Vinsortiment och monopol.

Nyligen har jag haft en debatt i Svenska Dagbladet om alkoholpolitiken. Min huvudpoäng i debatten är att det är riksdagen som ska besluta om den faktiskt förda alkoholpolitiken och inte t ex City Gross eller den nya e-handelstekniken.

Det som dock på nätet rört upp en stark våg av ilska mot mig har inte så mycket varit detta påpekande, som mitt påstående att Systembolagets sortiment är mycket bra, och har en på det hela taget rättvisande prissättning.

Bortsett från näthatet i invandringsfrågor/muslimer, och mot kvinnor i jämställdhetsfrågor har jag inte i modern tid sett en sådan hätsk reaktion i sociala medier som mot mitt påstående om Systembolagets sortiment jämfört med det på annat håll. "Varför ljuger Hamilton?", "ljuger så att han [Hamilton] blir blå i ansiktet", "använder lögnen som argument", "lögner", "ohämmat ljuger", "förfalskning av sanningen", "ljuger så han storknar", "far med osanning", "totalt okunnig om verkligheten", "ren lögn", "intellektuellt ohederlig", "korkat", "helt chockerande", osv.

Vinkännarna, några bosatta i Frankrike och hänvisar gärna till sortimentet i lokala butiker, är uppenbart djupt kränkta, eller så strider mina påståenden om 11 000 produkter hos Systembolaget och 6-800 (eller färre) hos de största vinhandlarna på kontinenten mot deras egen affärsidé att (lagligt) exportera vin till Sverige via näthandlare.

Jag kan bara spekulera om varför en debatt om alkoholsortimentet inte går att föra som vettig debatt förs på andra områden; det handlar ju här inte ens om alkoholens grad av skadlighet! Man kan enligt dessa citerade vinkännare uppenbarligen inte ha olika åsikter utan den som inte tycker som nätets vinvänner ljuger, är korkade, är ohederliga, eller dyligt.

Så jag skrev till Vinmonopolet i Norges kommunikationschef Halvor Bing Lorentzen och frågade om läget på sortimentfronten i Vinmonopolets Norge. Här är hans svar. En lång lögn, eller vad?

"Når det gjelder sortimentene for monopolene i Skandinavia, så kjenner jeg Vinmonopolet sitt best, men jeg antar at noe av det samme gjelder for Systembolaget også. Sortimentet til Vinmonopolet (og Systembolaget) er i verdensklasse. Det er det ikke tvil om.

I de butikker europeere generelt handler sin vin er utvalget langt dårligere enn i Vinmonopolet og Systembolaget sine butikker. Dette er stort sett i dagligvarebutikker, hvor utvalget er lite. Selv i egne vinbutikker er utvalget rundt om i mange land langt mindre enn det du finner i et velassortert Vinmonopol eller Systembolag.

Selvfølgelig finner man enkeltbutikker rundt om i Europa med meget store og gode sortiment, men dette er ikke det generelle. Vinmonopolet har i dag ca. 15 000 forskjellige produkter som kan skaffes gjennom alle våre butikker, til lik pris over hele landet. Dette er ganske unikt.

I Norge har vinpressen etter hvert innsett at med en avvikling av Vinmonopolet og vin i butikk så vil forbrukeren tape på dette i forhold til sortiment. Med vin i butikk vil dagligvarehandelen i stor grad overta markedet og fokusere på enkeltmerker og ikke mangfold.

I Vinforum, som er Norges mest anerkjente vinmagasin, skrev nylig avgående redaktør dette: Vinforum ble startet som et korrektiv til datidens Vinmonopol. . Med dagens enorme sortiment av viner, den økende butikkutbredelsen og topp servicenivå i butikkene, presenterer Vinmonopolet seg i dag som "verdens beste vinbutikk".

http://www.vinforum.no/?page_id=5554

Vinskribent, kritiker og konsulent - samt Asias eneste med tittelen Master of Wine - Jeannie Cho Lee besøkte nylig Norge og skrøt av Vinmonopolet, selv om hun er fra et frihandelsmarked. Hun sa til avisen Dagens Næringsliv at:

- Jeg var så imponert over Vinmonopolet! Utvalget! Jeg kommer fra Hong Kong, hvor vi avskaffet alt av skatter og avgifter på vin i 2008.

Hun sier hun nesten ikke var til å rive løs fra hyllene med champagne og dyr, tysk vin og lurte på hvor mange flasker hun ville klare av ta med seg hjem, men endte med å la det være.

- Det var litt flaut, å handle på et monopol, når jeg kommer fra et fritt marked.

http://www.dn.no/d2/article2449552.ece "

Min -- Hamiltons -- enkla slutsats är:

Uppenbarligen är det fler som inte delar nätets svenska vinvännernas nyansfattiga berättelse om verkligheten och monopolets sortiment. Det finns olika åsikter och det finns olika sätt att räkna, helt enkelt.

Men nog är det litet speciellt att man hellre, och mycket upphetsat, diskuterar sortimentet i alkoholbutikerna än volymen såld alkohol, missbruk och hälsoaspekter, beroende, brott, misshandel, barn i missbrukarfamiljer, osv. Är sortimentet i vinbutiken det stora samhällsproblemet? Inte för mig, i alla fall.

Replik och slutreplik i debatten om att alkohollagen måste moderniseras på grund av City Gross agerande.

Replik av Mattias Svensson på den ursprungliga debattartikeln införd i SvD den 13 juli 2013:http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/alkohollagen-maste-andras_8344960.svd:

Mattias Svensson: Svenskarna klarar av att dricka ansvarsfullt

15 juli 2013

Eftersom Sverige på senare decennier kunnat avskaffa fem av sex monopol, liberalisera införselreglerna, öka öppettider i nöjeslivet och bredda utbudet av öl och vin utan att se någon ökad alkoholrelaterad dödlighet eller någon tydlig trend för alkoholskador (även om leversjukdomar ökat) finns en förväntan om fortsatta liberaliseringar.

När Sverige blev medlemmar i EU 1995 avskaffades det tidigare monopolet på import av alkohol, liksom fyra andra monopol på tillverkning, export, försäljning till Systembolaget och till restauranger. Genom den så kallade Rosengrendomen 2007 slog EG-domstolen fast att denna rätt omfattar även privatpersoner, så länge de betalar svenska alkoholskatter.

På senare år har det därför kunnat etableras en nischmarknad på nätet, främst för privatimport av kvalitetsviner som inte ryms i Systembolagets begränsade sortiment. Det kan handla om importörer med särskild kännedom om vinerna i ett land eller en region, eller om import från mindre vingårdar som inte kan leverera för Systembolagets massinköp. Det är sådana privatimporterade kvalitetsviner som en affärskedja i ett uppmärksammat fall nu erbjuder sina kunder, ihop med en förbeställd matkasse.

Sådana samarbeten finns redan, och ingenting tyder på att denna försäljning av dyrare viner via förbeställning är ett sätt för ungdomar att få tag på alkohol. Marknaden är inte heller särskilt stor. I dagsläget 0,6 procent av all försäljning. 2012 köpte svenskarna i genomsnitt 0,06 liter alkohol via internet, jämfört med 5,8 liter på Systembolaget.

Systembolaget förvaltar ett detaljhandelsmonopol, det enda kvarvarande monopolet på alkoholområdet. Eftersom Sverige på senare decennier kunnat avskaffa fem av sex monopol, liberalisera införselreglerna, öka öppettider i nöjeslivet och bredda utbudet av öl och vin utan att se någon ökad alkoholrelaterad dödlighet eller någon tydlig trend för alkoholskador (även om leversjukdomar ökat) finns en förväntan om fortsatta liberaliseringar.

Detta oroar förstås intressena bakom Systembolagets monopol, inte minst folkpartisten Carl B Hamilton (SvD Brännpunkt 14/7). Desperat försöker Hamilton förminska den importrätt som följde av EU-medlemskapet till "ett kryphål". Samt måla upp bilden av en nischmarknad för kvalitetsviner som ett växande hot. En studie (köpt av Systembolaget) vars prognoser för näthandelns framtid varierar mellan 1,3-28,7 procent om tio år blåses i Hamiltons retorik upp till "närmare en tredjedel".

Den här sortens buller och överdrifter bör tas för vad det är; en partsinlaga från ett statligt monopol vars affärsidé med restriktioner och personkontroll hotas av att svenskarna visat sig kunna dricka ansvarsfullt även med de friheter EU-medlemskapet gav. Och som den föregivna EU-vännen Carl B Hamilton nu vill inskränka.

MATTIAS SVENSSON

författare till Glädjedödarna - en bok om förmynderi (Timbro 2011) samt rapporten Alkoholen - en lyckad svensk liberalisering (Timbro, 2012), redaktör på Magasinet Neo

*************

Slutreplik från Carl B Hamilton införd i något komprimerad version i SvD den 18 juli 2010:

Kryphålet måste täppas till!

Om den faktiskt förda alkoholpolitiken i Sverige skulle ändras ska det ske genom ett riksdagsbeslut och inte som en konsekvens av en teknisk förändring - som nya utvecklade metoder för e-handel med vin - som utnyttjas av företag som saknar socialpolitiska ambitioner. Eftersom jag - och en mycket bred riksdagsmajoritet - vill behålla dagens socialt inriktade, strama alkoholpolitik vill jag att regeringen omgående lägger förslag om att modernisera alkohollagen och täppa till det nu utnyttjade kryphålet. City Gross och Winefinders agerande skadar och riskerar de redan etablerade och - som Mattias Svensson (SvD 16/7) påpekar fullt lagliga - privata nischföretag som sysslar med vinimport. Denna koppling ser inte Mattias Svensson (replik i SvD den 16/7).

Svenssons argument i övrigt är besynnerligt, och särskilt besynnerligt för att komma från en uttalad liberal som förväntas se till individens bästa och inte kollektivets. Svensson skriver "att svenskarna visat sig kunna dricka ansvarsfullt". Javisst, det gäller en majoritet av svenskarna. Men man kan inte bunta ihop alla individuella svenskar och betrakta dem som ett kollektiv med en gemensam genomsnittlig risk för alkoholskador. Alkoholpolitiken är tvärtom inriktad på att minska risken för den minoritet individer som inte klarar av alkoholens risker, men att samtidigt inte inskränka övrigas frihet mer än nödvändigt. Alltså: individens såbarhet i fokus - inte kollektivets genomsnitt!

Svensson tror sig antagligen tala för gruppen som klarar alkoholriskerna. Men i denna grupp finns uppenbarligen en stor majoritet som inser att alla medmänniskor inte klarar frestelserna, och som - till skillnad mot Svensson - är villiga att ge visst avkall på sin frihet att köpa att köpa vin, sprit och öl utan restriktioner. Systembolagets inriktning numera är att minska riskerna för ungdomar, vilket Svensson dessvärre inte förmått registrera.

Den frihetsinskränkning som majoriteten får acceptera för att minska riskerna för minoriteten, ska mildras genom prefekt service, t ex ett stort utbud. Exempelvis erbjuder dag Systembolaget ca 11 000 produkter som är prissatta så att kvalitet och pris så långt möjligt korresponderar. En stor vinhandel i Paris, Milano eller Barcelona har kanske 600-800 olika viner, med priser som är mindre systematiskt korrelerade till kvalitet. Om Svenssons favoritmåltavla Systembolaget avskaffas är detta en utveckling vi sannolikt kan få också i vårt land. Det är det snävare utbudet som Svenssons argumentation i praktiken kan leda till.

Alkohollagen måste ändras!

Alkohollagen måste ändras

(Artikel publicerad den 14 juli 2013 i Svenska Dagbladet).

Riksdagen ska styra svensk alkoholpolitik – inte företag som City Gross och Winefinder. För att bibehålla en stram alkoholpolitik är det nödvändigt att ändra lagen. En ny lag bör vara på plats senast första halvåret 2014.

En just framlagd statlig utredning slår fast att alkohollagstiftningen blivit omodern på flera sätt, den nya gränsöverskridande e-handelstekniken har sannolikt skapat ett kryphål som kan göra alkohol till en vanlig handelsvara (SOU2013:50). Det är viktigt att täppa till kryphålet om vi vill att det ska vara riksdagen som ska bestämma alkoholpolitiken i landet och inte privata handlare som City Gross och Winefinder.

 

Den faktiskt förda alkoholpolitiken kan nu ändras från den strikta utformning som en bred riksdagsmajoritet sedan länge står bakom, och som cirka två tredjedelar av den vuxna befolkningen i undersökning efter undersökning säger sig vilja ha. Den innebär bland annat ensamrätt för statligt ägda Systembolaget att – utan vinstintresse – eller någon kommersiellt motiverad marknadsföring sälja sprit, vin och öl.

Land skall med lag byggas. Det är därför nödvändigt att ändra lagen för att bibehålla Sveriges strama alkoholpolitik såsom vi känner den. Om inte, överges den rådande politiska strama viljeinriktningen från riksdagsmajoritetens sida. Företag som maximerar vinst, försäljning och marknadsföring av alkohol skulle lyckas bryta upp riksdagsmajoritetens vilja, och ändra den strikta alkohollagens innebörd. Om Sveriges alkoholpolitik ska ändras så skall det ske genom majoritetsbeslut i riksdagen och inte genom agerandet av enskilda företag som City Gross och Winefinder.

I förlängningen är det mycket som står på spel. Det finns sedan några år en mycket kraftig tillväxt i antalet aktörer vid sidan av Systembolaget. Enligt en forskningsrapport från Handelns Utredningsinstitut HUI kan kommersiell näthandel komma att stå för närmare en tredjedel av all alkoholförsäljning till konsumenter inom tio år, om inte lagens tydliggörs och ensamrätten behålls.

De nu aktuella företagens agerande är naturligtvis i total konflikt med trenden i samhället att betona företags sociala ansvar, så kallar corporative social responsibility (CSR). För de aktuella företagen gäller närmast motsatsen till ansvarstagande.

Systembolagets ensamrätt kan naturligtvis knappast rädda missbrukarna på bänken i centrum. Det är inte heller det moderna Systembolagets inriktning. I stället är Systembolaget fokuserat på att minska tillgängligheten och riskerna för ungdomar genom ålderskontroller, en modernt utformad saklig upplysning, attraktiva alkoholfria alternativ, och stöd för tonårsföräldrar i deras dilemma inför sina tonåringars önskemål. I övrigt ser jag uppgiften som att ge perfekt service till nyktra vuxna och att främja en god måltidskultur.

För mig som politiker och lagstiftare är syftet naturligtvis inte moralisk stigmatisering av de företag som nu börjat exploatera den nya e-handelstekniken. Det viktiga nu är att den omoderna lagen snabbt ändras under hösten och vintern. Vi bör ha en moderniserad lag på plats senast första halvåret 2014.

Det är vikigt att regeringen så snart som möjligt klargör att den har en sådan tydlig viljeinriktning eftersom det skulle avhålla andra handelsföretag från att följa City Gross och Winefinder i spåret. Kraven på regeringen att agera, och dessutom att agera snabbt, kommer att vara tydliga från många i riksdagsmajoriteten. Det kan regeringen utgå från.

CARL B HAMILTON (FP)

riksdagsledamot

Vaccinering mot (S)-Dambergs slarv med statistiken!

Mikael Damberg, socialdemokraternas gruppledare och därmed främste företrädare i riksdagen, gör några påståenden om Sverige i en DN-debattartikel onsdagen den 3 juli. Det finns anledning att varna och vaccinera mot Dambergs påståenden eftersom han är missvisande selektiv i sin beskrivning av utvecklingen ( http://www.dn.se/debatt/hog-tid-att-ifragasatta-regeringens-skonmalande/ ).

 

1. ”Det blir fler som ska försörjas av allt färre. Sysselsättningsgraden har minskat från 66,8 procent i januari 2007 till 65,6 procent i maj 2013.”

 

För det första har Sverige en mycket hög sysselsättningsgrad jämfört med andra EU-länder. Enligt Eurostat hade Sverige näst efter Holland den allra högsta sysselsättningsgraden inom EU det fjärde kvartalet 2012 (åldersgruppen 15-64 år). Sverige är också ett av få EU-länder som har haft ett ökat antal sysselsatta personer sedan krisen inleddes (bara Tyskland, Österrike och Belgien hade högre procentuell ökning i antalet sysselsatta).

 

För det andra känns januari 2007 som ett godtyckligt val av startdatum för att jämföra sysselsättningsgrad. Varför inte jämföra med hur det såg ut i september 2006? Gör man det blir skillnaderna mindre.

 

För det tredje beror minskningen i huvudsak på demografiska faktorer - vi har fått fler äldre i befolkningen.  Damberg utgår ifrån utvecklingen för gruppen mellan 15-74 år. Sysselsättningsgraden har legat still för dem mellan 15-64 år (om man jämför med januari 2007, men jämfört med september 2006 har sysselsättningsgraden ökat) och för dem över 65 har sysselsättningsgraden ökat betydligt (från ca 10 till 14 procent).  Sammantaget så har dock alltså sysselsättningsgraden för dem mellan 15 och 74 år minskat, eftersom vi fått fler över 65 i befolkningen. Det är dock mycket positivt att sysselsättningsgraden för de äldre har ökat så mycket som den faktiskt har gjort. Att fler äldre väljer att jobba längre beror sannolikt på bl.a. jobbskatteavdraget för pensionärer, d.v.s. regeringens politik.

 

Med tanke på den ekonomiska krisen och att vi har ett betydligt sämre konjunkturläge nu jämfört med vid maktskiftet 2006 så har sysselsättningsgraden sammantaget hållits uppe bra. Dessutom har befolkningen ökat väsentligt i storlek under de här åren (sysselsättningsgraden räknas ut som andelen sysselsatta av befolkningen) och antalet sysselsatta ökat med ca 230 000 personer (maj 2013 jämfört med september 2006, säsongsrensat).

 

2. "Den svenska arbetslösheten ligger på över åtta procent och är högre än i jämförbara länder."

 

Påståendet stämmer i huvudsak, även om det beror på vilka länder man jämför med. Vi har samma arbetslöshetsnivå som t.ex. Finland och Storbritannien, men högre än Tyskland, Holland och Danmark (första kvartalet 2013).

Sverige har dock en låg långtidsarbetslöshet jämfört med många andra EU-länder, något som Damberg inte nämner. 2012 var det 1,5 procent av den svenska arbetskraften som var långtidsarbetslös, medan EU-snittet låg på 4,6 procent. Sverige hade därmed den nästa lägsta andelen långtidsarbetslösa i hela EU (näst efter Österrike).

 

Sverige har också det allra högsta arbetskraftsdeltagandet bland alla EU-länder (4e kvartalet 2012). Fler som är ute på arbetsmarknaden kan göra det svårare att få ner arbetslösheten, men gör också att fler har möjlighet att komma i arbete.

 

Något som bidrar till att dra upp den svenska arbetslösheten är den höga ungdomsarbetslösheten. Ser man enbart till arbetslösheten för dem mellan 25 och 74 år, d.v.s. de exkluderar unga, är skillnaderna inte lika stora och Sverige ligger ungefär i nivå med länder som Holland och Danmark.

Den svenska ungdomsarbetslösheten, i sin tur, drivs delvis upp av att vi har en hög andel heltidsstudenter som söker jobb. Arbetslöshetstalen för heltidsstudenter ligger i Sverige långt över nivåerna i många andra länder, medan skillnaderna i arbetslöshet inte är alls lika stora om man jämför ungdomsarbetslösheten hos icke-studenter. De flesta av de svenska studenterna söker dock deltids- eller extrajobb och de studerande är ofta arbetslösa väldigt korta perioder. 45 procent av de arbetslösa studenterna är det i en månad eller mindre. Länder med omfattande lärlingsprogram, såsom Österrike och Tyskland, har betydligt lägre ungdomsarbetslöshet. En förklaring till det är att lärlingar som får någon form av ekonomisk ersättning alltid räknas som sysselsatta, även om de letar jobb. I Tyskland utgjorde lärlingarna år 2011 över 30 procent av alla i åldern 15 till 24 år som var sysselsatta. I Sverige räknas en person som går yrkesgymnasium men söker sommarjobb som arbetslös.

 

Man kan också notera att Damberg låter bli att ta upp att Sverige har haft den snabbaste ekonomiska tillväxten inom EU mellan 2007 och 2012 av jämförbara EU-länder, snabbare än t.ex. Tyskland och Österrike.  

 

Damberg (S) bluffar om ökade klyftor under alliansregeringen. Saknar stöd i data och analys.

Socialdemokraterna gruppledare i riksdagen Mikael Damberg påstår idag på DN-debatt att Sverige under alliansens tid vid makten har det blivit ”ökade ekonomiska klyftor”. Det är fel. Tvärtom. Det var under S-regeringen 1994-2006 som klyftorna ökade och därefter har inkomstspridningen varit närmast oförändrad. Vidare skriver Damberg: ”Sverige är det OECD-land där de ekonomiska klyftorna ökar mest.” Det är ännu mera fel eftersom klyftorna knappast ändrats, och då kan ju Sverige ännu mindre vara landet med störst ökning i OECD. (http://www.dn.se/debatt/hog-tid-att-ifragasatta-regeringens-skonmalande/ )

 

Men få konstateranden tycks störa socialdemokrater mera än det faktum att inkomstklyftorna i Sverige ökade kraftigt under Carlsson-Perssons regeringstid 1995-2006, och att klyftorna därefter varit närmast oförändrade under Alliansregeringen sedan 2006. Det har Erik Ullenhag och jag skrivit om tidigare på DEN-debatt: http://www.dn.se/debatt/klyftorna-i-sverige-har-inte-okat-under-dagens-regering/ , http://www.dn.se/debatt/inkomstskillnaderna-okar-snabbt-i-sverige/ , http://www.dn.se/debatt/socialdemokraterna-har-fel-om-inkomstklyftorna/ )

 

Sålunda ursäktar en av Socialdemokraternas ledande ideologer Anne-Marie Lindgren den verkliga utvecklingen med minskade kapitalinkomster under de senaste åren ”skyler över” underliggande inkomstförändringar och ökade klyftor. Men ursäkta, de som i debatten hållit högt tonläge med påståenden om ökade inkomstskillnader har inte sagt något om att de exkluderar kapitalinkomster i sin analys. Studerar man inkomstspridning är det också rimligt att ta med alla typer av inkomster, inklusive dem som medborgarna fått från kapital. (http://www.ostran.se/OPINION/Byxneddragning-om-inkomstklyftor ).

 

Dessutom, även om man ser till enbart andra inkomster än kapitalinkomster, har det inte skett några stora ökningar i inkomstskillnaderna de senaste åren, och detta samtidigt som vi har genomlevt en kraftig lågkonjunktur. Professor Anders Björklund från Finanspolitiska rådet och Stockholms universitet sade bl.a. vid en riksdagshearing den 21 maj att alliansregeringens politik har haft ”anmärkningsvärt gynnsamma fördelningseffekter”. Rådet har analyserat inkomstutvecklingen både inklusive och exklusive kapitalinkomster.

 

Lindgren ifrågasätter också att låg- och medelinkomsttagare har fått det bättre, med hänvisningar till försämringar i välfärden och behov av mer resurser. Men det är att avvika från ämnet, nämligen hur inkomstklyftorna förändrats. När vi diskuterar inkomstklyftor så är det kronor och ören i plånboken som är måttstocken. Vi håller inte heller med om bilden att välfärden generellt sett skulle ha försämrats under alliansen. Men vi instämmer i att tillgången till skatte­finansierade välfärdstjänster har ett starkt omfördelande inslag vilket är både bra och viktigt.

 

I rapporten Divided we stand, (2011) redogör OECD för hur inkomstspridningen ser ut i OECD-länderna när man även räknar in tillgången till skatte­finansierade välfärdstjänster, såsom förskola, grundläggande utbildning, högskola och sjukvård. Tar man hänsyn till hur dessa offentligfinansierade tjänster omfördelar resurser mellan olika grupper i samhället hade Sverige år 2007 de lägsta inkomstskillnaderna av alla OECD-länder. Det finns tyvärr ingen färskare statistik, men tillgången på dessa grundläggande välfärdstjänster i Sverige har inte förändrats under Alliansregeringen. 

 

Anne-Marie Lindgren undviker att syna sina partivänner som likt Mikael Damberg hävdar att inkomstklyftorna växer snabbare i Sverige än i något annat OECD-land (vilket t ex socialdemokraterna skriver i sitt motförslag till regeringens vårbudget). Som täckning för påståendet hänvisas till OECD:s mått ”relativ fattigdom”. Så görs också av Damberg idag på DN-debatt. Men det måttet mäter enbart inkomstskillnaden mellan dem med mittersta inkomsten (median) och dem med lägst inkomster i ett samhälle. Enligt det måttet kan alla bli rikare, men den relativa fattigdomen ändå öka. Dessutom mäter den över huvudtaget inte inkomstutvecklingen för den del av befolkningen som ligger över mitteninkomsten. Det säger sig självt att det inte går att mäta förändringar i samhällets inkomstklyftor om man börjar med att exkludera hälften av landets innevånare.

 

För att få en bättre bild över vad som faktiskt har hänt måste man undersöka hur de disponibla inkomsterna utvecklats, d.v.s. hur mycket olika grupper har kvar i plånboken efter skatt, och utvecklingen av den s.k. ginikoefficienten, som ger ett samlat mått på inkomstfördelningen.

 

Dessa är väl etablerade mått och de visar inte på några kraftigt ökade inkomstklyftor. En hypotes om ökade klyftor saknar stöd i statistik och fördelningsanalys. Socialdemokraterna luras med sanningen.