Socialdemokraterna bryter praxis och mörkar sin ekonomiska politik nästa mandatperiod.

(Debattartikel publicerad idag i Dagens Industri den 18 november 2013).

Hösten före ett riksdagsval fyller oppositionspartiernas budgetförslag en särskilt viktig demokratisk funktion. Varje parti redovisar då sina inkomster och utgifter inte bara för nästföljande år utan för huvuddelen av kommande valperiod.

En av funktionerna med denna praxis är att hindra partier från att ställa ut förföriska löften som saknar finansiering. De fleråriga budgetförslagen skärper kravet på ekonomisk realism i partiernas politik och är viktiga för demokratin: Väljare, media, organisationer och andra ges möjlighet att jämföra partiernas politik över större delen av den kommande mandatperioden och skärskåda hur utgifter och finansiering går ihop.

Det gäller dock inte socialdemokraterna. Med höstens budgetförslag bryter socialdemokraterna på ett unikt sätt denna praxis, vilket inte uppmärksammats. Deras skarpa budgetförslag avser enbart 2014. För åren därefter finner man många löften, men inget sammanhållet budgetförslag. Socialdemokraternas beteende med hemliga budgetar är inte olagligt, men försvårar för demokratin och inbjuder till ekonomiskt lättsinne.

Riksdagens utredningstjänst har på Folkpartiets uppdrag gått igenom budgetmotionerna för de partier som varit i opposition från 2001 och fram till idag, dvs. budgetförslagen från hösten 2001 till nu. Genomgången visar att under denna tid har inget annat oppositionsparti inför ett riksdagsval presenterat en budgetmotion med ett så kortsiktigt och dolt perspektiv som socialdemokraterna gör hösten 2013. Samtliga oppositionspartier har lagt budgetförslag som minst täcker de kommande tre åren under valperioden, så även socialdemokraterna hösten 2009.

Budgetmotion är full av förslag där Socialdemokraterna år 2014 vill ta "ett första steg" med en blygsam summa som startfinansiering. "Satsningarna" ska sedan byggas ut, men partiet berättar inte vad det ska kosta 2015 och fortsättningsvis, hur snabbt "satsningen" ska fullföljas, eller vem som ska betala.

Låt mig ge några exempel. Socialdemokraterna vill ha skolplikt till 18 år - men avsätter blott 10 miljoner kronor 2014. De vill införa treterminerssystem på högskolan - men avsätter blygsamma 30 miljoner kronor 2014. Klyftan i beskattning mellan lönetagare och pensionärer ska försvinna, men år 2014 tas bara ett litet steg. Partiet vill införa en 90-dagarsgaranti för unga arbetslösa - men tar bara "ett första steg" 2014, till en kostnad av drygt 5 miljarder kr. Vad resterande steg innebär för miljardkostnader, och om de ska finansieras under mandatperioden döljer man.

Socialdemokraterna vill även lägga 110 miljoner kr år 2014 på fler utbildningsplatser till förskolelärarutbildningen "som ett första steg för att minska barngrupperna och höja kvaliteten i förskolan". Men vad som sedan händer under valperioden redovisas inte. Partiet avsätter 10 miljoner kr 2014 för att introducera "yrkescollege" i nya branscher. Om de ska sjösättas i praktiken krävs ett kanske 100 gånger större resurstillskott. 50 miljoner kr avsätts 2014 till en försöksverksamhet med "Nyföretagargaranti", men det är oklart hur detta ska fungera under den fortsatta valperioden.

Dessutom kommer kostnaderna för sjukförsäkring och a-kassa med Socialdemokraternas politik att stiga efter 2014, dels på grund av höjda ersättningsnivåer, dels för att fler kommer i bidragsberoende när nivåerna är högre än alternativa inkomster, dels till följd av en slopad tidsgräns i sjukförsäkringen. Hur Socialdemokraterna kommer att formulera skärpta krav på mottagarna och statliga myndigheter blir en av valrörelsens heta potatisar. Eller saknar S politik för hur kostnaden för sjukersättningarna ska utvecklas efter 2014? Idag far sjukkostnaderna iväg och måste hejdas av varje framtida regering.

Listan med ofullständigt redovisade "satsningar" är lång och bristen på redovisad finansiering av den socialdemokratiska politiken uppenbar. Min slutsats är att om Socialdemokraterna vill hålla vad de lovar kommer skatterna efter ett regeringsskifte att eskalera dramatiskt från 2015. Miljöpartiet och Vänstern, som själva har gott om skattehöjningsförslag, skulle understödja en sådan eskalering av skatterna.

Carl B Hamilton, riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson (FP)