Sverige bör utnyttja kärnkraftens klimatpotential

MiljöRapporten debatt.
Carl B Hamilton, fp, svarar på Christian Azars öppna brev i Miljörapporten nr 1-08.

Utsläppen av koldioxid skenar. Isen i Arktis smälter snabbare än någon förutsett. Nordpolen kanske är isfri sommartid om 20 år. Avsmältningen på Grönland går oförklarligt snabbt. Vetenskapsmännen förstår inte riktigt vad som pågår. Människan förefaller ha tappat kontrollen över klimatförändringen orsakad av växthusgasutsläppen. De närmaste årtiondena kräver storskaliga minskningar av koldioxidutsläppen och blir kritiska för att hejda klimatförändringen.

Inget av detta speglas i Christian Azars ”öppna brev” (Miljörapporten 01/2008) och kritik av fp:s ståndpunkt beträffande den koldioxidsnåla kärnkraften. I den situation som mänskligheten befinner sig i finns ingen anledning att från början avfärda några av de energislag som är koldioxidfria. Det gäller vindkraft, uppgraderad vattenkraft och vissa typer av bioenergi, samt på längre sikt solkraft, ny kärnteknik och förhoppningsvis också vågkraft och fusionsenergi.

I närtid är mer kärnkraft bättre för klimatet än mer kol, gas och olja, som är de storskaliga och tillgängliga alternativen. Det menar inte bara jag, utan även FN:s klimatpanel IPCC som fick Nobels fredspris 2007. Eftersom tiden för att lösa klimatkrisen är knapp kan utbyggd kärnkraft naturligtvis inte ensamt lösa krisen. Men att mer kärnkraft inte ensamt klarar klimathotet är inget skäl för oss i Sverige att avvisa den som bästa alternativet för oss och för bland annat Europa under överskådlig tid.

Azars fokus ligger på kärnkraftens internationella risker snarare än de tekniska. Det är i sig intressant att konstatera. Låt mig börja med att citera Hans Blix (Fokus 25/1 2008): ”Blir det fler kärnvapen om det blir mer kärnkraft? Nej, det blir inga bomber av en dubblerad användning av kärnkraft i USA, Kina, Ryssland, Japan eller Sverige. Däremot råder stor enighet om att vi bör begränsa antalet anläggningar där uran kan anrikas till vapenbränsle.” Azar inser att Blix har rätt beträffande Sverige. Azar skriver: ”Sverige är med all säkerhet ett sådant land [som inte skaffar sig kärnvapen]”. Men Azar förefaller intellektuellt blockerad att dra den enkla slutsatsen av sitt eget konstaterande att det talar för att Sverige har större skäl – en komparativ fördel! – att använda kärnkraft än de flesta länder. Just det faktum att Sverige är en stabil demokrati med starka regleringsmyndigheter och har en lång historia av nedrustningsarbete gör rimligen Sverige särskilt väl lämpat för kärnkraftsproduktion av el.

”Exemplet Iran är intressant”, skriver Azar. Nej, Iran är inte intressant i en diskussion om utbyggd kärnkraft i Sverige, och inte heller beträffande utbyggnad i åtskilliga andra länder. Det är väldigt egendomligt hur Azar väljer att bortse från alla skillnaderna mellan Sverige och Iran, en diktatur som dessutom inte följer ickespridningsavtalet och inte vill samarbeta med IAEA.

Ja, Iran, Nordkorea och Indien är intressanta länder när det gäller icke-spridningsavtalet, och ansträngningarna i internationell politik att förmå länder att följa och ansluta sig till detsamma. Men erfarenheterna är ganska olika och lärdomarna likaså. (Kom ihåg att Hiroshima och kärnvapen kom före fredliga kärnkraften, exempelvis, eller att det finns andra sannolikt farligare och enklare massförstörelsevapen som biologiska och kemiska dito, än kärnvapen.)

Svaret på Azars fråga till dem som anser ”att kärnkraft är bra och borde spela en större roll för att lösa klimatkrisen” och att ”alla länder” därför ”väl borde få bygga ut kärnkraften” är ett entydigt nej. Sverige och andra länder inte bara kan säga nej, utan skall säga nej till att hjälpa, eller exportera utrustning och kunskap till ett land som Iran av idag. Länder som inte skrivit under ickespridningavtalet, eller inte tillämpar det, har ingen rätt till hjälp eller import utifrån för att utnyttja kärnkraft.

Att Azar inte känner till denna begränsning vittnar om en förvånande okunnighet om internationell kärnvapenpolitik med tanke på hans kraftfullt framförda åsikter i frågan om kärnvapenspridning. Det kastar naturligtvis en skugga över alla Azars kärnvapenfunderingar.

Det konstigaste är dock att Azar glömmer bort klimatargumentet – det som jag
trodde debatten handlade om – att produktion av kärnkraftsel inte medför utsläpp av koldioxid. Azar får välja: är en kamp mot kärnkraft i Sverige viktigare än kampen mot det globala klimathotet? För folkpartiet och mig är svaret klart: det överordnade problemet är den globala uppvärmningen och klimatförändringen.

Carl B Hamilton
Riksdags- och talesman i klimat- och energifrågor (fp), medlem av utrikesutskottet och Klimatberedningen samt professor i internationell ekonomi


Direktreplik: Snälla regimer kan falla
Man behöver inte citera Hans Blix för att inse att mer civil kärnkraft i USA, Ryssland eller Kina inte leder till mer kärnvapen i dessa länder. Det är trivialt. Men en sådan satsning skulle få två följdeffekter: dels skulle intresset för kärnkraft öka i resten av världen och dels skulle kärnkraftindustrierna i väst bli starkare och kunna öka sina ansträngningar för att sälja till så många länder som möjligt. Vi har redan sett hur president Sarkozy närmast agerar försäljare åt den franska kärnkraftindustrin. Man kan naturligtvis säga, som Hamilton, att bara dessa länder följer icke-spridningsavtalet (NPT) så är allt i sin ordning. Men enligt NPT får avtalets signatärer skaffa sig både anriknings- och upparbetningsanläggningar och då är steget till kärnvapen mycket kort.

Visst kan länder ha trevliga regimer som följer NPT, men regimer kommer och går. Iran fick hjälp med sitt kärnenergiprogram under 70-talet av väst, sedan kom revolutionen. Egypten och Förenade Arabemiraten utgör nu potentiella kärnkraftsnationer. Vad händer i dessa länder på sikt?

En storskalig satsning på kärnkraft i ”snälla” västorienterade länder kan knappast begränsas till dessa och skulle öka risken för fler Iran-fall under kommande decennier. Alternativet är att satsa alla tusentals miljarder dollar en storskalig satsning på kärnkraft kostar på vind, effektivisering och solenergi. Då kommer ostnaden för dessa tekniker sjunka och de blir än mer attraktiva för resten av världen, vilket får sannolikheten att kärnkraften används som genväg till kärnvapen att minska. Vi står inför ett spännande vägval.

Christian Azar
en av huvudförfattarna till IPCC:s
tredje utvärderingsrapport