Timbro har fel om att statens ”nya miljarder göder kommunbyråkrater” (DN debatt idag).

Timbro har fel om att statens ”nya miljarder göder kommunbyråkrater” (DN debatt idag).

Få saker är så uppiggande i dästa mellandagar som ett lustmord på en stor debattartikel! Och så kom idag som på beställning Timbro och lade upp sig på slaktbänken och DN-debatt (den 28/12).

Timbroförfattarna vill inte förstå att resurstillskottet till kommunerna är tillfällig keynesiansk krispolitik, och att deras eget recept skulle medföra högre arbetslöshet och långsiktigt högre offentliga utgifter. De förespråkar därtill mer av centralstyrning och mindre ekonomisk och politisk decentralisering, vilket är ett olyckligt förslag, och särskilt otippat för att komma från Timbro. Vilseledande räknar författarna i procent, istället för antal personer, när det gäller bestämningen av medborgarnas behov av ”välfärd” och kommunernas sysselsättning. Med flera invändningar.

Regeringens tillskott med 17 mdr till kommunerna för 2010 är temporärt. Tillskottet är tillämpad keynesiansk konjunkturpolitik i den kanske värsta och mest abrupta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Resurstillskottet har från första stund varit angivet som en tillfällig krisåtgärd, och inte som någon långsiktig förstärkning av kommunerna medelst statsbidrag. Nu vänder konjunkturen snabbt och samma extratillskott av statsbidrag finns inte behov av framdeles.

När man som regeringen haft som uppgift att välja metod för en keynesiansk efterfrågestimulerande politik är i Sverige temporära statsbidrag till kommunerna den mest kostnadseffektiva metoden. På så sätt håller man uppe sysselsättningen inte bara på kort utan även på lång sikt till relativt låg kostnad. Kommunerna kan nu undgå att behöva göra stora uppsägningar av personal i verksamheter som har en krisoberoende efterfrågan, dvs. medborgarnas behov av vård, skola och omsorg.

Inget av detta förefaller Timbroförfattarna ha förstått. För dem finns inte regeringens motiv att driva en keynesiansk krispolitik mot arbetslöshet. Om deras krisrecept följts skulle totala efterfrågan i ekonomin ha varit lägre, arbetslösheten högre och kommunernas service ha dragits ned från nuvarande nivåer. Regeringspolitiken har varit fråga om att under krisen behålla – inte expandera – existerande kommunal verksamhet, och att förhindra att arbetslösheten fastnar på en långsiktigt hög nivå. Det skulle i så fall medfört långsiktigt högre offentliga utgifter, vilket Timbroförfattarna bortser från.

Tibroförfattarnas empiri och data från 2001-2007 är alltså inte tillämplig för krisläget 2009-10. Det är inte bara fel, som författarna påstår, att regeringen mitt i krisen med bara 95 procent av förra årets BNP som nationens resursbas önskat öka personaltätheten, det är ett helt korkat påstående.

Man kan lägga märke till författarna anger ökningstal för ”byråkrater” i procent, men inte i antal personer. Här är några fällor som Tibroförfattarna gillrat.

De anställda i kommuner (inkl landsting genomgående) är mestadels sysselsatta i vård, skola och omsorg, dvs. även om övriga kategorier växer snabbare i procent, växter de inte snabbare mätt i antal personer. För ”välfärdens” utförande och nivå – som författarna återkommande hänvisar till – är dock antalet ”händer i vården”, och antalet skol- och äldrevårdspersonal det som är avgörande för kvaliteten – inte procenttillväxten hos andra personalkategorier.

Användningen av ordet ”byråkrat” – en typiskt nedsättande beteckning – är avsedd att suggerera fram negativa associationer istället för att säga vad det faktiskt är för slags sysslor som vederbörande utför (livsmedelskontroll, snöröjning, t ex).

Att efterfrågan på offentligfinansierade tjänster växer snabbare än totala BNP-tillväxten är föga förvånande, trots Timbroförfattarnas upprördhet. Efterfrågan på denna typ av tjänster växer nämligen snabbare än BNP i alla mogna industriländer, typ Sverige. Delvis beror det på ändrad befolkningssammansättning (fler gamla, färre skolbarn), men mest på att människor vid högre inkomst efterfrågar mer tjänster snarare än fler varor. Följaktligen växer tjänstesektorn snabbare än den varuproducerande delen av ekonomin, särskilt mätt i antal sysselsatta.

Kravet på att Riksrevisionen av utomstående skall åläggas att ingripa med revision av kommunerna strider mot svensk lag. Bara som en upplysning: Riksrevisionen är självständig, och bestämmer själv vad man i staten ska revidera. Detta är författarna dessvärre är okunniga om vilket är tråkigt med tanke på den höga svansföringen.

Vad som är mer överraskande är att Timbro nu efterlyser statlig centralplanering och fjärrstyrning av kommunernas ”välfärdsverksamhet” genom ”specialdestinerade bidrag”. Verksamheten ska utvärderas med ”på förhand givna resultatvariabler” och ”balansmått”. Det är förvisso otippat att just Timbro skulle föreslå mindre kommunalt ansvarstagande och ut med ansvarsutkrävande i kommunal- och landstingsval! Och in med statlig detaljstyrning, och att ”skölja” in fler statsbyråkrater som ska pilla i kommunernas budgetar, och få ökat befäl över kommunala folkvalda!

FP:s krav på mer statligt inflytande över skolan är bara en liten stilla västanfläkt jämfört med Timbros nya djärva stormanlopp mot kommunalt demokrati och tanken att man lokalt har bättre information än centralt om lokala angelägenheter. Är läxorna från planekonomins årtionden och svensk kommunalpolitik före 1992 redan glömda? Ja, i alla fall på Timbro, kan man konstatera.