Harpsundskommentar: Var det rätt att sänka skatterna när de nu ska höjas igen? Och bankskatt och tajming.

En förutsägbar anklagelse från oppositionen när regeringen nu aviserar skattehöjningar 2017-2018 är att skatten aldrig skulle ha sänkts. En sådan plus/minus-bild av finanspolitiken är emellertid alltför enkel, och den bortser från jobbskatteavdragens (JSA) långsiktiga (strukturella) samhällsekonomiska effekter. Eller annorlunda uttryckt: invändningen blandar ihop statsfinansiella effekter med samhällsekonomins funktionssätt.

 

Jobbskatteavdragen.

JSA är den stora skattereformen, och de har två effekter: de har stimulerat efterfrågan genom att medborgarna fått mer pengar i plånboken (konjunktureffekt) – ca en månadslön. Den effekten har varit utomordentligt viktigt under lågkonjunkturen sedan 2009 för att hålla nere arbetslösheten. Den andra effekten är strukturell: arbete har blivit mer lönsamt än icke-arbete. Fler har gått ut i arbetslivet, gått från deltid till heltid eller arbetar över när så behövs. Den effekten har höjt sysselsättning med 250 000 personer och tillväxten i ekonomin långt över EU-genomsnittet – faktiskt även om man ur genomsnittet räknar bort de allra värsta krisekonomierna. JSA har därmed långsiktigt både understött välfärdsstatens (skatte-)finansiering, och medfört högre privata inkomster.

 

Svaret på kritiken är därmed att JSA varit en väsentlig och värdefull strukturförändring som förbättrat svensk ekonomis sysselsättning och tillväxt. Utan JSA hade såväl sysselsättning som tillväxt varit lägre. (Det är naturligtvis också ett av skälen till att oppositionspartierna S och MP i efterhand accepterat JSA fem gånger!).

 

Att räkna skatteeffekter och finanspolitik med kulram är för enkelt. Men i valrörelseretoriken återgår S och MP till retorik som ställer skattesänkningar mot välfärd.

 

Invandring.

Ökad invandring är en strukturell förändring som på 5-10 års sikt leder till högre produktion och samhällsekonomisk vinst. Man ska komma ihåg att de som kommer ofta är unga och har en återstående arbetstid på kanske 30-45 år. I debatten sker emellertid en återkommande sammanblandning av kortsiktiga (< ca fem år) statsfinansiella effekter och långsiktiga samhällsekonomiska effekter (mer än fem år, säg). Det är två olika beräkningar och sammanblandningen är mycket olycklig.

 

Obs: De skatteändringar som föreslås skall inte träffa arbete och företagande, dvs. det som skapar ökade resurser.

 

Konjunkturen - timing

Nu ska ekonomin inte stramas åt de närmaste åren, märk väl.  En (1) procent överskott ”bör” uppnås 2018, och ”Utformningen av finanspolitiken bör ta hänsyn till att resursutnyttjandet de närmaste åren är fortsatt lågt. För att värna jobb och tillväxt bör finanspolitiken därför inte föras i en riktning som håller tillbaka återhämtningen i ekonomin 2014-2016. … Om en ny allvarlig störning drabbar svensk ekonomi och ekonomin hamnar längre från balans bör de budgetförstärkande åtgärderna förskjutas längre fram i tiden.” De automatiska stabilisatorerna ska verka, och politiken ”kalibreras” efter den aktuella situationen. (Min kursivering).

 

Bankskatt – storleksordning och vem som betalar.

En höjd arbetsgivaravgift i den finansiella sektorn har diskuterats länge, och därför på mitt initiativ kortfattat utretts av Riksdagens utredningstjänst (RUT), med bl a Danmark som förebild. En enkel beräkning grundad på lönesumman i hela svenska finansiella sektorn ger vid handen att 5 procent höjning av arbetsgivaravgiften skulle ge drygt 2 mdr kr i ökade intäkter. (Därmed på intet sätt sagt att det är just denna procentsats som blir aktuell framöver). Det ger en uppfattning om storleksordningen, dvs att 1 procents höjning kan ge ca ½ mdr kr i ökade skatteintäkter.

Skatteministeriet och Centralbanken i Danmark gör bedömningen – enligt RUTs referat – ”att det inte finns något som tyder på att skatten skulle ha påverkat sektorn negativt. Deras analyser tyder på att skattebördan åtminstone till viss del har hamnat hos kapitalägarna.” (RUT PM Dnr 2014:1228).