Damberg (S) bluffar om ökade klyftor under alliansregeringen. Saknar stöd i data och analys.

Socialdemokraterna gruppledare i riksdagen Mikael Damberg påstår idag på DN-debatt att Sverige under alliansens tid vid makten har det blivit ”ökade ekonomiska klyftor”. Det är fel. Tvärtom. Det var under S-regeringen 1994-2006 som klyftorna ökade och därefter har inkomstspridningen varit närmast oförändrad. Vidare skriver Damberg: ”Sverige är det OECD-land där de ekonomiska klyftorna ökar mest.” Det är ännu mera fel eftersom klyftorna knappast ändrats, och då kan ju Sverige ännu mindre vara landet med störst ökning i OECD. (http://www.dn.se/debatt/hog-tid-att-ifragasatta-regeringens-skonmalande/ )

 

Men få konstateranden tycks störa socialdemokrater mera än det faktum att inkomstklyftorna i Sverige ökade kraftigt under Carlsson-Perssons regeringstid 1995-2006, och att klyftorna därefter varit närmast oförändrade under Alliansregeringen sedan 2006. Det har Erik Ullenhag och jag skrivit om tidigare på DEN-debatt: http://www.dn.se/debatt/klyftorna-i-sverige-har-inte-okat-under-dagens-regering/ , http://www.dn.se/debatt/inkomstskillnaderna-okar-snabbt-i-sverige/ , http://www.dn.se/debatt/socialdemokraterna-har-fel-om-inkomstklyftorna/ )

 

Sålunda ursäktar en av Socialdemokraternas ledande ideologer Anne-Marie Lindgren den verkliga utvecklingen med minskade kapitalinkomster under de senaste åren ”skyler över” underliggande inkomstförändringar och ökade klyftor. Men ursäkta, de som i debatten hållit högt tonläge med påståenden om ökade inkomstskillnader har inte sagt något om att de exkluderar kapitalinkomster i sin analys. Studerar man inkomstspridning är det också rimligt att ta med alla typer av inkomster, inklusive dem som medborgarna fått från kapital. (http://www.ostran.se/OPINION/Byxneddragning-om-inkomstklyftor ).

 

Dessutom, även om man ser till enbart andra inkomster än kapitalinkomster, har det inte skett några stora ökningar i inkomstskillnaderna de senaste åren, och detta samtidigt som vi har genomlevt en kraftig lågkonjunktur. Professor Anders Björklund från Finanspolitiska rådet och Stockholms universitet sade bl.a. vid en riksdagshearing den 21 maj att alliansregeringens politik har haft ”anmärkningsvärt gynnsamma fördelningseffekter”. Rådet har analyserat inkomstutvecklingen både inklusive och exklusive kapitalinkomster.

 

Lindgren ifrågasätter också att låg- och medelinkomsttagare har fått det bättre, med hänvisningar till försämringar i välfärden och behov av mer resurser. Men det är att avvika från ämnet, nämligen hur inkomstklyftorna förändrats. När vi diskuterar inkomstklyftor så är det kronor och ören i plånboken som är måttstocken. Vi håller inte heller med om bilden att välfärden generellt sett skulle ha försämrats under alliansen. Men vi instämmer i att tillgången till skatte­finansierade välfärdstjänster har ett starkt omfördelande inslag vilket är både bra och viktigt.

 

I rapporten Divided we stand, (2011) redogör OECD för hur inkomstspridningen ser ut i OECD-länderna när man även räknar in tillgången till skatte­finansierade välfärdstjänster, såsom förskola, grundläggande utbildning, högskola och sjukvård. Tar man hänsyn till hur dessa offentligfinansierade tjänster omfördelar resurser mellan olika grupper i samhället hade Sverige år 2007 de lägsta inkomstskillnaderna av alla OECD-länder. Det finns tyvärr ingen färskare statistik, men tillgången på dessa grundläggande välfärdstjänster i Sverige har inte förändrats under Alliansregeringen. 

 

Anne-Marie Lindgren undviker att syna sina partivänner som likt Mikael Damberg hävdar att inkomstklyftorna växer snabbare i Sverige än i något annat OECD-land (vilket t ex socialdemokraterna skriver i sitt motförslag till regeringens vårbudget). Som täckning för påståendet hänvisas till OECD:s mått ”relativ fattigdom”. Så görs också av Damberg idag på DN-debatt. Men det måttet mäter enbart inkomstskillnaden mellan dem med mittersta inkomsten (median) och dem med lägst inkomster i ett samhälle. Enligt det måttet kan alla bli rikare, men den relativa fattigdomen ändå öka. Dessutom mäter den över huvudtaget inte inkomstutvecklingen för den del av befolkningen som ligger över mitteninkomsten. Det säger sig självt att det inte går att mäta förändringar i samhällets inkomstklyftor om man börjar med att exkludera hälften av landets innevånare.

 

För att få en bättre bild över vad som faktiskt har hänt måste man undersöka hur de disponibla inkomsterna utvecklats, d.v.s. hur mycket olika grupper har kvar i plånboken efter skatt, och utvecklingen av den s.k. ginikoefficienten, som ger ett samlat mått på inkomstfördelningen.

 

Dessa är väl etablerade mått och de visar inte på några kraftigt ökade inkomstklyftor. En hypotes om ökade klyftor saknar stöd i statistik och fördelningsanalys. Socialdemokraterna luras med sanningen.