Stefan Löfvens drömmar, brister och kunskapsluckor (TT-intervju 12/8).

Detta är en kommentar till den TT-intervju som S-ledaren Stefan Löfven gav den 12 augusti. Här är ett centralt avsnitt om den tilltänkta S-politiken:

 

”Vi ställer upp för dig [ungdom], men då får du faktiskt ta och genomföra det här. Annars kan det bli så att du inte får någon ersättning. Du är skyldig som individ att se till att du blir anställningsbar och ställer upp. Det är gammal hederlig moral, säger Löfven. För en del kan det bli traineeplats i äldreomsorgen, som behöver rekrytera mycket personal framöver. Regeringens YA-jobb har liknande upplägg och där går det trögt att få fram platser. De har inte skickat med några resurser, säger Löfven, som satsar mer pengar i sitt förslag. Efter ett år upphör anställningen. Då har de unga fått en halvfärdig undersköterskeutbildning. Vi är övertygade om att just för att kommunerna måste sörja för personalförsörjningen, kan de ta över anställningen och fortsätta att kombinera med utbildning. Det ligger i kommunernas eget intresse”, säger Löfven.

 
Fungerar detta? Knappast.

1) S vill att dessa ”trainees” ska läsa in undersköterskeutbildning samtidigt som de jobbar 75 procent i äldreomsorgen. Men det är omöjligt att läsa in en undersköterskeutbildning på 25 procent av heltid på enbart ett år. Enligt Svensk vård och kompetensutvecklings hemsida tar det 1,5 års heltidsstudier att bli färdigutbildad undersköterska.

Frågan uppstår därför: vad händer sen, när efter max ett år när YA-jobbet senast upphör? Ska kommuner och landsting anställa mindre än halvutbildade som inte gjort färdigt sina kurser och praktik? Ska staten tvinga arbetsgivarna – hur då? –  att betala för resterande studietid med lärare, lokaler etc.? Skall dessa trainees ta CSN-lån, som andra studenter? Alltså: Vem betalar den eventuellt utvidgade och förlängda undervisningen?

Löfvens svar är att det ska kommunerna göra. Men det räcker inte med att hänvisa till deras egenintresse. Kommunerna kräver ersättning från staten enligt den s.k. finansieringsprincipen, dvs. statliga krav på kommunerna som kostar skall betalas av staten.

2) S vill subventionera YA-jobben, vilket sannolikt är helt nödvändigt för att jobben ska bli attraktiva hos arbetsgivare och studenter. Frågan blir då – å andra sidan – om en stark subventionering är förenligt med EU:s regelverk för statsstöd. Sannolikt inte, och särskilt inte när det påverkar konkurrenssituationen för privata företag. (Se även artikel i Dagens Industri den 11/8). Utan stark subventionering går det antagligen inte att få tillräckligt många sökande till YA-jobben. EU-reglerna som skall förhindra konkurrenssnedvridande statsstöd tillåter dock inte stark subventionering.

 

Andra frågor är om det finns handledare, och hur mänga yrkeskunniga anställda i äldreomsorgen som måste avdelas för handledning. Finns lärare?

 

Det finns dessvärre också uppenbara risker för patientsäkerheten med outbildad personal, t ex att några är elaka mot dementa, senila och olyckliga människor som blir besvärliga från tid till annan.

 

3) Löfven hotar med att dra in ersättningen för de ungdomar som inte gör som S vill. Men hur mycket är hotet värt?

 

Hållhaken är vid närmare betraktande väldigt klen. Enligt Riksdagens utredningstjänst, RUT, var det i augusti förra året endast ca 14 procent av de inskrivna på Arbetsförmedlingen mellan 18 och 24 år som hade rätt till a-kassa.

Hur många av de arbetslösa ungdomarna som får socialbidrag finns inga färska siffror på, men enligt Långtidsutredningen (2011) var det 2008 ca 25 procent av de inskrivna på Arbetsförmedlingen i åldern 20-24 som fick socialbidrag. Inkluderar man även yngre ungdomar blir andelen rimligen ännu lägre.

En stor majoritet av de arbetslösa ungdomarna får alltså inte någon ersättning alls från politiskt styrda kassor. De kan därmed heller inte hotas av Löfven med att berövas någon ersättning. Därför har de allra flesta ungdomar inga ekonomiska skäl att skriva in sig på Arbetsförmedlingen. Socialdemokraternas upplägg riskerar snarare att leda till att ungdomar helt sonika låter bli att skriva in sig på Arbetsförmedlingen för att slippa dras in i något tvång. Resultatet kan bli att de ungdomar som kanske har störst behov av stöd inte får någon hjälp alls, utan riskerar hamna i långvarigt utanförskap.

En viktig praktisk rättvisefråga blir också vad som händer med dem som får behålla t ex sin a-kassa när de läser på Komvux, men sedan hoppar av. Blir de återbetalningsskyldiga? Utan återbetalningskrav finns varken en hake på ungdomarna att fullfölja utbildningen, eller rättvisa i systemet. Samtidigt kan återbetalningskrav bli ett besvärligt ekonomiskt problem för unga som har svårt med skolan, och hjälper dem knappast att få jobb.