Det mest beklämmande med svensk debatt och ledande politikers hållning i frågan om gasledningen i Östersjön är dess löjligt ensidiga fokus på miljöaspekten. Som om den vore den enda aspekten värd att beakta.
Sverige har finlandiserats i frågan om gasledningen i Östersjön. Dock med den skillnaden att finlandiseringen i Finland härskade under kalla kriget, och Sovjet då var militärt mångdubbelt starkare än idag. Från den svenska Olympen tolkades på den tiden finsk försiktighet som moralisk anpasslighet till den kommunistiska diktaturen.
Nu sitter vi där själva och har finlandiserat oss utan vare sig kallt krig eller sovjetisk vapenmakt.
Varför klarar vi som nation inte av en öppen och saklig debatt om energisäkerhetsfrågan i vår nära omvärld och om gasledningarnas i Europa geopolitiska betydelse? Ledningen i Östersjön är självklart något vi öppet bör förhålla oss till, och det finns planer på fler ledningar längre söderut och även nya ryska gasfält norr om Sverige. Mindre konflikt i Mellersta Östern är förvisso viktig för stabiliteten i bl a Europas energiförsörjning, men det finns faktiskt energisäkerhetsproblem på betydligt närmare håll som även tarvar någon uppmärksamhet och kanske till och med åtgärder.
Gasledningen är ett sätt för Moskva att på klassiskt vis söndra och härska. Ryska bilaterala överenskommelser med Berlin, Paris, Rom och London väcker ofelbart oro, ångest och nya motsättningar både inom EU, men också mellan de tidigare sovjetdominerade länderna och deras - genom energipolitiken - nygamla ärkefiende, Ryssland.
Ryssland - genom statsägda Gazprom - söker systematiskt bygga upp en monopolställning för sina leveranser av fossilgas till EU. Därmed får Moskva ett potentiellt utpressningsvapen och alla vet - att utan att något behöver sägas - att Ryssland skulle kunna ta ett struptag på EU:s väljare och deras regeringar.
Hur vill Sverige att greppet ska brytas? Ska Sverige fokusera på miljön när ryssarna mullrar?
Försvarsberedningen definierade Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska problem som klimathotet. Även om frågan om EU:s energisäkerhet -- med sina återverkningar på Baltikum och Norden -- inte ens lyfts av dem som bort göra det, och heller knappast stör regering och riksdag, så diskuteras den dock i andra länder, t ex i dagens Financial Times ledare (20 april; se nedan för hela texten).
Låt mig citera några nyckelmeningar: "[For] the west, the Kremlin connection [to Gazprom] adds a disturbing political dimension - Gazprom is the embodiment of Mr Putin's stated aim to make Russia an energy superpower. The EU recognises the danger. But its ability to present a united front to Russia is undermined by the repeated willingness of leading states, including Germany, France and Italy, to strike bilateral deals. Gazprom divides and rules." . [A] stronger market position allows the Kremlin to seek higher prices and better terms - and to exert political influence, particularly in eastern Europe where dependence on Russian gas is highest. The only effective EU response is a unified, multi-headed and flexible approach to energy security. It is perhaps the biggest contribution the union could make to Europe's economic well-being."
Vad gör Sverige inom EU och bilateralt för att stödja det FT kallar "the biggest contribution" till Europas - särskilt Östeuropas - "economic well-being"?
*******************************
Breaking the grip of Gazprom
Published: April 20 2008 19:13 : Last updated: April 20 2008 19:13
If the European Union needed a new warning of Russia's efforts to strengthen its grip on the continent's gas supplies, it has come in the shape of President Vladimir Putin's trip to Libya.
During the visit, Gazprom, the state-run gas monopoly, agreed to a wide-ranging joint venture with Libya's national oil and gas company. Gazprom also revealed it was talking to Italy's Eni about investing in a new Libya-Italy undersea pipeline and to Nigeria about a trans-Sahara route. The discussions follow talks with Algeria and Qatar and a determined drive to reinforce Russia's grip on central Asian gas exports.
Even though Mr Putin has spoken openly of a "gas producers' Opec", such a cartel is fortunately a remote prospect. Gazprom has so far proved better at announcing than building new pipelines. The controversial Northstream (Baltic Sea) and Southstream (Balkan) routes to the EU have yet to be constructed.
Gazprom's ambitions make sense even at a purely commercial level. With some 25 per cent of EU gas going through its pipes, it will naturally strive to boost market share, with or without partners. That is what would-be monopolists do. But, for the west, the Kremlin connection adds a disturbing political dimension - Gazprom is the embodiment of Mr Putin's stated aim to make Russia an energy superpower.
The EU recognises the danger. But its ability to present a united front to Russia is undermined by the repeated willingness of leading states, including Germany, France and Italy, to strike bilateral deals. Gazprom divides and rules.
So what should the EU do? First, it must encourage Gazprom and other Russian gas companies to invest more in new production. The more gas Russia has coming out of the ground, the better for consumers. Next, Brussels must accelerate internal energy market liberalisation so all states benefit from a common energy pool. As well as legal reforms, this needs investment in gas and electricity infrastructure.
Also, union members must reinforce ties with non-Russian suppliers, including Libya and Nigeria. It must redouble efforts to secure new suppliers, notably in the Caspian. The planned Caspian-EU Nabucco route needs finance and committed gas supplies: both might be easier to find if EU states offered more explicit financial support. Finally, the EU must do more to encourage energy saving and energy diversification, backing investments in clean coal, LNG terminals and nuclear power. With EU gas output declining, there is no time to waste.
There is no need to demonise ¬Russia. Moscow is unlikely to use its dominance to cut off the EU. It depends on gas revenues even more than the union depends on its gas. But a stronger market position allows the Kremlin to seek higher prices and better terms - and to exert political influence, particularly in eastern Europe where dependence on Russian gas is highest. The only effective EU response is a unified, multi-headed and flexible approach to energy security. It is perhaps the biggest contribution the union could make to Europe's economic well-being.
Copyright The Financial Times Limited 2008
måndag 21 april 2008
torsdag 17 april 2008
EU:s energikommissionär: Ny och ersatt kärnkraft av vital betydelse för klimatkampen
EU energy commissioner Andris Piebalgs has highlighted the role of nuclear energy in cutting Europe's greenhouse gas emissions, and said that investment is vital in replacing the region's aging power reactors.
Speaking at the European Nuclear Assembly in Brussels on 15 April, Piebalgs said: "I believe that nuclear energy is part of the new energy mix of the European Union and will remain so. It will definitely help to address the three goals that we are always talking about: not only sustainability, not only less CO2, but it will also help with the security of supply."
He added, "Nuclear energy makes an important contribution to our fight against climate change and our security of energy supply, but we need to strengthen the cooperation between EU member states on the issues related to safety and security of nuclear installations and the treatment of nuclear waste." His words echoed previous calls for closer harmony on regulation between member states.
Piebalgs said that news that Russia's oil supply may have peaked is a reminder of how precarious Europe's energy security is. He said, "We have to recognize that a change has come with high and persistently high oil prices. Today's supply-demand balance is leading to higher prices." He noted nuclear energy's advantages as a "stable and reliable" source of energy, "relatively free" of price fluctuations.
He said that Europe needs "substantial investments" in order to replace its aging nuclear power plants, many of which will reach the end of their operating lives by 2030.
Fresh investments are also vital to maintaining the safety and security of nuclear plants, which in turn is crucial to securing public and political acceptance for the industry's long-term future, Piebalgs stressed.
He added, "In order to make the necessary investments possible, the commission is examining ways to address the difficulties related to licensing, financing and different nuclear liability regimes."
Piebalgs highlighted the need to address nuclear safety concerns, nuclear waste management and transparency, which are all important elements for public acceptance of nuclear energy. He outlined recent commission initiatives, such as the High Level Group on Nuclear Safety and Waste Management, the European Nuclear Energy Forum and the Sustainable Nuclear Energy Technology Platform (SNE-TP).
Speaking at the European Nuclear Assembly in Brussels on 15 April, Piebalgs said: "I believe that nuclear energy is part of the new energy mix of the European Union and will remain so. It will definitely help to address the three goals that we are always talking about: not only sustainability, not only less CO2, but it will also help with the security of supply."
He added, "Nuclear energy makes an important contribution to our fight against climate change and our security of energy supply, but we need to strengthen the cooperation between EU member states on the issues related to safety and security of nuclear installations and the treatment of nuclear waste." His words echoed previous calls for closer harmony on regulation between member states.
Piebalgs said that news that Russia's oil supply may have peaked is a reminder of how precarious Europe's energy security is. He said, "We have to recognize that a change has come with high and persistently high oil prices. Today's supply-demand balance is leading to higher prices." He noted nuclear energy's advantages as a "stable and reliable" source of energy, "relatively free" of price fluctuations.
He said that Europe needs "substantial investments" in order to replace its aging nuclear power plants, many of which will reach the end of their operating lives by 2030.
Fresh investments are also vital to maintaining the safety and security of nuclear plants, which in turn is crucial to securing public and political acceptance for the industry's long-term future, Piebalgs stressed.
He added, "In order to make the necessary investments possible, the commission is examining ways to address the difficulties related to licensing, financing and different nuclear liability regimes."
Piebalgs highlighted the need to address nuclear safety concerns, nuclear waste management and transparency, which are all important elements for public acceptance of nuclear energy. He outlined recent commission initiatives, such as the High Level Group on Nuclear Safety and Waste Management, the European Nuclear Energy Forum and the Sustainable Nuclear Energy Technology Platform (SNE-TP).
tisdag 15 april 2008
Stolliga energipolitik: Gärna svenskägd kärnkraft, bara inte i Sverige!
Det är välkommet och utmärkt att Vattenfall vill investera i utbyggd klimatsmart kärnkraft i Storbritannien (Dagens Industri 15 april 2008).
Dock, det vore bra mycket bättre för Sverige och världen om Vattenfall också tilläts göra investeringar i utbyggd svensk kärnkraft.
Det bisarrt att Vattenfall på grund av riksdagens nybyggnadsförbud tvingas utomlands, till Storbritannien, för att få utlopp för företagets ambition att bygga ut den klimatvänliga kärnkraften.
Det är en i sanning stollig konsekvens av svensk energipolitik: Gärna mer svenskägd kärnkraft, bara den inte lokaliseras till Sverige!
Självklart är det bättre för klimatet med Vattenfalls nya investeringar kärnkraft i Storbritannien, och minskningar av Vattenfalls koldioxidtunga produktion i brun- och stenkolkraftverk i Tyskland. Vattenfall bör lägga sina affärsansträngningar, sin svenska tekniska och ekonomiska kompetens samt företagets kreativitet på de kolsnåla energislagen som kärnkraft, vattenkraft, vindkraft, mm.
Dock, det vore bra mycket bättre för Sverige och världen om Vattenfall också tilläts göra investeringar i utbyggd svensk kärnkraft.
Det bisarrt att Vattenfall på grund av riksdagens nybyggnadsförbud tvingas utomlands, till Storbritannien, för att få utlopp för företagets ambition att bygga ut den klimatvänliga kärnkraften.
Det är en i sanning stollig konsekvens av svensk energipolitik: Gärna mer svenskägd kärnkraft, bara den inte lokaliseras till Sverige!
Självklart är det bättre för klimatet med Vattenfalls nya investeringar kärnkraft i Storbritannien, och minskningar av Vattenfalls koldioxidtunga produktion i brun- och stenkolkraftverk i Tyskland. Vattenfall bör lägga sina affärsansträngningar, sin svenska tekniska och ekonomiska kompetens samt företagets kreativitet på de kolsnåla energislagen som kärnkraft, vattenkraft, vindkraft, mm.
torsdag 10 april 2008
Nuclear could surge on carbon tax
Stabilising carbon dioxide concentrations at 550 parts per million (ppm) by 2100 could lead to a nuclear power industry boasting 6000 reactors, according to Sonny Kim of the Joint Global Change Research Institute.
Kim is a laboratory fellow at the Joint Global Change Research Institute, set up by the Pacific Northwest National Laboratory and the University of Maryland. The body has been studying the interlinked mechanisms of climate change with the help of the Kansai Electric Power Company, Rio Tinto, the Electric Power Research Institute and the US Department of Energy, among others. Kim explained the research to delegates at the World Nuclear Fuel Cycle 2008 meeting in Miami, USA.
JGCRI research indicates that with no global carbon control policy, emissions would triple by 2100. This would be driven in part by a five-fold increase in electricity generation over the same period. Under this reference scenario nuclear power would grow from 439 reactors and 16% of global electricity now, to about 2400 reactors and 20% of electricity.
Should the world act as one to impose a tax on carbon dioxide emissions with the aim of stabilising concentrations of CO2 at 450 ppm, that tax might have to increase as high as $800 per tonne of carbon (about $220 per tonne of CO2). Stabilising at 550 ppm could cost $110 per tonne of CO2 by comparison, and that choice would affect the scale of the future nuclear power industry. The other main factor would be the availability or not of carbon capture and storage to enable the continued use of fossil fuels.
Stabilising at 550 ppm with CCS available would see the nuclear power industry expand to 4000 reactors to provide 30% of electricity. Without CCS the figures could be 6000 and 50%. The value of these scenarios to nuclear was put at $0.9 trillion and $1.3 trillion respectively.
An extreme scenario of forcing a stabilisation at 450ppm without the availability of CCS could see a nuclear industry worth a whopping $10 trillion.
The ultimate goal of JGCRI's climate change research is to create an energy-agriculture-economy model containing the full linkages between all processes affecting climate change, including feedback.
Kim is a laboratory fellow at the Joint Global Change Research Institute, set up by the Pacific Northwest National Laboratory and the University of Maryland. The body has been studying the interlinked mechanisms of climate change with the help of the Kansai Electric Power Company, Rio Tinto, the Electric Power Research Institute and the US Department of Energy, among others. Kim explained the research to delegates at the World Nuclear Fuel Cycle 2008 meeting in Miami, USA.
JGCRI research indicates that with no global carbon control policy, emissions would triple by 2100. This would be driven in part by a five-fold increase in electricity generation over the same period. Under this reference scenario nuclear power would grow from 439 reactors and 16% of global electricity now, to about 2400 reactors and 20% of electricity.
Should the world act as one to impose a tax on carbon dioxide emissions with the aim of stabilising concentrations of CO2 at 450 ppm, that tax might have to increase as high as $800 per tonne of carbon (about $220 per tonne of CO2). Stabilising at 550 ppm could cost $110 per tonne of CO2 by comparison, and that choice would affect the scale of the future nuclear power industry. The other main factor would be the availability or not of carbon capture and storage to enable the continued use of fossil fuels.
Stabilising at 550 ppm with CCS available would see the nuclear power industry expand to 4000 reactors to provide 30% of electricity. Without CCS the figures could be 6000 and 50%. The value of these scenarios to nuclear was put at $0.9 trillion and $1.3 trillion respectively.
An extreme scenario of forcing a stabilisation at 450ppm without the availability of CCS could see a nuclear industry worth a whopping $10 trillion.
The ultimate goal of JGCRI's climate change research is to create an energy-agriculture-economy model containing the full linkages between all processes affecting climate change, including feedback.
fredag 4 april 2008
Sverige bör utnyttja kärnkraftens klimatpotential
MiljöRapporten debatt.
Carl B Hamilton, fp, svarar på Christian Azars öppna brev i Miljörapporten nr 1-08.
Utsläppen av koldioxid skenar. Isen i Arktis smälter snabbare än någon förutsett. Nordpolen kanske är isfri sommartid om 20 år. Avsmältningen på Grönland går oförklarligt snabbt. Vetenskapsmännen förstår inte riktigt vad som pågår. Människan förefaller ha tappat kontrollen över klimatförändringen orsakad av växthusgasutsläppen. De närmaste årtiondena kräver storskaliga minskningar av koldioxidutsläppen och blir kritiska för att hejda klimatförändringen.
Inget av detta speglas i Christian Azars ”öppna brev” (Miljörapporten 01/2008) och kritik av fp:s ståndpunkt beträffande den koldioxidsnåla kärnkraften. I den situation som mänskligheten befinner sig i finns ingen anledning att från början avfärda några av de energislag som är koldioxidfria. Det gäller vindkraft, uppgraderad vattenkraft och vissa typer av bioenergi, samt på längre sikt solkraft, ny kärnteknik och förhoppningsvis också vågkraft och fusionsenergi.
I närtid är mer kärnkraft bättre för klimatet än mer kol, gas och olja, som är de storskaliga och tillgängliga alternativen. Det menar inte bara jag, utan även FN:s klimatpanel IPCC som fick Nobels fredspris 2007. Eftersom tiden för att lösa klimatkrisen är knapp kan utbyggd kärnkraft naturligtvis inte ensamt lösa krisen. Men att mer kärnkraft inte ensamt klarar klimathotet är inget skäl för oss i Sverige att avvisa den som bästa alternativet för oss och för bland annat Europa under överskådlig tid.
Azars fokus ligger på kärnkraftens internationella risker snarare än de tekniska. Det är i sig intressant att konstatera. Låt mig börja med att citera Hans Blix (Fokus 25/1 2008): ”Blir det fler kärnvapen om det blir mer kärnkraft? Nej, det blir inga bomber av en dubblerad användning av kärnkraft i USA, Kina, Ryssland, Japan eller Sverige. Däremot råder stor enighet om att vi bör begränsa antalet anläggningar där uran kan anrikas till vapenbränsle.” Azar inser att Blix har rätt beträffande Sverige. Azar skriver: ”Sverige är med all säkerhet ett sådant land [som inte skaffar sig kärnvapen]”. Men Azar förefaller intellektuellt blockerad att dra den enkla slutsatsen av sitt eget konstaterande att det talar för att Sverige har större skäl – en komparativ fördel! – att använda kärnkraft än de flesta länder. Just det faktum att Sverige är en stabil demokrati med starka regleringsmyndigheter och har en lång historia av nedrustningsarbete gör rimligen Sverige särskilt väl lämpat för kärnkraftsproduktion av el.
”Exemplet Iran är intressant”, skriver Azar. Nej, Iran är inte intressant i en diskussion om utbyggd kärnkraft i Sverige, och inte heller beträffande utbyggnad i åtskilliga andra länder. Det är väldigt egendomligt hur Azar väljer att bortse från alla skillnaderna mellan Sverige och Iran, en diktatur som dessutom inte följer ickespridningsavtalet och inte vill samarbeta med IAEA.
Ja, Iran, Nordkorea och Indien är intressanta länder när det gäller icke-spridningsavtalet, och ansträngningarna i internationell politik att förmå länder att följa och ansluta sig till detsamma. Men erfarenheterna är ganska olika och lärdomarna likaså. (Kom ihåg att Hiroshima och kärnvapen kom före fredliga kärnkraften, exempelvis, eller att det finns andra sannolikt farligare och enklare massförstörelsevapen som biologiska och kemiska dito, än kärnvapen.)
Svaret på Azars fråga till dem som anser ”att kärnkraft är bra och borde spela en större roll för att lösa klimatkrisen” och att ”alla länder” därför ”väl borde få bygga ut kärnkraften” är ett entydigt nej. Sverige och andra länder inte bara kan säga nej, utan skall säga nej till att hjälpa, eller exportera utrustning och kunskap till ett land som Iran av idag. Länder som inte skrivit under ickespridningavtalet, eller inte tillämpar det, har ingen rätt till hjälp eller import utifrån för att utnyttja kärnkraft.
Att Azar inte känner till denna begränsning vittnar om en förvånande okunnighet om internationell kärnvapenpolitik med tanke på hans kraftfullt framförda åsikter i frågan om kärnvapenspridning. Det kastar naturligtvis en skugga över alla Azars kärnvapenfunderingar.
Det konstigaste är dock att Azar glömmer bort klimatargumentet – det som jag
trodde debatten handlade om – att produktion av kärnkraftsel inte medför utsläpp av koldioxid. Azar får välja: är en kamp mot kärnkraft i Sverige viktigare än kampen mot det globala klimathotet? För folkpartiet och mig är svaret klart: det överordnade problemet är den globala uppvärmningen och klimatförändringen.
Carl B Hamilton
Riksdags- och talesman i klimat- och energifrågor (fp), medlem av utrikesutskottet och Klimatberedningen samt professor i internationell ekonomi
Direktreplik: Snälla regimer kan falla
Man behöver inte citera Hans Blix för att inse att mer civil kärnkraft i USA, Ryssland eller Kina inte leder till mer kärnvapen i dessa länder. Det är trivialt. Men en sådan satsning skulle få två följdeffekter: dels skulle intresset för kärnkraft öka i resten av världen och dels skulle kärnkraftindustrierna i väst bli starkare och kunna öka sina ansträngningar för att sälja till så många länder som möjligt. Vi har redan sett hur president Sarkozy närmast agerar försäljare åt den franska kärnkraftindustrin. Man kan naturligtvis säga, som Hamilton, att bara dessa länder följer icke-spridningsavtalet (NPT) så är allt i sin ordning. Men enligt NPT får avtalets signatärer skaffa sig både anriknings- och upparbetningsanläggningar och då är steget till kärnvapen mycket kort.
Visst kan länder ha trevliga regimer som följer NPT, men regimer kommer och går. Iran fick hjälp med sitt kärnenergiprogram under 70-talet av väst, sedan kom revolutionen. Egypten och Förenade Arabemiraten utgör nu potentiella kärnkraftsnationer. Vad händer i dessa länder på sikt?
En storskalig satsning på kärnkraft i ”snälla” västorienterade länder kan knappast begränsas till dessa och skulle öka risken för fler Iran-fall under kommande decennier. Alternativet är att satsa alla tusentals miljarder dollar en storskalig satsning på kärnkraft kostar på vind, effektivisering och solenergi. Då kommer ostnaden för dessa tekniker sjunka och de blir än mer attraktiva för resten av världen, vilket får sannolikheten att kärnkraften används som genväg till kärnvapen att minska. Vi står inför ett spännande vägval.
Christian Azar
en av huvudförfattarna till IPCC:s
tredje utvärderingsrapport
Carl B Hamilton, fp, svarar på Christian Azars öppna brev i Miljörapporten nr 1-08.
Utsläppen av koldioxid skenar. Isen i Arktis smälter snabbare än någon förutsett. Nordpolen kanske är isfri sommartid om 20 år. Avsmältningen på Grönland går oförklarligt snabbt. Vetenskapsmännen förstår inte riktigt vad som pågår. Människan förefaller ha tappat kontrollen över klimatförändringen orsakad av växthusgasutsläppen. De närmaste årtiondena kräver storskaliga minskningar av koldioxidutsläppen och blir kritiska för att hejda klimatförändringen.
Inget av detta speglas i Christian Azars ”öppna brev” (Miljörapporten 01/2008) och kritik av fp:s ståndpunkt beträffande den koldioxidsnåla kärnkraften. I den situation som mänskligheten befinner sig i finns ingen anledning att från början avfärda några av de energislag som är koldioxidfria. Det gäller vindkraft, uppgraderad vattenkraft och vissa typer av bioenergi, samt på längre sikt solkraft, ny kärnteknik och förhoppningsvis också vågkraft och fusionsenergi.
I närtid är mer kärnkraft bättre för klimatet än mer kol, gas och olja, som är de storskaliga och tillgängliga alternativen. Det menar inte bara jag, utan även FN:s klimatpanel IPCC som fick Nobels fredspris 2007. Eftersom tiden för att lösa klimatkrisen är knapp kan utbyggd kärnkraft naturligtvis inte ensamt lösa krisen. Men att mer kärnkraft inte ensamt klarar klimathotet är inget skäl för oss i Sverige att avvisa den som bästa alternativet för oss och för bland annat Europa under överskådlig tid.
Azars fokus ligger på kärnkraftens internationella risker snarare än de tekniska. Det är i sig intressant att konstatera. Låt mig börja med att citera Hans Blix (Fokus 25/1 2008): ”Blir det fler kärnvapen om det blir mer kärnkraft? Nej, det blir inga bomber av en dubblerad användning av kärnkraft i USA, Kina, Ryssland, Japan eller Sverige. Däremot råder stor enighet om att vi bör begränsa antalet anläggningar där uran kan anrikas till vapenbränsle.” Azar inser att Blix har rätt beträffande Sverige. Azar skriver: ”Sverige är med all säkerhet ett sådant land [som inte skaffar sig kärnvapen]”. Men Azar förefaller intellektuellt blockerad att dra den enkla slutsatsen av sitt eget konstaterande att det talar för att Sverige har större skäl – en komparativ fördel! – att använda kärnkraft än de flesta länder. Just det faktum att Sverige är en stabil demokrati med starka regleringsmyndigheter och har en lång historia av nedrustningsarbete gör rimligen Sverige särskilt väl lämpat för kärnkraftsproduktion av el.
”Exemplet Iran är intressant”, skriver Azar. Nej, Iran är inte intressant i en diskussion om utbyggd kärnkraft i Sverige, och inte heller beträffande utbyggnad i åtskilliga andra länder. Det är väldigt egendomligt hur Azar väljer att bortse från alla skillnaderna mellan Sverige och Iran, en diktatur som dessutom inte följer ickespridningsavtalet och inte vill samarbeta med IAEA.
Ja, Iran, Nordkorea och Indien är intressanta länder när det gäller icke-spridningsavtalet, och ansträngningarna i internationell politik att förmå länder att följa och ansluta sig till detsamma. Men erfarenheterna är ganska olika och lärdomarna likaså. (Kom ihåg att Hiroshima och kärnvapen kom före fredliga kärnkraften, exempelvis, eller att det finns andra sannolikt farligare och enklare massförstörelsevapen som biologiska och kemiska dito, än kärnvapen.)
Svaret på Azars fråga till dem som anser ”att kärnkraft är bra och borde spela en större roll för att lösa klimatkrisen” och att ”alla länder” därför ”väl borde få bygga ut kärnkraften” är ett entydigt nej. Sverige och andra länder inte bara kan säga nej, utan skall säga nej till att hjälpa, eller exportera utrustning och kunskap till ett land som Iran av idag. Länder som inte skrivit under ickespridningavtalet, eller inte tillämpar det, har ingen rätt till hjälp eller import utifrån för att utnyttja kärnkraft.
Att Azar inte känner till denna begränsning vittnar om en förvånande okunnighet om internationell kärnvapenpolitik med tanke på hans kraftfullt framförda åsikter i frågan om kärnvapenspridning. Det kastar naturligtvis en skugga över alla Azars kärnvapenfunderingar.
Det konstigaste är dock att Azar glömmer bort klimatargumentet – det som jag
trodde debatten handlade om – att produktion av kärnkraftsel inte medför utsläpp av koldioxid. Azar får välja: är en kamp mot kärnkraft i Sverige viktigare än kampen mot det globala klimathotet? För folkpartiet och mig är svaret klart: det överordnade problemet är den globala uppvärmningen och klimatförändringen.
Carl B Hamilton
Riksdags- och talesman i klimat- och energifrågor (fp), medlem av utrikesutskottet och Klimatberedningen samt professor i internationell ekonomi
Direktreplik: Snälla regimer kan falla
Man behöver inte citera Hans Blix för att inse att mer civil kärnkraft i USA, Ryssland eller Kina inte leder till mer kärnvapen i dessa länder. Det är trivialt. Men en sådan satsning skulle få två följdeffekter: dels skulle intresset för kärnkraft öka i resten av världen och dels skulle kärnkraftindustrierna i väst bli starkare och kunna öka sina ansträngningar för att sälja till så många länder som möjligt. Vi har redan sett hur president Sarkozy närmast agerar försäljare åt den franska kärnkraftindustrin. Man kan naturligtvis säga, som Hamilton, att bara dessa länder följer icke-spridningsavtalet (NPT) så är allt i sin ordning. Men enligt NPT får avtalets signatärer skaffa sig både anriknings- och upparbetningsanläggningar och då är steget till kärnvapen mycket kort.
Visst kan länder ha trevliga regimer som följer NPT, men regimer kommer och går. Iran fick hjälp med sitt kärnenergiprogram under 70-talet av väst, sedan kom revolutionen. Egypten och Förenade Arabemiraten utgör nu potentiella kärnkraftsnationer. Vad händer i dessa länder på sikt?
En storskalig satsning på kärnkraft i ”snälla” västorienterade länder kan knappast begränsas till dessa och skulle öka risken för fler Iran-fall under kommande decennier. Alternativet är att satsa alla tusentals miljarder dollar en storskalig satsning på kärnkraft kostar på vind, effektivisering och solenergi. Då kommer ostnaden för dessa tekniker sjunka och de blir än mer attraktiva för resten av världen, vilket får sannolikheten att kärnkraften används som genväg till kärnvapen att minska. Vi står inför ett spännande vägval.
Christian Azar
en av huvudförfattarna till IPCC:s
tredje utvärderingsrapport
torsdag 3 april 2008
Från LO-tidningen: Sverige behöver mer kärnkraft
(den 3 april 2008)
Det största bidraget till minskade utsläpp av växthusgaser som Sverige kan ge är att bygga nya kärnkraftsreaktorer. Då ökar vi produktionen av koldioxidfri el och tränger ut — konkurrerar ut! — europeisk elproduktion baserad på fossila bränslen som kol och gas.
Sverige bör inte heller tveka inför möjligheten att bli exportör av kolsnål el från kärnkraft. Det gynnar även oss själva genom lägre elpriser.
För Sverige bör slutsatsen av klimathotet vara att vi ska häva det existerande nybyggnadsförbudet för kärnkraft. Svensk klimatpolitik och planering bör inriktas på nybyggnad av reaktorer så snart som möjligt efter nästa val.
Varje nybyggd reaktor, exempelvis av den typ som för närvarande uppförs i Finland, besparar atmosfären utsläpp om cirka tio miljoner ton koldioxid per år.
Kärnkraft effektivare än skatter
Detta tal bör sättas in i sitt sammanhang: En reduktion med 10 miljoner ton per år kan sålunda jämföras med de 22,5 miljoner ton koldioxid per år som är Sveriges maximum (”tak”) för utsläpp från all svensk industri och kraftproduktion inom EU:s handelssystem.
En annan jämförelse är med de 6,2 miljoner ton per år i minskade utsläpp av koldioxid som åstadkoms genom det batteri av skatter, avgifter och andra åtgärder inom sektorerna transport, jordbruk, fastigheter och lätt industri och som nyligen föreslogs av Klimatberedningen (SOU 2008:24).
Skillnaden i termer av de procenttal som man i debatten tvistar om när det gäller lägre utsläpp i Sverige — 30 eller 40 procent — är betydligt mindre än det bidrag som en enda ny reaktor innebär. En reduktion med 10 miljoner ton koldioxid per år, det vill säga en ny ”finsk” reaktor, motsvarar nämligen ensamt en minskning med hela 14 procentenheter!
Släng dig i väggen, Maria Wetterstrand!
Maria Wetterstrand och miljöpartiet kan kasta sig i väggen med sina blygsamma krav på lägre utsläpp i jämförelse medde stora utsläppsminskningar som utbyggd svensk kärnkraft kan åstadkomma!
Tillkomsten av några nya reaktorer är långt viktigare för att bekämpa klimathotet än om Sverige hamnar på de 30 eller 40 procent som figurerar i debatten. Genom att bygga nya reaktorer skulle Sverige lätt kunna minska utsläppen mycket mera — mellan 50 och 60 procent, och ännu högre nivåer.
Kravet på politiker som ska axla ansvar för Sveriges framtida klimat- och energipolitik är tvåfaldigt.
För det första ska Sverige i jämn takt till 2050 minska sina utsläpp av växthusgaser med 75-90 procent, enligt uppsatta EU- och FN-mål.
För det andra ska politikerna samtidigt hantera det faktum att alla Sveriges existerande reaktorer faller för åldersstrecket från 2020-talet. Man kan dessutom notera att en ur klimatsynpunkt önskad samtidig övergång till elbilar och ökad eldriven tågtrafik innebär en ökad elefterfrågan.
Sverige kan inte uppnå klimat målen utan kärnkraft
Dessa flerdubbla krav — ett stort behov av ersättningskraft för nedlagda svenska reaktorer i kombination med ambitiösa FN- och EU-mål om minskade växthusgasutsläpp — gör att det i dag framstår som helt omöjligt för Sverige att uppnå de långsiktiga utsläppsmålen om kärnkraften samtidigt skulle avvecklas.
Tiden fram till dess att beslut om nya kärnkraftverk måste tas för att ersätta nuvarande verk är knappare än vad som är allmänt känt. Nödvändiga lagändringar, förstudier med mera för att bygga till exempel fyra reaktorer som kan ersätta de äldsta av de nu existerande måste sätta igång år 2011, det vill säga tidigt nästa mandatperiod, om Sverige ska kunna säkra ersättningskraft för Oskarshamn 1 och de övriga äldsta tre reaktorerna.
För Sveriges del skulle nedlagd kärnkraft medföra ett stort energiimportbehov från andra EU-länder och Ryssland (el i kabel och gas i ledning). En svensk nedläggning av kärnkraft skulle också driva upp elpriset i Europa eftersom hela EU samtidigt ska minska sina utsläpp med 75-90 procent till 2050.
Snedvriden klimatdebatt
Sverige torde höra till de mest lämpade länderna i världen för kärnkraft. Dels har vi en stabil demokrati, starka regleringsmyndigheter och lång tradition vad gäller internationella nedrustningsavtal, dels har vi en stabil och välundersökt berggrund för slutförvaring av avfallet i kombination med SKB:s sannolikt i världen mest genomtänkta, utforskade och testade förvaringsmetod.
Vi ska inte avvisa några uthålliga kolsnåla energislag, men vår klimatdebatt är helt snedvriden med sitt ensidiga fokus på mer bioenergi, mer vindkraft och mindre transporter när den för Sveriges del helt avgörande klimatinsatsen skulle vara utbyggd kärnkraft.
Istället för att politiskt behandla kärnkraften som något katten släpat in, ska vi vara stolta över våra kärnkraftverk. De är en väsentlig nationell tillgång i den globala kampen mot koldioxidutsläppen.
Vi ska snarast häva nybyggnadsförbudet, och dessutom utbilda fler och bättre kärntekniker, satsa mer på forskning om nya generationer av reaktorer och bränslen. Långsiktig fusionsforskning ska inte längre behöva se sina anslag halverade när övriga EU gör motsatsen och satsar mera.
Carl B Hamilton, riksdagsman (fp) och talesman i energi- och klimatfrågor. Ledamot i den parlamentariska Klimatberedningen.
Det största bidraget till minskade utsläpp av växthusgaser som Sverige kan ge är att bygga nya kärnkraftsreaktorer. Då ökar vi produktionen av koldioxidfri el och tränger ut — konkurrerar ut! — europeisk elproduktion baserad på fossila bränslen som kol och gas.
Sverige bör inte heller tveka inför möjligheten att bli exportör av kolsnål el från kärnkraft. Det gynnar även oss själva genom lägre elpriser.
För Sverige bör slutsatsen av klimathotet vara att vi ska häva det existerande nybyggnadsförbudet för kärnkraft. Svensk klimatpolitik och planering bör inriktas på nybyggnad av reaktorer så snart som möjligt efter nästa val.
Varje nybyggd reaktor, exempelvis av den typ som för närvarande uppförs i Finland, besparar atmosfären utsläpp om cirka tio miljoner ton koldioxid per år.
Kärnkraft effektivare än skatter
Detta tal bör sättas in i sitt sammanhang: En reduktion med 10 miljoner ton per år kan sålunda jämföras med de 22,5 miljoner ton koldioxid per år som är Sveriges maximum (”tak”) för utsläpp från all svensk industri och kraftproduktion inom EU:s handelssystem.
En annan jämförelse är med de 6,2 miljoner ton per år i minskade utsläpp av koldioxid som åstadkoms genom det batteri av skatter, avgifter och andra åtgärder inom sektorerna transport, jordbruk, fastigheter och lätt industri och som nyligen föreslogs av Klimatberedningen (SOU 2008:24).
Skillnaden i termer av de procenttal som man i debatten tvistar om när det gäller lägre utsläpp i Sverige — 30 eller 40 procent — är betydligt mindre än det bidrag som en enda ny reaktor innebär. En reduktion med 10 miljoner ton koldioxid per år, det vill säga en ny ”finsk” reaktor, motsvarar nämligen ensamt en minskning med hela 14 procentenheter!
Släng dig i väggen, Maria Wetterstrand!
Maria Wetterstrand och miljöpartiet kan kasta sig i väggen med sina blygsamma krav på lägre utsläpp i jämförelse medde stora utsläppsminskningar som utbyggd svensk kärnkraft kan åstadkomma!
Tillkomsten av några nya reaktorer är långt viktigare för att bekämpa klimathotet än om Sverige hamnar på de 30 eller 40 procent som figurerar i debatten. Genom att bygga nya reaktorer skulle Sverige lätt kunna minska utsläppen mycket mera — mellan 50 och 60 procent, och ännu högre nivåer.
Kravet på politiker som ska axla ansvar för Sveriges framtida klimat- och energipolitik är tvåfaldigt.
För det första ska Sverige i jämn takt till 2050 minska sina utsläpp av växthusgaser med 75-90 procent, enligt uppsatta EU- och FN-mål.
För det andra ska politikerna samtidigt hantera det faktum att alla Sveriges existerande reaktorer faller för åldersstrecket från 2020-talet. Man kan dessutom notera att en ur klimatsynpunkt önskad samtidig övergång till elbilar och ökad eldriven tågtrafik innebär en ökad elefterfrågan.
Sverige kan inte uppnå klimat målen utan kärnkraft
Dessa flerdubbla krav — ett stort behov av ersättningskraft för nedlagda svenska reaktorer i kombination med ambitiösa FN- och EU-mål om minskade växthusgasutsläpp — gör att det i dag framstår som helt omöjligt för Sverige att uppnå de långsiktiga utsläppsmålen om kärnkraften samtidigt skulle avvecklas.
Tiden fram till dess att beslut om nya kärnkraftverk måste tas för att ersätta nuvarande verk är knappare än vad som är allmänt känt. Nödvändiga lagändringar, förstudier med mera för att bygga till exempel fyra reaktorer som kan ersätta de äldsta av de nu existerande måste sätta igång år 2011, det vill säga tidigt nästa mandatperiod, om Sverige ska kunna säkra ersättningskraft för Oskarshamn 1 och de övriga äldsta tre reaktorerna.
För Sveriges del skulle nedlagd kärnkraft medföra ett stort energiimportbehov från andra EU-länder och Ryssland (el i kabel och gas i ledning). En svensk nedläggning av kärnkraft skulle också driva upp elpriset i Europa eftersom hela EU samtidigt ska minska sina utsläpp med 75-90 procent till 2050.
Snedvriden klimatdebatt
Sverige torde höra till de mest lämpade länderna i världen för kärnkraft. Dels har vi en stabil demokrati, starka regleringsmyndigheter och lång tradition vad gäller internationella nedrustningsavtal, dels har vi en stabil och välundersökt berggrund för slutförvaring av avfallet i kombination med SKB:s sannolikt i världen mest genomtänkta, utforskade och testade förvaringsmetod.
Vi ska inte avvisa några uthålliga kolsnåla energislag, men vår klimatdebatt är helt snedvriden med sitt ensidiga fokus på mer bioenergi, mer vindkraft och mindre transporter när den för Sveriges del helt avgörande klimatinsatsen skulle vara utbyggd kärnkraft.
Istället för att politiskt behandla kärnkraften som något katten släpat in, ska vi vara stolta över våra kärnkraftverk. De är en väsentlig nationell tillgång i den globala kampen mot koldioxidutsläppen.
Vi ska snarast häva nybyggnadsförbudet, och dessutom utbilda fler och bättre kärntekniker, satsa mer på forskning om nya generationer av reaktorer och bränslen. Långsiktig fusionsforskning ska inte längre behöva se sina anslag halverade när övriga EU gör motsatsen och satsar mera.
Carl B Hamilton, riksdagsman (fp) och talesman i energi- och klimatfrågor. Ledamot i den parlamentariska Klimatberedningen.
Gasledningen under Östersjön:
Växande skepsis mot rysk-tyska gasledningen också i Europaparlamentet.
Ett ännu ej offentliggjort dokument från Europaparlamentet visar att stämningen bland ledamöterna blir allt kyligare vad gäller den planerade rysk-tyska gasledningen i Östersjön. Ett förslag till rapport i petitionsutskottet, författat av den brittiske europaparlamentarikern Christopher Beazley, ställer ett antal nya krav för att ge grönt ljus åt projektet, skriver folkpartisterna Olle Schmidt, europaparlamentariker och Carl B Hamiton, riksdagsman, i ett pressmeddelande.
Beazley vill bland annat se att en "sant oberoende" miljökonsekvensutredning genomförs och godkänns av samtliga berörda strandstater, att en grundlig utvärdering först ska ske av de landbaserade alternativen genom bl a Polen (Yamal och Amber sträckningarna), och att Ryssland som villkor för ledningen först ska uppfylla EU:s Energi Charter, som bl a skulle innebära att Gazproms dominans och monopol ersätts av friare konkurrens. Han anser också att beslutet om gasledningens eventuella tillkomst och underhåll ska godkännas av en verkställande styrelse där såväl kommissionen som nominerade från medlemsstaterna ingår. (Beazleys rapport bifogas: http://www.europarl.europa.eu/meetdocs/2004_2009/documents/pa/709/709222/709222en.pdf)
- Europaparlamentet skärper kraven och hävdar det europeiska perspektivet, och det på goda grunder. Det blir allt mer uppenbart att gasledningen är en gemenskapsfråga som rör den stora frågan om EU:s energiberoende av omvärlden som måste hanteras på EU-nivå. Nord Streams projekt är ett test på unionens förmåga att hålla ihop och uppfylla sina egna miljö- och gemenskapsmål, eftersom vissa länder, inte minst Tyskland i det här fallet, prioriterat Ryssland och andra allierade än de medlemsländer som gränsar till Ryssland.
- Europaparlamentet har kanske också en fördel framför enskilda regeringar när en gemensam linje ska hävdas, vi ses oftare och har ett naturligt meningsutbyte (Olle Schmidt).
- Sverige har två nackdelar med gasledningen, dels att Östersjöns miljö hotas, dels säkerhetspolitiken. Sverige har ingen fördel av gasledningen. Att Polen och Tyskland inte kan komma överens så att gasledningen istället dras närmsta vägen ska inte Sverige behöva plikta för, inte heller att Tyskland valt att lägga ned sin kärnkraft och ersätta den bl a med import av mera rysk gas (Carl B Hamilton).
Ett ännu ej offentliggjort dokument från Europaparlamentet visar att stämningen bland ledamöterna blir allt kyligare vad gäller den planerade rysk-tyska gasledningen i Östersjön. Ett förslag till rapport i petitionsutskottet, författat av den brittiske europaparlamentarikern Christopher Beazley, ställer ett antal nya krav för att ge grönt ljus åt projektet, skriver folkpartisterna Olle Schmidt, europaparlamentariker och Carl B Hamiton, riksdagsman, i ett pressmeddelande.
Beazley vill bland annat se att en "sant oberoende" miljökonsekvensutredning genomförs och godkänns av samtliga berörda strandstater, att en grundlig utvärdering först ska ske av de landbaserade alternativen genom bl a Polen (Yamal och Amber sträckningarna), och att Ryssland som villkor för ledningen först ska uppfylla EU:s Energi Charter, som bl a skulle innebära att Gazproms dominans och monopol ersätts av friare konkurrens. Han anser också att beslutet om gasledningens eventuella tillkomst och underhåll ska godkännas av en verkställande styrelse där såväl kommissionen som nominerade från medlemsstaterna ingår. (Beazleys rapport bifogas: http://www.europarl.europa.eu/meetdocs/2004_2009/documents/pa/709/709222/709222en.pdf)
- Europaparlamentet skärper kraven och hävdar det europeiska perspektivet, och det på goda grunder. Det blir allt mer uppenbart att gasledningen är en gemenskapsfråga som rör den stora frågan om EU:s energiberoende av omvärlden som måste hanteras på EU-nivå. Nord Streams projekt är ett test på unionens förmåga att hålla ihop och uppfylla sina egna miljö- och gemenskapsmål, eftersom vissa länder, inte minst Tyskland i det här fallet, prioriterat Ryssland och andra allierade än de medlemsländer som gränsar till Ryssland.
- Europaparlamentet har kanske också en fördel framför enskilda regeringar när en gemensam linje ska hävdas, vi ses oftare och har ett naturligt meningsutbyte (Olle Schmidt).
- Sverige har två nackdelar med gasledningen, dels att Östersjöns miljö hotas, dels säkerhetspolitiken. Sverige har ingen fördel av gasledningen. Att Polen och Tyskland inte kan komma överens så att gasledningen istället dras närmsta vägen ska inte Sverige behöva plikta för, inte heller att Tyskland valt att lägga ned sin kärnkraft och ersätta den bl a med import av mera rysk gas (Carl B Hamilton).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
