Kristdemokraterna och kärnkraften: Klok väg ur skyttegraven!
¨
KD har idag gjort tänkvärda och kloka ställningstaganden i klimat- och energifrågan. Några invändningar finns dock (DN debatt: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=569 ).
Att häva nybyggnadsförbudet för nya reaktorer är naturligtvis ett minimikrav för en verklighetsanknuten och politiskt trovärdig svensk klimatpolitik. Det går inte att hävda mål att minska växthuseffekten med 80-90 procent till 2050, samtidigt införa elbilar, behålla konkurrenskraftiga elpriser för hushåll och industri utan att minst ersätta de tio reaktorer som Sverige idag har.
Alternativet hotar försörjningstryggheten och skulle leda till import av el genererad från kol eller fossilgas, och högre elpriser.
Vi ska dock inte ta ut segrar i förskott att centern ändrat sig, även om det vore fantastiskt bra för Sverige. Centerpartister förhandlar med minst en räv bakom varje öra, och Ola Alterås (C) positivt avvaktande kommentar till KD-utspelet är för rävaktigt för att vara sant.
KD chansar dock när partiet anger den tid som står till buds till 20 år till dess stängning av reaktorer börjar. Om man inte vill ta risker med ekonomi och säkerhet anbefalls åren 2020-2025 som pensionering av de fyra äldsta reaktorerna, dvs. om 11 - 16 år. Att dra ut på tiden längre stämmer knappast med deras ekonomiska livslängd, som är kortare än den tekniska, och att dra ut på tiden är inte heller önskvärt ur säkerhetssynpunkt. Nya reaktorers grundkonstruktion är säkrare än dagens.
Nya reaktorer uppförs på samma platser som dagens reaktorer finns. Det finns utrymme reserverat.
Vindkraften bör inte byggas ut med statligt stöd, som certifikatsystemet, bortom kapaciteten 10 TWh/år, som accepteras av FP. Denna utbyggnad innebär en femdubbling av dagens produktion på strax under 2 TWh/år vindkraft.(Kd vill gå till 20 TWh/år till 2020.) Att bygga mer än 10 TWh vindkraft blir orimligt dyr el för små- och medelstora företag, och för hushållen.
En så stor utbyggnad kommer dessutom att leda till hårda konflikter med lokalbefolkningen som mycket sällan accepterar parker med vindkraft på grund av miljöstörningar och intrång, men som kan ha svårt att hävda sig och stå emot vindkraftföretagens tryck på kommunerna. Det gäller dessvärre ofta resurssvaga människors liv och miljö i havsbandet, på fjället, och på landsbygden.
En bättre metod är att satsa på energieffektivisering, vilket stämmer bättre med villkoren i en marknadsekonomi, ger inga miljöstörningar, och sannolikt betydligt större klimateffekt.
Med sitt nonsensprat om att sluta med svensk kärnkraft utan att det får negativa effekter för klimatet (se nedan) har Mona Sahlin förverkat all trovärdighet när det gäller socialdemokraternas klimatpolitik. Hon skulle dessutom undergräva Sveriges försörjningstrygghet med sin politik när det gäller elenergi, hon skulle ju lägga landets energitillförsel i händerna på exportörer till Sverige av kol- och gasbaserad el (från 2020-talet), och även bädda för högre elpriser för både hushåll och företag.
**************************************
"Sahlin sågar kärnkraft
Mona Sahlin är kritisk till den tilltagande tilltron till kärnkraft inom alliansregeringen.
- Jag är övertygad om att framtiden för svensk energipolitik inte heter kärnkraft. Jag är också övertygad om att kampen mot klimathotet är oändligt mycket mer bråttom än att satsa på att bygga ny, dyr kärnkraft, som också dröjer väldigt länge, sade hon vid en pressträff i Västerås på lördagen.
- Min energipolitik handlar om att i dag få fram mer alternativ energi, mer förnybara energikällor, mer biobränsle, mer vindkraft. Jag har lärt mig mycket av Finland, hittills är deras reaktor tre år försenad och 60 procent dyrare. Svensk industri behöver besked i dag om hur man får fram konkurrenskraftig el, och det är inte att stå och vänta på att bygga kärnkraft om många år.
Kristdemokraternas förslag om att byta ut gamla reaktorer mot nya, ger hon inte mycket för.
- Jag känner mig säker på att vi ska byta ut befintliga reaktorer mot förnybar el i den takt vi får fram den, precis som vi gjorde med Barsebäck, sade Sahlin." (TT telegram den 31/1 2009).
lördag 31 januari 2009
tisdag 27 januari 2009
Vämjeligt och enfaldigt. Om domkyrkoförsamlingens i Luleå inställda minnesstund för Förintelsens offer.
Den 27 januari 1945 öppnades utrotningslägret Auschwitz portar av Röda Armén. Omvärlden såg för första gången den fulla vidden av vad tolv år av nazistiskt styre åstadkommit.
Över hela Sverige anordnas den 27 januari varje år manifestationer för Förintelsens offer. Men i Luleå hålls inte den årliga gudstjänsten på minnesdagen. Domkyrkoförsamlingen beslöt att ställa in på grund av kriget i Gaza. Prästen Bo Nordin uppger till Sveriges Radio Norrbotten att det "känns obekvämt".
- "I det här läget, då kriget i Gaza gett oss alla stor sorg och upptagenhet, kan det kännas konstigt med en stor högtid om Förintelsen", säger Bo Nordin. Tyvärr finns det fler i vårt land som resonerar lika vämjeligt, historielöst, och obetänksamt som domkyrkoförsamlingen i Luleå.
Förintelsens offer har inget att göra med den tragiska konflikten mellan Israel och Hamas.
Sex miljoner judar mötte sitt öde i nazisternas dödsläger. Två miljoner polacker avrättades. Hundratusentals funktionshindrade och romer dödades. Tusentals Jehovas vittnen och homosexuella mördades. En och en halv miljoner judar mördades i Ukraina utan att kommit till något läger. Talen och ondskan är ofattbar. Genom att minnas dessa människor och tala och skriva om dem motverkar vi att de reduceras till tal i en makaber statistik. Det är alla dessa offer som vi väljer att hedra den 27 januari.
Att kritisera regeringens i staten Israel politik är en sak - anse att det fruktansvärda kriget i Gaza skulle upphäva behovet av att högtidligen minnas Förintelsens offer är något annat. Att koppla samman statens Israels agerande med judar i allmänhet är enfaldigt och leder farligt fel politiskt. Det innebär att antisemitismen lätt drar på sig en ny kostym. Bara för att Israel är en judisk stat betyder det inte att judar i allmänhet - levande, döda, förintade, eller ofödda - skulle ha del i det som händer i Israel. Ett obetänksamt och sorgligt feltänk. Kanske mångas protester idag även mot luelåprästernas hållning väcker människor till besinning och urskiljning.
Sedan kriget i Gaza bröt ut har antalet hot och attentat mot judar ökat i Sverige. Vårt land är inte riktigt tryggt för judar. Den Judiska församlingens lokaler i Helsingborg har antänts vid två tillfällen. I mitten av januari utsattes Kapellet på gamla judiska begravningsplatsen i Malmö för ett brandattentat. Polisen rubricerar händelserna som "grov mordbrand". En judisk demonstration i Malmö utsattes för attacker häromdagen.
Det har sällan varit viktigare att högtidlighålla minnet av Förintelsens offer än 2009. Vi säger "aldrig mer", men som dessa attentat visar kan vi inte ta demokratin för given. Utan kunskap om Förintelsen kan vi aldrig förstå bakgrunden till vår tids händelser.
De dröjde inte många decennier efter att ekot från nazistiska stöveltramp där tystnat förrän människor i Jugoslavien mödade varandra i "etnisk rensning". Omvärlden såg alltför länge på. I Rwandas slaktades 800 000 människor av "fel" stam brutalt på mindre än 100 dagar. Omvärlden såg på. I Sudans Darfur pågår ett folkmord där hudfärgen spelar stor roll för mördandet. 300 000 har dödats och två miljoner har fördrivits från sina hem. Omvärlden ser fortfarande på.
Förintelsens tragedi minskar inte över tiden. Den dag vi väljer bort att inte minnas, som domkyrkoförsamlingen i Luleå, ökar risken för att det fruktansvärda händer igen. Den polske författaren och juden Isaac Bashevis Singer skriver om Förintelsen: "Vi får aldrig glömma att det var tigande och anpassliga människor som beredde väg för barbariet". Vi ska fortsätta att minnas offren för Förintelsen. Och annan etnisk rensning. Om inte banar vi väg för barabariet - igen.
(I samarbete med Birgitta Ohlsson, fp-ledamot i riksdagen.)
Över hela Sverige anordnas den 27 januari varje år manifestationer för Förintelsens offer. Men i Luleå hålls inte den årliga gudstjänsten på minnesdagen. Domkyrkoförsamlingen beslöt att ställa in på grund av kriget i Gaza. Prästen Bo Nordin uppger till Sveriges Radio Norrbotten att det "känns obekvämt".
- "I det här läget, då kriget i Gaza gett oss alla stor sorg och upptagenhet, kan det kännas konstigt med en stor högtid om Förintelsen", säger Bo Nordin. Tyvärr finns det fler i vårt land som resonerar lika vämjeligt, historielöst, och obetänksamt som domkyrkoförsamlingen i Luleå.
Förintelsens offer har inget att göra med den tragiska konflikten mellan Israel och Hamas.
Sex miljoner judar mötte sitt öde i nazisternas dödsläger. Två miljoner polacker avrättades. Hundratusentals funktionshindrade och romer dödades. Tusentals Jehovas vittnen och homosexuella mördades. En och en halv miljoner judar mördades i Ukraina utan att kommit till något läger. Talen och ondskan är ofattbar. Genom att minnas dessa människor och tala och skriva om dem motverkar vi att de reduceras till tal i en makaber statistik. Det är alla dessa offer som vi väljer att hedra den 27 januari.
Att kritisera regeringens i staten Israel politik är en sak - anse att det fruktansvärda kriget i Gaza skulle upphäva behovet av att högtidligen minnas Förintelsens offer är något annat. Att koppla samman statens Israels agerande med judar i allmänhet är enfaldigt och leder farligt fel politiskt. Det innebär att antisemitismen lätt drar på sig en ny kostym. Bara för att Israel är en judisk stat betyder det inte att judar i allmänhet - levande, döda, förintade, eller ofödda - skulle ha del i det som händer i Israel. Ett obetänksamt och sorgligt feltänk. Kanske mångas protester idag även mot luelåprästernas hållning väcker människor till besinning och urskiljning.
Sedan kriget i Gaza bröt ut har antalet hot och attentat mot judar ökat i Sverige. Vårt land är inte riktigt tryggt för judar. Den Judiska församlingens lokaler i Helsingborg har antänts vid två tillfällen. I mitten av januari utsattes Kapellet på gamla judiska begravningsplatsen i Malmö för ett brandattentat. Polisen rubricerar händelserna som "grov mordbrand". En judisk demonstration i Malmö utsattes för attacker häromdagen.
Det har sällan varit viktigare att högtidlighålla minnet av Förintelsens offer än 2009. Vi säger "aldrig mer", men som dessa attentat visar kan vi inte ta demokratin för given. Utan kunskap om Förintelsen kan vi aldrig förstå bakgrunden till vår tids händelser.
De dröjde inte många decennier efter att ekot från nazistiska stöveltramp där tystnat förrän människor i Jugoslavien mödade varandra i "etnisk rensning". Omvärlden såg alltför länge på. I Rwandas slaktades 800 000 människor av "fel" stam brutalt på mindre än 100 dagar. Omvärlden såg på. I Sudans Darfur pågår ett folkmord där hudfärgen spelar stor roll för mördandet. 300 000 har dödats och två miljoner har fördrivits från sina hem. Omvärlden ser fortfarande på.
Förintelsens tragedi minskar inte över tiden. Den dag vi väljer bort att inte minnas, som domkyrkoförsamlingen i Luleå, ökar risken för att det fruktansvärda händer igen. Den polske författaren och juden Isaac Bashevis Singer skriver om Förintelsen: "Vi får aldrig glömma att det var tigande och anpassliga människor som beredde väg för barbariet". Vi ska fortsätta att minnas offren för Förintelsen. Och annan etnisk rensning. Om inte banar vi väg för barabariet - igen.
(I samarbete med Birgitta Ohlsson, fp-ledamot i riksdagen.)
söndag 25 januari 2009
Pumplagen. Medborgarens list övergår politikernas förstånd.
Energi- och jordbrukspolitik är två av hävd oförnuftiga politikområden. Kombinerade blir det stolligt. Så är det med den s.k. pumplagen. I valet mellan ingen (0) mack i bygden och en (1) mack föredrar riksdagsmajoriteten ingen mack alls. Men kloka gräsrötter slår tillbaka mot den politiska eliten (exklusive Folkpartiet som inte vill ha någon utvidgad pumplag). Mackägare Roger Bergdahl i Korpilombolo visar vägen. Han vill ha kvar sin mack, liksom dem som bor i samhället. Klurig civil olydad är metoden.
Vanlig ved kan användas för att uppfylla pumplagens krav att små mackägare ska tillhandhålla förnybart bränsle. Att det på landsbygden införskaffas gengasbilar är ju lika troligt som etanoldrivna bilar (se text nedan).
Bakgrund
År 2005 beslöt en riksdagsmajoritet av s+v+mp om ett tvång för bensinmackar att från och med 2006 stegvis tvinga mackar att tillhandahålla förnybara drivmedel, den s.k. pumplagen.
Lagen innebär att den som driver bensinmack och säljer mer än en viss kvantitet vanligt bränsle dessutom måste tillhandahålla minst ett förnybart drivmedel. Från och med den 1 april 2006 var alla mackar som två år tidigare sålt minst 3000 kubikmeter/år vanligt drivmedel skyldiga att dessutom erbjuda minst ett förnybart drivmedel. Sedan dess har gränsen successivt sänkts för hur mycket vanligt bränsle som en mack tillåts sälja utan att också erbjuda förnybart bränsle. I mars 2008 sänktes gränsen ytterligare, denna gång till 2000 kubikmeter/år.
Från den 1 mars 2009 ska tvånget utvidgas till de verkligt små mackarna: Alla mackar som säljer mer än 1000 kubikmeter/år bensin ska vara tvungna att skaffa en pump för förnybart drivmedel. Det kostar minst 250 000 kr.
De framtvingade investeringarna är för kostsamma för småmackarna. Det fallande bensinpriset minskar nu dessutom raskt efterfrågan på den dyrare etanolen, och gör en investering i etanolpump på landsbygden än mer oekonomisk. Varför göra en närmast säker förlustinvestering i försäljning av en produkt som idag få bilägare efterfrågar - dvs etanol - när man som mackägare istället kan lägga ned? Det är frågan som alla ägare av små mackar nu har att ta ställning till.
Klurig folklig lösning på etanolkravet.
Så här har Roger Bergdahl i Korpilombolo löst dilemmat (citat från Norrländska Socialdemokraten den 23/1 http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4383932):
"Mackägaren Roger Bergdahl i Korpilombolo har hittat lösningen på etanolkravet.
Han erbjuder kunderna helt enkelt en vedsäck som förnybart bränslealternativ.
- En kund har lovat konstruera en gengasbil, säger Bergdahl klurigt. [Genom att montera på ett gengasaggregat -- en enkel teknik som allmänt användes i Sverige under 2a världskriget -- kan man köra bil på förgasad ved.]
Många små mackägare hade hoppats på att regeringen skulle upphäva det sista steget i pumplagen som innebär att de bensinstationer som säljer mer än 1 000 kubikmeter motordrivmedel också måste kunna erbjuda minst en typ av förnybart drivmedel.
NSD har tidigare berättat om att många mackägare i glesbygden kan komma att tvingas slå igen på grund av detta. Enligt Svensk Bensinhandel kostar det minst 250 000 kronor att investera i utrustning för att sälja alternativa drivmedel och det har inte de små mackägarna råd med.
Ingen efterfrågan
- Dessutom är det ju ingen efterfrågan på dessa produkter, säger Roger Bergdahl som är ende bensinhandlaren i Korpilombolo med omnejd.
- I byn bor 500 personer men om man räknar hela närområdet rör det som om 1 000 personer. Närmaste mack förutom min, finns i Pajala fem mil bort.
Förutom privatbilisterna finns många entreprenörer i området.
- Bland annat sex skogsmaskinsföretag, men också andra. Dessutom snurrar hemtjänsten med sina bilar, sex stycken som kör 20 mil per dag, säger Roger Bergdahl.
"Magiska gränsen"
Den 1 mars träder det sista steget i i pumplagen i kraft. Och än klarar sig Roger Bergdahl eftersom han ligger just under 1 000 kubikmeter.
- Under 2008 sålde jag 835 kubikmeter, men jag har ökat försäljningen under senare år och kan snart komma upp till den magiska gränsen.
Han har dock hittat lösningen på problemet:
- Jag kommer tillhandahålla ved som förnybart drivmedel. Det står ingenting i lagen om vilken typ av bränsle det måste vara och jag satsar på gengasdrivna fordon, säger Roger Bergdahl och klurar med ögonen.
Väntar på första gengasbilen
Han anser att kundunderlaget i Korpilombolo för både etanol- och gengasdrivna fordon är minimalt.
- Jag väntar på den första gengasbilen.
Bara i Pajala kommun finns nio små stationer, men ingen av dessa säljer över 1 000 kubikmeter.
- Vi kommer samla alla mackägare till ett möte i Tärendö den 28 januari och dryfta deras problem. Min önskan är att volymen i pumplagen ska höjas till 2 000 kubikmeter. Viktigt är också transportfrågan, det vore önskvärt att mackägarna kunde använda samma transportör. Skulle även önska en uppgörelse med bankerna om att kunderna betalar uttagsavgifterna när de tankar med kort, säger Jan-Erik Blomqvist, vd för Pajala Utveckling AB."
Vanlig ved kan användas för att uppfylla pumplagens krav att små mackägare ska tillhandhålla förnybart bränsle. Att det på landsbygden införskaffas gengasbilar är ju lika troligt som etanoldrivna bilar (se text nedan).
Bakgrund
År 2005 beslöt en riksdagsmajoritet av s+v+mp om ett tvång för bensinmackar att från och med 2006 stegvis tvinga mackar att tillhandahålla förnybara drivmedel, den s.k. pumplagen.
Lagen innebär att den som driver bensinmack och säljer mer än en viss kvantitet vanligt bränsle dessutom måste tillhandahålla minst ett förnybart drivmedel. Från och med den 1 april 2006 var alla mackar som två år tidigare sålt minst 3000 kubikmeter/år vanligt drivmedel skyldiga att dessutom erbjuda minst ett förnybart drivmedel. Sedan dess har gränsen successivt sänkts för hur mycket vanligt bränsle som en mack tillåts sälja utan att också erbjuda förnybart bränsle. I mars 2008 sänktes gränsen ytterligare, denna gång till 2000 kubikmeter/år.
Från den 1 mars 2009 ska tvånget utvidgas till de verkligt små mackarna: Alla mackar som säljer mer än 1000 kubikmeter/år bensin ska vara tvungna att skaffa en pump för förnybart drivmedel. Det kostar minst 250 000 kr.
De framtvingade investeringarna är för kostsamma för småmackarna. Det fallande bensinpriset minskar nu dessutom raskt efterfrågan på den dyrare etanolen, och gör en investering i etanolpump på landsbygden än mer oekonomisk. Varför göra en närmast säker förlustinvestering i försäljning av en produkt som idag få bilägare efterfrågar - dvs etanol - när man som mackägare istället kan lägga ned? Det är frågan som alla ägare av små mackar nu har att ta ställning till.
Klurig folklig lösning på etanolkravet.
Så här har Roger Bergdahl i Korpilombolo löst dilemmat (citat från Norrländska Socialdemokraten den 23/1 http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4383932):
"Mackägaren Roger Bergdahl i Korpilombolo har hittat lösningen på etanolkravet.
Han erbjuder kunderna helt enkelt en vedsäck som förnybart bränslealternativ.
- En kund har lovat konstruera en gengasbil, säger Bergdahl klurigt. [Genom att montera på ett gengasaggregat -- en enkel teknik som allmänt användes i Sverige under 2a världskriget -- kan man köra bil på förgasad ved.]
Många små mackägare hade hoppats på att regeringen skulle upphäva det sista steget i pumplagen som innebär att de bensinstationer som säljer mer än 1 000 kubikmeter motordrivmedel också måste kunna erbjuda minst en typ av förnybart drivmedel.
NSD har tidigare berättat om att många mackägare i glesbygden kan komma att tvingas slå igen på grund av detta. Enligt Svensk Bensinhandel kostar det minst 250 000 kronor att investera i utrustning för att sälja alternativa drivmedel och det har inte de små mackägarna råd med.
Ingen efterfrågan
- Dessutom är det ju ingen efterfrågan på dessa produkter, säger Roger Bergdahl som är ende bensinhandlaren i Korpilombolo med omnejd.
- I byn bor 500 personer men om man räknar hela närområdet rör det som om 1 000 personer. Närmaste mack förutom min, finns i Pajala fem mil bort.
Förutom privatbilisterna finns många entreprenörer i området.
- Bland annat sex skogsmaskinsföretag, men också andra. Dessutom snurrar hemtjänsten med sina bilar, sex stycken som kör 20 mil per dag, säger Roger Bergdahl.
"Magiska gränsen"
Den 1 mars träder det sista steget i i pumplagen i kraft. Och än klarar sig Roger Bergdahl eftersom han ligger just under 1 000 kubikmeter.
- Under 2008 sålde jag 835 kubikmeter, men jag har ökat försäljningen under senare år och kan snart komma upp till den magiska gränsen.
Han har dock hittat lösningen på problemet:
- Jag kommer tillhandahålla ved som förnybart drivmedel. Det står ingenting i lagen om vilken typ av bränsle det måste vara och jag satsar på gengasdrivna fordon, säger Roger Bergdahl och klurar med ögonen.
Väntar på första gengasbilen
Han anser att kundunderlaget i Korpilombolo för både etanol- och gengasdrivna fordon är minimalt.
- Jag väntar på den första gengasbilen.
Bara i Pajala kommun finns nio små stationer, men ingen av dessa säljer över 1 000 kubikmeter.
- Vi kommer samla alla mackägare till ett möte i Tärendö den 28 januari och dryfta deras problem. Min önskan är att volymen i pumplagen ska höjas till 2 000 kubikmeter. Viktigt är också transportfrågan, det vore önskvärt att mackägarna kunde använda samma transportör. Skulle även önska en uppgörelse med bankerna om att kunderna betalar uttagsavgifterna när de tankar med kort, säger Jan-Erik Blomqvist, vd för Pajala Utveckling AB."
Försvarsfrågan. Är Baltikums sak vår?
Baltikums sak är vår - tillsammans med andra länder. Då vill svensken strida för Baltikum i Baltikum.
Den ekonomiska krisen både förbättrar och försämrar Sveriges säkerhetspolitiska läge.
Det positiva: Den ekonomiska krisen och brustna spekulativa bubblor på råvaru- och energimarknaderna har medfört snabbt fallande priser, inte minst på olja och gas (naturgaspriset följer oljedito med en liten fördröjning). Ryssland har därmed på ett par kvartal blivit betydligt fattigare. Det är idag ett ekonomiskt pressat land. Moskvabörsen rasar med råvaru- och energipriserna. Utländska investerare reser hem och tar investeringskapital och teknisk kunskap med sig. Detta drivs på av en bristande rättssäkerhet i Ryssland, bl a för investerare. Mindre resurser finns därmed tillgängliga för ryska staten för bl a militära ändamål. Inget ont som inte har något gott med sig.
Det negativa: Den finansiella krisen och lågkonjunkturen destabiliserar de baltiska staterna ekonomiskt och i värsta fall även politiskt. De nödvändiga kraftfulla åtstramningarna i Lettland och de två andra länderna är självklart inrikespolitiskt svårhanterliga. Så är det i varje demokrati. I Lettland och Estland finns betydande rysktalande minoriteter som omhuldas av Moskva. Att Ryssland är ekonomiskt försvagat behöver inte hindra att trakasserier och ökat politiskt tryck riktas mot Baltikum. Tvärtom skulle ett sådant ryskt beteende kunna tjäna som en avledande manöver från egna problem och dra uppmärksamhet från ledningens minskade popularitet, och kanske till och med öka ledningens popularitet. En bortschdoftande röra i Baltikum kan bli konsekvensen av den ekonomiska krisen.
Svenska banker är djupt involverade i de tre länderna sedan 90-talet. De är därmed medansvariga och har sannolikt - mer eller mindre medvetet - exploaterat att de verkat i tre politiskt och administrativt ganska "mjuka stater". Nu gör de svenska bankerna stora kreditförluster på sina lån till köp av lägenheter, hus, bilar, osv.
Dessa tre länder är viktiga för Nordens finansiella system, och - inte minst för Sverige - även säkerhetspolitiskt. Av båda dessa skäl har Sverige ett starkt egenintresse av ett stabilt och blomstrande Baltikum. Men det är inte läget idag.
Den föreslagna gasledningen i Östersjön har blivit viktigare för Ryssland och Tyskland på grund av den nyligen avslutade gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina. Rysk militär närvaro i Östersjön för att ansvara för en gasledning blir viktigare - om den skulle komma till stånd. (Gaskonflikten - sett i ett större perspektiv - kommer att få långtgående konsekvenser på olika sätt för Europas energi- och säkerhetspolitik. Jag lämnar dock dessa konsekvenser därhän just nu.)
Låt oss mot denna bakgrund och Georgienkriget begrunda opinionen i några länder, inklusive Sverige, om varifrån hoten i världen kommer, och om man vill militärt försvara de baltiska staterna.
Här redogörs för två opinionsmätningar. Den första är gjord för Financial Times 3 till 15 september 2008 av Harris Polls (http://www.ft.com/cms/s/0/4530e1dc-88f0-11dd-a179-0000779fd1 8c.html). Den andra är gjord av Sifo 6 till 9 oktober 2008 på uppdrag av Folkpartiet. Den första täcker in ett antal europeiska länder, dock inte Sverige. Den bristen har Folkpartiet försökt att rätta till genom att ställa samma fråga - genom Sifo - till ett slumpmässigt urval i Sverige (se tabellerna i bilagan).
Fråga 1 gäller vilket land, om något som du anser är det största hotet mot fred och stabilitet på jorden? I alla länder - paradoxalt nog - utom det i utrikespolitiken normalt sett USA-kritiska Frankrike anser man att USA är ett större hot mot världsfreden än Ryssland, även efter Georgienkriget. Detta gäller särskilt i Spanien och Italien. Skillnaden mellan Ryssland och USA som hot mot världsfreden är dock ganska liten i Sverige, Tyskland och Frankrike. Afghanistan uppfattas ingenstans som ett hot mot världsfreden.
Fråga 2 och 3 gäller inställningen till eget deltagande i försvar av Baltikum. I enkäten är alla länder utom Sverige medlemmar av Nato, precis som de tre baltiska staterna.
Det finns ett ganska starkt stöd - 35 till 41 procent - för att stödja de baltiska staterna militärt i alla länder inklusive USA och Storbritannien. Stödet är dock markant lägre i Tyskland och Sverige. I dessa båda länder är andelen lägre: 26 procent.
Dock i Sverige är viljan att försvara Baltikum mycket hög, förutsatt att Sverige agerar tillsammans med andra länder. I praktiken innebär detta att svenskarna skulle vara betydligt mer villiga att försvara Baltikum när de gör det som deltagare i en militär allians.
Av dem som under fråga 2 svarat att de tycker att Sverige ska stödja Baltikum militärt, tycker ungefär hälften att Sverige ska göra förberedelser för ett sådant stöd på plats i de baltiska länderna, och ungefär hälften tycker inte Sverige ska göra det. Män är mer positiva till förberedelser på plats än kvinnor.
Den som är intresserad av opinionsmätningarna mer i detalj kan skriva ett mail till Carl.b.hamilton@riksdagen.se så sänds de i retur.
Den ekonomiska krisen både förbättrar och försämrar Sveriges säkerhetspolitiska läge.
Det positiva: Den ekonomiska krisen och brustna spekulativa bubblor på råvaru- och energimarknaderna har medfört snabbt fallande priser, inte minst på olja och gas (naturgaspriset följer oljedito med en liten fördröjning). Ryssland har därmed på ett par kvartal blivit betydligt fattigare. Det är idag ett ekonomiskt pressat land. Moskvabörsen rasar med råvaru- och energipriserna. Utländska investerare reser hem och tar investeringskapital och teknisk kunskap med sig. Detta drivs på av en bristande rättssäkerhet i Ryssland, bl a för investerare. Mindre resurser finns därmed tillgängliga för ryska staten för bl a militära ändamål. Inget ont som inte har något gott med sig.
Det negativa: Den finansiella krisen och lågkonjunkturen destabiliserar de baltiska staterna ekonomiskt och i värsta fall även politiskt. De nödvändiga kraftfulla åtstramningarna i Lettland och de två andra länderna är självklart inrikespolitiskt svårhanterliga. Så är det i varje demokrati. I Lettland och Estland finns betydande rysktalande minoriteter som omhuldas av Moskva. Att Ryssland är ekonomiskt försvagat behöver inte hindra att trakasserier och ökat politiskt tryck riktas mot Baltikum. Tvärtom skulle ett sådant ryskt beteende kunna tjäna som en avledande manöver från egna problem och dra uppmärksamhet från ledningens minskade popularitet, och kanske till och med öka ledningens popularitet. En bortschdoftande röra i Baltikum kan bli konsekvensen av den ekonomiska krisen.
Svenska banker är djupt involverade i de tre länderna sedan 90-talet. De är därmed medansvariga och har sannolikt - mer eller mindre medvetet - exploaterat att de verkat i tre politiskt och administrativt ganska "mjuka stater". Nu gör de svenska bankerna stora kreditförluster på sina lån till köp av lägenheter, hus, bilar, osv.
Dessa tre länder är viktiga för Nordens finansiella system, och - inte minst för Sverige - även säkerhetspolitiskt. Av båda dessa skäl har Sverige ett starkt egenintresse av ett stabilt och blomstrande Baltikum. Men det är inte läget idag.
Den föreslagna gasledningen i Östersjön har blivit viktigare för Ryssland och Tyskland på grund av den nyligen avslutade gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina. Rysk militär närvaro i Östersjön för att ansvara för en gasledning blir viktigare - om den skulle komma till stånd. (Gaskonflikten - sett i ett större perspektiv - kommer att få långtgående konsekvenser på olika sätt för Europas energi- och säkerhetspolitik. Jag lämnar dock dessa konsekvenser därhän just nu.)
Låt oss mot denna bakgrund och Georgienkriget begrunda opinionen i några länder, inklusive Sverige, om varifrån hoten i världen kommer, och om man vill militärt försvara de baltiska staterna.
Här redogörs för två opinionsmätningar. Den första är gjord för Financial Times 3 till 15 september 2008 av Harris Polls (http://www.ft.com/cms/s/0/4530e1dc-88f0-11dd-a179-0000779fd1 8c.html). Den andra är gjord av Sifo 6 till 9 oktober 2008 på uppdrag av Folkpartiet. Den första täcker in ett antal europeiska länder, dock inte Sverige. Den bristen har Folkpartiet försökt att rätta till genom att ställa samma fråga - genom Sifo - till ett slumpmässigt urval i Sverige (se tabellerna i bilagan).
Fråga 1 gäller vilket land, om något som du anser är det största hotet mot fred och stabilitet på jorden? I alla länder - paradoxalt nog - utom det i utrikespolitiken normalt sett USA-kritiska Frankrike anser man att USA är ett större hot mot världsfreden än Ryssland, även efter Georgienkriget. Detta gäller särskilt i Spanien och Italien. Skillnaden mellan Ryssland och USA som hot mot världsfreden är dock ganska liten i Sverige, Tyskland och Frankrike. Afghanistan uppfattas ingenstans som ett hot mot världsfreden.
Fråga 2 och 3 gäller inställningen till eget deltagande i försvar av Baltikum. I enkäten är alla länder utom Sverige medlemmar av Nato, precis som de tre baltiska staterna.
Det finns ett ganska starkt stöd - 35 till 41 procent - för att stödja de baltiska staterna militärt i alla länder inklusive USA och Storbritannien. Stödet är dock markant lägre i Tyskland och Sverige. I dessa båda länder är andelen lägre: 26 procent.
Dock i Sverige är viljan att försvara Baltikum mycket hög, förutsatt att Sverige agerar tillsammans med andra länder. I praktiken innebär detta att svenskarna skulle vara betydligt mer villiga att försvara Baltikum när de gör det som deltagare i en militär allians.
Av dem som under fråga 2 svarat att de tycker att Sverige ska stödja Baltikum militärt, tycker ungefär hälften att Sverige ska göra förberedelser för ett sådant stöd på plats i de baltiska länderna, och ungefär hälften tycker inte Sverige ska göra det. Män är mer positiva till förberedelser på plats än kvinnor.
Den som är intresserad av opinionsmätningarna mer i detalj kan skriva ett mail till Carl.b.hamilton@riksdagen.se så sänds de i retur.
måndag 12 januari 2009
Morgan Johansson Skånes Berlusconi. Kommer socialdemokraterna att mjuka upp budgetreglerna?
Att socialdemokraterna i Skåne vill mjuka upp budgetreglerna är oroväckande. För Sveriges skull får vi hoppas Mona Sahlin rider ut denna storm. Vårt land har haft nog av budgetproblem sedan 70-talet. Vi vill inte tillbaka till stigande räntor, inflation och upplåning utomlands, med budgetkriser och idiotstopp i välfärdsutgifterna.
Det är en gammal erfarenht att i dyrkan av principlös budgetpolitik berör politikens extremer varandra. Att Morgan Johansson vill införa italienska budgetvanor i Sverige och bli en Skånes Silvio Berlusconi var inte otippat.
Det är en gammal erfarenht att i dyrkan av principlös budgetpolitik berör politikens extremer varandra. Att Morgan Johansson vill införa italienska budgetvanor i Sverige och bli en Skånes Silvio Berlusconi var inte otippat.
torsdag 8 januari 2009
Gaz-krisens konsekvenser för Sverige och EU.
Vi är naiva och letargiska inför konsekvenserna för vårt eget land av den rysk-ukrainska gaskonflikten. Det gäller även om den skulle lösa sig inom kort. Sverige påverkas av konflikten, särskilt som tillförseln till Tyskland nu strypts.
För det första, den planerade gasledningen genom Östersjön tvingar Sverige att ta position i det allt kärvare storpolitiska maktspelet om Europas framtida energiförsörjning. Ju hårdare motsättning mellan Ryssland och bl. a. Ukraina och ju allvarligare störningen av EUs energiförsörjning, desto större storpolitisk betydelse får dessvärre planerna på en direkt gasledning från Ryssland till Tyskland genom Östersjön (Nord Stream).
Den nu pågående konflikten ökar trycket från Tyskland och Ryssland på Sverige att säga ja till Nord Stream-ledningen. Den har dock två betydande nackdelar: dels för miljön i Östersjön, dels säkerhetspolitiskt på grund av den ryska krigsmaktens självpåtagna militära närvaro och ansvar för en sådan ledning. Om en ledning ska läggas bör istället dras över land: Ryssland-Vitryssland-Polen-Tyskland. Det borde Sverige sedan länge aktivt ha agerat för.
För det andra, alla EU-länder kommer nu att flerdubbla ansträngningarna att skapa sig ökad försörjningstrygget (”security of supply”) och oberoende av rysk gas.
Det skedde som resultat av förra konflikten 2006. Så kommer att ske igen, och med större beslutsamhet och långsiktighet i agerandet. Det gäller gasimport från andra än Ryssland, dvs. Kaukasus, Algeriet, Norge, m fl, men även import av gas på LNG-fartyg som kan tas från flera länder.
En för Sverige viktigare konsekvens – för det tredje – är EU-ländernas lätt förutsebara ansträngningar att diversifiera sig bort från gas till andra energislag. Det gäller mer kärnkraft, mer vindkraft, och — dessvärre! – fortsatt kolkraft (med eller utan koldioxidavskiljning, CCS).
Den uppenbara sårbarheten i europeisk energiförsörjning bäddar för en än starkare omsvängning i synen på kärnkraft i EU. Den har redan startat på grund av klimathotet. Kapplöpningen kommer att intensifieras om att lägga order hos producenter av komponenter till kärnkraftverk, med förlängda leveranstider och stigande priser som följd.
Kärnkraftfrågan blir nu med stor säkerhet att bli en viktig fråga i 2009-års tyska förbundsdagsval till hösten. Vinner Angela Merkel valet, vilket idag är mer sannolikt än motsatsen, kommer med säkerhet den kärnkraftsnegativa tyska regeringspolitiken att ersättas av en dito positiv politik.
För det fjärde, EU-länderna har idag som mål att uppnå 20 procents andel förnybar energi år 2020. Som följd av gaskrisen ökar sannolikheten att målet så småningom omformuleras till ett mål om en (högre än 20 procent) andel koldioxidfri energi, snarare än förnybar energi. Det innebär att även kärnkraft och kolkraft med CCS blir acceptabla i EUs klimatpolitik. Omformuleringen gynnar Sverige, men även EU:s klimatpolitik i stort.
För det femte, de starka krav som redan finns på Sverige från de baltiska regeringarna att vårt land snabbt beslutar att bygga en elkabel till Baltikum förstärks av gaskrisen. Det baltiska önskemålet måste Sverige, om inte annat så av solidaritetsskäl, stödja eftersom det ger länderna ett större energioberoende från Ryssland.
(En komprimerad version av texten publicerad den 8 januari 2008 i Dagens Industri.)
För det första, den planerade gasledningen genom Östersjön tvingar Sverige att ta position i det allt kärvare storpolitiska maktspelet om Europas framtida energiförsörjning. Ju hårdare motsättning mellan Ryssland och bl. a. Ukraina och ju allvarligare störningen av EUs energiförsörjning, desto större storpolitisk betydelse får dessvärre planerna på en direkt gasledning från Ryssland till Tyskland genom Östersjön (Nord Stream).
Den nu pågående konflikten ökar trycket från Tyskland och Ryssland på Sverige att säga ja till Nord Stream-ledningen. Den har dock två betydande nackdelar: dels för miljön i Östersjön, dels säkerhetspolitiskt på grund av den ryska krigsmaktens självpåtagna militära närvaro och ansvar för en sådan ledning. Om en ledning ska läggas bör istället dras över land: Ryssland-Vitryssland-Polen-Tyskland. Det borde Sverige sedan länge aktivt ha agerat för.
För det andra, alla EU-länder kommer nu att flerdubbla ansträngningarna att skapa sig ökad försörjningstrygget (”security of supply”) och oberoende av rysk gas.
Det skedde som resultat av förra konflikten 2006. Så kommer att ske igen, och med större beslutsamhet och långsiktighet i agerandet. Det gäller gasimport från andra än Ryssland, dvs. Kaukasus, Algeriet, Norge, m fl, men även import av gas på LNG-fartyg som kan tas från flera länder.
En för Sverige viktigare konsekvens – för det tredje – är EU-ländernas lätt förutsebara ansträngningar att diversifiera sig bort från gas till andra energislag. Det gäller mer kärnkraft, mer vindkraft, och — dessvärre! – fortsatt kolkraft (med eller utan koldioxidavskiljning, CCS).
Den uppenbara sårbarheten i europeisk energiförsörjning bäddar för en än starkare omsvängning i synen på kärnkraft i EU. Den har redan startat på grund av klimathotet. Kapplöpningen kommer att intensifieras om att lägga order hos producenter av komponenter till kärnkraftverk, med förlängda leveranstider och stigande priser som följd.
Kärnkraftfrågan blir nu med stor säkerhet att bli en viktig fråga i 2009-års tyska förbundsdagsval till hösten. Vinner Angela Merkel valet, vilket idag är mer sannolikt än motsatsen, kommer med säkerhet den kärnkraftsnegativa tyska regeringspolitiken att ersättas av en dito positiv politik.
För det fjärde, EU-länderna har idag som mål att uppnå 20 procents andel förnybar energi år 2020. Som följd av gaskrisen ökar sannolikheten att målet så småningom omformuleras till ett mål om en (högre än 20 procent) andel koldioxidfri energi, snarare än förnybar energi. Det innebär att även kärnkraft och kolkraft med CCS blir acceptabla i EUs klimatpolitik. Omformuleringen gynnar Sverige, men även EU:s klimatpolitik i stort.
För det femte, de starka krav som redan finns på Sverige från de baltiska regeringarna att vårt land snabbt beslutar att bygga en elkabel till Baltikum förstärks av gaskrisen. Det baltiska önskemålet måste Sverige, om inte annat så av solidaritetsskäl, stödja eftersom det ger länderna ett större energioberoende från Ryssland.
(En komprimerad version av texten publicerad den 8 januari 2008 i Dagens Industri.)
måndag 5 januari 2009
Gaza: Ömsesidig, inte ensidig vapenvila!
Debatten om krisen i Mellanöstern tenderar som vanligt att ge en mestadels ensidig bild av den sorgliga våldsekaleringen. [Denna text är i alla väsentliga delar tagen från texter av Birgitta Ohlsson, fp:s utrikespolitiska talesperson.]
Israel har rätten att försvara sig, enligt folkrätten. Hamas raketregn mot israeliska civila mål, som startade det nu åter uppblossade kriget, måste upphöra. En vapenvila måste vara ömsesidig och inte ensidig.
Den humanitära situationen är nu katastrofal. Varje civilt palestinskt och israeliskt offer är en mänsklig tragedi. Humanitär hjälp måste släppas in. EU:s krav på vapenvila och ett ömsesidigt eldupphör är mycket välkommet.
Glöm inte att Hamas, som är terrorstämplat av FN och EU, vägrat att fortsätta den tidigare rådande vapenvilan. Hamas startade detta krig genom direkta raketangrepp mot israeliska civila mål. Hamas har erbjudits åtskilliga möjligheter till fredlig konfliktlösning och att få komma in i världssamfundets politiska värme genom att uppfylla tre enkla krav: erkänna staten Israels rätt att få existera, avstå från terror och respektera ingångna fredsavtal.
Kunde Hamas köra ut sina rivaler i Fatah från Gaza så skulle de lika lätt kunna stoppa alla raketbeskjutningar mot Israel om viljan fanns. Men viljan finns inte. Hamas, understödda av våldsregimen i Iran, har valt raketer framför fred.
Allt våld måste upphöra.
Israel har rätten att försvara sig, enligt folkrätten. Hamas raketregn mot israeliska civila mål, som startade det nu åter uppblossade kriget, måste upphöra. En vapenvila måste vara ömsesidig och inte ensidig.
Den humanitära situationen är nu katastrofal. Varje civilt palestinskt och israeliskt offer är en mänsklig tragedi. Humanitär hjälp måste släppas in. EU:s krav på vapenvila och ett ömsesidigt eldupphör är mycket välkommet.
Glöm inte att Hamas, som är terrorstämplat av FN och EU, vägrat att fortsätta den tidigare rådande vapenvilan. Hamas startade detta krig genom direkta raketangrepp mot israeliska civila mål. Hamas har erbjudits åtskilliga möjligheter till fredlig konfliktlösning och att få komma in i världssamfundets politiska värme genom att uppfylla tre enkla krav: erkänna staten Israels rätt att få existera, avstå från terror och respektera ingångna fredsavtal.
Kunde Hamas köra ut sina rivaler i Fatah från Gaza så skulle de lika lätt kunna stoppa alla raketbeskjutningar mot Israel om viljan fanns. Men viljan finns inte. Hamas, understödda av våldsregimen i Iran, har valt raketer framför fred.
Allt våld måste upphöra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
