Nyårs- och väderreflektion: Sträng kyla, vindstilla och vindkraft är recept för kallt och mörkt även inomhus.
Nu håller kylan Sverige i ett fast grepp. Temperaturen är ca minus 10 grader i Skåne och ner mot minus 30 grader i Norrland. Samtidigt är det, som så ofta, närmast vindstilla vid sträng kyla. Vinden varierar mellan 0 och 3 m/sek.
Att under förhållanden som dessa huvudsakligen behöva förlita sig på vindkraft skulle innebära mörker och kyla även inomhus. Just när efterfrågan på el för uppvärmning och belysning är som högst är vindkraftens bidrag sålunda som minst, och följaktligen behovet av reservkraft som störst. Vid låg temperatur är också risken stor för att vindkraftverkens mekaniska delar fryser sönder eller fryser fast. Slutsats: Vindkraft kan på våra breddgrader inte bli mer än ett marginellt komplement till en kontinuerlig och väderoberoende basproduktion av el.
Statistiken över vindkraften i världen visar att verkningsgraden i genomsnitt uppgår till 23 procent på land och 34 procent till havs. I hela världen står vindkraften för knappt 0,2 procent av världens användning av energi och 1,3 procent av elproduktionen (Kungl. Vetenskapsakademin, KVA, "Uttalande om vindkraft" den 17 september 2009, http://www.kva.se/sv/Vetenskap-i-samhallet/Energi/Vind/).
KVA skriver sålunda:
"I vissa länder, som har förhållandevis mycket vindkraft (t.ex. Danmark och Tyskland), sker en stor del av baskraftproduktionen i kolkraftverk, som också används till reglering av vindkraften. I Sverige, som saknar kolkraftverk, kommer därför vattenkraften, förutom att den svarar för halva baskraftproduktionen, att sättas in som reglerkraft vid bortfall av intermittenta kraftkällor och andra variationer i eltillförseln. Kärnkraften går inte att använda till reglering eftersom omställning av produktionen tar tid."
"Om vindkraft ingår i ett större energisystem medför intermittensen att bortfallet av kraft, när det slutar blåsa eller blåser för mycket, snabbt måste ersättas med s.k. reglerkraft för att upprätthålla stabiliteten i systemet. Elen måste nämligen produceras i samma ögonblick som den används. Ett problem för den planerade utbyggnaden av svensk vindkraft är att vattenkraftens kapacitet som reglerkälla redan är i stort sett fullt utnyttjad (se t.ex. Energimyndighetens rapport ER 2008:24, Vattenkraften och energisystemet)."
Läs mer om KVAs analys av vindkraftens framtida roll i Sveriges elproduktion: http://www.kva.se/sv/Vetenskap-i-samhallet/Energi/Vind/.
torsdag 31 december 2009
måndag 28 december 2009
Timbro har fel om att statens ”nya miljarder göder kommunbyråkrater” (DN debatt idag).
Timbro har fel om att statens ”nya miljarder göder kommunbyråkrater” (DN debatt idag).
Få saker är så uppiggande i dästa mellandagar som ett lustmord på en stor debattartikel! Och så kom idag som på beställning Timbro och lade upp sig på slaktbänken och DN-debatt (den 28/12).
Timbroförfattarna vill inte förstå att resurstillskottet till kommunerna är tillfällig keynesiansk krispolitik, och att deras eget recept skulle medföra högre arbetslöshet och långsiktigt högre offentliga utgifter. De förespråkar därtill mer av centralstyrning och mindre ekonomisk och politisk decentralisering, vilket är ett olyckligt förslag, och särskilt otippat för att komma från Timbro. Vilseledande räknar författarna i procent, istället för antal personer, när det gäller bestämningen av medborgarnas behov av ”välfärd” och kommunernas sysselsättning. Med flera invändningar.
Regeringens tillskott med 17 mdr till kommunerna för 2010 är temporärt. Tillskottet är tillämpad keynesiansk konjunkturpolitik i den kanske värsta och mest abrupta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Resurstillskottet har från första stund varit angivet som en tillfällig krisåtgärd, och inte som någon långsiktig förstärkning av kommunerna medelst statsbidrag. Nu vänder konjunkturen snabbt och samma extratillskott av statsbidrag finns inte behov av framdeles.
När man som regeringen haft som uppgift att välja metod för en keynesiansk efterfrågestimulerande politik är i Sverige temporära statsbidrag till kommunerna den mest kostnadseffektiva metoden. På så sätt håller man uppe sysselsättningen inte bara på kort utan även på lång sikt till relativt låg kostnad. Kommunerna kan nu undgå att behöva göra stora uppsägningar av personal i verksamheter som har en krisoberoende efterfrågan, dvs. medborgarnas behov av vård, skola och omsorg.
Inget av detta förefaller Timbroförfattarna ha förstått. För dem finns inte regeringens motiv att driva en keynesiansk krispolitik mot arbetslöshet. Om deras krisrecept följts skulle totala efterfrågan i ekonomin ha varit lägre, arbetslösheten högre och kommunernas service ha dragits ned från nuvarande nivåer. Regeringspolitiken har varit fråga om att under krisen behålla – inte expandera – existerande kommunal verksamhet, och att förhindra att arbetslösheten fastnar på en långsiktigt hög nivå. Det skulle i så fall medfört långsiktigt högre offentliga utgifter, vilket Timbroförfattarna bortser från.
Tibroförfattarnas empiri och data från 2001-2007 är alltså inte tillämplig för krisläget 2009-10. Det är inte bara fel, som författarna påstår, att regeringen mitt i krisen med bara 95 procent av förra årets BNP som nationens resursbas önskat öka personaltätheten, det är ett helt korkat påstående.
Man kan lägga märke till författarna anger ökningstal för ”byråkrater” i procent, men inte i antal personer. Här är några fällor som Tibroförfattarna gillrat.
De anställda i kommuner (inkl landsting genomgående) är mestadels sysselsatta i vård, skola och omsorg, dvs. även om övriga kategorier växer snabbare i procent, växter de inte snabbare mätt i antal personer. För ”välfärdens” utförande och nivå – som författarna återkommande hänvisar till – är dock antalet ”händer i vården”, och antalet skol- och äldrevårdspersonal det som är avgörande för kvaliteten – inte procenttillväxten hos andra personalkategorier.
Användningen av ordet ”byråkrat” – en typiskt nedsättande beteckning – är avsedd att suggerera fram negativa associationer istället för att säga vad det faktiskt är för slags sysslor som vederbörande utför (livsmedelskontroll, snöröjning, t ex).
Att efterfrågan på offentligfinansierade tjänster växer snabbare än totala BNP-tillväxten är föga förvånande, trots Timbroförfattarnas upprördhet. Efterfrågan på denna typ av tjänster växer nämligen snabbare än BNP i alla mogna industriländer, typ Sverige. Delvis beror det på ändrad befolkningssammansättning (fler gamla, färre skolbarn), men mest på att människor vid högre inkomst efterfrågar mer tjänster snarare än fler varor. Följaktligen växer tjänstesektorn snabbare än den varuproducerande delen av ekonomin, särskilt mätt i antal sysselsatta.
Kravet på att Riksrevisionen av utomstående skall åläggas att ingripa med revision av kommunerna strider mot svensk lag. Bara som en upplysning: Riksrevisionen är självständig, och bestämmer själv vad man i staten ska revidera. Detta är författarna dessvärre är okunniga om vilket är tråkigt med tanke på den höga svansföringen.
Vad som är mer överraskande är att Timbro nu efterlyser statlig centralplanering och fjärrstyrning av kommunernas ”välfärdsverksamhet” genom ”specialdestinerade bidrag”. Verksamheten ska utvärderas med ”på förhand givna resultatvariabler” och ”balansmått”. Det är förvisso otippat att just Timbro skulle föreslå mindre kommunalt ansvarstagande och ut med ansvarsutkrävande i kommunal- och landstingsval! Och in med statlig detaljstyrning, och att ”skölja” in fler statsbyråkrater som ska pilla i kommunernas budgetar, och få ökat befäl över kommunala folkvalda!
FP:s krav på mer statligt inflytande över skolan är bara en liten stilla västanfläkt jämfört med Timbros nya djärva stormanlopp mot kommunalt demokrati och tanken att man lokalt har bättre information än centralt om lokala angelägenheter. Är läxorna från planekonomins årtionden och svensk kommunalpolitik före 1992 redan glömda? Ja, i alla fall på Timbro, kan man konstatera.
Få saker är så uppiggande i dästa mellandagar som ett lustmord på en stor debattartikel! Och så kom idag som på beställning Timbro och lade upp sig på slaktbänken och DN-debatt (den 28/12).
Timbroförfattarna vill inte förstå att resurstillskottet till kommunerna är tillfällig keynesiansk krispolitik, och att deras eget recept skulle medföra högre arbetslöshet och långsiktigt högre offentliga utgifter. De förespråkar därtill mer av centralstyrning och mindre ekonomisk och politisk decentralisering, vilket är ett olyckligt förslag, och särskilt otippat för att komma från Timbro. Vilseledande räknar författarna i procent, istället för antal personer, när det gäller bestämningen av medborgarnas behov av ”välfärd” och kommunernas sysselsättning. Med flera invändningar.
Regeringens tillskott med 17 mdr till kommunerna för 2010 är temporärt. Tillskottet är tillämpad keynesiansk konjunkturpolitik i den kanske värsta och mest abrupta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Resurstillskottet har från första stund varit angivet som en tillfällig krisåtgärd, och inte som någon långsiktig förstärkning av kommunerna medelst statsbidrag. Nu vänder konjunkturen snabbt och samma extratillskott av statsbidrag finns inte behov av framdeles.
När man som regeringen haft som uppgift att välja metod för en keynesiansk efterfrågestimulerande politik är i Sverige temporära statsbidrag till kommunerna den mest kostnadseffektiva metoden. På så sätt håller man uppe sysselsättningen inte bara på kort utan även på lång sikt till relativt låg kostnad. Kommunerna kan nu undgå att behöva göra stora uppsägningar av personal i verksamheter som har en krisoberoende efterfrågan, dvs. medborgarnas behov av vård, skola och omsorg.
Inget av detta förefaller Timbroförfattarna ha förstått. För dem finns inte regeringens motiv att driva en keynesiansk krispolitik mot arbetslöshet. Om deras krisrecept följts skulle totala efterfrågan i ekonomin ha varit lägre, arbetslösheten högre och kommunernas service ha dragits ned från nuvarande nivåer. Regeringspolitiken har varit fråga om att under krisen behålla – inte expandera – existerande kommunal verksamhet, och att förhindra att arbetslösheten fastnar på en långsiktigt hög nivå. Det skulle i så fall medfört långsiktigt högre offentliga utgifter, vilket Timbroförfattarna bortser från.
Tibroförfattarnas empiri och data från 2001-2007 är alltså inte tillämplig för krisläget 2009-10. Det är inte bara fel, som författarna påstår, att regeringen mitt i krisen med bara 95 procent av förra årets BNP som nationens resursbas önskat öka personaltätheten, det är ett helt korkat påstående.
Man kan lägga märke till författarna anger ökningstal för ”byråkrater” i procent, men inte i antal personer. Här är några fällor som Tibroförfattarna gillrat.
De anställda i kommuner (inkl landsting genomgående) är mestadels sysselsatta i vård, skola och omsorg, dvs. även om övriga kategorier växer snabbare i procent, växter de inte snabbare mätt i antal personer. För ”välfärdens” utförande och nivå – som författarna återkommande hänvisar till – är dock antalet ”händer i vården”, och antalet skol- och äldrevårdspersonal det som är avgörande för kvaliteten – inte procenttillväxten hos andra personalkategorier.
Användningen av ordet ”byråkrat” – en typiskt nedsättande beteckning – är avsedd att suggerera fram negativa associationer istället för att säga vad det faktiskt är för slags sysslor som vederbörande utför (livsmedelskontroll, snöröjning, t ex).
Att efterfrågan på offentligfinansierade tjänster växer snabbare än totala BNP-tillväxten är föga förvånande, trots Timbroförfattarnas upprördhet. Efterfrågan på denna typ av tjänster växer nämligen snabbare än BNP i alla mogna industriländer, typ Sverige. Delvis beror det på ändrad befolkningssammansättning (fler gamla, färre skolbarn), men mest på att människor vid högre inkomst efterfrågar mer tjänster snarare än fler varor. Följaktligen växer tjänstesektorn snabbare än den varuproducerande delen av ekonomin, särskilt mätt i antal sysselsatta.
Kravet på att Riksrevisionen av utomstående skall åläggas att ingripa med revision av kommunerna strider mot svensk lag. Bara som en upplysning: Riksrevisionen är självständig, och bestämmer själv vad man i staten ska revidera. Detta är författarna dessvärre är okunniga om vilket är tråkigt med tanke på den höga svansföringen.
Vad som är mer överraskande är att Timbro nu efterlyser statlig centralplanering och fjärrstyrning av kommunernas ”välfärdsverksamhet” genom ”specialdestinerade bidrag”. Verksamheten ska utvärderas med ”på förhand givna resultatvariabler” och ”balansmått”. Det är förvisso otippat att just Timbro skulle föreslå mindre kommunalt ansvarstagande och ut med ansvarsutkrävande i kommunal- och landstingsval! Och in med statlig detaljstyrning, och att ”skölja” in fler statsbyråkrater som ska pilla i kommunernas budgetar, och få ökat befäl över kommunala folkvalda!
FP:s krav på mer statligt inflytande över skolan är bara en liten stilla västanfläkt jämfört med Timbros nya djärva stormanlopp mot kommunalt demokrati och tanken att man lokalt har bättre information än centralt om lokala angelägenheter. Är läxorna från planekonomins årtionden och svensk kommunalpolitik före 1992 redan glömda? Ja, i alla fall på Timbro, kan man konstatera.
fredag 18 december 2009
Sjukskrivning: LO tuffare med "stupstock" än någonsin regeringen. Oppositionen hycklar.
Sjukskrivning: LO tuffare med "stupstock" än någonsin regeringen. Oppositionen hycklar.
Den tidigare tämligen okände moderate riksdagsledamoten Jan Ericson blev i veckan närmast berömd i riksdagen efter ett helt lysande anförande i den – särskilt för moderaterna! – infekterade och besvärliga frågan om tidsbegränsning av sjukskrivningarna.
Oppositionen begärde inte replik på Ericsons anförande.
(läs http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=101&bet=2009/ 10:51, anförande 91).
Jan Ericson lyfte bland annat fram i ljuset att år 2007 presenterade LO en 78-sidig idéskrift om morgondagens sjukförsäkring (Sjukas rätt till stöd
En idéskrift om morgondagens sjukförsäkring. http://pubsys.kooper.se/ericsoniubbhult/files/LO%20Sjukas_ra tt_till_stod.pdf). Den följande framställningen bygger på LO och Ericsons texter.
Inledningsvis ett tänkvärt citat från LO-skriften från 2007 – ett citat som precis lika gärna kunde ha varit stått i en Allianstext:
”Långa sjukskrivningar är en viktig förklaring till den höga sjukfrånvaron i Sverige. Två femtedelar av de pågående sjukskrivningsfallen har pågått i ett år eller mer. I vissa fall kan långtidssjukskrivning givetvis vara berättigad, men mycket tyder på att många människor i onödan fastnar i sjukskrivning.
Det är i många sjukskrivningsfall rationellt för alla inblandade att inget göra, att låta sjukskrivningen fortgå med ersättning från sjukförsäkringen.
Att sjukskrivningar drar ut på tiden drabbar den sjukskrivne hårdast. Chanserna att återgå till arbete krymper när sjukfrånvaron blir längre. Tidiga insatser är det som bäst kan hjälpa den sjukskrivne tillbaka till arbete. De långa sjukskrivningarna riskerar att leda till utslagning från arbetslivet.”
Vidare kan man läsa i LO-skriften från 2007 om nödvändigheten av en bortre gräns för sjukskrivning (det kallas numera av socialdemokrater för ”stupstock”):
"Inte minst kan en tidsgräns för sjukpenningen bidra till att lösa problemet med att människor som varit sjukfrånvarande faller mellan stolarna när försäkringskassan och arbetsförmedlingen ser situationen ur skilda perspektiv. Det markeras när det absolut senast är dags att ansvaret för en människa flyttas från den ena myndigheten till den andra. Detta skulle eliminera risken för att människor tappas bort eller knuffas mellan myndigheterna.
Begränsningen för perioden med sjukpenning kan lämpligen bestämmas till omkring 14 till 15 månader. Perioden får inte vara för kort med tanke på att den både ska inrymma tid för medicinskt tillfrisknande och rehabiliteringsåtgärder. Undantag från tidsbegränsningen måste också vara möjliga. Exempelvis om återgång i arbete förväntas inom rimlig tid, om den sjukskrivne genomgår medicinsk behandling, eller om den medicinska situationen kräver det."
Som Jan Ericson påpekar föreslår LO alltså att tiden i sjukförsäkring begränsas till maximalt 14-15 månader. Den gräns riksdagen beslutat om ligger på 2,5 år, dvs. den dubbla tiden. LO föreslår att undantag medges. Riksdagen har tagit beslut om samtliga de undantag LO föreslår, samt ytterligare några. Riksdagens beslut är alltså betydligt mer generöst än vad LO föreslog i sin rapport.
Socialdemokraterna däremot vill avskaffa tidsgränsen för sjukskrivning efter vad man sagt i de senaste veckornas debatter. Det går rakt mot LO:s förslag, och skulle återinföra alla de problem som LO pekar på i sin rapport.
Det är viktigt att notera att antalet sjukskrivna har minskat med nära 100 000 personer under alliansens regeringstid, vilket gör att mängden sjukskrivna i Sverige börja närma sig nivåerna i jämförbara länder. Många av de tidigare sjukskrivna har kommit ut på arbetsmarknaden.
Under Socialdemokraternas tid vid makten förtidspensionerades 140 människor om dagen. Varje dag, vardag som helgdag, vecka efter vecka, månad efter månad pågick detta. 140 personer om dagen gallrades bort och kasserades från arbetsmarknaden och dömdes till ett liv i utanförskap och med en låg ersättning.
När alliansen tog över regeringsmakten fanns 550 000 personer i förtidspension. I dag är de glädjande nog 50 000 färre, och antalet nya förtidspensionärer har minskat kraftigt.
Att ge aktivt stöd till sjukskrivna för att hjälpa dem tillbaka till arbetslivet är inte bara viktigt för den enskilde människan. Inom inte alltför många år kommer Sverige, precis som andra länder, att drabbas av mycket stora pensionsavgångar.
Efter hand kommer dagens besvärliga arbetsmarknad att vändas till en situation där Sverige får brist på arbetskraft. Vi kommer aldrig att kunna trygga välfärden och stödet till de verkligt allvarligt sjuka om inte personer med arbetsförmåga får stöd och hjälp att komma tillbaka i arbete i en omfattning som de klarar av.
Alliansens mål är just att hjälpa alla som kan tillbaka från sjukfrånvaro till arbetsgemenskap, från begränsad sjukpenning till en lön som man kan leva på, från att vara bortglömd till att äntligen synas.
En viktig del i detta är att Sverige nu får en gräns för hur länge man kan vara sjukskriven om man inte är allvarligt sjuk. Sådana gränser finns redan i de flesta andra länder.
När oppositionen nu säger att man vill återinföra den obegränsade sjukskrivningstiden för alla innebär detta med automatik att man återgår till den katastrofala situation som rådde före 2008 års reform.
Socialdemokraterna spelar ett dubbelspel när de säger att de vill riva upp tidsbegränsningen av sjukskrivningstiden samtidigt som de inte har satt av en enda krona för detta i sin alternativa budget, dvs åtskilliga miljarder per år för att återgå till att långtidsförvara människor i sjukförsäkringssystemet.
Visst är det väl lite märkligt att de tre oppositionspartierna som under sin tid vid makten förtidspensionerade människor och tvingade dem att säga upp sig från sina jobb efter så lite som ett års sjukskrivning nu upprörs över att människor som bedöms ha arbetsförmåga efter två och ett halvt år hänvisas till Arbetsförmedlingen för att få hjälp att hitta ett arbete.
Är det inte egentligen det helt självklara att man ser dem som är sjuka, inte glömmer bort dem utan ger dem hjälp och stöd att komma tillbaka? Är det inte just det som är verklig solidaritet och rättvisa i ett välfärdssamhälle – chansen att komma tillbaka?
(Redigerat referat av Jan Ericsons anförande.)
Den tidigare tämligen okände moderate riksdagsledamoten Jan Ericson blev i veckan närmast berömd i riksdagen efter ett helt lysande anförande i den – särskilt för moderaterna! – infekterade och besvärliga frågan om tidsbegränsning av sjukskrivningarna.
Oppositionen begärde inte replik på Ericsons anförande.
(läs http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=101&bet=2009/ 10:51, anförande 91).
Jan Ericson lyfte bland annat fram i ljuset att år 2007 presenterade LO en 78-sidig idéskrift om morgondagens sjukförsäkring (Sjukas rätt till stöd
En idéskrift om morgondagens sjukförsäkring. http://pubsys.kooper.se/ericsoniubbhult/files/LO%20Sjukas_ra tt_till_stod.pdf). Den följande framställningen bygger på LO och Ericsons texter.
Inledningsvis ett tänkvärt citat från LO-skriften från 2007 – ett citat som precis lika gärna kunde ha varit stått i en Allianstext:
”Långa sjukskrivningar är en viktig förklaring till den höga sjukfrånvaron i Sverige. Två femtedelar av de pågående sjukskrivningsfallen har pågått i ett år eller mer. I vissa fall kan långtidssjukskrivning givetvis vara berättigad, men mycket tyder på att många människor i onödan fastnar i sjukskrivning.
Det är i många sjukskrivningsfall rationellt för alla inblandade att inget göra, att låta sjukskrivningen fortgå med ersättning från sjukförsäkringen.
Att sjukskrivningar drar ut på tiden drabbar den sjukskrivne hårdast. Chanserna att återgå till arbete krymper när sjukfrånvaron blir längre. Tidiga insatser är det som bäst kan hjälpa den sjukskrivne tillbaka till arbete. De långa sjukskrivningarna riskerar att leda till utslagning från arbetslivet.”
Vidare kan man läsa i LO-skriften från 2007 om nödvändigheten av en bortre gräns för sjukskrivning (det kallas numera av socialdemokrater för ”stupstock”):
"Inte minst kan en tidsgräns för sjukpenningen bidra till att lösa problemet med att människor som varit sjukfrånvarande faller mellan stolarna när försäkringskassan och arbetsförmedlingen ser situationen ur skilda perspektiv. Det markeras när det absolut senast är dags att ansvaret för en människa flyttas från den ena myndigheten till den andra. Detta skulle eliminera risken för att människor tappas bort eller knuffas mellan myndigheterna.
Begränsningen för perioden med sjukpenning kan lämpligen bestämmas till omkring 14 till 15 månader. Perioden får inte vara för kort med tanke på att den både ska inrymma tid för medicinskt tillfrisknande och rehabiliteringsåtgärder. Undantag från tidsbegränsningen måste också vara möjliga. Exempelvis om återgång i arbete förväntas inom rimlig tid, om den sjukskrivne genomgår medicinsk behandling, eller om den medicinska situationen kräver det."
Som Jan Ericson påpekar föreslår LO alltså att tiden i sjukförsäkring begränsas till maximalt 14-15 månader. Den gräns riksdagen beslutat om ligger på 2,5 år, dvs. den dubbla tiden. LO föreslår att undantag medges. Riksdagen har tagit beslut om samtliga de undantag LO föreslår, samt ytterligare några. Riksdagens beslut är alltså betydligt mer generöst än vad LO föreslog i sin rapport.
Socialdemokraterna däremot vill avskaffa tidsgränsen för sjukskrivning efter vad man sagt i de senaste veckornas debatter. Det går rakt mot LO:s förslag, och skulle återinföra alla de problem som LO pekar på i sin rapport.
Det är viktigt att notera att antalet sjukskrivna har minskat med nära 100 000 personer under alliansens regeringstid, vilket gör att mängden sjukskrivna i Sverige börja närma sig nivåerna i jämförbara länder. Många av de tidigare sjukskrivna har kommit ut på arbetsmarknaden.
Under Socialdemokraternas tid vid makten förtidspensionerades 140 människor om dagen. Varje dag, vardag som helgdag, vecka efter vecka, månad efter månad pågick detta. 140 personer om dagen gallrades bort och kasserades från arbetsmarknaden och dömdes till ett liv i utanförskap och med en låg ersättning.
När alliansen tog över regeringsmakten fanns 550 000 personer i förtidspension. I dag är de glädjande nog 50 000 färre, och antalet nya förtidspensionärer har minskat kraftigt.
Att ge aktivt stöd till sjukskrivna för att hjälpa dem tillbaka till arbetslivet är inte bara viktigt för den enskilde människan. Inom inte alltför många år kommer Sverige, precis som andra länder, att drabbas av mycket stora pensionsavgångar.
Efter hand kommer dagens besvärliga arbetsmarknad att vändas till en situation där Sverige får brist på arbetskraft. Vi kommer aldrig att kunna trygga välfärden och stödet till de verkligt allvarligt sjuka om inte personer med arbetsförmåga får stöd och hjälp att komma tillbaka i arbete i en omfattning som de klarar av.
Alliansens mål är just att hjälpa alla som kan tillbaka från sjukfrånvaro till arbetsgemenskap, från begränsad sjukpenning till en lön som man kan leva på, från att vara bortglömd till att äntligen synas.
En viktig del i detta är att Sverige nu får en gräns för hur länge man kan vara sjukskriven om man inte är allvarligt sjuk. Sådana gränser finns redan i de flesta andra länder.
När oppositionen nu säger att man vill återinföra den obegränsade sjukskrivningstiden för alla innebär detta med automatik att man återgår till den katastrofala situation som rådde före 2008 års reform.
Socialdemokraterna spelar ett dubbelspel när de säger att de vill riva upp tidsbegränsningen av sjukskrivningstiden samtidigt som de inte har satt av en enda krona för detta i sin alternativa budget, dvs åtskilliga miljarder per år för att återgå till att långtidsförvara människor i sjukförsäkringssystemet.
Visst är det väl lite märkligt att de tre oppositionspartierna som under sin tid vid makten förtidspensionerade människor och tvingade dem att säga upp sig från sina jobb efter så lite som ett års sjukskrivning nu upprörs över att människor som bedöms ha arbetsförmåga efter två och ett halvt år hänvisas till Arbetsförmedlingen för att få hjälp att hitta ett arbete.
Är det inte egentligen det helt självklara att man ser dem som är sjuka, inte glömmer bort dem utan ger dem hjälp och stöd att komma tillbaka? Är det inte just det som är verklig solidaritet och rättvisa i ett välfärdssamhälle – chansen att komma tillbaka?
(Redigerat referat av Jan Ericsons anförande.)
torsdag 17 december 2009
Ny arbetsmarknadsstatistik idag. Snabbstart av arbetsmarknaden och ekonomin efter krisen.
Ny arbetsmarknadsstatistik idag. Snabbstart av arbetsmarknaden och ekonomin efter krisen.
I september var arbetslösheten 8, 3 procent, därefter i oktober 8,1 procent och i november - enligt dagens SCB-statistisk - nere på 8,0 procent. Arbetslösheten tycks vara på väg ned. Samtidigt ökar sysselsättningen något. Detta är självfallet oerhört glädjande nyheter. (Länk: http://www.scb.se/Pages/PressRelease____284551.aspx )
Alliansen klarar Sverige ur krisen. Arbetslösheten i Sverige kommer definitivt att kunna konstateras minska redan första halvåret 2010. Den globala krisens genomslag tycks bli mindre och kortvarigare i Sverige än i jämförbara länder.
Alliansregeringens arbetslinje och ekonomiska politik har visat sig fungera som en tydligt effektiv krisdämpare, och förefaller nu ge ekonomin en rejäl kick-start.
Alliansens envisa fokus på arbete och snabb återgång till jobb har visat sig helt vara rätt medicin.
Dagens positiva nyheter från arbetsmarknaden är särskilt viktiga för Sveriges pensionärer. Bara genom fler i arbete och en stark ekonomisk bas kan Sveriges pensioner, vård och omsorg tryggas.
I september var arbetslösheten 8, 3 procent, därefter i oktober 8,1 procent och i november - enligt dagens SCB-statistisk - nere på 8,0 procent. Arbetslösheten tycks vara på väg ned. Samtidigt ökar sysselsättningen något. Detta är självfallet oerhört glädjande nyheter. (Länk: http://www.scb.se/Pages/PressRelease____284551.aspx )
Alliansen klarar Sverige ur krisen. Arbetslösheten i Sverige kommer definitivt att kunna konstateras minska redan första halvåret 2010. Den globala krisens genomslag tycks bli mindre och kortvarigare i Sverige än i jämförbara länder.
Alliansregeringens arbetslinje och ekonomiska politik har visat sig fungera som en tydligt effektiv krisdämpare, och förefaller nu ge ekonomin en rejäl kick-start.
Alliansens envisa fokus på arbete och snabb återgång till jobb har visat sig helt vara rätt medicin.
Dagens positiva nyheter från arbetsmarknaden är särskilt viktiga för Sveriges pensionärer. Bara genom fler i arbete och en stark ekonomisk bas kan Sveriges pensioner, vård och omsorg tryggas.
söndag 13 december 2009
Det är inte Sifo som avgör valet - it´s the economy, stupid!
Det är inte Sifo som avgör valet - it´s the economy, stupid!
Med nuvarande BNP-utveckling kommer arbetslösheten att börja falla redan före valet 2010.
Det finns anledning att komma ihåg rådgivarens uppmaning till Bill Clinton under valrörelsen när Clinton tappade fokus och höll på att gå bort sig. Det är den underliggande ekonomiska utvecklingen som oftast visar sig avgöra för hur val går. Trots Sifosiffror och enkla historiska paralleller har Alliansen nu ett utmärkt ekonomiskt utgångsläge. Att Alliansen fått några tuffa puchslag till Lucia ändrar inte detta i en exceptionell tid med global ekonomisk kris: It´s the economy, stupid!
En rimlig uppskattning är att arbetslösheten i Sverige kommer att börja minska under andra kvartalet 2010, dvs. fyra kvartal efter att BNP bottnat och cirka ett kvartal före valet i september 2010.
Den sammantagna bilden är att en vändning på arbetsmarknaden är på gång och att det finns goda utsikter att arbetslösheten når sin topp redan under det andra kvartalet 2010.
Väljarna positiva till ekonomin.
Hushållen - dvs. väljarna - har blivit alltmer optimistiska om sin egen och den svenska ekonomins utveckling. Detaljhandeln ser positivt på utvecklingen den kommande tiden. Hushållens - väljarnas! - konsumtion kan väntas bidra positivt till konjunkturuppgången och mer så än i flera andra länder. Visserligen har hushållens - väljarnas! - skuldsättning ökat på sistone, men det har även deras sparande, liksom värdet på deras tillgångar.
Ingen åtstramning.
Sverige har ett gynnsamt utgångsläge i konjunkturuppgången jämfört med andra länder. Den svenska statskulden ligger på en låg nivå jämfört med andra industriländer. Trots de omfattande stimulansåtgärder som den svenska regeringen har sjösatt åren 2008-10 kommer Sveriges budgetunderskott att vara hanterbara och utan att framkalla behov av långsiktiga åtstramningar. Det gör att Sverige har en väsentligt bättre position jämfört med andra länder, som kommer att behöva sanera sina statsfinanser när konjunkturen vänder. Sverige har förutsättningar att få en snabbare konjunkturuppgång än huvuddelen av alla industriländer.
Den globala konjunkturnedgången drabbade den svenska tillverkningsindustrin hårt. Efterfrågan från utlandet föll dramatiskt, och industriproduktionen sjönk med 20 procent jämfört med tiden innan krisen.
Uppåt 70 000 jobb har försvunnit i industrin. Under tredje kvartalet 2009 stabiliserades BNP och ökade jämfört med andra kvartalet. En ljusning är på väg. Produktionen i tillverkningsindustrin ligger fortfarande på lägre nivå än i slutet av 2008, men under tredje kvartalet 2009 upphörde nedgången.
Bra orderingång.
Exportorderingången steg kraftigt under det tredje kvartalet 2009 och ökade med nära 10 procent jämfört med kvartalet innan (säsongsrensade värden). Inköpschefsindex ökade också markant och ligger nu på en nivå som är bland de högsta i den industrialiserade världen. Den pågående, om än ganska långsamma, återhämtningen hos viktiga handelspartners som övriga EU-länder och Norge understödjer återhämtningen. Tillväxtmarknaderna har blivit allt viktigare för svenska exportföretag och det syns inte minst idag. Svensk export till Kina ökade sålunda med 30 procent redan under det andra kvartalet 2009.
Historiskt sett har orderingång och vinster starkt påverkat investeringsviljan bland företagen. Den ökade orderingången gör att vinstutsikterna nu förbättras. Det har blivit lättare för företag att få tillgång till finansiering av investeringsprojekt, och detta till en låg ränta. Det gör att investeringarna kan börja att gradvis återhämta sig 2010. Staten kommer också att ytterligare öka sina investeringar 2010. Den sammantagna bilden blir att tillväxten i den svenska ekonomin 2010 mycket väl kan överträffa de flesta hittills lagda prognoserna.
Handelsbanken, som allra senast släppt en ny prognos (den 9:e december), spår att tillväxten i den svenska ekonomin blir 2,8 procent av BNP under 2010, vilket är mer än riksbankens 2,5 procent (vilket i sig var en upprevidering från 1,9 procent) och EU-kommissionens 1,4 procent. Det är sannolikt att fler prognosmakare den närmsta tiden reviderar upp sina prognoser för den svenska ekonomin.
Arbetsmarknaden - en tydlig vändning på väg
Handelsbankens analyser visar att arbetslösheten i Sverige brukar nå sin kulmen mellan ett och fyra kvartal efter att fallet i BNP har planat ut, vilket i denna lågkonjunktur skedde under andra kvartalet 2009. Eftersläpningen mellan att BNP vänder och arbetsmarknaden vänder kan i den här lågkonjunkturen väntas bli åt det längre hållet.
En rimlig uppskattning är därför att arbetslösheten kommer börja minska under andra kvartalet 2010, dvs. fyra kvartal efter att BNP bottnat och cirka tre-fyra månader före valet i september 2010.
Ny statistik från SCB och arbetsförmedlingen stödjer också uppfattningen att arbetsmarknaden förbättras snabbare än vad prognosmakarna hittills förutspått. Arbetsförmedlingen anser (den 9:e december) att vändningen på arbetsmarknaden kommer snabbare än vad de tidigare räknat med. De tror att nedgången i sysselsättningen bromsar in kraftigt under år 2010 och upphör under andra halvåret 2010.
Fallet i antalet nyanmälda platser till arbetsförmedlingen har börjat planat ut och inom vissa delar av industrin och byggsektorn har det skett en mindre uppgång i antalet utannonserade jobb. Antalet varsel har sjunkit kraftigt och kommit ned till mer normala nivåer. Under november 2009 varslades knappt 5 000 personer om uppsägning, vilket kan jämföras med att nära 20 000 personer i november 2008. Av dem som varslades i november 2009 arbetade nära hälften inom tillverkningsindustrin.
Jämför man med samma månad för ett år sedan har arbetslösheten dock fortsatt att öka, om än i långsammare takt än tidigare. De senaste månaderna har antalet personer som blivit arbetslösa minskat snabbare än vad stocken av arbetslösa har minskat. Det beror på att de som redan är arbetslösa blir kvar längre i arbetslöshet, men att färre nya personer tillkommit som arbetslösa. Det gör att antalet långtidsarbetslösa fortsätter att öka och på ett år har fördubblats, till 72 000 personer.
Den sammantagna bilden är att en vändning på arbetsmarknaden är på gång och det finns goda utsikter att arbetslösheten når sin toppnivå redan under det andra kvartalet 2010, dvs flera månader före valdagen.
Med nuvarande BNP-utveckling kommer arbetslösheten att börja falla redan före valet 2010.
Det finns anledning att komma ihåg rådgivarens uppmaning till Bill Clinton under valrörelsen när Clinton tappade fokus och höll på att gå bort sig. Det är den underliggande ekonomiska utvecklingen som oftast visar sig avgöra för hur val går. Trots Sifosiffror och enkla historiska paralleller har Alliansen nu ett utmärkt ekonomiskt utgångsläge. Att Alliansen fått några tuffa puchslag till Lucia ändrar inte detta i en exceptionell tid med global ekonomisk kris: It´s the economy, stupid!
En rimlig uppskattning är att arbetslösheten i Sverige kommer att börja minska under andra kvartalet 2010, dvs. fyra kvartal efter att BNP bottnat och cirka ett kvartal före valet i september 2010.
Den sammantagna bilden är att en vändning på arbetsmarknaden är på gång och att det finns goda utsikter att arbetslösheten når sin topp redan under det andra kvartalet 2010.
Väljarna positiva till ekonomin.
Hushållen - dvs. väljarna - har blivit alltmer optimistiska om sin egen och den svenska ekonomins utveckling. Detaljhandeln ser positivt på utvecklingen den kommande tiden. Hushållens - väljarnas! - konsumtion kan väntas bidra positivt till konjunkturuppgången och mer så än i flera andra länder. Visserligen har hushållens - väljarnas! - skuldsättning ökat på sistone, men det har även deras sparande, liksom värdet på deras tillgångar.
Ingen åtstramning.
Sverige har ett gynnsamt utgångsläge i konjunkturuppgången jämfört med andra länder. Den svenska statskulden ligger på en låg nivå jämfört med andra industriländer. Trots de omfattande stimulansåtgärder som den svenska regeringen har sjösatt åren 2008-10 kommer Sveriges budgetunderskott att vara hanterbara och utan att framkalla behov av långsiktiga åtstramningar. Det gör att Sverige har en väsentligt bättre position jämfört med andra länder, som kommer att behöva sanera sina statsfinanser när konjunkturen vänder. Sverige har förutsättningar att få en snabbare konjunkturuppgång än huvuddelen av alla industriländer.
Den globala konjunkturnedgången drabbade den svenska tillverkningsindustrin hårt. Efterfrågan från utlandet föll dramatiskt, och industriproduktionen sjönk med 20 procent jämfört med tiden innan krisen.
Uppåt 70 000 jobb har försvunnit i industrin. Under tredje kvartalet 2009 stabiliserades BNP och ökade jämfört med andra kvartalet. En ljusning är på väg. Produktionen i tillverkningsindustrin ligger fortfarande på lägre nivå än i slutet av 2008, men under tredje kvartalet 2009 upphörde nedgången.
Bra orderingång.
Exportorderingången steg kraftigt under det tredje kvartalet 2009 och ökade med nära 10 procent jämfört med kvartalet innan (säsongsrensade värden). Inköpschefsindex ökade också markant och ligger nu på en nivå som är bland de högsta i den industrialiserade världen. Den pågående, om än ganska långsamma, återhämtningen hos viktiga handelspartners som övriga EU-länder och Norge understödjer återhämtningen. Tillväxtmarknaderna har blivit allt viktigare för svenska exportföretag och det syns inte minst idag. Svensk export till Kina ökade sålunda med 30 procent redan under det andra kvartalet 2009.
Historiskt sett har orderingång och vinster starkt påverkat investeringsviljan bland företagen. Den ökade orderingången gör att vinstutsikterna nu förbättras. Det har blivit lättare för företag att få tillgång till finansiering av investeringsprojekt, och detta till en låg ränta. Det gör att investeringarna kan börja att gradvis återhämta sig 2010. Staten kommer också att ytterligare öka sina investeringar 2010. Den sammantagna bilden blir att tillväxten i den svenska ekonomin 2010 mycket väl kan överträffa de flesta hittills lagda prognoserna.
Handelsbanken, som allra senast släppt en ny prognos (den 9:e december), spår att tillväxten i den svenska ekonomin blir 2,8 procent av BNP under 2010, vilket är mer än riksbankens 2,5 procent (vilket i sig var en upprevidering från 1,9 procent) och EU-kommissionens 1,4 procent. Det är sannolikt att fler prognosmakare den närmsta tiden reviderar upp sina prognoser för den svenska ekonomin.
Arbetsmarknaden - en tydlig vändning på väg
Handelsbankens analyser visar att arbetslösheten i Sverige brukar nå sin kulmen mellan ett och fyra kvartal efter att fallet i BNP har planat ut, vilket i denna lågkonjunktur skedde under andra kvartalet 2009. Eftersläpningen mellan att BNP vänder och arbetsmarknaden vänder kan i den här lågkonjunkturen väntas bli åt det längre hållet.
En rimlig uppskattning är därför att arbetslösheten kommer börja minska under andra kvartalet 2010, dvs. fyra kvartal efter att BNP bottnat och cirka tre-fyra månader före valet i september 2010.
Ny statistik från SCB och arbetsförmedlingen stödjer också uppfattningen att arbetsmarknaden förbättras snabbare än vad prognosmakarna hittills förutspått. Arbetsförmedlingen anser (den 9:e december) att vändningen på arbetsmarknaden kommer snabbare än vad de tidigare räknat med. De tror att nedgången i sysselsättningen bromsar in kraftigt under år 2010 och upphör under andra halvåret 2010.
Fallet i antalet nyanmälda platser till arbetsförmedlingen har börjat planat ut och inom vissa delar av industrin och byggsektorn har det skett en mindre uppgång i antalet utannonserade jobb. Antalet varsel har sjunkit kraftigt och kommit ned till mer normala nivåer. Under november 2009 varslades knappt 5 000 personer om uppsägning, vilket kan jämföras med att nära 20 000 personer i november 2008. Av dem som varslades i november 2009 arbetade nära hälften inom tillverkningsindustrin.
Jämför man med samma månad för ett år sedan har arbetslösheten dock fortsatt att öka, om än i långsammare takt än tidigare. De senaste månaderna har antalet personer som blivit arbetslösa minskat snabbare än vad stocken av arbetslösa har minskat. Det beror på att de som redan är arbetslösa blir kvar längre i arbetslöshet, men att färre nya personer tillkommit som arbetslösa. Det gör att antalet långtidsarbetslösa fortsätter att öka och på ett år har fördubblats, till 72 000 personer.
Den sammantagna bilden är att en vändning på arbetsmarknaden är på gång och det finns goda utsikter att arbetslösheten når sin toppnivå redan under det andra kvartalet 2010, dvs flera månader före valdagen.
tisdag 8 december 2009
Vadå global klimatkris? En koncis genomgång av klimatskeptikernas argument och hur de bemöts.
Vadå global klimatkris? En koncis genomgång av klimatskeptikernas argument och hur de bemöts.
(Wall Street Journal den 6 december 2009)
***********
What Global Warming?
A look at the arguments the skeptics make—and how believers respond.
By MICHAEL TOTTY
When we [WSJ] recently ran an article about ideas on ways to cool the planet, we were swamped with emails from people who were impassioned in their belief that global warming is a myth. It was striking that so many people held views at odds with what is apparently the consensus among climate scientists, as well as policy makers.
That consensus, simply put, states that the planet is warming, and that most of the temperature rise is very likely due to an increase in greenhouse gases in the atmosphere caused by human activity. Barring a reduction in greenhouse-gas emissions, the 21st century will see more frequent heat waves, intense storms and, in the tropics, declines in rainfall.
So, what do the skeptics say? In a nutshell, they argue that the warming in the past century has been modest and that human activities' contribution to the warming has been minimal; there is no crisis. Here are some of their major points—and the response by those who believe in global warming.
WHAT THE SKEPTICS SAY: The Earth isn't warming—at least not to any extent that could actually be called a "crisis." And some data even suggest that the Earth is getting colder.
The planet may have grown warmer over the course of the 20th century. But that warming stopped more than 10 years ago, and since 1998 the trend shows less warming or even cooling. Indeed, the period from December 2007 through November 2008 was the coldest 12-month span of the decade. Even if the planet isn't cooling, there's no evidence that warming is accelerating or that temperatures are increasing at an alarming rate.
THE RESPONSE: It's true: By most measures, average temperatures this decade seem to have plateaued.
But this isn't evidence of a cooling planet. Partly, it's a result of picking an exceptionally hot year—1998—as a starting point. That year experienced an unusually strong El Niño, a natural and periodic warming of the Pacific Ocean that can have powerful effects on global climate.
The long-term trend since the mid-1970s shows warming per decade of about 0.18 degree Celsius (about 0.32 degree Fahrenheit). That temperatures this decade have hardly increased demonstrates how natural year-to-year variations in climate can either add to or subtract from the long-term warming trend caused by the increase in greenhouse gases in the atmosphere.
The '00s still have been exceptionally warm: The 12 years from 1997 through 2008 were among the 15 warmest on record, and the decade itself was hotter than any previous 10-year period. While 2008 was the coolest year since 2000—a result of the cooling counterpart of El Niño—it was still the 11th-warmest year on record. And 2009 is on track to be among the five warmest.
WHAT THE SKEPTICS SAY: Records of surface temperatures are unreliable and exaggerate the amount of warming.
The reason some scientists think the planet is warming drastically is that they're relying on temperature readings from ground weather stations that in many cases have been artificially boosted by an "urban heat island" effect. Most temperature-gathering weather stations are located in cities or towns. Yet cities generally trap more heat—in asphalt, concrete and other structures—and the effect can be significantly greater than any warming effects of greenhouse gases.
THE RESPONSE: It's true there's an urban heat-island effect. But it hasn't skewed the overall trends that indicate global warming.
NASA's Goddard Institute for Space Studies compares temperature readings from urban weather stations with those from nearby rural stations, and adjusts the urban data so that temperature trends match those of the rural stations. And any trends in the data are based on the rural readings alone. Other scientists have found that apparent differences between urban and rural temperature readings have probably been overstated.
There's also plenty of evidence independent of the urban temperature readings to suggest that the planet is heating up: Oceans are warming, glaciers and permafrost are disappearing, the Arctic ice cap is shrinking, and plants and animals in the Northern Hemisphere are migrating northward out of their historic ranges.
WHAT THE SKEPTICS SAY: Satellite temperature readings are more reliable than those taken from surface weather stations, and satellites show little warming over the past 30 years.
Satellite readings of temperatures of the lower atmosphere compiled by the University of Alabama-Huntsville show a smaller warming trend over the past 30 years than the surface record. This minor temperature increase is well within natural variations. It may even point to a break, around 2002-03, in the 20th century warming trend.
THE RESPONSE: The earliest studies of temperature trends using satellite data did show significant differences with the surface-temperature trend, but much of that stemmed from problems with how the satellite data were put together.
As errors have been corrected, the satellite and weather-balloon measures of the lower atmosphere show warming trends similar to the surface measures.
WHAT THE SKEPTICS SAY: There's nothing especially unusual about today's temperatures.
The Earth's climate is constantly changing, and climate shifts have been far more dramatic in the past. Temperatures rose during the Medieval Warm Period, which extended from about 800 to 1300 A.D., and the period was as warm or warmer than the 20th century. That's long before industrialization caused an increase in CO2 levels, undermining the link between rising atmospheric carbon dioxide and rising temperatures.
It's likely that the warming trend we're experiencing today is merely the expected return to warmer temperatures after the Little Ice Age, a period of extremely cold winters from the 16th to the early 19th century.
THE RESPONSE: Reliable temperature records go back only about 150 years.
To get a picture of the pre-modern world's climate, it's necessary to correlate data from a variety of proxy sources around the globe, such as ice cores, coral growth, tree rings and the like. These temperature reconstructions show a similar pattern: a warmer period during the Middle Ages, a cooler period from about 1600 into the 1800s—and much higher temperatures in the late 20th century.
While the reconstructions suggest that temperatures in the Middle Ages were as high as those in the early 20th century, they were probably lower than the sharp temperature increase over the past 30 years. The warmest temperatures before the 20th century probably occurred between 950 and 1100 and were probably more than 0.1 degree Celsius below the 1961-1990 average (which is used as a benchmark for most current temperature measures).
Still, there is a great deal of uncertainty in the temperature reconstructions, and the uncertainty increases as scientists look further back in time. While there's evidence for warm conditions during the Medieval period, exactly when it was warmer and for how long may have varied from place to place around the world.
WHAT THE SKEPTICS SAY: Natural factors are enough to account for the moderate warming we've seen since 1900.
Changes in solar output in the past have contributed to wide temperature swings across the globe. Other natural phenomena, such as the El Niño Southern Oscillation and its cooling counterpart, La Niña, can cause large but temporary climate shifts.
These normal fluctuations are enough to cause the warming of the planet, while the effects of greenhouse-gas emissions remain relatively small.
THE RESPONSE: There's no question that solar energy and periodic, natural changes affect the world's climate. But these natural factors aren't enough to account for the sharp increase in temperatures since the late 1970s.
Studies of solar output over more than 1,000 years show a strong relationship with temperatures in the Northern Hemisphere; temperatures rise when solar output increases, and they decline when solar radiance, as measured by sunspot and other activity, decreases.
But the studies have also found that solar energy doesn't account for the steep temperature rise since the mid-1970s, a period during which solar output has remained relatively unchanged. The sun's contribution to warming since then has been negligible.
Natural climate changes, like El Niño, also have a definite impact on weather patterns for as much as a decade; El Niño, for instance, accounted for the high temperatures in 1998. But such climate changes occur in recurring cycles and don't show longer-term trends.
WHAT THE SKEPTICS SAY: There's no evidence that rising sea levels are linked to increased carbon-dioxide levels.
Sea levels are certainly rising, and they have been since the last Ice Age 21,000 years ago. But the observed increases in the 20th century are relatively small, and recent studies indicate that sea levels may have risen more quickly in the first half of the century than in the second. There has been no sign of a recent acceleration in the rate of sea-level rise.
The increases we have seen may reflect only periodic, decade-level fluctuations, not a continuing, long-term increase. This suggests the sea-level rises this century will be about the same as last century and could easily be accommodated.
THE RESPONSE: After rising following the last Ice Age, sea levels stabilized about 2,000 years ago and held fairly steady until about 1800, but they have been rising since then—about 1.7 millimeters a year for the 20th century. Contrary to what the skeptics say, however, satellite readings indicate sea levels rose more steeply—about 3.4 millimeters a year, or a little more than one-eighth of an inch—from 1993 to 2008.
Although such a sharp short-term climb is very likely a sign of a long-term acceleration in sea-level increases, it is recent enough that it still could indicate decade-level variability; assessing the long-term trend will require more years of data.
For the rest of the 21st century, ocean levels are projected to rise at a greater rate as the melting of ice sheets in Greenland and West Antarctica accelerates. Accurate projections of the rise are difficult, however, because the mechanics of the melting ice sheets are poorly understood.
The Intergovernmental Panel on Climate Change, a U.N.-afiliated organization, estimated in 2007 that sea levels will rise between 18 centimeters and 59 centimeters by 2095, with another rise of 10 to 20 centimeters possible if the melting of those ice sheets speeds up. But a recent report predicts that the rise in sea levels this century is likely to be twice as great as the IPCC report projects.
WHAT THE SKEPTICS SAY: Polar ice isn't disappearing.
Warmer temperatures are partly responsible for recent declines in sea ice in the Arctic, but shifting winds are the main factor. What's more, declines in the northern ice cap have been counterbalanced by increases in the Antarctic ice pack, so there's little net loss of polar ice. These opposite trends argue against the existence of man-made global warming.
THE RESPONSE: The two ends of the Earth do seem to behave differently, but that reflects the complexity of the world's climate system and isn't evidence against global warming.
The Arctic is an ocean surrounded by land, which holds in more heat. Also, as the ice cap melts, the darker ocean absorbs more heat and accelerates the rate of warming. The Antarctic, by contrast, is a continent surrounded by ocean, and climate models predict that it will respond differently to global warming.
In the north, satellite measurements show that Arctic sea ice has decreased steadily since the late 1970s; in September, when the ice cap is at its smallest, sea ice has declined about 10% a decade, or about 28,000 square miles through 2007. Though the ice has recovered somewhat, the September 2009 minimum was still 24% below the average from 1979 to 2000. What's more, the sea ice is thinner and probably reached a record low volume in 2008.
In the Antarctic, meanwhile, wintertime ice has extended its range by about 1%, or almost 39,000 square miles, a decade. (Most Antarctic sea ice typically disappears completely in the summer.) The mechanism for this isn't completely understood; scientists theorize that ozone depletion in the region contributes to stronger and colder winds that promote production of sea ice.
It's possible, too, that increased snowfall—a result of a warmer southern ocean and air temperatures—also adds to the amount of sea ice.
WHAT THE SKEPTICS SAY: There is no consensus that human-caused warming is creating a disastrous rise in global temperatures. The causes of 20th-century warming are in sharp dispute among scientists, as is the amount of warming expected in the future.
THE RESPONSE: Science is rarely final, and it always has its skeptics. Hypotheses are tested and retested as more data are collected and examined, and disagreements among researchers play a vital role in moving scientific understanding forward.
But the vast majority of scientists who study the climate agree on the essential points: that the Earth is getting warmer and that most of the warming in recent decades has been caused by carbon-dioxide emissions from human activities. As CO2 concentrations increase, the rate of warming will accelerate.
This view, summarized by the Intergovernmental Panel on Climate Change, is endorsed by the world's leading scientific organizations, including the national academies of science in a score of countries and, in the U.S., the American Association for the Advancement of Science, the American Geophysical Union and the American Meteorological Society.
In a recent survey of more than 3,000 Earth scientists, 82% agreed that human activity is a "significant contributing factor" in changing global temperatures. Specialists were in greater agreement: 75 of the 77 climate scientists who actively publish in the field—about 97%—agreed with the statement.
Copyright 2009 Dow Jones & Company, Inc. All Rights Reserved.
(Wall Street Journal den 6 december 2009)
***********
What Global Warming?
A look at the arguments the skeptics make—and how believers respond.
By MICHAEL TOTTY
When we [WSJ] recently ran an article about ideas on ways to cool the planet, we were swamped with emails from people who were impassioned in their belief that global warming is a myth. It was striking that so many people held views at odds with what is apparently the consensus among climate scientists, as well as policy makers.
That consensus, simply put, states that the planet is warming, and that most of the temperature rise is very likely due to an increase in greenhouse gases in the atmosphere caused by human activity. Barring a reduction in greenhouse-gas emissions, the 21st century will see more frequent heat waves, intense storms and, in the tropics, declines in rainfall.
So, what do the skeptics say? In a nutshell, they argue that the warming in the past century has been modest and that human activities' contribution to the warming has been minimal; there is no crisis. Here are some of their major points—and the response by those who believe in global warming.
WHAT THE SKEPTICS SAY: The Earth isn't warming—at least not to any extent that could actually be called a "crisis." And some data even suggest that the Earth is getting colder.
The planet may have grown warmer over the course of the 20th century. But that warming stopped more than 10 years ago, and since 1998 the trend shows less warming or even cooling. Indeed, the period from December 2007 through November 2008 was the coldest 12-month span of the decade. Even if the planet isn't cooling, there's no evidence that warming is accelerating or that temperatures are increasing at an alarming rate.
THE RESPONSE: It's true: By most measures, average temperatures this decade seem to have plateaued.
But this isn't evidence of a cooling planet. Partly, it's a result of picking an exceptionally hot year—1998—as a starting point. That year experienced an unusually strong El Niño, a natural and periodic warming of the Pacific Ocean that can have powerful effects on global climate.
The long-term trend since the mid-1970s shows warming per decade of about 0.18 degree Celsius (about 0.32 degree Fahrenheit). That temperatures this decade have hardly increased demonstrates how natural year-to-year variations in climate can either add to or subtract from the long-term warming trend caused by the increase in greenhouse gases in the atmosphere.
The '00s still have been exceptionally warm: The 12 years from 1997 through 2008 were among the 15 warmest on record, and the decade itself was hotter than any previous 10-year period. While 2008 was the coolest year since 2000—a result of the cooling counterpart of El Niño—it was still the 11th-warmest year on record. And 2009 is on track to be among the five warmest.
WHAT THE SKEPTICS SAY: Records of surface temperatures are unreliable and exaggerate the amount of warming.
The reason some scientists think the planet is warming drastically is that they're relying on temperature readings from ground weather stations that in many cases have been artificially boosted by an "urban heat island" effect. Most temperature-gathering weather stations are located in cities or towns. Yet cities generally trap more heat—in asphalt, concrete and other structures—and the effect can be significantly greater than any warming effects of greenhouse gases.
THE RESPONSE: It's true there's an urban heat-island effect. But it hasn't skewed the overall trends that indicate global warming.
NASA's Goddard Institute for Space Studies compares temperature readings from urban weather stations with those from nearby rural stations, and adjusts the urban data so that temperature trends match those of the rural stations. And any trends in the data are based on the rural readings alone. Other scientists have found that apparent differences between urban and rural temperature readings have probably been overstated.
There's also plenty of evidence independent of the urban temperature readings to suggest that the planet is heating up: Oceans are warming, glaciers and permafrost are disappearing, the Arctic ice cap is shrinking, and plants and animals in the Northern Hemisphere are migrating northward out of their historic ranges.
WHAT THE SKEPTICS SAY: Satellite temperature readings are more reliable than those taken from surface weather stations, and satellites show little warming over the past 30 years.
Satellite readings of temperatures of the lower atmosphere compiled by the University of Alabama-Huntsville show a smaller warming trend over the past 30 years than the surface record. This minor temperature increase is well within natural variations. It may even point to a break, around 2002-03, in the 20th century warming trend.
THE RESPONSE: The earliest studies of temperature trends using satellite data did show significant differences with the surface-temperature trend, but much of that stemmed from problems with how the satellite data were put together.
As errors have been corrected, the satellite and weather-balloon measures of the lower atmosphere show warming trends similar to the surface measures.
WHAT THE SKEPTICS SAY: There's nothing especially unusual about today's temperatures.
The Earth's climate is constantly changing, and climate shifts have been far more dramatic in the past. Temperatures rose during the Medieval Warm Period, which extended from about 800 to 1300 A.D., and the period was as warm or warmer than the 20th century. That's long before industrialization caused an increase in CO2 levels, undermining the link between rising atmospheric carbon dioxide and rising temperatures.
It's likely that the warming trend we're experiencing today is merely the expected return to warmer temperatures after the Little Ice Age, a period of extremely cold winters from the 16th to the early 19th century.
THE RESPONSE: Reliable temperature records go back only about 150 years.
To get a picture of the pre-modern world's climate, it's necessary to correlate data from a variety of proxy sources around the globe, such as ice cores, coral growth, tree rings and the like. These temperature reconstructions show a similar pattern: a warmer period during the Middle Ages, a cooler period from about 1600 into the 1800s—and much higher temperatures in the late 20th century.
While the reconstructions suggest that temperatures in the Middle Ages were as high as those in the early 20th century, they were probably lower than the sharp temperature increase over the past 30 years. The warmest temperatures before the 20th century probably occurred between 950 and 1100 and were probably more than 0.1 degree Celsius below the 1961-1990 average (which is used as a benchmark for most current temperature measures).
Still, there is a great deal of uncertainty in the temperature reconstructions, and the uncertainty increases as scientists look further back in time. While there's evidence for warm conditions during the Medieval period, exactly when it was warmer and for how long may have varied from place to place around the world.
WHAT THE SKEPTICS SAY: Natural factors are enough to account for the moderate warming we've seen since 1900.
Changes in solar output in the past have contributed to wide temperature swings across the globe. Other natural phenomena, such as the El Niño Southern Oscillation and its cooling counterpart, La Niña, can cause large but temporary climate shifts.
These normal fluctuations are enough to cause the warming of the planet, while the effects of greenhouse-gas emissions remain relatively small.
THE RESPONSE: There's no question that solar energy and periodic, natural changes affect the world's climate. But these natural factors aren't enough to account for the sharp increase in temperatures since the late 1970s.
Studies of solar output over more than 1,000 years show a strong relationship with temperatures in the Northern Hemisphere; temperatures rise when solar output increases, and they decline when solar radiance, as measured by sunspot and other activity, decreases.
But the studies have also found that solar energy doesn't account for the steep temperature rise since the mid-1970s, a period during which solar output has remained relatively unchanged. The sun's contribution to warming since then has been negligible.
Natural climate changes, like El Niño, also have a definite impact on weather patterns for as much as a decade; El Niño, for instance, accounted for the high temperatures in 1998. But such climate changes occur in recurring cycles and don't show longer-term trends.
WHAT THE SKEPTICS SAY: There's no evidence that rising sea levels are linked to increased carbon-dioxide levels.
Sea levels are certainly rising, and they have been since the last Ice Age 21,000 years ago. But the observed increases in the 20th century are relatively small, and recent studies indicate that sea levels may have risen more quickly in the first half of the century than in the second. There has been no sign of a recent acceleration in the rate of sea-level rise.
The increases we have seen may reflect only periodic, decade-level fluctuations, not a continuing, long-term increase. This suggests the sea-level rises this century will be about the same as last century and could easily be accommodated.
THE RESPONSE: After rising following the last Ice Age, sea levels stabilized about 2,000 years ago and held fairly steady until about 1800, but they have been rising since then—about 1.7 millimeters a year for the 20th century. Contrary to what the skeptics say, however, satellite readings indicate sea levels rose more steeply—about 3.4 millimeters a year, or a little more than one-eighth of an inch—from 1993 to 2008.
Although such a sharp short-term climb is very likely a sign of a long-term acceleration in sea-level increases, it is recent enough that it still could indicate decade-level variability; assessing the long-term trend will require more years of data.
For the rest of the 21st century, ocean levels are projected to rise at a greater rate as the melting of ice sheets in Greenland and West Antarctica accelerates. Accurate projections of the rise are difficult, however, because the mechanics of the melting ice sheets are poorly understood.
The Intergovernmental Panel on Climate Change, a U.N.-afiliated organization, estimated in 2007 that sea levels will rise between 18 centimeters and 59 centimeters by 2095, with another rise of 10 to 20 centimeters possible if the melting of those ice sheets speeds up. But a recent report predicts that the rise in sea levels this century is likely to be twice as great as the IPCC report projects.
WHAT THE SKEPTICS SAY: Polar ice isn't disappearing.
Warmer temperatures are partly responsible for recent declines in sea ice in the Arctic, but shifting winds are the main factor. What's more, declines in the northern ice cap have been counterbalanced by increases in the Antarctic ice pack, so there's little net loss of polar ice. These opposite trends argue against the existence of man-made global warming.
THE RESPONSE: The two ends of the Earth do seem to behave differently, but that reflects the complexity of the world's climate system and isn't evidence against global warming.
The Arctic is an ocean surrounded by land, which holds in more heat. Also, as the ice cap melts, the darker ocean absorbs more heat and accelerates the rate of warming. The Antarctic, by contrast, is a continent surrounded by ocean, and climate models predict that it will respond differently to global warming.
In the north, satellite measurements show that Arctic sea ice has decreased steadily since the late 1970s; in September, when the ice cap is at its smallest, sea ice has declined about 10% a decade, or about 28,000 square miles through 2007. Though the ice has recovered somewhat, the September 2009 minimum was still 24% below the average from 1979 to 2000. What's more, the sea ice is thinner and probably reached a record low volume in 2008.
In the Antarctic, meanwhile, wintertime ice has extended its range by about 1%, or almost 39,000 square miles, a decade. (Most Antarctic sea ice typically disappears completely in the summer.) The mechanism for this isn't completely understood; scientists theorize that ozone depletion in the region contributes to stronger and colder winds that promote production of sea ice.
It's possible, too, that increased snowfall—a result of a warmer southern ocean and air temperatures—also adds to the amount of sea ice.
WHAT THE SKEPTICS SAY: There is no consensus that human-caused warming is creating a disastrous rise in global temperatures. The causes of 20th-century warming are in sharp dispute among scientists, as is the amount of warming expected in the future.
THE RESPONSE: Science is rarely final, and it always has its skeptics. Hypotheses are tested and retested as more data are collected and examined, and disagreements among researchers play a vital role in moving scientific understanding forward.
But the vast majority of scientists who study the climate agree on the essential points: that the Earth is getting warmer and that most of the warming in recent decades has been caused by carbon-dioxide emissions from human activities. As CO2 concentrations increase, the rate of warming will accelerate.
This view, summarized by the Intergovernmental Panel on Climate Change, is endorsed by the world's leading scientific organizations, including the national academies of science in a score of countries and, in the U.S., the American Association for the Advancement of Science, the American Geophysical Union and the American Meteorological Society.
In a recent survey of more than 3,000 Earth scientists, 82% agreed that human activity is a "significant contributing factor" in changing global temperatures. Specialists were in greater agreement: 75 of the 77 climate scientists who actively publish in the field—about 97%—agreed with the statement.
Copyright 2009 Dow Jones & Company, Inc. All Rights Reserved.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
