Ohly lurade hela riksdagen, TV-publiken och media rätt upp i ansiktet.

Att ljuga inför riksdagens kammare och media är ett mycket allvarligt brott mot demokratins och parlamentarismens spelregler.

Under partiledardebatten frågade sålunda folkpartiledaren Jan Björklund Lars Ohly: "Står Vänsterpartiet bakom budgetreglerna, eller gör ni inte det?" Lars Ohly svarar kort: "Herr talman! Svaret är ja."

Med sitt svar lurade Ohly hela den församlade riksdagen och media rätt upp i ansiktet och talade, som han nu medgivit för TT (22/6), mot sin egen och sitt partis övertygelse (se nedan). Vänsterpartiet har nämligen drivit linjen att budgetreglerna och den självständigas riksbanken antingen är fel eller bör avskaffas, i såväl motioner som i reservationer i riksdagen så sent som maj och juni 2009.

Lars Ohly vill tydligen driva en linje internt ("vi har inte ändrat uppfattning" i svar till TT), och samtidigt en helt annan inför omvärlden (i svar till Björklund). Ohlys slarv med sanningen måste blottläggas, om inte annat därför att Vänsterpartier hoppas ingå i en framtida regering och det här gäller grundbulten för svensk ekonomisk politik, men också att acceptans av regelverket av socialdemokraterna ställts som villkor för samarbete med Vänsterpartiet.

Idag bygger uppenbarligen samarbetet med S och MP på att de ser genom fingrarna med att Lars Ohly och Vänstern öppet medger att de talar med dubbla tungor. Socialdemokraterna är tydligen så hårt pressade att de nedlåter sig till att acceptera att Vänsterpartiet medvetet bluffar om sin inställning till det ekonomisk-politiska ramverket.

Mitt i den värsta krisen sedan 30-talet, och inför valet 2010, råder sålunda en grundläggande osäkerhet om det vänstergröna ekonomisk-politiska alternativets inställning till utgiftstak, överskottsmål och vår självständiga Riksbank.


************************

I intervju med TT slingrar sig Lars Ohly, och han håller inte med om att han lurats inför kammaren, men medger att han talade mot sin egen övertygelse ( TT 22 juni):
"Vi [i Vänsterpartiet] har accepterat reglerna som en grund för samarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men vi har ju inte ändrat uppfattning och det kommer vi inte att tvingas göra i någon fråga där vi kompromissar, säger Lars Ohly.
TT: Så när du svarade ja [i kammaren] så var det i strid med er övertygelse?
- Nej, det är i enlighet med den överenskommelse vi har med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Och det är min övertygelse att det är en alldeles utmärkt överenskommelse.
TT: Men eftersom ni argumenterar mot den så måste överenskommelsen ha varit mot er egen övertygelse?
- Ja, det är ju sant att det inte var vår idé att vi skulle skriva fast oss i synen på budgetreglerna. Men vi står bakom dem, eftersom de ingår i överenskommelsen, säger Lars Ohly."

**********************
Bakgrund: I motionen 2008/09Fi26 skriver Vänsterpartiet bl a att "Vi menar att överskottsmålet borde ha spelat ut sin roll", och att Vänsterpartiet har "flera invändningar" mot motiven för överskottsmål. Det finns "synnerligen goda skäl att ifrågasätta överskottsmålet".

Beträffande utgiftstaken för man ett resonemang i motionen med exempel, och sammanfattar sålunda "Sammantaget visar dessa exempel på det okloka i att låsa fast statens utgifter tre år i förväg". Dessutom, menar man, att "utgiftstaken är problematiska ur demokratisk synvinkel. [och] detta system bör avvecklas eller reformeras."

Vidare: "Vi [i Vänsterpartiet] menar att de ramverk och institutionella förhållanden som för tillfället omgärdar finans- och penningpolitiken försvårar en politik för full sysselsättning." . "Det finanspolitiska ramverket behöver ses över på flera punkter."

Vänsterpartiet är emot att Riksbanken enbart har ett inflationsmål och vill flera mål för banken. Man vill "demokratisera" banken och flytta besluten till det partipolitiskt sammansatta riksbanksfullmäktige, vilket innebär att bankens självständiga ställning avskaffas. Och, skriver Vänsterpartiet, "vi är det enda partiet i riksdagen som ifrågasätter utformningen av dagens penningpolitiska regim."

Dessa ståndpunkter följs upp i reservationer till betänkandet 2008/09:FiU20 och FiU24 daterade den 11 juni och den 26 maj 2009.

Sverige måste våga stå emot tysk-fransk utpressning!

Sverige måste våga stå emot tysk-fransk utpressning!

Som EU-ordförandeland måste Sverige försvara EU:s konkurrenspolitik. De stora EU-länderna vill kohandla om olika EU-beslut mot att få ge regelvidrigt stöd till sin bilindustri. Sverige måste våga ta konflikten om Tysklands och Frankrikes stödpolitik.

(Kortversion publicerad i Dagens Industri den 18 juni 2009)

Obama är inte Sveriges vän. Merkel och Sakozy inte heller. De tre ledarna har startat en för Sverige förödande konkurrens mellan statskassor.

Den långsiktiga trenden är att bilproduktionen i Europa och Nordamerika sannolikt minskar med ca en tredjedel. En del läggs ned. Annan flyttar till Asien.

Svensk bilindustris överlevnad handlar bara kortsiktigt om konkursjuridik. I grunden gäller det att svenska företag får konkurrera på lika villkor om bilkundernas gunst, inklusive kunderna i USA, Tyskland och Frankrike.

Mer allmänt: Sverige med sin mycket exportinriktade industri kan aldrig hävda sig i en konkurrens med stora länders statskassor.

Omgående, och som ordförande i EU, måste Sverige därför kraftfullt motarbeta de tysk-franska försöken att underminera den fria konkurrensen på EU:s inre marknad. EU:s konkurrensregler måste hävdas även när ett sådant svenskt agerande kommer i konflikt med stora länders politik, som idag Tyskland och Frankrike. De två stora ländernas villkor för att godkänna Barrosso som ny kommissionsordförande måste Sverige som ordförandeland orka stå emot, när dessa villkor innebär ökad protektionism.

Globalt ska Sverige - inte minst som EU-ordförande - hävda WTO:s regler om likabehandling av inhemsk produktion och import, framför allt gentemot Obama-regeringens massiva statsstöd till Chrysler och GM.

Statsstödet, dvs. diskriminering till förmån för amerikatillverkade bilar, får för Volvo och Saab samma effekt som en amerikansk tull på deras USA-export. Angela Merkels stöd till Opel fungerar som en tysk tull. Likartad effekt har de franska stöden.

Statsstödet till amerikansk bilindustri går till amerikaägd bilproduktion lokaliserad i USA. Det innebär att det blir svårare för andra länders bilproducenter att sälja bilar och bilkomponenter i USA. Stöd från Obama till bilindustrin är också till nackdel för (ännu) osubventionerade inhemska Ford. Subventionerna till Chrysler och GM kan få som konsekvens att även Ford drivs till konkursens brant, och kan leda till att statligt stöd även ges till Ford.

Volvo PV skadas sålunda dels på sin direktexport och sin lokala USA-produktion av statsstöden till konkurrenterna GM och Chrysler, dels genom att dessa stöd försvagar Volvos osubventionerade ägare, Ford. (Skadan gäller naturligtvis inte bara Ford, utan all icke-subventionerad bilproduktion i USA.)

Den stora faran för Europa är om EU:s inre marknad de facto upphör för bilar. Den tyska regeringens subventionerade lån och garantier är oacceptabla för de av oss som vill skydda och bevara EU:s kronjuvel: den inre marknaden.

EU-kommissionen och andra EU-länder måste protestera mot de tyska stöden. Inte minst små länder som Sverige och Belgien har allt att vinna på att en stark kommission upprätthåller EU:s förbud mot statsstöd. I annat fall förlorar vi..

Vad värre är, svävande över de akuta bilproblemen vilar hotet om att subventionskriget övergår till ett permanent tillstånd av handelskrig med nya, högre och mer permanenta gränshinder: biltullar, bilkvoter, minimiprisregler för importerade bilar (och bildelar), och - inte minst - direkta påtryckningar från stora länder mot mindre länder - Sverige! - och deras företag att bromsa sin bilexport. Handelshinder beträffande färdiga bilar sprider sig lätt till bilindustrins underleverantörer. Att tufft bromsa dessa hot måste stå i fokus för Sveriges närings- och handelspolitik, särskilt under EU-ordförandeskapet.

Ska regeringen följa Merkel och Sarkozy och "agera", som bl a oppositionen återkommande kräver?

Det är lättare att fatta beslut att börja subventionera än att ta beslut om att dra sig ur en subventionspolitik. Oppositionen verkar inte ha inte tänkt på detta. De som har ansvar för ekonomisk politik måste dock bedöma riskerna med att Sverige går in i ett eskalerande internationellt subventionskrig.

Riksdag och regering är i händerna på billtillverkarna. Det är dessa som sitter på information om vilka kostnader och risker staten drar på sig om Sverige följer en Sahlin-Obama-Merkel linje beträffande Volvo och Saab. Säger någon bilfabrikant att det rör sig om X hundra miljoner så blir det kanske i slutändan tiofalt hundra miljoner kr, eller ännu mer.

Sist och viktigast: Det är människor som blir arbetslösa. Det är inte företag, inte branscher och inte heller exportvaror som blir arbetslösa. Vi ska fokusera på stöd till drabbade människor - inte till bilar!

Miljöpartiet är inget miljöparti, utan en ulv i fårakläder.

Miljöpartiet är inget miljöparti, utan en ulv i fårakläder.
Det är dags att ta ned Miljöpartiet från dess miljöpiedestal. Partiet förtjänar inte sitt namn.

Tiden har kommit för en skygglapsbefriad revision av miljöpartiets klimatpolitik. Partiet står för större koldioxidutsläpp i Europa och i svensk energipolitik än alla andra partiet utom Vänsterpartiet. Med Miljöpartiets politik genomförd hade Sverige släppt ut 1,6 miljarder ton mera koldioxid sedan 1970-talet än som faktiskt skett. Vill man säga nej till koldioxid ska man säga nej till Miljöpartiet.

Miljöpartiet vill att Sverige ska snabbavveckla kärnkraften. Samtidigt vill partiet att världen ska minska sina koldioxidutsläpp. Det går inte ihop. För Miljöpartiet är kärnkraftsmotståndet viktigare än klimatet.

Hur stora utsläpp hade Sverige haft utan kärnkraft? Mellan 1970 och 2008 producerade de svenska kärnkraftverken ca 1850 TWh. I sista hand hade alternativet till denna inhemskt producerade el varit el producerad i kolkraftverk (med elimport i en eller annan form) i andra länder.

För varje TWh el producerad med kärnkraft i Sverige besparas atmosfären ca 882 milj. ton koldioxid från de alternativa kolkraftverken. Summerat över perioden år 1970 till år 2008 innebär det att atmosfären besparats ca 1,6 miljarder ton koldioxid. Det är ca 30 gånger Sveriges totala koldioxidutsläpp år 2007.

Slutsatsen är att klimatvänner inte ska rösta på Miljöpartiet. Det seglar under falsk flagg som vill framstå som helgjuten motståndare till koldioxidutsläpp.

Se dessutom på Miljöpartiets politik i Europaparlamentet!

EU:s klimatpolitik är en av de frågor som svenskarna tycker är allra viktigast inför valet till europaparlamentet. Miljöpartiet vill profilera sig som det parti som har den mest ambitiösa klimatpolitiken. Men Miljöpartiet är en ulv i fårakläder.

För det första gör MP motvilja mot att kompromissa att de inte åstadkommer resultat och inte vinner inflytande när politiken bestäms på EU-nivå.

För det andra så skulle deras politik, om den verkligen genomfördes, få negativa konsekvenser för jobb och välfärd inom EU. Ironiskt nog skulle den dessutom få negativa effekter på de globala utsläppen av växthusgaser.

Under 2008 pågick förhandlingar inom EU, både mellan medlemsländerna och i Europaparlamentet, för att komma överens om ett klimat- och energipaket. Den svenska regeringen var pådrivande för att få en ambitiös överenskommelse. Det fanns flera europeiska länder som helst hade sluppit att ta på sig tuffa mål om utsläppsminskningar. Efter en hel del diskussion och påtryckningar kunde dock alla EU-länder till slut enas om alla delarna i paketet.

Visst går det att rikta kritik mot resultatet av förhandlingarna. Alliansregeringen har på hemmaplan också antagit tuffare mål för minskningarna av utsläppen av växthusgaser än det som följer av EU-målen. Men den slutgiltiga kompromissen på EU-nivå tvingade en lång rad andra länder att gå längre än vad de skulle ha gjort på egen hand.

Det är genom att förhandla och kompromissa som man når konkreta resultat i europasamarbetet. Det är inte genom att stå utanför diskussionen, ta avstånd, och söka blockera gemensamma lösningar på gemensamma problem. Hur de svenska EU-parlamentarikerna röstade i klimat- och energipaketet talar sitt tydliga språk.

Miljöpartiets Carl Schlyter var den svenska parlamentariker som i allra störst utsträckning röstade emot de olika delarna i klimatpaketet. Bland annat röstade han emot det direktiv som skapar ett gemensamt europeiskt ramverk för tekniken för insamling och lagring av koldioxid, så kallad CCS-teknik. Tekniken är fortfarande på utvecklingsstadiet, men har potential att kraftigt minska utsläppen av växthusgaser.

Många länder, t ex i Östeuropa, är fortfarande mycket beroende av kol som energikälla. Kina har de senaste åren byggt två nya kolkraftverk i veckan. Vare sig vi vill eller inte så kommer kolkraften att finnas kvar i världen de närmaste decennierna. En metod för att få bort koldioxiden från utsläppen skulle därför kunna ge ett viktigt bidrag till att lösa klimatfrågan.

Miljöpartiets motstånd mot CCS visar att de bryr sig mer om att hålla sig till luftiga principer, än att ta tag i verkligheten med åtgärder och ny teknik som kan få ner utsläppen av koldioxid.
Miljöpartiets inställning är att de energiskällor som inte är förnybara bör stängas ner idag, även om de inte släpper ut koldioxid. Vad dessa energikällor ska ersättas med är dock oklart. Miljöpartiet pratar om sol, vind och energisparande, men några kalkyler för hur det ska gå till mer konkret redovisas aldrig.

Förutom att avveckla kolkraften vill miljöpartiet också samtidigt lägga ner all kärnkraft i Europa. Men att lägga ner en stor del av Europas koldioxidfria elproduktion från kärnkraftverk och samtidigt kraftigt minska utsläppen av växthusgaser från kolkraft och fossilgas till 2020 är helt orealistiskt.

Miljöpartiet pratar mycket om att deras politik skapar gröna jobb. De undviker dock att prata om vilka effekter deras energi- och klimatpolitik skulle få på befintliga jobb och industriproduktion i Europa. MP vill snabbavveckla kärnkraften i Europa och samtidig minska Europas utsläpp av växthusgaser med 80 procent till 2020. Det skulle kraftigt driva upp elpriserna. Elintensiv produktion skulle stängas ner i Europa och flytta till andra länder med mer klimatskadlig, kolbaserad, energiframställning och där ge upphov till ökade utsläpp av växthusgaser.

Var står MP idag? Miljöpartiet har nyligen bytt fot i EU-frågan och stödjer nu det svenska EU-medlemskapet. Det gör inte MP:s europaparlamentariker Carl Schlyter Schlyter. Om Schlyter fick bestämma skulle Sverige lämna EU-samarbetet helt och hållet. Det säger en hel del om Schlyters brist på genuin vilja till konstruktivt samarbete över Europas gränser. Med en sådan inställning når man inte långt i Europaparlamentet. Men det har Carl Schlyter nog aldrig strävat efter att göra.

Folkpartiet kommer att fortsätta att arbeta enträget för att påverka Europas klimatpolitik i rätt riktning. Vill du bli företrädd av politiker som inte uppnår några resultat, eller av sådana som tror på Europa och som vill påverka den europeiska utvecklingen? Den 7:e juni är det du som väljer.

Ulvskog och Sahlin surrar okunnigt i klimatpolitiken – valets viktigaste väljarfråga.

Ulvskog och Sahlin surrar okunnigt i klimatpolitiken – valets viktigaste väljarfråga.

Inför EU-valet på söndag anger väljarna att klimatet är den viktigaste frågan. Samtidigt verkar socialdemokraternas huvudkandidat Marita Ulvskog och partiledaren Mona Sahlin i denna viktiga valfråga inte veta vad de talar om.

De två är okunniga om det egna partiets klimatpolitik och EU:s mål och mekanismer på klimatområdet. Man frågar sig om den socialdemokratiska politiken kan vara välgrundad om inte ens partiets främsta företrädare vet vad den är, och vad den innebär.

Alternativet är en tolkning att (S) nu i smyg lägger om sin klimatpolitik jämfört med den politik som de tidigare kommit överens om med V och MP, och som de tidigare drivit i debatten och i riksdagen.

Marita Ulvskog frågades i morse ut i P1 morgon av Camilla Kvartoft. Ulvskog fick frågan om det är rätt att EU-länderna ska få tillgodoräkna sig utsläppsminskningar av CO2 som görs i fattigare länder. Ulvskog ansåg att 40 procent av åtagandet om utsläppsminskningar ska kunna ske genom åtgärder i andra länder.

Ulvskogs uttalande står i bjärt kontrast till den linje som Socialdemokraterna hittills drivit i svensk debatt och i riksdagen. (S) och övriga oppositionspartier är starka motståndare till att Sverige skulle få tillgodoräkna sig sverigefinansierade åtgärder för minskade utsläpp som görs i fattiga länder. Allt som ska få tillgodoräknas Sverige måste göras ”hemma”. Det har varit oppositionens tydliga linje.

Alliansregeringen – å sin sida – har slagit fast att Sverige ska minska utsläppen av koldioxid med minst 40 procent till 2020. I alliansens energiöverenskommelse slogs också fast att av dessa 40 procent kan en tredjedel av det som görs i andra länder tillgodoräknas Sverige. Detta har oppositionen varit emot. Den har krävt att alla utsläpp som ska kunna tillgodoräknas Sverige också ska göras i Sverige, trots att utsläppsminskningarna då blir mycket dyrare och rimligen globalt sett mindre.

Men nu vill tydligen Ulvskog ändra på detta: Dels att Sverige ska få tillgodoräkna sig utsläppsminskningar i andra länder, dels att dessa ska kunna vara en större andel av utsläppsminskningarna än regeringen vill (40 procent är mer än en tredjedel). På båda punkterna går detta helt på tvärs med den tidigare socialdemokratiska linjen. Antingen förstår Ulvskog inte vad hon pratar om, eller så är detta en omsvängning i klimatfrågan från (S) sida.

Även Mona Sahlin verkar oinformerad i klimatdebatten. I Agendas debatt med Fredrik Reinfeldt kritiserade Sahlin alliansregeringen för att skjuta över ansvar för utsläppsminskningar på andra EU-länder. Det var dock mycket oklart på vilket sätt Sverige skulle göra detta eftersom Sahlin uppenbart utan att förstå sammanhanget, sladdade in på en annan fråga, nämligen mekanismen för att uppnå EU-målet om förnybar energi.

Andra EU-länder kan sålunda i dagsläget göra investeringar i förnybar energi i Sverige och tillgodoräkna sig den förnybara energin i sin egen måluppfyllelse. Är det dessa investeringar i förnybar energi, som dessutom skapar jobb i Sverige, som Sahlin är emot? Mekanismen för EU-målet för förnybar energi, är – som Sahlin borde veta – något annat än EU-målet för minskade koldioxidutsläpp.

Elbilar i Sverige och EU.

Elbilar i Sverige och EU.

Rapport av MEP Olle Schmidt (FP) och Carl B Hamilton (FP). Hela rapporten finns på www.folkpartiet.se/euelbil .


Sammanfattning:

EU:s mål för transportsektorn är att fordonen ska drivas till minst 10 % av förnybar energi till 2020. Även bilar som drivs på kärnkraftsel leder till stora utsläppsminskningar jämfört med fossila bränslen. Därför bör även kärnkraftsel få räknas in i måluppfyllelsen.

Eldrivna fordon som drivs på koldioxidfri el ger mindre utsläpp av växthusgaser än bilar som drivs med biodrivmedel. Därför måste EUs mål för transportsektorn också modifieras så att elbilarna väger tyngre i måluppfyllelsen. Då kan utsläppsminskningarna från transportsektorn gå snabbare.

I så fall kan målet för transportsektorn höjas från 10 procent förnybar energi till 2020, till exempelvis 15 procent koldioxidfri energi till 2020.

El-hybridbilar ger stora minskningar av koldioxidutsläppen. De bör ges bättre skattemässiga villkor än t. ex, stora etanolbilar som ger betydligt mer utsläpp av koldioxid. Själva miljöbilsdefinitionen bör också ses över och successivt avgränsas. Energieffektivitet och låga koldioxidutsläpp ska premieras. Det gynnar bl. a el-hybridbilar, som har låg energiförbrukning och små CO2-utsläpp.

Ett särskilt effektivt styrinstrument förefaller vara en för innehavaren gynnsam förmånsbeskattningen av företagsägd bil. Denna bör ses över så att företagen kan gå före i övergången till elbilar.

EU ska till 2020 ha minst 1 miljon elbilar som rullar på vägarna.

Möjligheterna till subventioner av biodrivmedel inom EU bör ses över. Nyttan med biodrivmedel måste jämföras med eldrift samt aspekten om knappa odlingsmarker vägas in. Det är i de flesta fall bättre att göra el av biobränslet och sedan använda för eldrift, än att använda biodrivmedel. Utvecklingen av andra generationens biodrivmedel, som har potential att bli mer effektivt, ska dock fortsätta i rimlig skala.

Plan och bygglagen (PBL) och andra för samhällsplaneringen relevanta regelverk i Sverige bör ändras så att infrastruktur för laddning av hybrid- och elbilar kan vara väl utbyggd senast år 2011.

EU bör snarast utveckla gemensamma standards för eldrivna fordon och för laddning av dessa.

En satsning på utbyggnad av infrastruktur i Sverige bör göras under åren 2009 till 2011. Detta kan till exempel ske genom att regeringen inför en investeringsfond ur vilken kommuner, mackägare och andra kan söka investeringsbidrag för att installera laddstolpar.

Senast år 2011 ska bilister i Sverige kunna ladda sin bil vid de flesta köpcentra, i parkeringshus, vid järnvägsstationer, på större parkeringsplatser som infartsparkeringar, på särskilda laddningsparkeringar och snabbladdningsstationer (med 10-15 min snabbladdning), på färjor, mm.

Forsknings- och utvecklingssatsningar som rör elbilar måste prioriteras, både i Sverige och inom EU. Forskningsvärlden och bilindustrin behöver samarbeta för att nå framgångsrika kommersiella lösningar. I Sverige är detta samarbete på god väg.