Större skattebas och lägre skatt ger högre välfärd!

(Redigerad version av anförande i riksdagen den 19 november 2013).

Som vi hör från oppositionen är det är lätt att göra listor på reformer. Utmaningen ligger dock inte i att göra en lång lista utan hur den ska betalas.

Resurserna till social välfärd måste alltid skapas. I länder som missköter sina offentliga finanser och sin samhällsekonomi blir det de mest utsatta människorna som drabbas först och hårdast.

"Det ska löna sig att arbeta" har varit budskapet på Folkpartiets valaffischer i generationer. Det betyder i praktiken att skatterna på arbete har sänkts. Och det har Folkpartiet och Alliansen gjort sedan 2006.

Det alliansregeringen har gjort är att vi har sänkt skatten främst för låg- och medelinkomsttagare. För undersköterskan. Vaktmästaren. Servitrisen. Busschauffören.

Men när vi påpekar detta blir de rödgröna partierna förbittrade. Det finns inget som framkallar sådan ilska hos de rödgröna, som när vi sänker skatterna för de grupper som de rödgröna anser äga som sitt "folk".

Det är därför socialdemokraterna har så svårt att hantera dessa skattesänkningar.

Vi beslutade om första jobbskatteavdraget 2006. Socialdemokraterna var förbittrade.

Vi beslutade om andra jobbskatteavdraget 2007. Socialdemokraterna accepterade då det första, men var förbittrade på det andra.

Vi beslutade om tredje jobbskatteavdraget 2008. Socialdemokraterna accepterade då det första och det andra, men var förbittrade på det tredje.

Vi beslutade om fjärde jobbskatteavdraget 2009. Socialdemokraterna accepterade då det första, det andra och det tredje, men var förbittrade på det fjärde.

Vi beslutar om en månad här i riksdagen om det femte jobbskatteavdraget. Socialdemokraterna accepterar nu det första, det andra, det tredje och det fjärde, men är förbittrade på det femte.

Varje gång förut har socialdemokraterna sagt nej, nej och nej ända tills de har sagt ja.

Men den här gången är socialdemokraterna så ivriga att säga ja, efter att de har sagt nej, att de säger ja redan nu och samtidigt som de är förbittrade, och det redan innan de hunnit rösta nej.

***

De rödgröna säger; om man sänker skatter måste man skära i välfärden. Men vi har visat att det finns en annan väg.

Javisst, stat och kommun behöver ökade skatteintäkter för att kunna satsa på välfärd. Det finns två sätt att få det.

Det ena är att höja skatterna. Problemet är att det oftast minskar intresset för att arbeta, minskar intresset för att driva företag och ofta minskar avkastningen på investeringar.

Den andra vägen är att få fler företag och fler skattebetalare, alltså fler som jobbar och betalar skatt.

Sysselsättningen har ökat med 260 000 personer sedan 2006, och särskilt stark har ökningen varit senaste året. Det betyder mer än 200000 fler skattebetalare än 2006. Samtidigt har antalet förtidspensionärer minskat med 200 000 sedan 2006.

Det är arbetslinjen till välstånd som gör att vi kan satsa mer på välfärd och sänka skatten samtidigt.

Svensk välfärd behöver inte högre skatter - svensk välfärd behöver fler skattebetalare, fler arbetade timmar och bättre tillväxt!

Tack vare ökade välfärdssatsningar är Sverige idag ett bättre land att leva i än 2006 när Alliansregeringen tillträdde:

Sverige har fler läkare än 2006.

Sverige har fler sjuksköterskor.

Sverige har fler vårdcentraler .

Sverige har fler apotek; drygt 600 stycken.

Sverige har kortare vårdköer.

Resurserna till vården har ökat sedan 2006.

Resurserna till äldreomsorgen har ökat.

Resurserna till personer med funktionsnedsättning har ökat.

Tillgängligheten till primärvården har förbättrats.

Tillgängligheten till specialiserad vård har förbättrats.

Kvaliteten på sjukvården har förbättrats i Sverige sedan 2006.

20 000 fler arbetar i den offentliga välfärden.

Resurserna till välfärden har ökat med 70 mdr kr.

Resurserna till välfärden har ökat som andel av Sveriges bruttonationalprodukt (BNP).

Bostadsbidraget för barnfamiljer är högre än 2006.

Andelen biståndsmottagare i befolkningen har minskat

Flerbarnstillägget är högre.

Barnfattigdomen har minskat sedan 1990-talet

Bostadstillägget för pensionärer är högre.

Högkostnadsskyddet för tandvård är högre.

Grundavdraget för pensionärer är högre.

Grundnivån i föräldrapenningen är högre än 2006.

Sverige har högre lärartäthet av utbildade lärare än 2006.

Sverige har högre personaltäthet vad gäller skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer.

Sverige har 40 000 fler studenter vid våra universitet.

Sverige har fler barn i förskolan, utan att barngruppernas genomsnittliga storlek har ökat och med samma förskollärartäthet som tidigare.

Resurserna till förskolan har ökat sedan 2006.

Resurserna till gymnasieskolan har ökat.

Resurserna till högskolan har ökat sedan 2006.

Studenternas studiemedel har aldrig haft bättre köpkraft.

Sverige har fler kvinnor som är ordförande i statliga företag än 2006.

Sverige har fler kvinnor som är chefer.

Sverige har fler kvinnliga professorer.

Sverige har högre sysselsättning bland invandrare .

Sverige har bättre diskrimineringsskydd än 2006.

Tryggheten i Sverige har ökat med fler poliser än 2006.

Hushållens disponibla inkomster har ökat.

Kvaliteten på högre utbildning är bland den bästa i världen. När det gäller satsning på forskning är vi bland de bästa i världen. På innovation är vi bland de bästa i världen.

Vårt land har bland de mest ambitiösa klimatmålen i världen. Koldioxidutsläppen har minskat sedan 2006. Sverige har den mest koldioxideffektiva ekonomin inom hela EU.

Utbyggnadsplanerna för ny järnväg i Sverige har inte varit så omfattande sedan 1800-talet.

Sammanfattningsvis: Välfärden har byggts ut till historiska nivåer, sysselsättningen har ökat och - märk väl! - skatterna har sänkts.

Och allt detta i en tid av den djupaste ekonomiska krisen i Europa på 80 år.

Vår politik visar att skattesänkningar inte behöver stå emot välfärdssatsningar - vi har gjort båda delarna. Både sänkt skatter och ökat välfärdssatsningarna.

Detta hade aldrig varit möjligt med oppositionens ekonomiska politik.

Att fler i Sverige har mer pengar kvar i plånboken samtidigt som satsningarna på välfärden ökar. Det är vi i Alliansen stolta över.

Det betyder mer frihet till individen och mer socialt ansvarstagande.

Betyder detta att vi är nöjda. Alls icke! Vi är inte nöjda. Vi vill gå vidare och med reformer under kommande mandatperiod.

Det för mig över till framtiden, och nästa mandatperiod.

***

Nu har vi november. Hösten före ett riksdagsval fyller regeringens budget och oppositionspartiernas motförslag naturligtvis en särskilt viktig demokratisk funktion.

Varje parti redovisar sina inkomster och utgifter inte bara för nästföljande år, utan för huvuddelen av kommande valperiod.

Ett av syftena med denna praxis är att hindra regering och opposition från att ställa ut förföriska löften som saknar långsiktig finansiering. De fleråriga budgetförslagen skärper kravet på ekonomisk realism i partiernas politik och är därmed viktiga för demokratin:

Väljare, media, organisationer och andra ges goda demokratiska möjligheter att jämföra partiernas politik över större delen av den kommande mandatperioden och kan skärskåda hur utgifter och finansiering går ihop, eller inte går ihop.

Det gäller dock inte socialdemokraterna denna höst och inför valet 2014. Det partiet vill slinka undan kontroll och skärskådan inför valet.

Socialdemokraternas skarpa budgetförslag avser enbart 2014. För åren därefter finner man massor av löften, men inget sammanhållet budgetförslag. Socialdemokraternas beteende med hemliga eller obefintliga budgetar framöver är inte olagligt, men försvårar för demokratin och inbjuder till ekonomiskt lättsinne.

Med sitt enbart ettåriga budgetförslag bryter socialdemokraterna på ett unikt sätt gällande praxis om att lägga fram en flerårsbudget för större delen av valperioden. Det har hittills inte uppmärksammats. Därför vill jag vara något utförlig på denna punkt.

Riksdagens utredningstjänst har på Folkpartiets uppdrag gått igenom budgetmotionerna för de partier som varit i opposition från 2001 och fram till idag.

Genomgången visar att under denna tid har inget oppositionsparti inför ett riksdagsval presenterat en budgetmotion med ett så kortsiktigt dolt perspektiv som socialdemokraterna nu gör inför valet 2014. Man vill uppenbarligen undandra sig demokratins krav på öppenhet.

Samtliga oppositionspartier har sålunda tidigare valår lagt budgetförslag som minst täckt de kommande tre åren under valperioden, så även socialdemokraterna förra gången, hösten 2009 inför valet 2010.

Socialdemokraterna säger sig år 2014 vilja ta "ett första steg" med en blygsam summa som startfinansiering. "Satsningarna" ska sedan byggas ut, men partiet berättar inte vad det ska kosta 2015 och fortsättningsvis, hur snabbt "satsningen" ska fullföljas, eller vem som ska betala.

Låt mig ge några exempel.

Socialdemokraterna vill ha skolplikt till 18 år - men avsätter blott 10 miljoner kronor 2014.

De vill införa treterminerssystem på högskolan - men avsätter blygsamma 30 miljoner kronor 2014.

Klyftan i beskattning mellan löntagare och pensionärer ska försvinna, men år 2014 tas bara ett litet steg.

Partiet vill införa en 90-dagarsgaranti för unga arbetslösa - men tar bara "ett första steg" 2014, till en kostnad av drygt 5 miljarder kr. Vad resterande steg innebär för miljardkostnader, och om de ska finansieras under mandatperioden, döljer man.

Socialdemokraterna vill lägga 110 miljoner kr år 2014 på fler utbildningsplatser till förskolelärarutbildningen "som ett första steg". Men vad som sedan händer under valperioden redovisas inte.

Socialdemokraterna avsätter 10 miljoner kr 2014 för att introducera "yrkescollege" i nya branscher. Om dessa ska sjösättas i praktiken krävs ett kanske 100 gånger så stort resurstillskott.

50 miljoner kr avsätts 2014 till en försöksverksamhet med "Nyföretagargaranti", men det är oklart hur detta ska fungera under den fortsatta valperioden.

Kostnaderna för sjukförsäkring och a-kassa stiger med Socialdemokraternas politik efter 2014, dels på grund av höjda ersättningsnivåer, dels till följd av slopade tidsgränser i sjukförsäkringen.

Hur Socialdemokraterna kommer att formulera kraven på mottagarna av sjukersättning och a-kassa, samt de statliga myndigheterna som administrerar dessa, kan bli en av valrörelsens heta potatisar.

Eller saknar S politik för hur kostnaden för sjukersättningarna ska hanteras efter 2014? Ja, kanske har de ingen aning, men idag drar sjukförsäkringskostnaderna iväg och måste hejdas av varje framtida regering. Men det döljer socialdemokraterna i sitt budgetalternativ.

Listan med ofullständigt redovisade "satsningar" är lång och bristen på redovisad finansiering ännu längre.

Min slutsats är att om olyckan är framme, och Socialdemokraterna i regeringsställning skulle hålla vad de lovar, så skulle skatterna efter ett regeringsskifte trappas upp dramatiskt från 1 januari 2015, dvs. om drygt ett år. Miljöpartiet och Vänstern, som själva har gott om skattehöjningsförslag, skulle applådera en sådan upptrappning av skatterna.

Varför redovisar inte Socialdemokraterna ett budgetalternativ för större delen av valperioden? Vad vill de dölja? Stramare regler för sjuka och arbetslösa när ersättningarna höjs?

Vet Socialdemokraterna inte svaren, eller mörkar de svaren? Jag vet inte vilket som är värst, men demokratin fungerar inte om S gör som andra partier och regeringen, dvs. redovisar flerårsbudgetar.

Socialdemokrater! Demokratins krav på öppenhet och redovisning av valperiodens budgetar gäller även er!

Konflikten om budgetreglerna: Ett farligt prejudikat. Lärdomarna från 1990-talskrisen glöms bort.

Ingress: Idag sammanträdde riksdagens finansutskott och oppositionen lade fram ett förslag att inte höja skiktgränsen i inkomstskatten, dvs. att riva upp gårdagens budgetbeslut i riksdagen. En beredningsprocess startar. Den kommer att gå i mål någon gång de två första veckorna i december. Närmast ordnas nu snabbt en offentlig utfrågning (hearing) i finansutskottets regi med experter på frågan. Den går dessutom för yttrande till skatteutskottet och Skatteverket.

Kommentar:
Det långsiktigt allvarliga med oppositionens krav att bryta eller radikalt omtolka riksdagsordningen (RO 5:12) och tillåta flera beslut om budgeten - som att backa gårdagens budgetbeslut - är att alla framtida minoritetsregeringar - som är det normala i Sverige - kan få det betydligt svårare att styra Sveriges ekonomi.

Skulle en omtolkning av riksdagsordningen göras, ska den under alla förhållanden ske i samförstånd över blockgränsen, enligt svensk konsensuspraxis i författningsfrågor. Det förslag till beslut som oppositionen nu lagt bryter mot denna hundraåriga praxis.

Oppositionens argument att regeringen ska säkra majoritet innan man lägger förslag innebär en glidning tillbaka till den ordning som Sverige hade under 70- och 80-talen, och som man i efterbörden av 90-talskrisen inte ville ha kvar. Nu vill oppositionen uppenbarligen vrida klockan tillbaka till den tiden mycket problematiska ordning.

Möjligheten att stycka upp budgeten i sina beståndsdelar ökar, och det blir svårare för framtida regeringar att hålla ett helhetsgrepp över intäkter och utgifter. Sverige blir därmed ett ekonomiskt mer instabilt land. Sannolikheten ökar för alltför stora budgetunderskott i skarpa krislägen, som ju kommer att inträffa då och då.

Nuvarande strikta budgetbestämmelser är den fattiges och arbetslöses bästa vän, eftersom de skyddar mot stigande räntor i skarpa krislägen och förbättrar ekonomins stabilitet. Redan är 90-talskrisen glömd och deras främsta offer: de som blev arbetslösa, de som fick kraftigt höjda räntor och skulder, de som fick sämre ersättningar och pensioner än de annars skulle fått.

Ingen ska inbilla mig att det är omsorg om två tusendelar av skatteintäkterna som driver S, SD, MP och V att riva upp 1990-talets samförstånd om strikta budgetregler i riksdagsordningen. Icke desto mindre bli ca en miljon i medelklassen snuvade på en skattesänkning. Tidigare lovade Socialdemokraterna att ingen med inkomster under 60 000 kr/mån behövde frukta inkomstskatteändringar från S. Den gränsen är nu sänkt till 36 000 kr/mån. Var sätts gränsen nästa gång, efter en eventuell valseger, och under intryck av samarbete med V och MP?

Här bifogas en artikel om frågan som jag publicerat i DN den 15/10 2013: http://www.dn.se/debatt/s-braket-om-budgetregler-kan-bli-konstitutionell-kris/

Socialdemokraterna bryter praxis och mörkar sin ekonomiska politik nästa mandatperiod.

(Debattartikel publicerad idag i Dagens Industri den 18 november 2013).

Hösten före ett riksdagsval fyller oppositionspartiernas budgetförslag en särskilt viktig demokratisk funktion. Varje parti redovisar då sina inkomster och utgifter inte bara för nästföljande år utan för huvuddelen av kommande valperiod.

En av funktionerna med denna praxis är att hindra partier från att ställa ut förföriska löften som saknar finansiering. De fleråriga budgetförslagen skärper kravet på ekonomisk realism i partiernas politik och är viktiga för demokratin: Väljare, media, organisationer och andra ges möjlighet att jämföra partiernas politik över större delen av den kommande mandatperioden och skärskåda hur utgifter och finansiering går ihop.

Det gäller dock inte socialdemokraterna. Med höstens budgetförslag bryter socialdemokraterna på ett unikt sätt denna praxis, vilket inte uppmärksammats. Deras skarpa budgetförslag avser enbart 2014. För åren därefter finner man många löften, men inget sammanhållet budgetförslag. Socialdemokraternas beteende med hemliga budgetar är inte olagligt, men försvårar för demokratin och inbjuder till ekonomiskt lättsinne.

Riksdagens utredningstjänst har på Folkpartiets uppdrag gått igenom budgetmotionerna för de partier som varit i opposition från 2001 och fram till idag, dvs. budgetförslagen från hösten 2001 till nu. Genomgången visar att under denna tid har inget annat oppositionsparti inför ett riksdagsval presenterat en budgetmotion med ett så kortsiktigt och dolt perspektiv som socialdemokraterna gör hösten 2013. Samtliga oppositionspartier har lagt budgetförslag som minst täcker de kommande tre åren under valperioden, så även socialdemokraterna hösten 2009.

Budgetmotion är full av förslag där Socialdemokraterna år 2014 vill ta "ett första steg" med en blygsam summa som startfinansiering. "Satsningarna" ska sedan byggas ut, men partiet berättar inte vad det ska kosta 2015 och fortsättningsvis, hur snabbt "satsningen" ska fullföljas, eller vem som ska betala.

Låt mig ge några exempel. Socialdemokraterna vill ha skolplikt till 18 år - men avsätter blott 10 miljoner kronor 2014. De vill införa treterminerssystem på högskolan - men avsätter blygsamma 30 miljoner kronor 2014. Klyftan i beskattning mellan lönetagare och pensionärer ska försvinna, men år 2014 tas bara ett litet steg. Partiet vill införa en 90-dagarsgaranti för unga arbetslösa - men tar bara "ett första steg" 2014, till en kostnad av drygt 5 miljarder kr. Vad resterande steg innebär för miljardkostnader, och om de ska finansieras under mandatperioden döljer man.

Socialdemokraterna vill även lägga 110 miljoner kr år 2014 på fler utbildningsplatser till förskolelärarutbildningen "som ett första steg för att minska barngrupperna och höja kvaliteten i förskolan". Men vad som sedan händer under valperioden redovisas inte. Partiet avsätter 10 miljoner kr 2014 för att introducera "yrkescollege" i nya branscher. Om de ska sjösättas i praktiken krävs ett kanske 100 gånger större resurstillskott. 50 miljoner kr avsätts 2014 till en försöksverksamhet med "Nyföretagargaranti", men det är oklart hur detta ska fungera under den fortsatta valperioden.

Dessutom kommer kostnaderna för sjukförsäkring och a-kassa med Socialdemokraternas politik att stiga efter 2014, dels på grund av höjda ersättningsnivåer, dels för att fler kommer i bidragsberoende när nivåerna är högre än alternativa inkomster, dels till följd av en slopad tidsgräns i sjukförsäkringen. Hur Socialdemokraterna kommer att formulera skärpta krav på mottagarna och statliga myndigheter blir en av valrörelsens heta potatisar. Eller saknar S politik för hur kostnaden för sjukersättningarna ska utvecklas efter 2014? Idag far sjukkostnaderna iväg och måste hejdas av varje framtida regering.

Listan med ofullständigt redovisade "satsningar" är lång och bristen på redovisad finansiering av den socialdemokratiska politiken uppenbar. Min slutsats är att om Socialdemokraterna vill hålla vad de lovar kommer skatterna efter ett regeringsskifte att eskalera dramatiskt från 2015. Miljöpartiet och Vänstern, som själva har gott om skattehöjningsförslag, skulle understödja en sådan eskalering av skatterna.

Carl B Hamilton, riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson (FP)

Nej, FP backar inte om euron.

SVT nyheter har ikväll inför FP:s landsmöte, som börjar på torsdag 14/11, kört ett inslag om FP, Sverige och euron. Bland annat säger jag i intervjun att ”Carl B Hamilton är klok”. Men efter det inlägget kan några börja tvivla eftersom Rapportredaktionens upplägg var att påstå att FP backar om euron.

 

Så är det naturligtvis inte. Däremot tar vi i FP in verkligheten: med skuldkrisens Europa och behovet av bankunion, som man just nu förhandlar om. Vi vill att Sverige engagerat, kompetent och kreativt i avvaktan på sitt eurointräde ska delta i förhandlingarna om det ekonomiska samarbetet, inklusive det om euron och bankunion, samt tillämpningen av de nya, redan införda, reglerna för budgetkontroll i medlemsländerna.

 

I förslaget till partiprogram skriver partistyrelsen sålunda:

 

”Den europeiska valutan, euron, är både ett politiskt och ett ekonomiskt projekt. Genom en gemensam valuta fördjupas den integration som ytterst syftar till att omöjliggöra konflikter mellan Europas länder. Den skapar också förutsättningar för ökad rörlighet [för personer] och fördjupning av den inre marknaden. Det ligger i Sveriges intresse att den ekonomiska och monetära unionen stabiliseras genom gemensamma regelverk och fördjupat ekonomiskt samarbete. När detta är uppfyllt och de nya regelverken efterlevs ska Sverige införa euron som valuta.”

 

Det är inte att backa!

Tre år, tre miljarder kronor

Anf. 106 CARL B HAMILTON (FP) den 23 oktober:

Tre år, tre miljarder - det behövdes bara tre år och tre miljarder för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att överge Mona Sahlins löfte att inte ta i Sverigedemokraterna ens med tång. I stället har Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ingått en pakt under bordet med Sverigedemokraterna. De fyra partierna är överens om att stoppa sänkt statlig skatt, höjd brytpunkt i skatteskalan, och vill riva upp regeringens förslag i budgeten, som skulle ge mer i plånboken för fler som jobbar mer.

Effekten av oppositionens förslag skulle bli att ekonomin stramas åt, att fler människor blir arbetslösa [ca 4000 årsarbetskrafter]. Och - märk väl - inga nya offentliga utgifter för finansiering av till exempel vård, skola och omsorg skulle bli resultatet. Besparingen leder nämligen inte till satsning på något annat. Tvärtom blir det högre arbetslöshet och mindre pengar i plånboken för en miljon svenskar. Ja, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är så sugna på högre skatter att de väljer att bryta sina tidigare löften om att inte agera ihop med Sverigedemokraterna, ett parti som bygger sin existens på främlingsfientlighet och har sin grund i nazismen.

Som ersättning för hjälpen att bryta den politiska isoleringen behövde Sverigedemokraterna inte betala något högre pris - 3 miljarder kronor - som dock finansieras av en miljon skattebetalare, varav säkert bara en liten minoritet sympatiserar med det främlingsfientliga och bakåtsträvande partiet.

Fru talman! Varför är den här striden om budgetreglerna så allvarlig? Jo, därför att den inte bara gäller denna budget utan att den även gäller framtidens budgetar och att Sverige ska vara ett ekonomiskt väl styrbart land. Dess värre tycks nu de dyrköpta erfarenheterna från 70- och 80-talens ekonomiska instabilitet falla i glömska.

Som ett resultat av 90-talskrisen beslöt riksdagen i bred enighet över blockgränsen att reformera budgetprocessen, så att den ekonomiska politiken skulle utformas mer sammanhållet. En viktig del var att riksdagen skulle fatta ett samlat budgetbeslut, så att budgetsaldot blev ett medvetet resultat av ett riksdagsbeslut och inte som tidigare var fallet att man summerade hundratals, och på slutet tusentals, enskilda beslut. Sedan blev saldot vad det blev. Reformen skulle se till att man hade pengar från början och att man visste hur mycket man skulle göra av med.

Reformen har också inneburit en stärkt makt för varje regering i budgetfrågorna i Sverige. Likaså har ställningen för riksdagens finansutskott stärkts. Därmed har Sverige sedan mitten av 1990-talet kunnat styras ekonomiskt effektivt även av minoritetsregeringar.

Man kan notera att denna konsekvens inte är någon nyhet. Tvärtom välkomnades den i en riksdagsutvärdering av reformen några år efter att den hade genomförts.

Det uppifrån-och-ned-perspektiv som infördes innebär att det i ett första steg i budgetprocessen beslutas om utgiftsramar för 27 utgiftsområden och görs en beräkning av de totala inkomsterna och utgifterna. Därmed framkommer statens budgetsaldo.

Därefter, i ett andra steg, fördelar riksdagen statens utgifter genom ett beslut per utgiftsområde som inte får överskrida den totala ram som har fastställts i steg ett.

Detta reformarbete på 90-talet hade två centrum, ett i Finansdepartementet och ett i riksdagen. I Finansdepartementet låg fokus naturligt nog på att stoppa den tendens som fanns till högre utgifter över tiden. Det skulle uppnås genom begränsningar som medvetet styrde regeringens budgetarbete och budgetmakt i riktning mot lägre utgifter och, om det behövdes, högre skatter.

Märk väl att här i riksdagen var reformarbetet däremot mer inriktat på en effektiv och väl sammanhållen parlamentarisk beslutsprocess och inte på en styrning av politikens innehåll i en viss riktning. Man skulle göra Sverige bättre och mer ekonomiskt styrbart under olika parlamentariska förhållanden och under olika parlamentariska förutsättningar. Det är ett annat syfte.

Vi närmar oss här pudelns kärna i den pågående konflikten. Oppositionen lutar sig mot en avgränsad del av 90-talets budgetreform som enbart tar fasta på uppgiften, som naturligtvis är central för Finansdepartementet, nämligen att hindra en försvagning av budgeten.

Men budgetreformen vad gäller riksdagen hade en vidare syftning, nämligen att säkra varje regerings möjlighet att styra den ekonomiska politiken långsiktigt och ansvarsfullt genom en sammanhållen budgetbehandling. Det innebär enligt bestämmelserna och förarbetena i riksdagsordningen - den lag som styr närmast grundlag hur vi arbetar här i riksdagen - att det är lika felaktigt att plocka isär en budgets utgiftssida, med ökade utgifter som följd, som att plocka isär en budgets intäktssida, vilket är det som oppositionen nu vill göra.

Den tidigare domaren i Högsta domstolen och professorn i konstitutionell rätt Fredrik Sterzel skriver i sin nya bok Finansmakten i författningen att utgifterna är oupplösligt förbundna med inkomstberäkningen.

Fredrik Sterzel är kristallklar i sin dom att det inte är tillåtet att göra det som oppositionen nu kräver. Oppositionen vill nämligen, efter det att det första budgetbeslutet har fattats, bryta upp detta beslut, ta bort skattesänkningen och sedan fatta ett nytt budgetbeslut. Det blir alltså flera budgetbeslut i stället för det i riksdagsordningen föreskrivna, nämligen ett enda beslut. Därmed bryter oppositionens förslag mot den tydliga ordalydelsen i riksdagsordningen.

Fru talman! Den nuvarande ordningen har fungerat väl i mer än 15 år. Den bygger på en konsensuskultur som vi och generationer före oss har vårdat i författningsfrågor i Sveriges riksdag.

Oppositionspartierna vill nu göra två saker, dels bryta upp den konsensuskultur som vi har fått i arv från tidigare generationer av parlamentariker, dels bryta med 15 års praxis med de nya budgetreglerna. Det är ett oerhört stort ansvar som ni tar på er.

Det för mig mest obegripliga i sammanhanget är dock Socialdemokraternas kortsynta beteende. De hoppas rimligen att inom ett år leda en rödgrön minoritetsregering. Men varför är Socialdemokraterna då så ivriga att riva ned den nuvarande fungerande budgetordningen, dessutom tillsammans med Sverigedemokraterna, och därmed undergräva en sådan regerings möjlighet att ekonomiskt styra landet? Om olyckan skulle vara framme och den regeringen skulle etablera sig är det en uppenbar risk att den får administrera en sönderfallande ekonomi, för att referera Olof Palme. Att åstadkomma denna problematiska politiska situation efter ett samstämt agerande som legitimerar och ger Sverigedemokraterna bestämmanderätt i den ekonomiska politiken är svårbegripligt, för att inte säga obegripligt, för mig.

Fru talman! En stramare budget är inte alltid önskvärt eller det bästa. Antag att en minoritetsregering, som en del av sin politik mot arbetslöshet, vill driva en expansiv keynesiansk finanspolitik under utgiftstaket. Där antar vi att de har ordnat så att det finns plats för expansiva utgifter. Men då ska inte en opposition som är i majoritet i riksdagen kunna riva upp denna budget med motiveringen att majoriteten vill stärka budgeten. Därmed skapar den större arbetslöshet. Skulle regelverket i riksdagen ges denna innebörd, skulle vi i vår konstitution, i vår författning, bygga in en bias mot en expansiv finanspolitik som behövs bland annat i lågkonjunkturer.

Det som oppositionen nu vill är för det första att ur helheten bryta ut förslaget om höjd brytpunkt i inkomstskatteskalan och för det andra göra detta efter det att ramen för de totala utgifterna och intäkterna har fastställts i det första steget i det så kallade rambeslutet. Det innebär att principen om att budgeten ska antas i ett enda beslut körs över av en majoritet i riksdagen. En majoritet i riksdagen är beredd att med öppna ögon köra över en del av riksdagsordningen. Där finns en mycket tydlig bestämmelse om ett enda budgetbeslut som ska värna helheten.

Fru talman! Min reflexion är generande enkel. Oppositionen har inte läst och ännu mindre förstått riksdagsordningens bestämmelser och förarbeten. Man har i stället helt och hållet utgått från 90-talets mer avgränsade finansdepartementala perspektiv som säkert har dominerat till exempel Magdalena Anderssons världsbild från Finansdepartementet. Men i riksdagen vet vi mer än så. Där har riksdagsordningen en något annan syftning.

Fru talman! Det tog tre år. 3 miljarder visade sig vara det exakta priset för Socialdemokraternas heder, Miljöpartiets integritet och Vänsterns högtidstal mot främlingsfientlighet.

(Applåder)