fredag 22 november 2013

Större skattebas och lägre skatt ger högre välfärd!

(Redigerad version av anförande i riksdagen den 19 november 2013).

Som vi hör från oppositionen är det är lätt att göra listor på reformer. Utmaningen ligger dock inte i att göra en lång lista utan hur den ska betalas.

Resurserna till social välfärd måste alltid skapas. I länder som missköter sina offentliga finanser och sin samhällsekonomi blir det de mest utsatta människorna som drabbas först och hårdast.

"Det ska löna sig att arbeta" har varit budskapet på Folkpartiets valaffischer i generationer. Det betyder i praktiken att skatterna på arbete har sänkts. Och det har Folkpartiet och Alliansen gjort sedan 2006.

Det alliansregeringen har gjort är att vi har sänkt skatten främst för låg- och medelinkomsttagare. För undersköterskan. Vaktmästaren. Servitrisen. Busschauffören.

Men när vi påpekar detta blir de rödgröna partierna förbittrade. Det finns inget som framkallar sådan ilska hos de rödgröna, som när vi sänker skatterna för de grupper som de rödgröna anser äga som sitt "folk".

Det är därför socialdemokraterna har så svårt att hantera dessa skattesänkningar.

Vi beslutade om första jobbskatteavdraget 2006. Socialdemokraterna var förbittrade.

Vi beslutade om andra jobbskatteavdraget 2007. Socialdemokraterna accepterade då det första, men var förbittrade på det andra.

Vi beslutade om tredje jobbskatteavdraget 2008. Socialdemokraterna accepterade då det första och det andra, men var förbittrade på det tredje.

Vi beslutade om fjärde jobbskatteavdraget 2009. Socialdemokraterna accepterade då det första, det andra och det tredje, men var förbittrade på det fjärde.

Vi beslutar om en månad här i riksdagen om det femte jobbskatteavdraget. Socialdemokraterna accepterar nu det första, det andra, det tredje och det fjärde, men är förbittrade på det femte.

Varje gång förut har socialdemokraterna sagt nej, nej och nej ända tills de har sagt ja.

Men den här gången är socialdemokraterna så ivriga att säga ja, efter att de har sagt nej, att de säger ja redan nu och samtidigt som de är förbittrade, och det redan innan de hunnit rösta nej.

***

De rödgröna säger; om man sänker skatter måste man skära i välfärden. Men vi har visat att det finns en annan väg.

Javisst, stat och kommun behöver ökade skatteintäkter för att kunna satsa på välfärd. Det finns två sätt att få det.

Det ena är att höja skatterna. Problemet är att det oftast minskar intresset för att arbeta, minskar intresset för att driva företag och ofta minskar avkastningen på investeringar.

Den andra vägen är att få fler företag och fler skattebetalare, alltså fler som jobbar och betalar skatt.

Sysselsättningen har ökat med 260 000 personer sedan 2006, och särskilt stark har ökningen varit senaste året. Det betyder mer än 200000 fler skattebetalare än 2006. Samtidigt har antalet förtidspensionärer minskat med 200 000 sedan 2006.

Det är arbetslinjen till välstånd som gör att vi kan satsa mer på välfärd och sänka skatten samtidigt.

Svensk välfärd behöver inte högre skatter - svensk välfärd behöver fler skattebetalare, fler arbetade timmar och bättre tillväxt!

Tack vare ökade välfärdssatsningar är Sverige idag ett bättre land att leva i än 2006 när Alliansregeringen tillträdde:

Sverige har fler läkare än 2006.

Sverige har fler sjuksköterskor.

Sverige har fler vårdcentraler .

Sverige har fler apotek; drygt 600 stycken.

Sverige har kortare vårdköer.

Resurserna till vården har ökat sedan 2006.

Resurserna till äldreomsorgen har ökat.

Resurserna till personer med funktionsnedsättning har ökat.

Tillgängligheten till primärvården har förbättrats.

Tillgängligheten till specialiserad vård har förbättrats.

Kvaliteten på sjukvården har förbättrats i Sverige sedan 2006.

20 000 fler arbetar i den offentliga välfärden.

Resurserna till välfärden har ökat med 70 mdr kr.

Resurserna till välfärden har ökat som andel av Sveriges bruttonationalprodukt (BNP).

Bostadsbidraget för barnfamiljer är högre än 2006.

Andelen biståndsmottagare i befolkningen har minskat

Flerbarnstillägget är högre.

Barnfattigdomen har minskat sedan 1990-talet

Bostadstillägget för pensionärer är högre.

Högkostnadsskyddet för tandvård är högre.

Grundavdraget för pensionärer är högre.

Grundnivån i föräldrapenningen är högre än 2006.

Sverige har högre lärartäthet av utbildade lärare än 2006.

Sverige har högre personaltäthet vad gäller skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer.

Sverige har 40 000 fler studenter vid våra universitet.

Sverige har fler barn i förskolan, utan att barngruppernas genomsnittliga storlek har ökat och med samma förskollärartäthet som tidigare.

Resurserna till förskolan har ökat sedan 2006.

Resurserna till gymnasieskolan har ökat.

Resurserna till högskolan har ökat sedan 2006.

Studenternas studiemedel har aldrig haft bättre köpkraft.

Sverige har fler kvinnor som är ordförande i statliga företag än 2006.

Sverige har fler kvinnor som är chefer.

Sverige har fler kvinnliga professorer.

Sverige har högre sysselsättning bland invandrare .

Sverige har bättre diskrimineringsskydd än 2006.

Tryggheten i Sverige har ökat med fler poliser än 2006.

Hushållens disponibla inkomster har ökat.

Kvaliteten på högre utbildning är bland den bästa i världen. När det gäller satsning på forskning är vi bland de bästa i världen. På innovation är vi bland de bästa i världen.

Vårt land har bland de mest ambitiösa klimatmålen i världen. Koldioxidutsläppen har minskat sedan 2006. Sverige har den mest koldioxideffektiva ekonomin inom hela EU.

Utbyggnadsplanerna för ny järnväg i Sverige har inte varit så omfattande sedan 1800-talet.

Sammanfattningsvis: Välfärden har byggts ut till historiska nivåer, sysselsättningen har ökat och - märk väl! - skatterna har sänkts.

Och allt detta i en tid av den djupaste ekonomiska krisen i Europa på 80 år.

Vår politik visar att skattesänkningar inte behöver stå emot välfärdssatsningar - vi har gjort båda delarna. Både sänkt skatter och ökat välfärdssatsningarna.

Detta hade aldrig varit möjligt med oppositionens ekonomiska politik.

Att fler i Sverige har mer pengar kvar i plånboken samtidigt som satsningarna på välfärden ökar. Det är vi i Alliansen stolta över.

Det betyder mer frihet till individen och mer socialt ansvarstagande.

Betyder detta att vi är nöjda. Alls icke! Vi är inte nöjda. Vi vill gå vidare och med reformer under kommande mandatperiod.

Det för mig över till framtiden, och nästa mandatperiod.

***

Nu har vi november. Hösten före ett riksdagsval fyller regeringens budget och oppositionspartiernas motförslag naturligtvis en särskilt viktig demokratisk funktion.

Varje parti redovisar sina inkomster och utgifter inte bara för nästföljande år, utan för huvuddelen av kommande valperiod.

Ett av syftena med denna praxis är att hindra regering och opposition från att ställa ut förföriska löften som saknar långsiktig finansiering. De fleråriga budgetförslagen skärper kravet på ekonomisk realism i partiernas politik och är därmed viktiga för demokratin:

Väljare, media, organisationer och andra ges goda demokratiska möjligheter att jämföra partiernas politik över större delen av den kommande mandatperioden och kan skärskåda hur utgifter och finansiering går ihop, eller inte går ihop.

Det gäller dock inte socialdemokraterna denna höst och inför valet 2014. Det partiet vill slinka undan kontroll och skärskådan inför valet.

Socialdemokraternas skarpa budgetförslag avser enbart 2014. För åren därefter finner man massor av löften, men inget sammanhållet budgetförslag. Socialdemokraternas beteende med hemliga eller obefintliga budgetar framöver är inte olagligt, men försvårar för demokratin och inbjuder till ekonomiskt lättsinne.

Med sitt enbart ettåriga budgetförslag bryter socialdemokraterna på ett unikt sätt gällande praxis om att lägga fram en flerårsbudget för större delen av valperioden. Det har hittills inte uppmärksammats. Därför vill jag vara något utförlig på denna punkt.

Riksdagens utredningstjänst har på Folkpartiets uppdrag gått igenom budgetmotionerna för de partier som varit i opposition från 2001 och fram till idag.

Genomgången visar att under denna tid har inget oppositionsparti inför ett riksdagsval presenterat en budgetmotion med ett så kortsiktigt dolt perspektiv som socialdemokraterna nu gör inför valet 2014. Man vill uppenbarligen undandra sig demokratins krav på öppenhet.

Samtliga oppositionspartier har sålunda tidigare valår lagt budgetförslag som minst täckt de kommande tre åren under valperioden, så även socialdemokraterna förra gången, hösten 2009 inför valet 2010.

Socialdemokraterna säger sig år 2014 vilja ta "ett första steg" med en blygsam summa som startfinansiering. "Satsningarna" ska sedan byggas ut, men partiet berättar inte vad det ska kosta 2015 och fortsättningsvis, hur snabbt "satsningen" ska fullföljas, eller vem som ska betala.

Låt mig ge några exempel.

Socialdemokraterna vill ha skolplikt till 18 år - men avsätter blott 10 miljoner kronor 2014.

De vill införa treterminerssystem på högskolan - men avsätter blygsamma 30 miljoner kronor 2014.

Klyftan i beskattning mellan löntagare och pensionärer ska försvinna, men år 2014 tas bara ett litet steg.

Partiet vill införa en 90-dagarsgaranti för unga arbetslösa - men tar bara "ett första steg" 2014, till en kostnad av drygt 5 miljarder kr. Vad resterande steg innebär för miljardkostnader, och om de ska finansieras under mandatperioden, döljer man.

Socialdemokraterna vill lägga 110 miljoner kr år 2014 på fler utbildningsplatser till förskolelärarutbildningen "som ett första steg". Men vad som sedan händer under valperioden redovisas inte.

Socialdemokraterna avsätter 10 miljoner kr 2014 för att introducera "yrkescollege" i nya branscher. Om dessa ska sjösättas i praktiken krävs ett kanske 100 gånger så stort resurstillskott.

50 miljoner kr avsätts 2014 till en försöksverksamhet med "Nyföretagargaranti", men det är oklart hur detta ska fungera under den fortsatta valperioden.

Kostnaderna för sjukförsäkring och a-kassa stiger med Socialdemokraternas politik efter 2014, dels på grund av höjda ersättningsnivåer, dels till följd av slopade tidsgränser i sjukförsäkringen.

Hur Socialdemokraterna kommer att formulera kraven på mottagarna av sjukersättning och a-kassa, samt de statliga myndigheterna som administrerar dessa, kan bli en av valrörelsens heta potatisar.

Eller saknar S politik för hur kostnaden för sjukersättningarna ska hanteras efter 2014? Ja, kanske har de ingen aning, men idag drar sjukförsäkringskostnaderna iväg och måste hejdas av varje framtida regering. Men det döljer socialdemokraterna i sitt budgetalternativ.

Listan med ofullständigt redovisade "satsningar" är lång och bristen på redovisad finansiering ännu längre.

Min slutsats är att om olyckan är framme, och Socialdemokraterna i regeringsställning skulle hålla vad de lovar, så skulle skatterna efter ett regeringsskifte trappas upp dramatiskt från 1 januari 2015, dvs. om drygt ett år. Miljöpartiet och Vänstern, som själva har gott om skattehöjningsförslag, skulle applådera en sådan upptrappning av skatterna.

Varför redovisar inte Socialdemokraterna ett budgetalternativ för större delen av valperioden? Vad vill de dölja? Stramare regler för sjuka och arbetslösa när ersättningarna höjs?

Vet Socialdemokraterna inte svaren, eller mörkar de svaren? Jag vet inte vilket som är värst, men demokratin fungerar inte om S gör som andra partier och regeringen, dvs. redovisar flerårsbudgetar.

Socialdemokrater! Demokratins krav på öppenhet och redovisning av valperiodens budgetar gäller även er!

1 kommentar:

gruelse sa...

Resultat av Alliansens arbetslinje, massinvandring och arbetskraftsinvandring:

Ej säsongsrensad arbetslöshet för utrikesfödda 15-74 år oktober 2006 12,5 %.
Ej säsongsrensad arbetslöshet för utrikesfödda 15-74 år oktober 2013 16,2 %.

Eftersom det verkar råda en vanföreställning inom Alliansregimen och folkpartiet, med Erik Ullenhag i spetsen, att Sverige inte har någon massinvandring, särskilt med tanke på att Alliansregimen på sin hemsida ger sken av att slå hål 17 myter om invandringen:

"2. ”Det pågår en massinvandring och om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land"”

För att skingra inskränkthetens dimma, som uppenbarligen har sänkt sig över Regeringskansliet och de ”myt”-ansvariga, anbefalles åtminstone läsning ur det ansedda engelska magasinet ”The Economist”:

” Mass immigration is posing serious problems for the region. For the Nordic countries to be able to afford their welfare states they need to have 80% of their adults in the workforce, but labour-force participation among non-European immigrants is much lower than that. In Sweden only 51% of non-Europeans have a job, compared with over 84% of native Swedes. The Nordic countries need to persuade their citizens that they are getting a good return on their taxes, but mass immigration is creating a class of people who are permanently dependent on the state.”

Enligt SCB definieras svenskar = inrikesfödda med två inrikesfödda föräldrar. (Med svensk bakgrund menas, utöver svenskar, även inrikesfödda med en inrikesfödd och en utrikesfödd förälder, vilket dock inte hör hit.) År 2002 var andelen svenskar av den totala befolkningen 78,6 %. 2012 var den 72,8 %. Svenskarnas andel kommer med stor sannolikhet hamna under 50 % kring år 2050 med nuvarande massinvandringspolitik och fruktsamhetstal. Det vill säga svenskarna kommer bli i minoritet i sitt land – Konungariket Sverige – om några årtionden. Ullenhag har således fel.

Källa:
http://www.ssd.scb.se/databaser/makro/Produkt.asp?produktid=AM0401&lang=1
http://www.economist.com/news/special-report/21570836-immigration-and-growing-inequality-are-making-nordics-less-homogeneous-ins-and
http://www.regeringen.se/sb/d/17468