Sjukskrivning: LO tuffare med "stupstock" än någonsin regeringen. Oppositionen hycklar.

Sjukskrivning: LO tuffare med "stupstock" än någonsin regeringen. Oppositionen hycklar.

Den tidigare tämligen okände moderate riksdagsledamoten Jan Ericson blev i veckan närmast berömd i riksdagen efter ett helt lysande anförande i den – särskilt för moderaterna! – infekterade och besvärliga frågan om tidsbegränsning av sjukskrivningarna.

Oppositionen begärde inte replik på Ericsons anförande.

(läs http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=101&bet=2009/ 10:51, anförande 91).

Jan Ericson lyfte bland annat fram i ljuset att år 2007 presenterade LO en 78-sidig idéskrift om morgondagens sjukförsäkring (Sjukas rätt till stöd
En idéskrift om morgondagens sjukförsäkring. http://pubsys.kooper.se/ericsoniubbhult/files/LO%20Sjukas_ra tt_till_stod.pdf). Den följande framställningen bygger på LO och Ericsons texter.

Inledningsvis ett tänkvärt citat från LO-skriften från 2007 – ett citat som precis lika gärna kunde ha varit stått i en Allianstext:

”Långa sjukskrivningar är en viktig förklaring till den höga sjukfrånvaron i Sverige. Två femtedelar av de pågående sjukskrivningsfallen har pågått i ett år eller mer. I vissa fall kan långtidssjukskrivning givetvis vara berättigad, men mycket tyder på att många människor i onödan fastnar i sjukskrivning.

Det är i många sjukskrivningsfall rationellt för alla inblandade att inget göra, att låta sjukskrivningen fortgå med ersättning från sjukförsäkringen.

Att sjukskrivningar drar ut på tiden drabbar den sjukskrivne hårdast. Chanserna att återgå till arbete krymper när sjukfrånvaron blir längre. Tidiga insatser är det som bäst kan hjälpa den sjukskrivne tillbaka till arbete. De långa sjukskrivningarna riskerar att leda till utslagning från arbetslivet.”

Vidare kan man läsa i LO-skriften från 2007 om nödvändigheten av en bortre gräns för sjukskrivning (det kallas numera av socialdemokrater för ”stupstock”):

"Inte minst kan en tidsgräns för sjukpenningen bidra till att lösa problemet med att människor som varit sjukfrånvarande faller mellan stolarna när försäkringskassan och arbetsförmedlingen ser situationen ur skilda perspektiv. Det markeras när det absolut senast är dags att ansvaret för en människa flyttas från den ena myndigheten till den andra. Detta skulle eliminera risken för att människor tappas bort eller knuffas mellan myndigheterna.

Begränsningen för perioden med sjukpenning kan lämpligen bestämmas till omkring 14 till 15 månader. Perioden får inte vara för kort med tanke på att den både ska inrymma tid för medicinskt tillfrisknande och rehabiliteringsåtgärder. Undantag från tidsbegränsningen måste också vara möjliga. Exempelvis om återgång i arbete förväntas inom rimlig tid, om den sjukskrivne genomgår medicinsk behandling, eller om den medicinska situationen kräver det."

Som Jan Ericson påpekar föreslår LO alltså att tiden i sjukförsäkring begränsas till maximalt 14-15 månader. Den gräns riksdagen beslutat om ligger på 2,5 år, dvs. den dubbla tiden. LO föreslår att undantag medges. Riksdagen har tagit beslut om samtliga de undantag LO föreslår, samt ytterligare några. Riksdagens beslut är alltså betydligt mer generöst än vad LO föreslog i sin rapport.

Socialdemokraterna däremot vill avskaffa tidsgränsen för sjukskrivning efter vad man sagt i de senaste veckornas debatter. Det går rakt mot LO:s förslag, och skulle återinföra alla de problem som LO pekar på i sin rapport.

Det är viktigt att notera att antalet sjukskrivna har minskat med nära 100 000 personer under alliansens regeringstid, vilket gör att mängden sjukskrivna i Sverige börja närma sig nivåerna i jämförbara länder. Många av de tidigare sjukskrivna har kommit ut på arbetsmarknaden.

Under Socialdemokraternas tid vid makten förtidspensionerades 140 människor om dagen. Varje dag, vardag som helgdag, vecka efter vecka, månad efter månad pågick detta. 140 personer om dagen gallrades bort och kasserades från arbetsmarknaden och dömdes till ett liv i utanförskap och med en låg ersättning.

När alliansen tog över regeringsmakten fanns 550 000 personer i förtidspension. I dag är de glädjande nog 50 000 färre, och antalet nya förtidspensionärer har minskat kraftigt.

Att ge aktivt stöd till sjukskrivna för att hjälpa dem tillbaka till arbetslivet är inte bara viktigt för den enskilde människan. Inom inte alltför många år kommer Sverige, precis som andra länder, att drabbas av mycket stora pensionsavgångar.

Efter hand kommer dagens besvärliga arbetsmarknad att vändas till en situation där Sverige får brist på arbetskraft. Vi kommer aldrig att kunna trygga välfärden och stödet till de verkligt allvarligt sjuka om inte personer med arbetsförmåga får stöd och hjälp att komma tillbaka i arbete i en omfattning som de klarar av.

Alliansens mål är just att hjälpa alla som kan tillbaka från sjukfrånvaro till arbetsgemenskap, från begränsad sjukpenning till en lön som man kan leva på, från att vara bortglömd till att äntligen synas.

En viktig del i detta är att Sverige nu får en gräns för hur länge man kan vara sjukskriven om man inte är allvarligt sjuk. Sådana gränser finns redan i de flesta andra länder.

När oppositionen nu säger att man vill återinföra den obegränsade sjukskrivningstiden för alla innebär detta med automatik att man återgår till den katastrofala situation som rådde före 2008 års reform.

Socialdemokraterna spelar ett dubbelspel när de säger att de vill riva upp tidsbegränsningen av sjukskrivningstiden samtidigt som de inte har satt av en enda krona för detta i sin alternativa budget, dvs åtskilliga miljarder per år för att återgå till att långtidsförvara människor i sjukförsäkringssystemet.

Visst är det väl lite märkligt att de tre oppositionspartierna som under sin tid vid makten förtidspensionerade människor och tvingade dem att säga upp sig från sina jobb efter så lite som ett års sjukskrivning nu upprörs över att människor som bedöms ha arbetsförmåga efter två och ett halvt år hänvisas till Arbetsförmedlingen för att få hjälp att hitta ett arbete.

Är det inte egentligen det helt självklara att man ser dem som är sjuka, inte glömmer bort dem utan ger dem hjälp och stöd att komma tillbaka? Är det inte just det som är verklig solidaritet och rättvisa i ett välfärdssamhälle – chansen att komma tillbaka?

(Redigerat referat av Jan Ericsons anförande.)