Tre år, tre miljarder kronor

Anf. 106 CARL B HAMILTON (FP) den 23 oktober:

Tre år, tre miljarder - det behövdes bara tre år och tre miljarder för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att överge Mona Sahlins löfte att inte ta i Sverigedemokraterna ens med tång. I stället har Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ingått en pakt under bordet med Sverigedemokraterna. De fyra partierna är överens om att stoppa sänkt statlig skatt, höjd brytpunkt i skatteskalan, och vill riva upp regeringens förslag i budgeten, som skulle ge mer i plånboken för fler som jobbar mer.

Effekten av oppositionens förslag skulle bli att ekonomin stramas åt, att fler människor blir arbetslösa [ca 4000 årsarbetskrafter]. Och - märk väl - inga nya offentliga utgifter för finansiering av till exempel vård, skola och omsorg skulle bli resultatet. Besparingen leder nämligen inte till satsning på något annat. Tvärtom blir det högre arbetslöshet och mindre pengar i plånboken för en miljon svenskar. Ja, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är så sugna på högre skatter att de väljer att bryta sina tidigare löften om att inte agera ihop med Sverigedemokraterna, ett parti som bygger sin existens på främlingsfientlighet och har sin grund i nazismen.

Som ersättning för hjälpen att bryta den politiska isoleringen behövde Sverigedemokraterna inte betala något högre pris - 3 miljarder kronor - som dock finansieras av en miljon skattebetalare, varav säkert bara en liten minoritet sympatiserar med det främlingsfientliga och bakåtsträvande partiet.

Fru talman! Varför är den här striden om budgetreglerna så allvarlig? Jo, därför att den inte bara gäller denna budget utan att den även gäller framtidens budgetar och att Sverige ska vara ett ekonomiskt väl styrbart land. Dess värre tycks nu de dyrköpta erfarenheterna från 70- och 80-talens ekonomiska instabilitet falla i glömska.

Som ett resultat av 90-talskrisen beslöt riksdagen i bred enighet över blockgränsen att reformera budgetprocessen, så att den ekonomiska politiken skulle utformas mer sammanhållet. En viktig del var att riksdagen skulle fatta ett samlat budgetbeslut, så att budgetsaldot blev ett medvetet resultat av ett riksdagsbeslut och inte som tidigare var fallet att man summerade hundratals, och på slutet tusentals, enskilda beslut. Sedan blev saldot vad det blev. Reformen skulle se till att man hade pengar från början och att man visste hur mycket man skulle göra av med.

Reformen har också inneburit en stärkt makt för varje regering i budgetfrågorna i Sverige. Likaså har ställningen för riksdagens finansutskott stärkts. Därmed har Sverige sedan mitten av 1990-talet kunnat styras ekonomiskt effektivt även av minoritetsregeringar.

Man kan notera att denna konsekvens inte är någon nyhet. Tvärtom välkomnades den i en riksdagsutvärdering av reformen några år efter att den hade genomförts.

Det uppifrån-och-ned-perspektiv som infördes innebär att det i ett första steg i budgetprocessen beslutas om utgiftsramar för 27 utgiftsområden och görs en beräkning av de totala inkomsterna och utgifterna. Därmed framkommer statens budgetsaldo.

Därefter, i ett andra steg, fördelar riksdagen statens utgifter genom ett beslut per utgiftsområde som inte får överskrida den totala ram som har fastställts i steg ett.

Detta reformarbete på 90-talet hade två centrum, ett i Finansdepartementet och ett i riksdagen. I Finansdepartementet låg fokus naturligt nog på att stoppa den tendens som fanns till högre utgifter över tiden. Det skulle uppnås genom begränsningar som medvetet styrde regeringens budgetarbete och budgetmakt i riktning mot lägre utgifter och, om det behövdes, högre skatter.

Märk väl att här i riksdagen var reformarbetet däremot mer inriktat på en effektiv och väl sammanhållen parlamentarisk beslutsprocess och inte på en styrning av politikens innehåll i en viss riktning. Man skulle göra Sverige bättre och mer ekonomiskt styrbart under olika parlamentariska förhållanden och under olika parlamentariska förutsättningar. Det är ett annat syfte.

Vi närmar oss här pudelns kärna i den pågående konflikten. Oppositionen lutar sig mot en avgränsad del av 90-talets budgetreform som enbart tar fasta på uppgiften, som naturligtvis är central för Finansdepartementet, nämligen att hindra en försvagning av budgeten.

Men budgetreformen vad gäller riksdagen hade en vidare syftning, nämligen att säkra varje regerings möjlighet att styra den ekonomiska politiken långsiktigt och ansvarsfullt genom en sammanhållen budgetbehandling. Det innebär enligt bestämmelserna och förarbetena i riksdagsordningen - den lag som styr närmast grundlag hur vi arbetar här i riksdagen - att det är lika felaktigt att plocka isär en budgets utgiftssida, med ökade utgifter som följd, som att plocka isär en budgets intäktssida, vilket är det som oppositionen nu vill göra.

Den tidigare domaren i Högsta domstolen och professorn i konstitutionell rätt Fredrik Sterzel skriver i sin nya bok Finansmakten i författningen att utgifterna är oupplösligt förbundna med inkomstberäkningen.

Fredrik Sterzel är kristallklar i sin dom att det inte är tillåtet att göra det som oppositionen nu kräver. Oppositionen vill nämligen, efter det att det första budgetbeslutet har fattats, bryta upp detta beslut, ta bort skattesänkningen och sedan fatta ett nytt budgetbeslut. Det blir alltså flera budgetbeslut i stället för det i riksdagsordningen föreskrivna, nämligen ett enda beslut. Därmed bryter oppositionens förslag mot den tydliga ordalydelsen i riksdagsordningen.

Fru talman! Den nuvarande ordningen har fungerat väl i mer än 15 år. Den bygger på en konsensuskultur som vi och generationer före oss har vårdat i författningsfrågor i Sveriges riksdag.

Oppositionspartierna vill nu göra två saker, dels bryta upp den konsensuskultur som vi har fått i arv från tidigare generationer av parlamentariker, dels bryta med 15 års praxis med de nya budgetreglerna. Det är ett oerhört stort ansvar som ni tar på er.

Det för mig mest obegripliga i sammanhanget är dock Socialdemokraternas kortsynta beteende. De hoppas rimligen att inom ett år leda en rödgrön minoritetsregering. Men varför är Socialdemokraterna då så ivriga att riva ned den nuvarande fungerande budgetordningen, dessutom tillsammans med Sverigedemokraterna, och därmed undergräva en sådan regerings möjlighet att ekonomiskt styra landet? Om olyckan skulle vara framme och den regeringen skulle etablera sig är det en uppenbar risk att den får administrera en sönderfallande ekonomi, för att referera Olof Palme. Att åstadkomma denna problematiska politiska situation efter ett samstämt agerande som legitimerar och ger Sverigedemokraterna bestämmanderätt i den ekonomiska politiken är svårbegripligt, för att inte säga obegripligt, för mig.

Fru talman! En stramare budget är inte alltid önskvärt eller det bästa. Antag att en minoritetsregering, som en del av sin politik mot arbetslöshet, vill driva en expansiv keynesiansk finanspolitik under utgiftstaket. Där antar vi att de har ordnat så att det finns plats för expansiva utgifter. Men då ska inte en opposition som är i majoritet i riksdagen kunna riva upp denna budget med motiveringen att majoriteten vill stärka budgeten. Därmed skapar den större arbetslöshet. Skulle regelverket i riksdagen ges denna innebörd, skulle vi i vår konstitution, i vår författning, bygga in en bias mot en expansiv finanspolitik som behövs bland annat i lågkonjunkturer.

Det som oppositionen nu vill är för det första att ur helheten bryta ut förslaget om höjd brytpunkt i inkomstskatteskalan och för det andra göra detta efter det att ramen för de totala utgifterna och intäkterna har fastställts i det första steget i det så kallade rambeslutet. Det innebär att principen om att budgeten ska antas i ett enda beslut körs över av en majoritet i riksdagen. En majoritet i riksdagen är beredd att med öppna ögon köra över en del av riksdagsordningen. Där finns en mycket tydlig bestämmelse om ett enda budgetbeslut som ska värna helheten.

Fru talman! Min reflexion är generande enkel. Oppositionen har inte läst och ännu mindre förstått riksdagsordningens bestämmelser och förarbeten. Man har i stället helt och hållet utgått från 90-talets mer avgränsade finansdepartementala perspektiv som säkert har dominerat till exempel Magdalena Anderssons världsbild från Finansdepartementet. Men i riksdagen vet vi mer än så. Där har riksdagsordningen en något annan syftning.

Fru talman! Det tog tre år. 3 miljarder visade sig vara det exakta priset för Socialdemokraternas heder, Miljöpartiets integritet och Vänsterns högtidstal mot främlingsfientlighet.

(Applåder)