Förlåt, men vad pågår? Ett återfall i dåliga seder?
Orsaken till frågorna är dagspressartiklar och särskilt ett reportage i LO-tidningen den 17/2: ”Regeringen för hemliga och enskilda samtal med fack och arbetsgivare om hur arbetsmarknaden ska fungera. Regeringens mål och förhoppning är att skapa breda överenskommelser med arbetsmarknadens parter.”
Finansministern sägs ha sagt att ”det kan handla om nya historiska dimensioner i samarbetet med de fackliga centralorganisationerna och arbetsgivarnas organisationer”, som han och arbetsmarknadsministern nu förhandlar om. Att överläggningar pågår bekräftas av de båda departementen ”men man vill inte avslöja något om innehåll eller syfte förrän samtalen är färdiga”. Även chefen för LO:s arbetslivsenhet Lasse Thörn, som företräder LO i samtalen med regeringen, bekräftar. Thörn beskriver syftet som att finna ”breda överenskommelser för de problem som finns på den svenska arbetsmarknaden”, och att få till stånd omfattande trepartsdiskussioner inom arbetslivets alla sektorer.
Även Sacoordföranden Göran Arrius bekräftar förhandlingarna, och att Saco ”har gått med på att inte närmare berätta om diskussionerna.” TCO har också träffat regeringen men förhandlingschefen Niklas Hjert ”kan inte berätta något mer just nu.”
Detta är att sätta bocken till trädgårdsmästare. Av tre skäl bör man ifrågasätta upplägget:
När de tre parterna träffas saknas företrädare för alla dem som inte ingår vare sig i facket eller arbetsgivarorganisationerna. På arbetsrättens område har sådana här partsupplägg sedan 1970-talet medfört ett tilltagande insider/outsider-problem på arbetsmarknaden, dvs. att ungdomar och invandrares (outsiders) intressen i arbetslivet av staten systematiskt har negligerats till förmån för dem som redan har etablerat sig på arbetsmarknaden, dvs. har eller har haft reguljära jobb, och som utgör medlemsbasen i facket (insiders). Det är en viktig förklaring till den höga arbetslösheten bland unga och invandrare. De förslag som kommer att komma från insiders – parterna! – förstärker sannolikt ytterligare unga och invandrares utanförskap på arbetsmarknaden. Priset för att staten tillmötesgår parternas intresse betalas av dem som inte tillhör någon part. De som inte sitter med vid parternas bord riskerar att stå på menyn!
Samma korporativa mekanism har även medfört en snedvridning till förmån för de större företag som dominerar på arbetsgivarsidan och som lättare kan hantera komplicerad arbetsrätt, men även invecklad skatterätt. Sålunda har små- och medelstora företags arbetsrättsliga och skattepolitiska intressen av staten vanemässigt nedvärderas under årens lopp. Tänker man sig uppgörelser välsignade i kollektivavtal eller dispositiva regler bör man minnas att strax under hälften av alla småföretag inte använder kollektivavtal.
För det andra, Sverige bör vara ett öppet samhälle särskilt när det gäller offentligt beslutsfattande. Här förefaller det bli tvärtom. Viktiga förhandlingsresultat ska under månader framöver tydligen hamras fram utan insyn, inflytande, mandat eller regelbunden återkoppling till väljarnas demokratiskt valda företrädare. Istället skall det partsförankrade förhandlingsresultatet presenteras för media när parterna är färdiga att slå upp dörrarna. Sedan expedieras besluten av riksdagen i den mån det rör sig om lagstiftning eller pengar.
Låt oss – för det tredje – begrunda det aktuella förslaget om korttidsarbete i industrin vid allvarlig ekonomisk kris. Fack och arbetsgivarorganisationer gör upp och staten kan ställa upp med pengar.
Men varför ska just industrin förmånsbehandlas av alla skattebetalare? Även företag i andra branscher kan ju åka häftig berg- och dalbana vid ekonomisk kris. Men industrifack och arbetsgivare är särskilt starka, och bemäktigar sig därmed lättare inflytande över statens tillgång till skattemedel. Man kan naturligtvis hävda att just exportindustrin är särskilt känslig för den nya tidens finanskriser, men det är knappast bevisat som en allmän regel.
När man befinner sig i en kris är det dessutom i praktiken svårt att veta om det rör sig om en tillfällig (konjunkturell) eller långsiktig (strukturell) nedgång i en viss bransch. Fack och arbetsgivare kommer att ha starka gemensamma incitament och utöva påtryckningar för att få statliga stöd så tidigt och länge som möjligt. Det politiska läget riskerar därför att bestämma stödets omfattning och tidsutdräkt långt mer än konjunkturen.
Risken är uppenbar att det på sikt blir sämre produktivitetsutveckling och reallöner genom ett brott med LO-ekonomerna Rehn-Meidners modell och grundtanke att acceptera nedläggning av lågproduktiva jobb och företag med låga löner. Låt istället vid akut kris parterna sköta frågan själva som de gjorde 2008-09 och utan statliga pengar. Sådana bör i akutlägen istället satsas på omställning genom arbetsmarknadspolitik och utbildning. Trepartslösningar skapa sannolikt fler problem än de löser.
Orsaken till frågorna är dagspressartiklar och särskilt ett reportage i LO-tidningen den 17/2: ”Regeringen för hemliga och enskilda samtal med fack och arbetsgivare om hur arbetsmarknaden ska fungera. Regeringens mål och förhoppning är att skapa breda överenskommelser med arbetsmarknadens parter.”
Finansministern sägs ha sagt att ”det kan handla om nya historiska dimensioner i samarbetet med de fackliga centralorganisationerna och arbetsgivarnas organisationer”, som han och arbetsmarknadsministern nu förhandlar om. Att överläggningar pågår bekräftas av de båda departementen ”men man vill inte avslöja något om innehåll eller syfte förrän samtalen är färdiga”. Även chefen för LO:s arbetslivsenhet Lasse Thörn, som företräder LO i samtalen med regeringen, bekräftar. Thörn beskriver syftet som att finna ”breda överenskommelser för de problem som finns på den svenska arbetsmarknaden”, och att få till stånd omfattande trepartsdiskussioner inom arbetslivets alla sektorer.
Även Sacoordföranden Göran Arrius bekräftar förhandlingarna, och att Saco ”har gått med på att inte närmare berätta om diskussionerna.” TCO har också träffat regeringen men förhandlingschefen Niklas Hjert ”kan inte berätta något mer just nu.”
Detta är att sätta bocken till trädgårdsmästare. Av tre skäl bör man ifrågasätta upplägget:
När de tre parterna träffas saknas företrädare för alla dem som inte ingår vare sig i facket eller arbetsgivarorganisationerna. På arbetsrättens område har sådana här partsupplägg sedan 1970-talet medfört ett tilltagande insider/outsider-problem på arbetsmarknaden, dvs. att ungdomar och invandrares (outsiders) intressen i arbetslivet av staten systematiskt har negligerats till förmån för dem som redan har etablerat sig på arbetsmarknaden, dvs. har eller har haft reguljära jobb, och som utgör medlemsbasen i facket (insiders). Det är en viktig förklaring till den höga arbetslösheten bland unga och invandrare. De förslag som kommer att komma från insiders – parterna! – förstärker sannolikt ytterligare unga och invandrares utanförskap på arbetsmarknaden. Priset för att staten tillmötesgår parternas intresse betalas av dem som inte tillhör någon part. De som inte sitter med vid parternas bord riskerar att stå på menyn!
Samma korporativa mekanism har även medfört en snedvridning till förmån för de större företag som dominerar på arbetsgivarsidan och som lättare kan hantera komplicerad arbetsrätt, men även invecklad skatterätt. Sålunda har små- och medelstora företags arbetsrättsliga och skattepolitiska intressen av staten vanemässigt nedvärderas under årens lopp. Tänker man sig uppgörelser välsignade i kollektivavtal eller dispositiva regler bör man minnas att strax under hälften av alla småföretag inte använder kollektivavtal.
För det andra, Sverige bör vara ett öppet samhälle särskilt när det gäller offentligt beslutsfattande. Här förefaller det bli tvärtom. Viktiga förhandlingsresultat ska under månader framöver tydligen hamras fram utan insyn, inflytande, mandat eller regelbunden återkoppling till väljarnas demokratiskt valda företrädare. Istället skall det partsförankrade förhandlingsresultatet presenteras för media när parterna är färdiga att slå upp dörrarna. Sedan expedieras besluten av riksdagen i den mån det rör sig om lagstiftning eller pengar.
Låt oss – för det tredje – begrunda det aktuella förslaget om korttidsarbete i industrin vid allvarlig ekonomisk kris. Fack och arbetsgivarorganisationer gör upp och staten kan ställa upp med pengar.
Men varför ska just industrin förmånsbehandlas av alla skattebetalare? Även företag i andra branscher kan ju åka häftig berg- och dalbana vid ekonomisk kris. Men industrifack och arbetsgivare är särskilt starka, och bemäktigar sig därmed lättare inflytande över statens tillgång till skattemedel. Man kan naturligtvis hävda att just exportindustrin är särskilt känslig för den nya tidens finanskriser, men det är knappast bevisat som en allmän regel.
När man befinner sig i en kris är det dessutom i praktiken svårt att veta om det rör sig om en tillfällig (konjunkturell) eller långsiktig (strukturell) nedgång i en viss bransch. Fack och arbetsgivare kommer att ha starka gemensamma incitament och utöva påtryckningar för att få statliga stöd så tidigt och länge som möjligt. Det politiska läget riskerar därför att bestämma stödets omfattning och tidsutdräkt långt mer än konjunkturen.
Risken är uppenbar att det på sikt blir sämre produktivitetsutveckling och reallöner genom ett brott med LO-ekonomerna Rehn-Meidners modell och grundtanke att acceptera nedläggning av lågproduktiva jobb och företag med låga löner. Låt istället vid akut kris parterna sköta frågan själva som de gjorde 2008-09 och utan statliga pengar. Sådana bör i akutlägen istället satsas på omställning genom arbetsmarknadspolitik och utbildning. Trepartslösningar skapa sannolikt fler problem än de löser.
2 kommentarer:
Sakta i backarna, Hamilton!
Eftersom sittande nyliberala regering inte vill ha låg arbetslöshet, utan vill ha en tillräckligt hög så kallad NAIRU-arbetslöshet för att hålla nere löner och inflation, så har en omfattande invandring, som kännetecknas av utbredd analfabetism och aparta kulturer, favoriserats, trots tilltagande kriminalitet, social oro, islamisk radikalisering, mobbning, självskadebeteende, självmord och våldtäkter i det svenska samhället som följd.
Under åren 2006-10 har ca 500000 invandrare kommit till Sverige. Detta är en extremt hög siffra relaterat till vårt invånarantal, jämfört med andra industrialiserade länder.
Följden har blivit att:
* Ungdomsarbetslösheten (15-24 år) har ökat för utrikes födda från 36,0 % första kvartalet 2006 till 41,9 % första kvartalet 2011. För inrikes födda låg ungdomsarbetslösheten still på 23,0 %.
* Sysselsättningsgraden för utrikes födda ungdomar minskade under samma period från 29,7 % till 28,9 %. För inrikes födda ökade den från 34,8 % till 38,0 %.
Resultat:
Arbetsmarknaden (arbetslösheten och sysselsättningsgraden sammantaget) för utrikes födda ungdomar har försämrats medan arbetsmarknaden för inrikes födda ungdomar har förbättrats.
Det är sannolikt att det är invandringspolitiken och inflationsbekämpningen som är den huvudsakliga källan till den ökande ungdomsarbetslösheten.
Skicka en kommentar