Förra hösten föreslog Energimyndigheten att planeringsmålet för vindkraft i Sverige år 2020 ska sättas till 30 TWh/år (DN-debatt 30/11). Det vore en dramatisk ökning från dagens knappt 2 TWh vindkraft per år. Någon ekonomisk kalkyl presenterades dock inte. Inte heller förklarades motiven för att sätta ett planmål för just vindkraft i en marknadsekonomi med en i övrigt fri elmarknad. Så låt mig presentera både en ekonomisk kalkyl och en klimatkalkyl.
(Detta är en något längre version av min text publicerad på DN-debatt den 30 november 2008.)
Vindgenererad el är idag inte kommersiellt lönsam. På grund av dess attraktiva klimategenskaper har man dock politiskt beslutat att stödja vindkraft, liksom andra ”förnybara” energislag. I Sverige sker detta i huvudsak genom ett system med så kallad kvotplikt. Det innebär att en viss andel av ett elbolags sålda el måste komma från förnybar el. Elbolagen måste därför köpa en viss mängd ”elcertifikat” av producenter av förnybar el för att uppfylla sin ”kvotplikt”. Kostnaden för dessa certifikat läggs sedan på elpriset. Det blir därmed konsumenterna som i slutändan får betala för stödet till förnybar el. Konsekvensen av stödsystemet är densamma som om en särskild skatt lagts på konsumenternas elförbrukning, och skatteintäkten öronmärkts för förnybar elproduktion. Elintensiv industri är dock befriad från kvotplikten, vilket gör att det är hushållen, övrig industri och alla småföretag som betalar nationens merkostnad för den dyrare förnybara elen.
Energimyndigheten beräknar att nuvarande pliktsystem kommer att ge drygt 8 TWh/år vindkraft till 2015. När stödsystemet infördes var det tänkt att stödet skulle kosta ca 20 öre/kWh. Eftersom storleken på stödet bestäms av utbud och efterfrågan på förnybar el, kan dock priset på elcertifikat lätt springa upp till väsentligt högre tal än 20 öre/kWh på grund av ökad konkurrens om den förnybara energiproduktionen. Det är precis vad som skett. Noteringen under 2008 ligger på över 30 öre/kWh, dvs. plus 50 procent.
Vad blir då elkonsumenternas merkostnad? Varje anläggning får stöd under en femtonårsperiod. För att undvika varje tendens till överskattning räknar jag med endast 25 öre/kWh i stöd i kombination med en prognos om 8 TWh/år vindkraft och 15 års stödperiod för varje anläggning. Då blir konsumenternas merkostnad över elpriserna ca 30 miljarder (mdr) kr (25*8*15). Detta tal är en medveten underskattning eftersom en del av vindkraften byggs till havs och får en särskild ”miljöbonus” om 14 öre/kWh t.o.m. 2009, som jag dock här bortser från.
För att nå Energimyndighetens planmål om 30 TWh vindkraft/år till 2020 krävs alltså att ytterligare 22 TWh/år vindkraft byggs utöver gällande mål. Energimyndigheten bedömer att 12 TWh/år av dessa bör vara landbaserad produktion och 10 TWh/år havsbaserad. Vid oförändrad stödnivå innebär den större utbyggnaden av landbaserad vindkraft en ytterligare kostnad för konsumenterna om 45 mdr kr. Stödet till havsbaserad vindkraft anges av Energimyndigheten ”behöva minst fördubblas” för att de 10 TWh till havs ska bli verklighet, vilket alltså innebär en ytterligare kostnad på minst 75 mdr kr för elkonsumenterna. Till dessa tal ska läggas Svenska Kraftnäts uppskattning om minst 25 mdr kr som myndigheten anser krävs för investeringar i nät mm för att överföra, balansera och reglera 30 TWh/år vindkraft.
Den totala påtvingade kostnadsökningen för elkonsumenterna blir sålunda mycket lågt räknat ca 175 mdr kr. Denna summa springer dock upp till långt över 200 mdr kr om kvotpriset skulle ligga kvar på dagens nivå på över 30 öre/kWh. Någon diskontering är här inte gjord. Det påverkar dock inte huvudslutsatsen: Energimyndighetens förslag innebär att en närmast enorm ytterligare kostnad läggs på främst hushållens elräkningar.
Men kommer inte kostnaden för vindkraft att sjunka med tiden? Det stämmer att vindkraftverken har blivit effektivare, fått högre tillgänglighet och bättre anpassningsförmåga till olika vindförhållanden. International Energy Agency (IEA) uppskattar att framtida kostnadsminskningar för landbaserad vindkraft tack vare teknisk utveckling kan komma att uppgå till i storleksordningen 10 procent per år under antagande om en samtidig global kapacitetsfördubbling vart tredje år. Det gör att landbaserad vindkraft långsamt får lägre kostnader. Det motverkas dock av att vindkraftproducenter successivt tvingas välja allt sämre lägen på land och gå till havs.
Dessutom ökar efterfrågan på vindkraft i resten av världen vilket driver upp priserna på verken. EU:s krav på mer förnybar energiproduktion – som i mångt och mycket är ett lätt maskerat självförsörjningsmål gentemot Ryssland – gör att många länder i Europa planerar för utbyggnad av bland annat vindkraft fram till 2020. Det driver upp priserna på vindkraftverk eftersom den globala produktionskapaciteten än så länge inte hänger med den kraftigt ökade efterfrågan på anläggningar, och priset skenar. Prisutvecklingen visar på risken med att sätta upp ett TWh-mål utan hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna.
En betydligt högre teknisk effektivitet krävs för att få ner kostnaderna för vindkraft, och alternativen till vindkraft måste bli relativt väsentligt dyrare, innan vindkraft blir ett för folkhushållet lönsamt energislag. Å andra sidan pågår en teknisk utveckling även av andra energislag, som till exempel kärnkraft och även vattenkraft. Lägre kostnader för vindkraft behöver därmed inte innebära förbättrad relativ konkurrenskraft.
Planer på vindkraftanläggningar möts ofta av protester från allmänheten inte bara i Sverige. Sådana protester driver vindkraften till havs och till glesbygd, med åtföljande höga överföringskostnader till befolkningscentra. Havsbaserad vindkraft är i dagsläget betydligt dyrare att installera och driva, även när man tagit hänsyn till dess högre produktionsförmåga.
EU har som ett av sina klimatmål att andelen förnybar el ska öka med 20 procent till år 2020. Det skulle kunna tas till intäkt för att konsumenternas ökade elkostnader är nödvändiga för att Sverige ska nå EU-målet. Folkpartiet anser dock att det i den målflora som finns inom EU att medlemsländerna måste göra en prioritering. I den prioriteringen ska enligt vår mening det övergripande målet vara att minska utsläppen av växthusgaser. Världen hotas inte av klimatkatastrof om andelen förnybar energi inte når upp till en viss procentnivå. Däremot hotas världen akut av ökade utsläpp av växthusgaser. När så krävs ska Sverige, med likasinnade länder, sålunda eftersträva att införa en hierarki beträffande EU:s klimatmål där förnybarmål i energipolitiken underordnas klimatmålet. Då kan Europa på ett effektivare sätt möta klimathotet.
Förutom stödkostnaderna för vindkraft finns en central miljö-invändning vad gäller storskalig vindkraft, dvs. den stora mängd vindkraftverk som krävs. De 48 verk som står på den nyligen invigda vindkraftparken Lillgrund i Öresund kan tas som exempel. Varje sådant verk producerar 0,006875 TWh/år. Det innebär att det behövs nära 4400 sådana vindkraftverk, eller motsvarande 91 vindkraftparker av Lillgrunds storlek, för att nå ett planeringsmål på 30 TWh. Eftersom många av verken istället kommer placeras på land och ha lägre effekt blir det verkliga antalet vindkraftverk betydligt större. Att hitta så många platser i Sverige att bygga storskaliga vindkraftparker på utan att det upplevs som mycket stora ingrepp i vår miljö känns nära nog omöjligt.
En annan jämförelse är att det behövs så mycket som ca 40 nya sannolikt svårplacerade vindkraftparker av Lillgrunds storlek för att producera lika mycket el per år som en enda kärnkraftsreaktor av den typ som nu byggs i finska Olkiluoto.
Vindkraften har sin komparativa fördel i småskalig och lokal elproduktion, allt från små vindsnurror för att ladda båtbatterier, via så kallade gårdskraftverk, till vindkraftkooperativ för egenproduktion. Men vindkraft kan inte ersätta till exempel kärnkraft och bli ett realistiskt storskaligt energialternativ.
När det gäller klimatmålet och minskade utsläpp av växthusgaser är vindkraft mycket underlägsen kärnkraft. För stödsumman 175 mdr kr (se ovan) får man en minskning av utsläppen med 24 milj. ton koldioxid per år under ett vindskraftverks livslängd, max 20 år. För samma summa kan man bygga fyra, nya och säkrare, finska reaktorer som tillsammans skulle minska utsläppen med ca 40 milj. ton koldioxid i ca 60-75 år, dvs. för samma summa ger kärnkraften 66 procent större utsläppsminskningar per år under upp till 50 års längre tid!
För klimatet, elkonsumenternas och miljöns skull bör därför Energimyndighetens plan att gå från 10 till 30 TWh vindkraft skrotas. Det var också folkpartiets partiråds beslut nyligen. Målet är exempel på gammalt planekonomiskt feltänkande och är motsatsen till att ”sätta pris på miljön”. I en modern miljömedveten marknadsekonomi används istället samhällsekonomiska styrmedel som stimulerar aktörerna till rationella investeringsbeslut mot relevanta mål.
Dessutom bör förbudet mot att bygga nya kärnkraftsreaktorer upphävas så att kraftbolagen kan investera sina vinster i kostnadseffektiv och klimatsmart svensk energiproduktion, som inte kräver ekonomiskt stöd från staten. Då, men bara då, kan Sverige driva ned sina utsläpp av växthusgaser med de 80-90 procent som krävs till 2050. Med förlitan på vindkraft misslyckas vi med den uppgiften.
söndag 30 november 2008
onsdag 26 november 2008
Ärkebiskopen och klimathotet – individens och kyrkans ansvar för verkliga resultat?
Det är utmärkta initiativ som ärkebiskop Anders Wejryd och Svenska Kyrkan tar i klimatfrågan. Det gäller inte minst sammankallandet nu i helgen av ett trosöverskridande toppmöte för att öka trycket på världens politiska ledare. Svenska kyrkans annonser i stora tidningar och Anders Wejryds DN-debattartikel den 9 november väcker dock två frågor, dels hur individen ska ta sitt individuella ansvar, dels om Svenska kyrkan är beredd att ta konsekvensen av sin ambitiösa hållning, vilket jag innerligt hoppas.
I en av kyrkans annonser sägs att ”var och en kan ta sitt ansvar genom ett förändrat levnadssätt på hemmaplan” (se t ex DN den 24 november). På DN-debatt betonar ärkebiskopen den enskildes ansvar för egna utsläpp: ”varje individ i de rika länderna [måste] ta ansvar för att begränsa sina utsläpp.”
Detta är en sympatisk privatmoralisk hållning, men – som även klimatprofessorn Christian Azar understukit – en sådan får inte förväxlas med de verkliga åtgärder som krävs. ”Om klimatdebatten präglas av renlevnadskrav finns risken att många uppfattar det som att klimatpolitiken förutsätter att vi avstår från det moderna samhällets alla godbitar. Då kanske stödet för politiska åtgärder sjunker och de nödvändiga politiska åtgärderna försvåras.” (Azar i sin bok Makten över klimatet.)
Det finns dessvärre i klimatfrågan en tendens till att fly till, och fokusera på, åtgärder som kan betecknas som goda, och som går i rätt riktning, men som är ineffektiva för att bemästra själva grundproblemet: det globala klimathotet. Att göra klimatgoda handlingar blir lätt det viktigaste, snarare än handlingarnas konsekvenser för klimatet. Därför måste en verkningsfull klimatpolitik fokusera på konkreta frågor om olika åtgärders betydelse och storlek när det gäller minskad halt av växthusgaser i atmosfären.
Sverige kan och bör minska sina utsläpp med minst 40 procent, skriver Anders Wejryd och andra som står bakom, och skriver under, Klimatuppropet, som är en del av toppmötet.
Men varför stanna vid minus 40 procent?
Sverige kan mycket mer än så. Ett nytt kärnkraftverk av senaste finska modell skulle medföra en reduktion av utsläppen med ca 10 milj. ton koldioxid per år, vilket i sig är en minskning med hela 14 procentenheter/reaktor, enligt det sätt att räkna som Weijryd och Klimatberedningen tillämpar. Beslut om att bygga en ny reaktor är alltså viktigare för atmosfären än om Sverige hamnar på de omtvistade minus 30 eller minus 40 procenten i klimatdebatten.
Om Sverige dessutom skulle byta ut de fyra äldsta reaktorerna mot moderna och säkrare reaktorer av nya finska typen, skulle utsläppen minska med ca 22 milj. ton CO2 per år (netto). Det innebär en minskning av utsläppen med hela 31 procent enbart genom fyra reaktorbyten. Sammantaget skulle utsläppen kunna minska med 60-70 procent för Sveriges del. Mot bakgrund av de välmotiverade krav på stora utsläppsminskningar som ärkebiskopen och kyrkan formulerat vill jag fråga: ställer Svenska kyrkan upp på det konkreta ställningstagandet?
I en av kyrkans annonser sägs att ”var och en kan ta sitt ansvar genom ett förändrat levnadssätt på hemmaplan” (se t ex DN den 24 november). På DN-debatt betonar ärkebiskopen den enskildes ansvar för egna utsläpp: ”varje individ i de rika länderna [måste] ta ansvar för att begränsa sina utsläpp.”
Detta är en sympatisk privatmoralisk hållning, men – som även klimatprofessorn Christian Azar understukit – en sådan får inte förväxlas med de verkliga åtgärder som krävs. ”Om klimatdebatten präglas av renlevnadskrav finns risken att många uppfattar det som att klimatpolitiken förutsätter att vi avstår från det moderna samhällets alla godbitar. Då kanske stödet för politiska åtgärder sjunker och de nödvändiga politiska åtgärderna försvåras.” (Azar i sin bok Makten över klimatet.)
Det finns dessvärre i klimatfrågan en tendens till att fly till, och fokusera på, åtgärder som kan betecknas som goda, och som går i rätt riktning, men som är ineffektiva för att bemästra själva grundproblemet: det globala klimathotet. Att göra klimatgoda handlingar blir lätt det viktigaste, snarare än handlingarnas konsekvenser för klimatet. Därför måste en verkningsfull klimatpolitik fokusera på konkreta frågor om olika åtgärders betydelse och storlek när det gäller minskad halt av växthusgaser i atmosfären.
Sverige kan och bör minska sina utsläpp med minst 40 procent, skriver Anders Wejryd och andra som står bakom, och skriver under, Klimatuppropet, som är en del av toppmötet.
Men varför stanna vid minus 40 procent?
Sverige kan mycket mer än så. Ett nytt kärnkraftverk av senaste finska modell skulle medföra en reduktion av utsläppen med ca 10 milj. ton koldioxid per år, vilket i sig är en minskning med hela 14 procentenheter/reaktor, enligt det sätt att räkna som Weijryd och Klimatberedningen tillämpar. Beslut om att bygga en ny reaktor är alltså viktigare för atmosfären än om Sverige hamnar på de omtvistade minus 30 eller minus 40 procenten i klimatdebatten.
Om Sverige dessutom skulle byta ut de fyra äldsta reaktorerna mot moderna och säkrare reaktorer av nya finska typen, skulle utsläppen minska med ca 22 milj. ton CO2 per år (netto). Det innebär en minskning av utsläppen med hela 31 procent enbart genom fyra reaktorbyten. Sammantaget skulle utsläppen kunna minska med 60-70 procent för Sveriges del. Mot bakgrund av de välmotiverade krav på stora utsläppsminskningar som ärkebiskopen och kyrkan formulerat vill jag fråga: ställer Svenska kyrkan upp på det konkreta ställningstagandet?
måndag 24 november 2008
Kronans kräftgång.
Idag har Cecilia Hermansson vid Swedbank föreslagit en ny EMU-utredning. Det är ett bra förslag. Den bör kunna göras av Ekonomiska rådet i vilket prof. Lars Calmfors är ordförande.
Det finns flera skäl till en snabb övergång till euron.
Euromedlemskap är bättre än offentligfinansierat stöd till turism i Sverige.
Svängningarna i kronkursen har visat sig kunna bli väldigt stora. Den ökade osäkerheten straffar all utrikeshandel - inklusive tjänster som turism i Sverige - eftersom exportörer, importörer, kunder och turister av alla slag får svårare att beräkna lönsamheten i sina affärer med omvärlden, och vad turism i andra länder i slutändan kostar. S.k. terminssäkring a valutakursen är en dyr och för företag relativt kortsiktig lösning. Den hjälper inte mot den ökade osäkerheten vid långsiktiga investeringar för t ex export och turism (hotell, skidliftar, stugbyar, osv.)
Det ställs regelmässigt krav från olika håll om ökat offentligt finansierat stöd till turism och besöksnäring. Det rör sig oftast om små- och medelstora företag. Säkerligen vore eurointräde en betydligt effektivare åtgärd än olika offentligfinansierade stöd - bidrag och skatterabatter - till turism- och besöksnäringen. Att införa euron skulle säkert innebära miljontals kronor i ökad turism och till lägre kostnader för samhällsekonomin.
De negativa handelseffekterna av att stå utanför en valutaunion har visat sig vara betydligt större än man tidigare trott, särskilt för små och medelstora företag. Det rör sig för Sverige och eurons del om ett bortfall om ca 100 miljarder. kr både i export och import. Sverige hade som medlem i euroområdet handlat betydligt mer intensivt med euroländerna och hade utnyttjat utrikeshandelns fördelar bättre i form av bättre möjlighet till stordriftsfördelar, större mångfald på "menyn" av insatsvaror och slutprodukter för konsumenter och företagare att välja, ökad förutsägbarhet och lönsamhet, mm
(http://www.kommers.se/templates/News____2849.aspx )
Erfarenheten från Finland är att det sedan införandet av euron där skett en radikal acceptansökning av euron. Bland finska företagare år 2001 trodde bara 5 procent att euron skulle vara bra för konkurrenskraften. Idag är det talet 64 procent, dvs. en 12-faldig ökning av andelen. År 2001 var 90 procent antingen tveksamma eller ansåg att euron inte skulle göra någon skillnad. Idag är detta tal nere i 28 procent.
Det finns flera skäl till en snabb övergång till euron.
Euromedlemskap är bättre än offentligfinansierat stöd till turism i Sverige.
Svängningarna i kronkursen har visat sig kunna bli väldigt stora. Den ökade osäkerheten straffar all utrikeshandel - inklusive tjänster som turism i Sverige - eftersom exportörer, importörer, kunder och turister av alla slag får svårare att beräkna lönsamheten i sina affärer med omvärlden, och vad turism i andra länder i slutändan kostar. S.k. terminssäkring a valutakursen är en dyr och för företag relativt kortsiktig lösning. Den hjälper inte mot den ökade osäkerheten vid långsiktiga investeringar för t ex export och turism (hotell, skidliftar, stugbyar, osv.)
Det ställs regelmässigt krav från olika håll om ökat offentligt finansierat stöd till turism och besöksnäring. Det rör sig oftast om små- och medelstora företag. Säkerligen vore eurointräde en betydligt effektivare åtgärd än olika offentligfinansierade stöd - bidrag och skatterabatter - till turism- och besöksnäringen. Att införa euron skulle säkert innebära miljontals kronor i ökad turism och till lägre kostnader för samhällsekonomin.
De negativa handelseffekterna av att stå utanför en valutaunion har visat sig vara betydligt större än man tidigare trott, särskilt för små och medelstora företag. Det rör sig för Sverige och eurons del om ett bortfall om ca 100 miljarder. kr både i export och import. Sverige hade som medlem i euroområdet handlat betydligt mer intensivt med euroländerna och hade utnyttjat utrikeshandelns fördelar bättre i form av bättre möjlighet till stordriftsfördelar, större mångfald på "menyn" av insatsvaror och slutprodukter för konsumenter och företagare att välja, ökad förutsägbarhet och lönsamhet, mm
(http://www.kommers.se/templates/News____2849.aspx )
Erfarenheten från Finland är att det sedan införandet av euron där skett en radikal acceptansökning av euron. Bland finska företagare år 2001 trodde bara 5 procent att euron skulle vara bra för konkurrenskraften. Idag är det talet 64 procent, dvs. en 12-faldig ökning av andelen. År 2001 var 90 procent antingen tveksamma eller ansåg att euron inte skulle göra någon skillnad. Idag är detta tal nere i 28 procent.
fredag 21 november 2008
Nu går varslen.
Innehåll.
En första och andra försvarslinje
Kunderna finns ofta i utlandet
Ett gott utgångsläge jämfört med förr och med andra länder
Åtgärder mot finanskrisen
Åtgärder mot lågkonjunkturen
Överskottsmålet och utrymmet för verksamma automatiska stabilisatorer
Expansion nu?
Mervärde över riksbankens åtgärder?
3T-regeln
Konsumtion och importläckage av åtgärder
Håll krutet torrt. Det kan bli värre.
Första och andra försvarslinjen.
Den akuta drivkraften bakom de aktuella varslen är finanskrisen - men ännu knappast inte en traditionell lågkonjunktur.
Den första försvarslinjen i politiken måste vara att häva finanskrisen, dvs. att få bort den spontana kreditåtstramning som sprider sig i form av kreditransonering (vägrade nya och omsatta lån) och höga räntor. Det gäller företag, deras kunder och kundernas kunder, och hushållen. Fokus och kraft ska som läggas på att lösa finanskrisen så att anställda kan jobba kvar och att varslen inte utlöses.
Vi får inte hoppa över den första försvarslinjen och glida över till att diskutera och koncentrera oss på den andra - mera välbekanta - försvarslinjen, nämligen åtgärder för att ta hand dem som redan blivit arbetslösa.
I krispolitiken måste vi ha ett stort hjärta och ett kallt huvud.
Det gäller att fokusera på dem som drabbas. För det krävs fakta, analys och att hålla huvudet kallt. Annars leder de bästa avsikter till fel resultat, enligt erfarenhet.
Kunder och efterfrågan finns ofta i utlandet. EU-samarbete lösningen.
Sverige är helt integrerat med världsekonomin. Den ekonomiska störning som vårt land nu utsätts för kan vi inte undvika. Vi ska komma ihåg att i en liten öppen ekonomi som den svenska säljer många företag - som varslande Sandvik, Volvo och Saab - 70 till 90 procent av sin produktion till kunder i andra länder. För de här företagens anställda blir därför andra länders penning- och finanspolitik ofta viktigare än politiken i Sverige eftersom andras politik påverkar efterfrågan på deras arbetskraft från kunderna på de sverigebaserade företagens exportmarknader.
Därför är ett fungerande internationellt samarbete för att gemensamt dra igång världskonjunkturen och EU-konjunkturen oerhört viktigt för jobb och inkomster i vårt land. Ett nationellt perspektiv är helt förlegat. I så fall missar man att första försvarslinjen för väldigt många svenskars jobb går andra länders penning- och finanspolitik.
Om de EU-fientliga partierna i riksdagen - v och mp - hade fått bestämma hade en samordnad europeisk ekonomisk krishantering varit omöjlig att genomföra, liksom en samordnad finanspolitisk återhämtning i EU, liksom ett kraftfullt EU-agerande på den globala nivån. Medlemskapet i EU innebär ett strikt ett ekonomisk-politiskt ramverk för medlemsländerna.
Inte bara om det inrikespolitiska ramverket är vänsterblocket oense. De tre partierna företräder också tre olika linjer i ekonomisk politik på europanivån. Socialdemokraterna bejakar europasamarbetet, och miljöpartiet vill försvaga EU-kommissionens beslutanderätt och ställning, och allt EU-samarbete på det ekonomiska området. Vänsterpartiet vill att Sverige ska gå ur EU och helst vill vänstern avskaffa EU och dess inslag av bindande samarbete. Detta innebär att även om de tre partierna skulle lyckas komma överens om ramverket för den ekonomiska inrikespolitiken, så återstår ändock en djup oenighet om det penning- och finanspolitiska ramverket som även Sverige har att hålla sig till som EU-medlem. Det gäller i synnerhet frågan om vänsterpartiet accepterar EU:s Tillväxt- och Stabilitetspakten och dess bindande regelverk.
Ett gott utgångsläge jämfört med förr och med andra länder.
Arbetslösheten kan komma att öka med så mycket som 100 000 personer skriver Svenskt Näringsliv på DN-debatt (16/11), efter enkät bland sina medlemmar. Över 100 000 personer i privat sektor är idag varslade. Arbetslösheten ökar med ca en procentenhet mellan 2008 och 2009 anger Konjunkturinstitutet, och regeringen i det s.k. konvergensprogrammet (framlagt 17/11), och kanske med ytterligare en dryg procentenhet därefter, beroende på utvecklingen.
Var konjunkturen är om 2-3 år vet idag ingen. Den återhämtning som de ekonomisk-statistiska modellerna anger för sent 2009/2010 behöver inte slår in. Det vi nu upplever är ingen normal konjunkturnedgång.
Risken för att Sverige åker ända ner i källaren är mindre denna gång än vid tidigare konjunkturnedgångar, främst tack vare ett gott svenskt utgångsläge bl. a på arbetsmarknaden och med budgetöverskott och stabila offentliga finanser.
Enligt AKU i oktober 2008 ökade antalet sysselsatta, märk väl, och särskilt sysselsättningen i fasta jobb. Jämfört med ett år tidigare hade Sverige sålunda 35 000 fler jobb.
Ca 115 000 fasta jobb tillkom från oktober 2007 till oktober 2008. Under varje månad under 2008 har sysselsättningen legat högre än under högkonjunkturåret 2007.
Den öppna arbetslösheten låg på samma nivå i oktober i år som för ett år sedan, dvs. 5,7 procent. Även bland ungdomar ökade jobben något. Den öppna arbetslösheten minskade något.
Konjunkturinstitutet har kommit med en riktigt god nyhet för svensk arbetsmarknad. Jämviktsarbetslösheten i Sverige skrivs ned från 6,2 till 5,7 procent. Det innebär att Sverige har fått förutsättningar för en långsiktigt högre sysselsättning genom en bättre fungerande arbetsmarknad med regeringens politik.
LO-ekonomerna och flera andra ekonomer uppskattar att det rör sig om 60 000 fler permanenta jobb genom de hittills genomföra jobbskatteavdragen.
Med en expansiv penning och finanspolitik kan man sålunda nu driva ned arbetslösheten med ytterligare en ½ procentenhet, utan att för den skull hota inflationsmålet, eller att riksbanken behöver höja räntan.
Alla varsel leder inte till uppsägningar. Av dem som varslades för sex månader sedan har bara 15 procent än så länge gått vidare till arbetslöshet.
Den andelen kommer naturligtvis att öka, men det förefaller ändå som om företagen tar i rejält i sina varsel. Det är också vad man bör vänta sig som en bieffekt av den arbetsrätt vi har här i landet. Varslen kommer dessvärre säkert att ligga på en fortsatt hög nivå de kommande månaderna.
För arbetsmarknadspolitik finns 38 mdr kr öronmärkta i budgeten, och av dessa är extra ökning med 1,5 mdr kr för omedelbara insatser i varsel-situationer.
Drygt 14 000 ungdomar befinner sig i jobb- och utvecklingsgarantin. För ett år sedan fanns inte denna ungdomsgaranti alls.
Ett annat program är den allmänna jobb- och utvecklingsgarantin. 46000 personer finns nu i denna typ av åtgärd. Det innebär en fördubbling på ett år. Nystartsjobben har ökat och omfattar idag drygt 3000 personer. Arbetsmarknadspolitiken finns och lever i allra högsta grad!
Sammanfattningsvis: Vi har ett gott utgångsläge, samtidigt som vi absolut inte får bagatellisera förändringen och de svårigheter som nu tornar upp sig på arbetsmarknaden. Vi bör vinnlägga oss om en korrekt och fullständig bild av läget på arbetsmarknaden.
Störningen är dels en global finanskris, dels en förväntad lågkonjunktur. För att vidta rätt motåtgärd måste vi begrunda de samverkande krisernas olika orsaker och sannolika förlopp.
Åtgärder mot finanskrisen.
Finanskrisen har medfört att det kommit grus i kreditmarknadens maskineri med högre räntor och kreditransonering som följd. Centralbankernas räntesänkningar tränger idag inte med normal snabbhet igenom till lägre räntor för hushåll och företag.
Onormalt många låntagare, med normalt sett en god en kreditvärdighet, riskerar att vägras lån, eller vägrar omsätta sina lån. För att komma till rätta med detta har nu ett helt batteri av olika åtgärder satts in av regering, Riksbank, Riksgäld, EU och riksdagen. Det arbetet fortsätter, i förra veckan med bl. a riksbankslån till företag, och riksdagsbeslut om förstärkning av Almi och Svensk Exportkredits finansieringsmöjligheter genom kapitaltillskott.
Bankerna återgår till mer normala kreditriskbedömningar, och till att på normalt sätt slussa vidare lägre riksbanksräntor till sina kunder. Men hur lång tid detta tar är svårt att veta. Till osäkerheten bidrar den svaga konkurrensen på den svenska bankmarknaden med fyra dominerande banker.
Åtgärder mot lågkonjunkturen.
Den successivt importerade lågkonjunkturen försämrar läget i de offentliga finanserna. (Jag har ovan berört arbetsmarknaden.)
Utgångsläget är ett överskott om 32 mdr kr. En procents lägre BNP-tillväxt 2009 medför ca 18 mdr kr i lägre skatteintäkter. Varje ny arbetslös i privat sektor ökar de offentliga utgifterna med ca 225 000 kr/persor. De offentliga utgifterna ökar med ca 14 mdr kr om det skulle bli ca 52 000 fler arbetslösa 2009. Sammantaget skulle det göra ca 32 mdr kr i sämre saldo för 2009, eller ca en procent av BNP. Om jag räknat rätt motsvara det ungefär scenario 1 i det svenska konvergensprogrammet.
Överskottsmålet.
Bör denna "automatiska" budgetförsvagning motarbetas. Nej. Målet för finanspolitiken är ett överskott i de offentliga finanserna över hela konjunkturcykeln. Det innebär att en försämring och ett underskott i de offentliga finanserna bör accepteras i lågkonjunktur.
Tack vare regeringens försiktiga finanspolitik under tidigare år - Borgs lador som det samlats i för dåliga tider - finns idag utrymme för de automatiska stabilisatorerna att verka.
Ytterligare expansion utöver de automatiska stabilisatorerna?
Noteras bör att det redan idag finns kraftfullt expansiva förslag i budgeten, inklusive åtgärder för sysselsättning och mot arbetslöshet. Budgeten är expansiv - ca 1 procent av BNP eller drygt 30 mdr kr i det som på politikerspråk kallas "ofinansierade" utgifter och skattesänkningar.
Denna budget, som regeringen presenterade i september, är sålunda av samma expansiva volym - ca 1 procent av BNP - som EU-kommissionen och Bruegelinstitutet rekommenderar för alla EU-länder. Sverige ligger alltså före andra länder i det expansiva spåret. Och Sverige har ett utrymme för expansion som andra länder dessvärre inte har eftersom andra länder ofta redan i utgångsläget ligger på minus i budgetsaldo.
På sensommaren föreföll 1 procent av BNP att kunna bli i mesta laget; det fanns - som man då kunde bedöma - en viss risk för överhettning med drygt 30 mdr kr i expansiva åtgärder. Med finanskrisen och med facit i hand kan man konstatera att budgetens expansiva inriktning blivit mer rätt än man kunde ha trott.
Regeringen har aviserat en lång rad nya infrastrukturprojekt och förbättrat underhåll - vägar, järnvägar, osv. - som successivt konkretiseras och förverkligas. Ökade insatser finns också i budgeten för mer utbildning och forskning.
Mervärde över riksbankens åtgärder.
Inte minst efter att finansministern den 17/11 presenterade scenarier över den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren har förslagen haglat om vad regeringen bör göra i finanspolitiken. Låt mig till detta säga följande.
När regeringen ska vidta finanspolitiska åtgärder ska åtgärderna ha ett tydligt mervärde utöver det som penningpolitiken och fortsatta räntesänkningarna kan bidra med.
Riksbanken har sagt att den kommer att fortsätta med räntesänkningar. Hur effektiva riksbankens räntesänkningar blir vet vi ännu inte eftersom finanskrisen har bromsat räntesänkningarnas spridningseffekter till hushåll och företag. Den bästa policy-mixen av penning- och finanspolitik är därmed ännu osäker. Läget bör dock komma att klarna ganska snart.
Att med framgång driva aktivistisk finanspolitik är en svår konst. Erfarenheterna är ganska dåliga. Inte sällan blir effekten inte alls den avsedda, utan i värsta fall till och med motsatsen.
Att sprätta ut pengar är naturligtvis enkelt. Men det är inte utgiftens storlek, eller den politiska gesten, som räknas utan åtgärdernas konsekvenser för människorna. Speciellt när krisstämningen är hög bör man påminna sig de blandade erfarenheter som tidigare gjorts i bl. a Sverige av en aktivistisk finanspolitik.
3T-reglen: Tajmade, Temporära,Träffsäkra.
Särskilt riskfylld och ineffektiv för arbetslösa, varslade och skattebetalare är aktiv finanspolitik driven utan principer mot missbruk av läget, eller närmare analys. Alla förslag till åtgärder bör därför silas genom ett filter av misstro mot enkla krav på expansionistiska insatser. Alla förslag bör stämmas av mot test för god finanspolitik, som 3T-regeln.
Vad säger då den regeln? Jo, 3T-regeln säger att finanspolitiska åtgärder ska vara rätt tajmande, temporära, och träffsäkra.
Konsumtion och importläckage.
Ett observandum, som kan ses som en precisering av träffsäkerhetskriteriet, är att finanspolitiska åtgärder ska leda till ökad konsumtion, snarare än ökat sparande. De bör inte heller läcka ut till omvärlden genom att onödigt mycket gynna import.
Ett s-förslag analyserat.
Om vi t ex tar socialdemokraternas nyss lagda och i särklass mest kostsamma förslag (fem mdr kronor), nämligen det om en "Ny riskkapitalfond" är det sannolikt inte rätt tajmat eftersom det skulle få effekt på efterfrågan först om flera kvartal. Det är inte heller en temporär åtgärd, och alltså ingen offensiv stöt mot lågkonjunkturen. Att inrätta fonden är absolut inte en träffsäker åtgärd eftersom det inte råder kreditbrist i en lågkonjunktur, i vilken räntorna normalt är låga, utan inrättandet av en såan fond skulle snarare gynna bankerna, som skulle kunna stjälpa över stora risker och tveksamma projekt på den nya fonden.
Nej, det problem som fonden är tänkt att lösa till priset av fem mdr kr i budgeten är ett finanskrisproblem, dvs. grus i kredit-givnings-maskineriet. Men det problemet måste dels lösas mycket snabbt -- inte om några kvartal -- dels på ett träffsäkert sätt, typ åtgärder av det slag som regeringen och riksbanken vidtagit.
Samma filter av 3T-test av Svenskt Näringslivs förslag till åtgärder på DN-debatt gallrar bort många förslag. TCO säger sig planera finanspolitiska förslag. De, oppositionen, och andra bör kontrollera både eventuellt mervärde över den budget som redan ligger -- dvs mervärde över den förda penningpolitiken och göra 3T-testet!
Håll krut torrt. Det kan bli värre.
Och - avslutningsvis en luguber påminnelse - vi måste tänka på att inte bränna allt krut nu, för vi vet inte idag hur långvarig lågkonjunkturen kan komma att bli.
En första och andra försvarslinje
Kunderna finns ofta i utlandet
Ett gott utgångsläge jämfört med förr och med andra länder
Åtgärder mot finanskrisen
Åtgärder mot lågkonjunkturen
Överskottsmålet och utrymmet för verksamma automatiska stabilisatorer
Expansion nu?
Mervärde över riksbankens åtgärder?
3T-regeln
Konsumtion och importläckage av åtgärder
Håll krutet torrt. Det kan bli värre.
Första och andra försvarslinjen.
Den akuta drivkraften bakom de aktuella varslen är finanskrisen - men ännu knappast inte en traditionell lågkonjunktur.
Den första försvarslinjen i politiken måste vara att häva finanskrisen, dvs. att få bort den spontana kreditåtstramning som sprider sig i form av kreditransonering (vägrade nya och omsatta lån) och höga räntor. Det gäller företag, deras kunder och kundernas kunder, och hushållen. Fokus och kraft ska som läggas på att lösa finanskrisen så att anställda kan jobba kvar och att varslen inte utlöses.
Vi får inte hoppa över den första försvarslinjen och glida över till att diskutera och koncentrera oss på den andra - mera välbekanta - försvarslinjen, nämligen åtgärder för att ta hand dem som redan blivit arbetslösa.
I krispolitiken måste vi ha ett stort hjärta och ett kallt huvud.
Det gäller att fokusera på dem som drabbas. För det krävs fakta, analys och att hålla huvudet kallt. Annars leder de bästa avsikter till fel resultat, enligt erfarenhet.
Kunder och efterfrågan finns ofta i utlandet. EU-samarbete lösningen.
Sverige är helt integrerat med världsekonomin. Den ekonomiska störning som vårt land nu utsätts för kan vi inte undvika. Vi ska komma ihåg att i en liten öppen ekonomi som den svenska säljer många företag - som varslande Sandvik, Volvo och Saab - 70 till 90 procent av sin produktion till kunder i andra länder. För de här företagens anställda blir därför andra länders penning- och finanspolitik ofta viktigare än politiken i Sverige eftersom andras politik påverkar efterfrågan på deras arbetskraft från kunderna på de sverigebaserade företagens exportmarknader.
Därför är ett fungerande internationellt samarbete för att gemensamt dra igång världskonjunkturen och EU-konjunkturen oerhört viktigt för jobb och inkomster i vårt land. Ett nationellt perspektiv är helt förlegat. I så fall missar man att första försvarslinjen för väldigt många svenskars jobb går andra länders penning- och finanspolitik.
Om de EU-fientliga partierna i riksdagen - v och mp - hade fått bestämma hade en samordnad europeisk ekonomisk krishantering varit omöjlig att genomföra, liksom en samordnad finanspolitisk återhämtning i EU, liksom ett kraftfullt EU-agerande på den globala nivån. Medlemskapet i EU innebär ett strikt ett ekonomisk-politiskt ramverk för medlemsländerna.
Inte bara om det inrikespolitiska ramverket är vänsterblocket oense. De tre partierna företräder också tre olika linjer i ekonomisk politik på europanivån. Socialdemokraterna bejakar europasamarbetet, och miljöpartiet vill försvaga EU-kommissionens beslutanderätt och ställning, och allt EU-samarbete på det ekonomiska området. Vänsterpartiet vill att Sverige ska gå ur EU och helst vill vänstern avskaffa EU och dess inslag av bindande samarbete. Detta innebär att även om de tre partierna skulle lyckas komma överens om ramverket för den ekonomiska inrikespolitiken, så återstår ändock en djup oenighet om det penning- och finanspolitiska ramverket som även Sverige har att hålla sig till som EU-medlem. Det gäller i synnerhet frågan om vänsterpartiet accepterar EU:s Tillväxt- och Stabilitetspakten och dess bindande regelverk.
Ett gott utgångsläge jämfört med förr och med andra länder.
Arbetslösheten kan komma att öka med så mycket som 100 000 personer skriver Svenskt Näringsliv på DN-debatt (16/11), efter enkät bland sina medlemmar. Över 100 000 personer i privat sektor är idag varslade. Arbetslösheten ökar med ca en procentenhet mellan 2008 och 2009 anger Konjunkturinstitutet, och regeringen i det s.k. konvergensprogrammet (framlagt 17/11), och kanske med ytterligare en dryg procentenhet därefter, beroende på utvecklingen.
Var konjunkturen är om 2-3 år vet idag ingen. Den återhämtning som de ekonomisk-statistiska modellerna anger för sent 2009/2010 behöver inte slår in. Det vi nu upplever är ingen normal konjunkturnedgång.
Risken för att Sverige åker ända ner i källaren är mindre denna gång än vid tidigare konjunkturnedgångar, främst tack vare ett gott svenskt utgångsläge bl. a på arbetsmarknaden och med budgetöverskott och stabila offentliga finanser.
Enligt AKU i oktober 2008 ökade antalet sysselsatta, märk väl, och särskilt sysselsättningen i fasta jobb. Jämfört med ett år tidigare hade Sverige sålunda 35 000 fler jobb.
Ca 115 000 fasta jobb tillkom från oktober 2007 till oktober 2008. Under varje månad under 2008 har sysselsättningen legat högre än under högkonjunkturåret 2007.
Den öppna arbetslösheten låg på samma nivå i oktober i år som för ett år sedan, dvs. 5,7 procent. Även bland ungdomar ökade jobben något. Den öppna arbetslösheten minskade något.
Konjunkturinstitutet har kommit med en riktigt god nyhet för svensk arbetsmarknad. Jämviktsarbetslösheten i Sverige skrivs ned från 6,2 till 5,7 procent. Det innebär att Sverige har fått förutsättningar för en långsiktigt högre sysselsättning genom en bättre fungerande arbetsmarknad med regeringens politik.
LO-ekonomerna och flera andra ekonomer uppskattar att det rör sig om 60 000 fler permanenta jobb genom de hittills genomföra jobbskatteavdragen.
Med en expansiv penning och finanspolitik kan man sålunda nu driva ned arbetslösheten med ytterligare en ½ procentenhet, utan att för den skull hota inflationsmålet, eller att riksbanken behöver höja räntan.
Alla varsel leder inte till uppsägningar. Av dem som varslades för sex månader sedan har bara 15 procent än så länge gått vidare till arbetslöshet.
Den andelen kommer naturligtvis att öka, men det förefaller ändå som om företagen tar i rejält i sina varsel. Det är också vad man bör vänta sig som en bieffekt av den arbetsrätt vi har här i landet. Varslen kommer dessvärre säkert att ligga på en fortsatt hög nivå de kommande månaderna.
För arbetsmarknadspolitik finns 38 mdr kr öronmärkta i budgeten, och av dessa är extra ökning med 1,5 mdr kr för omedelbara insatser i varsel-situationer.
Drygt 14 000 ungdomar befinner sig i jobb- och utvecklingsgarantin. För ett år sedan fanns inte denna ungdomsgaranti alls.
Ett annat program är den allmänna jobb- och utvecklingsgarantin. 46000 personer finns nu i denna typ av åtgärd. Det innebär en fördubbling på ett år. Nystartsjobben har ökat och omfattar idag drygt 3000 personer. Arbetsmarknadspolitiken finns och lever i allra högsta grad!
Sammanfattningsvis: Vi har ett gott utgångsläge, samtidigt som vi absolut inte får bagatellisera förändringen och de svårigheter som nu tornar upp sig på arbetsmarknaden. Vi bör vinnlägga oss om en korrekt och fullständig bild av läget på arbetsmarknaden.
Störningen är dels en global finanskris, dels en förväntad lågkonjunktur. För att vidta rätt motåtgärd måste vi begrunda de samverkande krisernas olika orsaker och sannolika förlopp.
Åtgärder mot finanskrisen.
Finanskrisen har medfört att det kommit grus i kreditmarknadens maskineri med högre räntor och kreditransonering som följd. Centralbankernas räntesänkningar tränger idag inte med normal snabbhet igenom till lägre räntor för hushåll och företag.
Onormalt många låntagare, med normalt sett en god en kreditvärdighet, riskerar att vägras lån, eller vägrar omsätta sina lån. För att komma till rätta med detta har nu ett helt batteri av olika åtgärder satts in av regering, Riksbank, Riksgäld, EU och riksdagen. Det arbetet fortsätter, i förra veckan med bl. a riksbankslån till företag, och riksdagsbeslut om förstärkning av Almi och Svensk Exportkredits finansieringsmöjligheter genom kapitaltillskott.
Bankerna återgår till mer normala kreditriskbedömningar, och till att på normalt sätt slussa vidare lägre riksbanksräntor till sina kunder. Men hur lång tid detta tar är svårt att veta. Till osäkerheten bidrar den svaga konkurrensen på den svenska bankmarknaden med fyra dominerande banker.
Åtgärder mot lågkonjunkturen.
Den successivt importerade lågkonjunkturen försämrar läget i de offentliga finanserna. (Jag har ovan berört arbetsmarknaden.)
Utgångsläget är ett överskott om 32 mdr kr. En procents lägre BNP-tillväxt 2009 medför ca 18 mdr kr i lägre skatteintäkter. Varje ny arbetslös i privat sektor ökar de offentliga utgifterna med ca 225 000 kr/persor. De offentliga utgifterna ökar med ca 14 mdr kr om det skulle bli ca 52 000 fler arbetslösa 2009. Sammantaget skulle det göra ca 32 mdr kr i sämre saldo för 2009, eller ca en procent av BNP. Om jag räknat rätt motsvara det ungefär scenario 1 i det svenska konvergensprogrammet.
Överskottsmålet.
Bör denna "automatiska" budgetförsvagning motarbetas. Nej. Målet för finanspolitiken är ett överskott i de offentliga finanserna över hela konjunkturcykeln. Det innebär att en försämring och ett underskott i de offentliga finanserna bör accepteras i lågkonjunktur.
Tack vare regeringens försiktiga finanspolitik under tidigare år - Borgs lador som det samlats i för dåliga tider - finns idag utrymme för de automatiska stabilisatorerna att verka.
Ytterligare expansion utöver de automatiska stabilisatorerna?
Noteras bör att det redan idag finns kraftfullt expansiva förslag i budgeten, inklusive åtgärder för sysselsättning och mot arbetslöshet. Budgeten är expansiv - ca 1 procent av BNP eller drygt 30 mdr kr i det som på politikerspråk kallas "ofinansierade" utgifter och skattesänkningar.
Denna budget, som regeringen presenterade i september, är sålunda av samma expansiva volym - ca 1 procent av BNP - som EU-kommissionen och Bruegelinstitutet rekommenderar för alla EU-länder. Sverige ligger alltså före andra länder i det expansiva spåret. Och Sverige har ett utrymme för expansion som andra länder dessvärre inte har eftersom andra länder ofta redan i utgångsläget ligger på minus i budgetsaldo.
På sensommaren föreföll 1 procent av BNP att kunna bli i mesta laget; det fanns - som man då kunde bedöma - en viss risk för överhettning med drygt 30 mdr kr i expansiva åtgärder. Med finanskrisen och med facit i hand kan man konstatera att budgetens expansiva inriktning blivit mer rätt än man kunde ha trott.
Regeringen har aviserat en lång rad nya infrastrukturprojekt och förbättrat underhåll - vägar, järnvägar, osv. - som successivt konkretiseras och förverkligas. Ökade insatser finns också i budgeten för mer utbildning och forskning.
Mervärde över riksbankens åtgärder.
Inte minst efter att finansministern den 17/11 presenterade scenarier över den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren har förslagen haglat om vad regeringen bör göra i finanspolitiken. Låt mig till detta säga följande.
När regeringen ska vidta finanspolitiska åtgärder ska åtgärderna ha ett tydligt mervärde utöver det som penningpolitiken och fortsatta räntesänkningarna kan bidra med.
Riksbanken har sagt att den kommer att fortsätta med räntesänkningar. Hur effektiva riksbankens räntesänkningar blir vet vi ännu inte eftersom finanskrisen har bromsat räntesänkningarnas spridningseffekter till hushåll och företag. Den bästa policy-mixen av penning- och finanspolitik är därmed ännu osäker. Läget bör dock komma att klarna ganska snart.
Att med framgång driva aktivistisk finanspolitik är en svår konst. Erfarenheterna är ganska dåliga. Inte sällan blir effekten inte alls den avsedda, utan i värsta fall till och med motsatsen.
Att sprätta ut pengar är naturligtvis enkelt. Men det är inte utgiftens storlek, eller den politiska gesten, som räknas utan åtgärdernas konsekvenser för människorna. Speciellt när krisstämningen är hög bör man påminna sig de blandade erfarenheter som tidigare gjorts i bl. a Sverige av en aktivistisk finanspolitik.
3T-reglen: Tajmade, Temporära,Träffsäkra.
Särskilt riskfylld och ineffektiv för arbetslösa, varslade och skattebetalare är aktiv finanspolitik driven utan principer mot missbruk av läget, eller närmare analys. Alla förslag till åtgärder bör därför silas genom ett filter av misstro mot enkla krav på expansionistiska insatser. Alla förslag bör stämmas av mot test för god finanspolitik, som 3T-regeln.
Vad säger då den regeln? Jo, 3T-regeln säger att finanspolitiska åtgärder ska vara rätt tajmande, temporära, och träffsäkra.
Konsumtion och importläckage.
Ett observandum, som kan ses som en precisering av träffsäkerhetskriteriet, är att finanspolitiska åtgärder ska leda till ökad konsumtion, snarare än ökat sparande. De bör inte heller läcka ut till omvärlden genom att onödigt mycket gynna import.
Ett s-förslag analyserat.
Om vi t ex tar socialdemokraternas nyss lagda och i särklass mest kostsamma förslag (fem mdr kronor), nämligen det om en "Ny riskkapitalfond" är det sannolikt inte rätt tajmat eftersom det skulle få effekt på efterfrågan först om flera kvartal. Det är inte heller en temporär åtgärd, och alltså ingen offensiv stöt mot lågkonjunkturen. Att inrätta fonden är absolut inte en träffsäker åtgärd eftersom det inte råder kreditbrist i en lågkonjunktur, i vilken räntorna normalt är låga, utan inrättandet av en såan fond skulle snarare gynna bankerna, som skulle kunna stjälpa över stora risker och tveksamma projekt på den nya fonden.
Nej, det problem som fonden är tänkt att lösa till priset av fem mdr kr i budgeten är ett finanskrisproblem, dvs. grus i kredit-givnings-maskineriet. Men det problemet måste dels lösas mycket snabbt -- inte om några kvartal -- dels på ett träffsäkert sätt, typ åtgärder av det slag som regeringen och riksbanken vidtagit.
Samma filter av 3T-test av Svenskt Näringslivs förslag till åtgärder på DN-debatt gallrar bort många förslag. TCO säger sig planera finanspolitiska förslag. De, oppositionen, och andra bör kontrollera både eventuellt mervärde över den budget som redan ligger -- dvs mervärde över den förda penningpolitiken och göra 3T-testet!
Håll krut torrt. Det kan bli värre.
Och - avslutningsvis en luguber påminnelse - vi måste tänka på att inte bränna allt krut nu, för vi vet inte idag hur långvarig lågkonjunkturen kan komma att bli.
fredag 14 november 2008
Dags för finanspolitisk expansion? 3T-regeln.
Ekonomisk-politiske talesmannen Thomas Östros (s) har lagt fram ett ekonomiskt-politiskt paket mot konjunkturnedgången. Till s-kritiken av regeringen kan följande sägas:
Vi på regeringssidan är naturligtvis fullt medvetna om rapporterna om finanskris, sämre efterfrågan och svagare konjunktur. Regeringen är pragmatisk och inte ideologiskt emot en aktivare finanspolitik, och den skrev redan i vårpropositionen 2008 att en aktiv finanspolitik är möjlig i "krissituationer eller vid kraftiga utbudsstörningar."
När regeringen ska vidta finanspolitiska åtgärder ska åtgärderna ha ett tydligt mervärde utöver det som penningpolitiken och fortsatta räntesänkningarna kan bidra med. Riksbanken har sagt att den kommer att fortsätta med räntesänkningar. Hur effektiva riksbankens räntesänkningar är vet vi ännu inte eftersom finanskrisen har bromsat räntesänkningarnas spridningseffekter till hushåll och företag. Den bästa policymixen av penning- och finanspolitik är därmed ännu osäker. Läget kommer dock att klarna ganska snart.
Att driva framgångsrik aktivistisk finanspolitik är en svår konst. Att sprätta ut pengar är däremot enkelt. Men det är inte utgiften eller handlingen som skall räknas utan åtgärdernas konsekvenser. Särskilt riskfylld och ineffektiv för arbetslösa, varslade och skattebetalare är aktiv finanspolitik när den drivs utan bestämda principer eller närmare analys. Ett exempel på principer som bör styra konjunkturpolitiken är 3T-regeln:
3T-regeln innebär att de finanspolitiska åtgärderna ska vara "timely" (ligga rätt tidsmässigt), "temporary" (temporära) och dessutom vara "targeted" (träffsäkra).
Särskilt när krisstämningen är hög bör man också påminna sig de mycket blandade erfarenheterna som tidigare gjorts i Sverige av en aktivistisk finanspolitik, som t o m sannolikt tidvis har förstärkt konjunktursvängningar. Alla förslag till åtgärder bör därför silas genom ett filter av misstro mot förslag om enkla expansionistiska lösningar, och bör stämmas av mot kriterier som 3T-regeln.
Vi på regeringssidan är naturligtvis fullt medvetna om rapporterna om finanskris, sämre efterfrågan och svagare konjunktur. Regeringen är pragmatisk och inte ideologiskt emot en aktivare finanspolitik, och den skrev redan i vårpropositionen 2008 att en aktiv finanspolitik är möjlig i "krissituationer eller vid kraftiga utbudsstörningar."
När regeringen ska vidta finanspolitiska åtgärder ska åtgärderna ha ett tydligt mervärde utöver det som penningpolitiken och fortsatta räntesänkningarna kan bidra med. Riksbanken har sagt att den kommer att fortsätta med räntesänkningar. Hur effektiva riksbankens räntesänkningar är vet vi ännu inte eftersom finanskrisen har bromsat räntesänkningarnas spridningseffekter till hushåll och företag. Den bästa policymixen av penning- och finanspolitik är därmed ännu osäker. Läget kommer dock att klarna ganska snart.
Att driva framgångsrik aktivistisk finanspolitik är en svår konst. Att sprätta ut pengar är däremot enkelt. Men det är inte utgiften eller handlingen som skall räknas utan åtgärdernas konsekvenser. Särskilt riskfylld och ineffektiv för arbetslösa, varslade och skattebetalare är aktiv finanspolitik när den drivs utan bestämda principer eller närmare analys. Ett exempel på principer som bör styra konjunkturpolitiken är 3T-regeln:
3T-regeln innebär att de finanspolitiska åtgärderna ska vara "timely" (ligga rätt tidsmässigt), "temporary" (temporära) och dessutom vara "targeted" (träffsäkra).
Särskilt när krisstämningen är hög bör man också påminna sig de mycket blandade erfarenheterna som tidigare gjorts i Sverige av en aktivistisk finanspolitik, som t o m sannolikt tidvis har förstärkt konjunktursvängningar. Alla förslag till åtgärder bör därför silas genom ett filter av misstro mot förslag om enkla expansionistiska lösningar, och bör stämmas av mot kriterier som 3T-regeln.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
