder hamnar i problem. ("One formula fits all" skulle man kunna travestera.) T ex kan naturligtvis inte Greklands systematiska budgetunderskottspolitik och decenniers växande skuld botas med en växelkursjustering då och då för att sänka reallönerna. Receptet är istället demokratiska beslut om ordning-och-reda reformer, mindre korruption och en bättre långsiktig ekonomisk politik och politisk kultur.
3. "Växande statsskulder utlöser oundvikligen spekulationsattacker", och skuldbergen måste stabiliseras och sedan minska. På kort sikt är detta bara möjligt på två sätt: lägre offentliga utgifter (dvs. spara) och högre intäkter (dvs. skatte- och avgiftshöjningar). Däremot tror jag inte på benämningen "oundvikligen" i sammanhanget.
4. "Protesterna [t ex i Grekland och Toronto] är destruktiva och måste omsättas i konstruktiva politiska ställningstaganden och beslut".
Summa summarum: Det är bara att instämma i en hel del av verklighetsanalysen, men inte i artikelns sex recept mot krisen, utom det första: "Kraftfullt stöd för euron." De övriga recepten är aningen överspelade, har svag verklighetsanknytning eller är hårda slag i luften. De trettons artikel är trots detta en uppfriskande intellektuell injektion i svensk europadebatt, och bör kunna tjäna som en motvikt till valrörelsens nationellt konvergerande ekonomiska debatt.
Ja till euron - redan nästa mandatperiod!
Carl B Hamilton,
Riksdagsman (FP. Ordförande i näringsutskottet, talesman (fp) för ekonomi-, energi, och näringspolitik. Suppl. Riksbanksfullmäktige.
Ledamot av folkpartiets partiledning och partistyrelse.
Professor i internationell ekonomi.
De trettons inlägg borde få den välkomna effekten att vi i detta land börjar reflektera över, och diskutera, den europeiska ekonomiska krisen mindre träaktigt än hittills; att vi nu fördjupar vinklingen för/emot eurosamarbetet, och nyhetssnuttarna från olika EU-möten.
Det vore för väl om vi kunde komma bort från Junilistans och Lars Calmfors insnöade problemformuleringsprivilegium - som accepterats av partier utom FP, och de ledande redaktionerna, - nämligen att eurofrågan är ett nationellt och nationalekonomiskt problem. Det är ju bara en liten delmängd av frågan. I själva verket är euron och det ekonomiska samarbetet en europeisk och politisk fråga men oerhörd räckvidd, sprängkraft och betydelse för vår framtid.
Dessutom: dagens europeiska problem har inte varit problemmakarna Junilistan och Calmfors traditionella huvudinvändning mot EMU. De har fokuserat på nationella strukturella ekonomiska olikheter som skulle utlösa asymmeteriska chocker. Dagens problem är istället nationella budget- och finanskriser och med olika orsaksbakgrund.
Jag instämmer med de tretton på fyra punkter:
1. Det är "en huvudlös ståndpunkt" att skylla krisen på den gemensamma valutan. Att ge euron skulden är en intellektuell förenkling och förolämpning som slunkit med alltför länge. Som t ex när Thomas Östros (S) nyligen i riksdagen som den naturligaste sak i världen kunde påstå att jag och FP är "farliga för Sverige" med vårt krav på eurobeslut nästa mandatperiod.
2. De trettons nej till euromotståndarnas ståndpunkt att länder kan devalvera sig ur sina problem; "en återgång till nationella valutor skulle utlösa nya spekulationer och en serie kraftiga devalveringar i Europa . med katastrofala [globala] effekter". Att länder inte kan devalvera sig ur sina problem är en välkommen - och egentligen väldigt naturlig - vänsterståndpunkt eftersom devalveringsreceptet bara gäller en kortsiktig akutbehandling. Devalveringskramarna bortser ju från förhistorien till kriser och orsaker till att länder hamnar i problem. ("One formula fits all" skulle man kunna travestera.) T ex kan naturligtvis inte Greklands systematiska budgetunderskottspolitik och decenniers växande skuld botas med en växelkursjustering då och då för att sänka reallönerna. Receptet är istället demokratiska beslut om ordning-och-reda reformer, mindre korruption och en bättre långsiktig ekonomisk politik och politisk kultur.
3. "Växande statsskulder utlöser oundvikligen spekulationsattacker", och skuldbergen måste stabiliseras och sedan minska. På kort sikt är detta bara möjligt på två sätt: lägre offentliga utgifter (dvs. spara) och högre intäkter (dvs. skatte- och avgiftshöjningar). Däremot tror jag inte på benämningen "oundvikligen" i sammanhanget.
4. "Protesterna [t ex i Grekland och Toronto] är destruktiva och måste omsättas i konstruktiva politiska ställningstaganden och beslut".
Summa summarum: Det är bara att instämma i en hel del av verklighetsanalysen, men inte i artikelns sex recept mot krisen, utom det första: "Kraftfullt stöd för euron." De övriga recepten är aningen överspelade, har svag verklighetsanknytning eller är hårda slag i luften. De trettons artikel är trots detta en uppfriskande intellektuell injektion i svensk europadebatt, och bör kunna tjäna som en motvikt till valrörelsens nationellt konvergerande ekonomiska debatt.
Ja till euron - redan nästa mandatperiod!
Carl B Hamilton,
Riksdagsman (FP. Ordförande i näringsutskottet, talesman (fp) för ekonomi-, energi, och näringspolitik. Suppl. Riksbanksfullmäktige.
Ledamot av folkpartiets partiledning och partistyrelse.
Professor i internationell ekonomi.
måndag 24 november 2008
Kronans kräftgång.
Idag har Cecilia Hermansson vid Swedbank föreslagit en ny EMU-utredning. Det är ett bra förslag. Den bör kunna göras av Ekonomiska rådet i vilket prof. Lars Calmfors är ordförande.
Det finns flera skäl till en snabb övergång till euron.
Euromedlemskap är bättre än offentligfinansierat stöd till turism i Sverige.
Svängningarna i kronkursen har visat sig kunna bli väldigt stora. Den ökade osäkerheten straffar all utrikeshandel - inklusive tjänster som turism i Sverige - eftersom exportörer, importörer, kunder och turister av alla slag får svårare att beräkna lönsamheten i sina affärer med omvärlden, och vad turism i andra länder i slutändan kostar. S.k. terminssäkring a valutakursen är en dyr och för företag relativt kortsiktig lösning. Den hjälper inte mot den ökade osäkerheten vid långsiktiga investeringar för t ex export och turism (hotell, skidliftar, stugbyar, osv.)
Det ställs regelmässigt krav från olika håll om ökat offentligt finansierat stöd till turism och besöksnäring. Det rör sig oftast om små- och medelstora företag. Säkerligen vore eurointräde en betydligt effektivare åtgärd än olika offentligfinansierade stöd - bidrag och skatterabatter - till turism- och besöksnäringen. Att införa euron skulle säkert innebära miljontals kronor i ökad turism och till lägre kostnader för samhällsekonomin.
De negativa handelseffekterna av att stå utanför en valutaunion har visat sig vara betydligt större än man tidigare trott, särskilt för små och medelstora företag. Det rör sig för Sverige och eurons del om ett bortfall om ca 100 miljarder. kr både i export och import. Sverige hade som medlem i euroområdet handlat betydligt mer intensivt med euroländerna och hade utnyttjat utrikeshandelns fördelar bättre i form av bättre möjlighet till stordriftsfördelar, större mångfald på "menyn" av insatsvaror och slutprodukter för konsumenter och företagare att välja, ökad förutsägbarhet och lönsamhet, mm
(http://www.kommers.se/templates/News____2849.aspx )
Erfarenheten från Finland är att det sedan införandet av euron där skett en radikal acceptansökning av euron. Bland finska företagare år 2001 trodde bara 5 procent att euron skulle vara bra för konkurrenskraften. Idag är det talet 64 procent, dvs. en 12-faldig ökning av andelen. År 2001 var 90 procent antingen tveksamma eller ansåg att euron inte skulle göra någon skillnad. Idag är detta tal nere i 28 procent.
Det finns flera skäl till en snabb övergång till euron.
Euromedlemskap är bättre än offentligfinansierat stöd till turism i Sverige.
Svängningarna i kronkursen har visat sig kunna bli väldigt stora. Den ökade osäkerheten straffar all utrikeshandel - inklusive tjänster som turism i Sverige - eftersom exportörer, importörer, kunder och turister av alla slag får svårare att beräkna lönsamheten i sina affärer med omvärlden, och vad turism i andra länder i slutändan kostar. S.k. terminssäkring a valutakursen är en dyr och för företag relativt kortsiktig lösning. Den hjälper inte mot den ökade osäkerheten vid långsiktiga investeringar för t ex export och turism (hotell, skidliftar, stugbyar, osv.)
Det ställs regelmässigt krav från olika håll om ökat offentligt finansierat stöd till turism och besöksnäring. Det rör sig oftast om små- och medelstora företag. Säkerligen vore eurointräde en betydligt effektivare åtgärd än olika offentligfinansierade stöd - bidrag och skatterabatter - till turism- och besöksnäringen. Att införa euron skulle säkert innebära miljontals kronor i ökad turism och till lägre kostnader för samhällsekonomin.
De negativa handelseffekterna av att stå utanför en valutaunion har visat sig vara betydligt större än man tidigare trott, särskilt för små och medelstora företag. Det rör sig för Sverige och eurons del om ett bortfall om ca 100 miljarder. kr både i export och import. Sverige hade som medlem i euroområdet handlat betydligt mer intensivt med euroländerna och hade utnyttjat utrikeshandelns fördelar bättre i form av bättre möjlighet till stordriftsfördelar, större mångfald på "menyn" av insatsvaror och slutprodukter för konsumenter och företagare att välja, ökad förutsägbarhet och lönsamhet, mm
(http://www.kommers.se/templates/News____2849.aspx )
Erfarenheten från Finland är att det sedan införandet av euron där skett en radikal acceptansökning av euron. Bland finska företagare år 2001 trodde bara 5 procent att euron skulle vara bra för konkurrenskraften. Idag är det talet 64 procent, dvs. en 12-faldig ökning av andelen. År 2001 var 90 procent antingen tveksamma eller ansåg att euron inte skulle göra någon skillnad. Idag är detta tal nere i 28 procent.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
