Sverige har finlandiserats i frågan om gasledningen i Östersjön.

Det mest beklämmande med svensk debatt och ledande politikers hållning i frågan om gasledningen i Östersjön är dess löjligt ensidiga fokus på miljöaspekten. Som om den vore den enda aspekten värd att beakta.

Sverige har finlandiserats i frågan om gasledningen i Östersjön. Dock med den skillnaden att finlandiseringen i Finland härskade under kalla kriget, och Sovjet då var militärt mångdubbelt starkare än idag. Från den svenska Olympen tolkades på den tiden finsk försiktighet som moralisk anpasslighet till den kommunistiska diktaturen.

Nu sitter vi där själva och har finlandiserat oss utan vare sig kallt krig eller sovjetisk vapenmakt.

Varför klarar vi som nation inte av en öppen och saklig debatt om energisäkerhetsfrågan i vår nära omvärld och om gasledningarnas i Europa geopolitiska betydelse? Ledningen i Östersjön är självklart något vi öppet bör förhålla oss till, och det finns planer på fler ledningar längre söderut och även nya ryska gasfält norr om Sverige. Mindre konflikt i Mellersta Östern är förvisso viktig för stabiliteten i bl a Europas energiförsörjning, men det finns faktiskt energisäkerhetsproblem på betydligt närmare håll som även tarvar någon uppmärksamhet och kanske till och med åtgärder.

Gasledningen är ett sätt för Moskva att på klassiskt vis söndra och härska. Ryska bilaterala överenskommelser med Berlin, Paris, Rom och London väcker ofelbart oro, ångest och nya motsättningar både inom EU, men också mellan de tidigare sovjetdominerade länderna och deras - genom energipolitiken - nygamla ärkefiende, Ryssland.

Ryssland - genom statsägda Gazprom - söker systematiskt bygga upp en monopolställning för sina leveranser av fossilgas till EU. Därmed får Moskva ett potentiellt utpressningsvapen och alla vet - att utan att något behöver sägas - att Ryssland skulle kunna ta ett struptag på EU:s väljare och deras regeringar.

Hur vill Sverige att greppet ska brytas? Ska Sverige fokusera på miljön när ryssarna mullrar?

Försvarsberedningen definierade Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska problem som klimathotet. Även om frågan om EU:s energisäkerhet -- med sina återverkningar på Baltikum och Norden -- inte ens lyfts av dem som bort göra det, och heller knappast stör regering och riksdag, så diskuteras den dock i andra länder, t ex i dagens Financial Times ledare (20 april; se nedan för hela texten).

Låt mig citera några nyckelmeningar: "[For] the west, the Kremlin connection [to Gazprom] adds a disturbing political dimension - Gazprom is the embodiment of Mr Putin's stated aim to make Russia an energy superpower. The EU recognises the danger. But its ability to present a united front to Russia is undermined by the repeated willingness of leading states, including Germany, France and Italy, to strike bilateral deals. Gazprom divides and rules." . [A] stronger market position allows the Kremlin to seek higher prices and better terms - and to exert political influence, particularly in eastern Europe where dependence on Russian gas is highest. The only effective EU response is a unified, multi-headed and flexible approach to energy security. It is perhaps the biggest contribution the union could make to Europe's economic well-being."

Vad gör Sverige inom EU och bilateralt för att stödja det FT kallar "the biggest contribution" till Europas - särskilt Östeuropas - "economic well-being"?


*******************************
Breaking the grip of Gazprom

Published: April 20 2008 19:13 : Last updated: April 20 2008 19:13

If the European Union needed a new warning of Russia's efforts to strengthen its grip on the continent's gas supplies, it has come in the shape of President Vladimir Putin's trip to Libya.

During the visit, Gazprom, the state-run gas monopoly, agreed to a wide-ranging joint venture with Libya's national oil and gas company. Gazprom also revealed it was talking to Italy's Eni about investing in a new Libya-Italy undersea pipeline and to Nigeria about a trans-Sahara route. The discussions follow talks with Algeria and Qatar and a determined drive to reinforce Russia's grip on central Asian gas exports.

Even though Mr Putin has spoken openly of a "gas producers' Opec", such a cartel is fortunately a remote prospect. Gazprom has so far proved better at announcing than building new pipelines. The controversial Northstream (Baltic Sea) and Southstream (Balkan) routes to the EU have yet to be constructed.

Gazprom's ambitions make sense even at a purely commercial level. With some 25 per cent of EU gas going through its pipes, it will naturally strive to boost market share, with or without partners. That is what would-be monopolists do. But, for the west, the Kremlin connection adds a disturbing political dimension - Gazprom is the embodiment of Mr Putin's stated aim to make Russia an energy superpower.

The EU recognises the danger. But its ability to present a united front to Russia is undermined by the repeated willingness of leading states, including Germany, France and Italy, to strike bilateral deals. Gazprom divides and rules.

So what should the EU do? First, it must encourage Gazprom and other Russian gas companies to invest more in new production. The more gas Russia has coming out of the ground, the better for consumers. Next, Brussels must accelerate internal energy market liberalisation so all states benefit from a common energy pool. As well as legal reforms, this needs investment in gas and electricity infrastructure.

Also, union members must reinforce ties with non-Russian suppliers, including Libya and Nigeria. It must redouble efforts to secure new suppliers, notably in the Caspian. The planned Caspian-EU Nabucco route needs finance and committed gas supplies: both might be easier to find if EU states offered more explicit financial support. Finally, the EU must do more to encourage energy saving and energy diversification, backing investments in clean coal, LNG terminals and nuclear power. With EU gas output declining, there is no time to waste.

There is no need to demonise ¬Russia. Moscow is unlikely to use its dominance to cut off the EU. It depends on gas revenues even more than the union depends on its gas. But a stronger market position allows the Kremlin to seek higher prices and better terms - and to exert political influence, particularly in eastern Europe where dependence on Russian gas is highest. The only effective EU response is a unified, multi-headed and flexible approach to energy security. It is perhaps the biggest contribution the union could make to Europe's economic well-being.

Copyright The Financial Times Limited 2008