Debatten om ungdomsarbetslöshet felfokuserad.

                                                                                                                         

Artikel publicerad i Svenska Dagbladet den 21 mars 2014.

 

Oppositionen påstår att ungdomsarbetslösheten är ett stort problem och dessutom regeringens fel. Men slutsatsen skamligt förenklad, och socialdemokraterna söker samtidigt osynliggöra integrationsproblemen.

 

Förra året hade 50 00 fler ungdomar jobb jämfört med 2006. Sysselsättningsgraden bland unga har ökat sedan 2006, trots den utdragna lågkonjunkturen. Det hänger förmodligen ihop med att arbetsgivarnas kostnader för att anställa unga har sänkts, genom att det med jobbskatteavdragen lönar sig bättre att jobba, och att fribeloppet i studiemedelssystemet höjts. Samma faktorer har gjort att fler unga som studerar på heltid söker sig ut på arbetsmarknaden.

 

Den registrerade arbetslösheten för unga har stigit med 2 procentenheter – från ca 22 procent (2006) till 24 procent (2013). Andelen heltidsstuderande bland de registrerat ”arbetslösa” ungdomarna har samtidigt ökat snabbare, från 43 till 48 procent. Cirka 3/4 av ökningen av ungdomsarbetslösheten sedan 2006 består sålunda av ett ökat antal heltidsstuderande som söker jobb.

 

De som ”arbetslösa” registrerade heltidsstuderandena skulle kunna vara ett stort socialt problem om ökningen bestod av unga som misslyckas med att hitta heltidsjobb. Men så ser inte verkligheten ut. Unik SCB-statistik – framtagen med riksdagens utredningstjänst (RUT) – visar att andelen jobbsökande studerande som inte ser sig som arbetslösa utan främst som studerande, förra året hade stigit till hela 94 procent. Samtidigt är det allt fler av de ”arbetslösa” studerandena som enbart söker extrajobb: 72 procent 2006 och 82 procent 2013. De väcker frågan om vi här har ett socialt problem? Mitt svar är att nej, i de flesta fall är det inte alls fallet.

 

En stor majoritet av de registrerat ”arbetslösa” studerandena går sålunda i skolan; på högstadiet eller gymnasiet. Andelen som studerar på högskola har dock ökat, från 18 procent till 23 procent, medan andelen som deltar i arbetsmarknadsåtgärder är oförändrad, omkring 14 procent.

 

Många av de arbetslösa ungdomarna letar jobb endast en mycket kort period. Nära 40 procent av ungdomsarbetslösheten består av arbetslöshetsperioder som är en månad eller kortare. Jag överlåter till läsaren att avgöra om alla dessa omständigheter för unga i-pröva-på-åldern innebär ett stort socialt problem. Det är hur som helst verkligheten bakom den modesta två-procentigt ökade ungdomsarbetslösheten under lågkonjunkturåren.

 

Men långtidsarbetslösheten, då? Det är få svenska ungdomar som fastnar i långvarig arbetslöshet, även om Sverige inte är allra bäst i EU-klassen. Enligt en genomgång av RUT var det i Sverige 3,4 procent av den unga arbetskraften som sökt jobb i mer än sex månader, jämfört med 3,2 procent i Tyskland och Danmark och 2,7 procent i Holland och Österrike (2012). Ser man till unga som varit arbetslösa i mer än ett år hade Sverige den lägsta arbetslöshetsnivån i EU efter Finland och Holland, och lägre än t ex Tyskland och Österrike.

 

Dolt i de låga svenska talen för långtidsarbetslöshet bland unga finns dock kärnan i vårt problem: alltför hög långtidsarbetslöshet bland utlandsfödda. Långtidsarbetslösheten bland svenskfödda ungdomar var förra året 3 procent, men för utrikes födda över 7 procent.

 

Det innebär att integrationspolitiken är central för att få ner den långvariga ungdomsarbetslösheten. Alliansregeringen har också genomfört en omläggning av integrationspolitiken till ett mycket tydligare fokus på arbete och svenska språket. Det har ökat sysselsättningsgraden bland utlandsfödda, men inte i delmängden ungdomar.

 

Varför? Sverige har haft en omfattande asyl- och anhöriginvandring sedan 2006. En större andel än tidigare har kommit från länder med svagt skolsystem. Barnen är numera äldre vid ankomsten och hinner efter ankomsten bara med en kort tid i svensk skola. Regeringen har mött detta bl. a med förlängd undervisningstid i grundskolan för äldre nyanlända barn, ett praktiskt basår för nyanlända unga vuxna och tydligare krav än tidigare på att flytta dit jobben finns, dvs. samma tvång som möter svenska arbetslösa. Här behövs dock fler åtgärder.

 

Det behövs framför allt fler jobb på arbetsmarknaden som inte kräver lång erfarenhet och utbildning, och som kan fungera som en väg in. Att efter ankomsten sitta på skolbänken en längre tid passar inte alla, och kan för dessa motverka integration, arbetsplatsträning i svenska och viktig icke-kognitiv kunskap på t ex en arbetsplats. Senare i livet har man fler chanser att öka sin kompetens.

 

Men tyvärr är det just enklare arbeten som skulle bli färre med Socialdemokraternas politik. Ja, i socialdemokraternas valplan, vill jag hävda, ingår att osynliggöra integrationsproblemen och därmed dölja behovet av fler enkla, värdefulla, arbeten för bland annat nyanlända. Socialdemokraternas politik motverkar sådana arbeten när de vill kraftigt höja kostnaderna för jobb i servicebranscher, och arbetsgivaravgiften för alla unga. Det skulle drabba invandrarungdomar med svaga skolresultat hårdast. Risken är uppenbar att just dessa ungdomar först kommer att ratas när de blir dyrare att anställa.

 

Socialdemokraterna frossar i förenklingar av ungdomsarbetslösheten som ett stort socialt problem att utbilda bort, och ser inte den verkligt svåra kärnan. Genom att osynliggöra integrationsfrågan kan de tillåta sig att driva en politik som leder till färre jobb just för dem som har särskilt svårt att ta sig in i det svenska samhället.

 

Vägen framåt bör istället exempelvis vara en kombination av utbyggda lärlingsutbildningar, fler riktade insatser för nyanlända med svaga skolresultat, och bättre möjligheter att få praktik och – kontroversiellt! – fler enkla, billigare, jobb på svensk arbetsmarknad.

 

Carl B Hamilton, riksdagsledamot, ekonomisk-politisk talesperson (FP), professor i nationalekonomi.

 

Damberg (S) osanning om långtidsarbetslösheten i SVTs Rapport och Aktuellt den 19/3.

Socialdemokraterna påstår att långtidsarbetslösheten har tredubblats under Alliansregeringen. Senast gjordes påståendet av gruppledaren Mikael Damberg i både Rapport och Aktuellt (den 19 mars). Men Socialdemokraterna far med oriktiga uppgifter och ger en oriktig bild av utvecklingen på arbetsmarknaden.

 

De långtidsarbetslösa har ökat från 1 procent till 1,3 procent av arbetskraften när man jämför 3e kvartalet 2006 med samma kvartal 2013. Det är ingen "tredubbling". Sverige hade under förra året, tillsammans med Österrike, den lägsta långtidsarbetslösheten i hela EU (kv3).

Sverige har alltså haft en förhållandevis liten ökning av långtidsarbetslösheten under krisen, och Sverige ligger långt bättre till än alla andra EU-länder. Den genomsnittliga långtidsarbetslösheten inom EU har nämligen sedan 2006 ökar från 3,6 procent till ca 5 procent av arbetskraften.

 

Självklart är varje långtidsarbetslös person ett misslyckande. Men Socialdemokraterna målar upp en skräckbild som inte är korrekt.

Jag tror även Ylva Johansson (S), v ordf i riksdagens arbetsmarknadsutskott, har gjort samma påstående. Det blir inte sant för att fler socialdemokrater sprider påståendet.
 

Äntligen! Grattis Sveriges studenter! Det bli ingen minskning av studiebidraget i CSN.

Det är mycket glädjande att regeringen nu drar tillbaka sänkningen av studiebidraget i CSN-systemet. Någon minskning med 300 kr/mån blir det alltså inte. Den tidigare annonserade ökningen med 1000 kr/mån i höjt maxbelopp för studielån kvarstår.

Den nödvändiga finansieringen läggs ut på ett alternativt sätt som drabbar dagens studenter väsentligt och betydligt mindre, om alls.

Statsminister Fredrik Reinfeldt meddelade detta i SVTs rapport ikväll.

Beslutet gläder säkert särskilt de borgerliga ungdomsförbunden och studentförbunden. Det ligger helt i linje med min egen långsiktiga principiella syn på högskolestudier. Det bättre om studenterna fokuserar på sina studier, snabbt genomgår sin utbildning och på så sätt kommer ut tidigare på arbetsmarknaden. Då får de egen inkomst, betalar skatt och får högre pension i framtiden. Dessutom kan universitetens (dyra) kapacitet av lokaler, lärare, mm utnyttjas bättre.

Orättvisa, dyra och jobbnegativa förslag från S forskningskommission.

På DN-debatt (5/3) presenteras förslag från Socialdemokraternas "forskningskommission" under ledning av professor Mårten Palme.

 

En uppenbar brist med forskningskommissionens förslag är att det är svårt att se hur de ska kunna ge lägre arbetslöshet jämfört med idag. En annan brist är att kommissionen inte verkar ha tittat närmare på de länder som har lägre arbetslöshet än Sverige. En slutsats hade då framkommit, nämligen att utbyggda lärlingsutbildningar spelar en viktig roll för att slussa in unga i arbetslivet och för dessa länders lägre arbetslöshet. Men forskningskommissionen nämner över huvud taget inte lärlingsutbildningar och betonar inte heller värdet av mer yrkesinriktad gymnasieutbildning. Den förefaller istället fast i ett förordande av akademidestinerade gymnasiestudier. Erfarenheten av denna inriktning är dock dyster, med stora avhopp och i slutändan många elever med låg kunskap som går ut i arbetslöshet.

 

Forskningskommissionen vill att fler läser in gymnasiekompetens, vilket är vällovligt. Men metoden för att nå dit är tveksam. Man ska kunna läsa in en gymnasieutbildning med bibehållen a-kassa som försörjning. Ett sådant system skapar ett för praktiker välbekant incitamentsproblem. Den som hoppar av gymnasiet kan efter en (kort?) tid komma tillbaka och belönas med a-kassa för sina studier, medan de som strävat på utan att hoppa av får ta lån i stället. Det upplevs som djupt orättvist av de studerande - som kan sitta i samma skolsal på Komvux! - att några kan tvingas låna till sina studier, medan andra får betalt för läsa. 

 

Ett kontraproduktivt förslag är införande av straffbeskattning av tillfälliga anställningar, punkt 7. Forskningskommissionen vill att arbetsgivaravgiften ska differentieras mellan fasta och tillfälliga anställningar, med målet att göra det relativt sett dyrare att ha tillfälligt anställd personal. Motivet sägs vara att vi har alltför många personer med tillfälliga anställningar. Istället för att ta bort eller förändra regler som t.ex. LAS - vilket bl a FP förordar och som skulle lösa grundproblemet med LAS - föreslår kommissionen precis motsatsen, nämligen att gynna "insiders" ställning på arbetsmarknaden ytterligare. Förslaget låter onekligen som en beställning från LO.

 

Tillfälliga anställningar är idag ofta en viktig väg in för dem med svag förankring på arbetsmarknaden, som unga och invandrare. Forskningskommissionen föreslår alltså att det ska bli dyrare att anställa just dem som har svårast att få jobb. Det kommer inte att ge lägre arbetslöshet, utan tvärtom göra det ännu svårare för dessa grupper att få in en fot på arbetsmarknaden.

 

År 2013 var 74 procent av alla sysselsatta fast anställda, eller ca 3,5 miljoner personer (och andelen med fasta jobb är för övrigt idag densamma som när regeringen tillträdde år 2006). Denna majoritet på arbetsmarknaden skall alltså få lägre arbetsgivaravgift, alternativt så ska resten få högre. Om arbetsgivaravgiften ska sänkas för alla 3,7 miljoner anställda med fasta anställningar kommer det kosta synnerligen många miljarder kronor för statskassan.

 

Även förslaget om höjd och indexerad a-kassa är svårt att se hur det ska ge lägre arbetslöshet. Högre a-kassa under lång tid leder till mindre sökaktivitet från arbetslösas sida. Kommissionen vill också att även de som inte jobbat i någon större grad ska få a-kassa, alltså ett system som påminner om medborgarlön. Både indexering och de facto medborgarlön måste dock avvisas av varje finansminister som oansvarig budgetpolitik. Det är varken realistiska eller jobbskapande förslag.  

 

Det finns en också tydlig tvetydighet vad gäller forskningskommissionens inställning till lönesubventioner: Å ena sidan avvisar de generella nedsättningar av kostnaderna för att anställa (punkt 4), men å andra sidan vill kommissionen differentiera arbetsgivaravgifterna mellan dem med fasta och tillfälliga jobb. Vissa differentieringar är tydligen okej, för alla dem med fast jobb, men inte andra.

 

En del av innehållet slår in öppna dörrar. Regeringen gör redan stora satsningar på t.ex. högre utbildning och yrkesutbildningar, och det finns redan idag subventionerade anställningar som underlättar övergången från arbetslöshet till arbete, som de s.k. instegs- och nystartsjobben. 


Länk:
http://www.dn.se/debatt/gor-det-billigare-for-foretag-att-anstalla-fast-personal/

Hur ska Socialdemokraterna leva upp till sin egen politik?

(Artikel publicerad i Dagens Industri 2014-03-01; korrigerad version 2014-03-04)

Socialdemokraterna fokuserar starkt på överskottsmålet i sin kritik av alliansregeringen. Men om S vill nå balans i budgeten 2014 kan det år 2015 kosta mellan 24000 och 54 000 jobb, och  år 2016 mellan 16 000 och 44 000 jobb, konstaterar Carl B Hamilton (FP).

Det är en korrekt politisk åtgärd för en stat att låna i dåliga tider för att hålla uppe den inhemska efterfrågan och nere arbetslösheten. Det vet bland annat hundratusentals studenter i nationalekonomi sedan 60–70 år tillbaka.

Men den tidigare doktoranden i nationalekonomi, Magdalena Andersson (S), har efter sin transformation till ekonomisk-politisk talesperson för Socialdemokraterna överraskat med ett fadermord inte bara på JM Keynes utan även på S-föregångare som Gunnar Myrdal, Ernst Wigforss och Gunnar Sträng. Andersson varnar för att Sverige har ”slarvat” och nu håller på att hamna ”i sällskap med länder som Grekland, Spanien och Italien” när det gäller budgetunderskott.

Eftersom partiledaren Stefan Löfven (S) hävdar att frågan om jobben är ”kärnan” i den socialdemokratiska politiken inställer sig frågan varför hans parti nu fokuserar på en helt annan fråga – budgetunderskottet – i sin kritik av regeringens ekonomiska politik?

Kritiken är desto mera svårbegriplig som Sverige har den lägsta statsskulden i förhållande till BNP av alla ”gamla” EU-länder näst efter Luxemburg, och har bara hälften så stor skuld som Tyskland. Magdalena Andersson trycker mycket på att det skulle finnas risk för att Sverige bryter mot det Maastrichtkriterium som stipulerar max 1,5 procent konjunkturjusterat budgetunderskott. Nu visar färska siffror från EU-kommissionen att den inte alls delar hennes bedömning, och beräknar att Sveriges underskott hamnar på 0,6 procent av BNP i år. Kommissionen förutspår därtill att Sverige kommer att ha den högsta ekonomiska tillväxten av alla jämförbara EU-länder (2,5 procent år 2014 och 3,3 procent 2015)! Även arbetslösheten minskar signifikant.

Eftersom Socialdemokraterna anser att budgetunderskottet är ”mycket allvarligt”, inställer sig också frågan vad de själva har för alternativ?

Låt mig ta denna tjur vid hornen och sålunda undersöka vad konsekvensen för jobben skulle bli om Socialdemokraternas mer åtstramande inriktning av finanspolitiken skulle genomföras? Moderna metoder gör att vi inte behöver gissa. Jag har låtit riksdagens utredningstjänst, Rut, tillsammans med Konjunkturinstitutet göra beräkningar med Konjunkturinstitutets så kallade KIMOD-modell av en politikomläggning med den åtstramande inriktning som Socialdemokraterna förespråkar.

Jag tolkar Magdalena Anderssons närmast ultimativa uttalanden som att Socialdemokraterna – om de fick bestämma – inte skulle nöja sig med mindre än balans i budgeten från år 2014.

Om budgetförstärkningen enbart sker genom höjd skatt minskar sysselsättningen med cirka 24.000 personer (2015) och 16 000 (2016). Arbetslösheten blir cirka 0,5 procentenhet högre (2015). Ett annat alternativ är att budgeten i stället förstärks genom enbart minskade utgifter. I detta fall minskar sysselsättningen med knappt 54 000 jobb åren 2015 och 44 000 år 2016. Arbetslösheten blir cirka 1 procentenhet högre bägge åren. (Hela RUT-studien bifogas)

Nu kan Magdalena Andersson hävda att hon inte alls vill ha balans i budgeten redan 2014, utan senare. Men då förlorar onekligen Socialdemokraternas kompromisslösa kritik sin udd. Hon kan också säga att åtstramningen bör läggas ut på något annat sätt än det som jag har gjort, till exempel att mixen av skatter och besparingar skulle göras annorlunda.

Javisst, det står Socialdemokraterna fritt att utforma en annan mix av åtgärder som bättre beskriver deras väg tillbaka till överskott i budgeten. Det viktiga för oss i Sverige är att Socialdemokraterna efter sin hårda kritik av alliansens budgetpolitik faktiskt berättar hur de själva vill minska underskotten i budgeten, och hur snabbt det ska ske.

Magdalena Andersson kan via sitt riksdagskansli göra precis som jag har gjort, nämligen vända sig till Rut och Konjunkturinstitutet och be om hjälp för att arbeta fram ett förslag för hur budgeten ska återgå till överskott om fyra–fem år. Då skulle de svenska väljarna få veta de ungefärliga konsekvenserna för sysselsättning, arbetslöshet och underskott av Socialdemokraternas politik.

Väljarna har inför valet rätt att veta jobbkonsekvenserna av det största partiets politik!

Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson (FP), professor i nationalekonomi.