Magdalena Andersson (S) talar med dubbla tungor om pensionärsskatten.

Magdalena Andersson, Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson talar med dubbla tungor.

 

Å ena sidan säger hon till TT att ”Det är fel att pensionärer betalar mer i skatt än vanliga löntagare” (19/4) och till DN att ”Den här regeringen har infört en skatteklyfta mellan pensionärer och löntagare”, och S lovar reducera den med 50 kr/mån om partiet kommer till makten efter valet (20/4).  

Å andra sidan har Socialdemokraterna accepterat inte mindre än fem gånger att Alliansregeringen infört jobbskatteavdrag, nu senast den 1 januari 2014, dvs. för mindre än fem månader sedan. Anderssons minne beträffande omsvängningen i den egna politiken är kort. Den här skillnaden mellan pensionärer och dem som arbetar beror på jobbskatteavdragen, som alltså Socialdemokraterna har gått med på, alla fem, med sexmånaders fördröjning varje gång.

Under tiden som regering har Alliansen sänkt skatten för pensionärer fem gånger, Socialdemokraterna sänkte den aldrig någonsin.

TT: Enligt S är det orättvist att pensionärer betalar högre skatt än dem som arbetar.

Svar: De som arbetar har utgifter som inte pensionärerna har, för resor, luncher, kläder och annat (”utgifter för inkomsternas förvärvande” som det stod på deklarationsblanketterna som nog nästan alla pensionärer fyllt i). Och tanken med skillnaden är att man ska premiera de som arbetar framför dem som inte arbetar. Det gäller att höja sysselsättningsgraden (andelen som är sysselsatt i varje årskull), att göra det attraktivt att arbeta längre upp i åldern, vilket också skett, och öka totala sysselsättningen i Sverige. Under Alliansens tid har också sysselsättningsgraden ökat både bland dem under 65 år och dem över 65 år, och bland utlandsfödda. Sedan regeringen tillträdde har totala sysselsättningen ökat med inte mindre än en kvarts miljoner personer, dvs. betydligt mer än befolkningsökningen.

Socialdemokraternas filosofi är däremot att främst premiera de arbetslösa. För pensionärerna, och jag är själv pensionär, är dock det viktigaste inte att man som Andersson (S) prioriterar att man som pensionär får 50 kronor mer i månaden utan att nödvändig vård och omsorg fungerar den dagen man behöver den. Ska det finnas en god ekonomi i kommuner och landsting – som finansierar vård och omsorg – måste politiker och nationen satsa på dem som faktiskt arbetar, producerar och uppmuntra till en hög sysselsättningsgrad.

Här står Sverige inför ett stort finansieringsproblem som pensionärsorganisationerna är tämligen svarslösa och handfallna inför, trots återkommande påpekanden från bl. a ekonomiska utredare i stat och kommuner under många år. Pensionärsorganisationerna, med sitt ensidiga fokus på (50 kr i) sänkt inkomstskatt och friska yngre pensionärer, förmår dessvärre att alls ta tillvara alla pensionärernas intresse av mångfald och ökad omfattning av en väl fungerande vård och omsorg när behovet infinner sig – obönhörligen.

Senast i raden som skriver om frågan, igen, är Rikard Murray i DN idag den 21/4 (länk: http://www.dn.se/debatt/att-finansiera-valfard-med-avgifter-skulle-ge-fler-jobb/ .

Magdalena Andersson och Socialdemokraterna verkar litar på att pensionärerna skulle vara litet smådumma och inte genomskådar Magdalena Andersson tal med dubbla tungor. Låt oss korrigera henne på bland annat den punkten!

                         

Hälften av arbetslösa unga är heltidsstuderande.

Andersson-Damberg (S) emot avlönade lärlingar som förklarar andra länders låga ungdomsarbetslöshet.

 (Artikel publicerad på DN-debatt, webben, den 22 april 2014.)

 

Socialdemokraterna Magdalena Andersson och Mikael Damberg målar på DN-debatt upp bilden av en kraftigt stigande svensk ungdomsarbetslöshet (den 17/4). Bilden är oriktig. De två bortser nämligen från några väsentliga fakta som gör att deras text och problembeskrivning knappast är relevant för Sverige av idag.

 

Ingenstans nämner de två att den svenska ungdomsarbetslösheten till hälften består av heltidsstuderanden (47 procent). Av dessa går huvuddelen på högstadiet eller gymnasiet och anmäler sig som arbetssökande för att de vill ha extraknäck eller sommarjobb. Huvuddelen av ökningen av ungdomsarbetslösheten sedan 2006 beror alltså på studeranden som söker tillfälliga jobb. På direkt fråga från statistikinsamlarna anger de dessutom att de inte själva ser sig som arbetslösa. Att fler söker sig ut på arbetsmarknaden och registrerar sig som arbetssökande, beror säkert delvis på att det blivit mera lönsamt att arbeta genom jobbskatteavdragen. Unga studerande som vill ha tillfälliga jobb är en viktig aspekt av dagens svenska registrerade ungdomsarbetslöshet och som inte på samma sätt finns i de länder, med vilka Socialdemokraterna vill jämföra Sverige.

 

De flesta länder som har en lägre registrerad ungdomsarbetslöshet än Sverige har omfattande lärlingssystem, och lärlingarna är avlönade. Då ska man lägga märke till att avlönade lärlingar i statistiken räknas som sysselsatta, även när de söker nytt jobb, medan svenska gymnasieungdomar som söker t ex sommarjobb räknas som arbetslösa. Det gör att talen för ungdomsarbetslöshet gällande Sverige och t.ex. Österrike – där ca 40 procent av gymnasieeleverna är avlönade lärlingar – inte är jämförbara.

 

Men lärlingsutbildningar har också en verklig och starkt positiv effekt på ungas möjligheter att få jobb efter skolan. Därför är den kanske enskilt viktigaste åtgärden för att få ner den svenska ungdomsarbetslösheten att i stor skala återinföra avlönade lärlingar i Sverige. Att göra detta är dock Socialdemokraterna emot.

 

Istället fokuserar Socialdemokraterna på att alla unga lagstiftningsvägen ska tvingas gå ut gymnasiet och läsa in högskolebehörighet. Socialdemokraterna hävdar att de följer framgångsreceptet från Österrike. Men Österrike har inget tvång, utan har valt en helt annan väg. Där finns inget krav på att läsa in en teoretiskt inriktad gymnasieexamen för högskolebehörighet. I stället ska i Österrike unga som inte går i gymnasiet lära sig ett yrke och snabbt komma ut på arbetsmarknaden – i riktiga jobb!

 

Att tro att Socialdemokraternas modell, som bygger på att tvinga omotiverade elever att plugga, skulle ge samma resultat som Österrikes fokus på yrkeskompetens, visar att Andersson och Damberg är okunniga om bland annat politiken och utbildningsväsendet i det av dem hyllade Österrike. Sverige behöver också mer fokus på yrkeskunskaper för att fler unga ska få jobb. Socialdemokraterna vill gå åt motsatt håll.

 

Socialdemokraterna har i regeringsställning alltid varit mycket duktiga på att gömma undan arbetslösa i olika åtgärder. Andersson och Dambergs förslag ligger i linje med den dåliga traditionen. Chockhöjda kostnader – som höjda arbetsgivaravgifter för unga – gör det svårare för unga att få riktiga jobb. Istället ska de slussas in i gårdagens ”AMS-”åtgärder och gömmas undan i statistiken. Det stärker inte ungas ställning på arbetsmarknaden.

 

Magdalena Andersson och Mikael Damberg, välkomna till Sverige och Europa år 2014! Tiden för åtgärder som osynliggör människor och Göran Perssons tomma retorik är förbi.

 

Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson
Christer Nylander, arbetsmarknadspolitisk talesperson
Riksdagsledamöter (FP)

Inför EP-valet: rysslandsfrågor till MP och potentiell rödgrön regering.

Kommer Ryssland att gnugga händerna inför möjligheten av en rödgrön valseger? Varför skulle Socialdemokraterna kunna hålla emot MP och V i europapolitiken? Det kan bli hela havet stormar både i en rödgrön regering och riksdagens EU-nämnd i höst om olyckan är framme och det skulle bli en rödgrön regering.

Miljöpartiet har idag presenterat sitt ”valmaterial” inför stundande EU-val. Det är innehållslöst vad gäller sakståndpunkter, men det duger inte med så magra besked till väljarna.

I Europa idag finns två brännande frågor som bland annat MP måste ta ställning till i EP-valet, liksom i en tilltänkt rödgrön trojkaregerings EU-politik.

För det första: Rysslands utpressningstaktik med hot om avstängd och dyrare rysk gas till Ukraina och andra länder i Öst- och Centraleuropa kräver motåtgärder på EU-nivå. Vilka åtgärder under EP-mandatperioden (5 år) på klimat- och energiområdet föreslår MP för att skydda Sveriges och Europas medborgare mot energibrist och rysk utpressning? Eller välkomnar MP minskad rysk gasexport? Vill MP fortfarande stänga två svenska reaktorer nästa mandatperiod, vilket gör Sverige mer sårbart?

För det andra: Ryssland har använt sina ökade statsinkomster – som president Putin får från försäljning av olja och gas och som idag står för 51 procent av ryska statsbudgetens intäkter – till militär upprustning. Den ryska militära styrkan hotar nu flera grannar. Hur vill MP att Sverige och övriga länder ska skydda sina medborgare mot detta hot? Förslaget från Alliansen är att Sverige upprustar bl a flyg, flotta och köper kryssningsrobotar. Instämmer MP med denna nya allmänna inriktning av försvars- och säkerhetspolitiken? Eller hur vill MP möta hotet?

På båda dessa punkter har den tilltänkta regeringspartnern Socialdemokraterna närmast motsatta ståndpunkter jämfört med MP – det vill säga: ja till fortsatt kärnkraft och ja till militär upprustning.

Vilken Europapolitik kommer MP och en rödgrön trojka att driva som svar på Rysslands agerande?

Stefan Löfven luras om vad S kan åstadkomma i år

(Publicerad på DN-debatt webb den 30 april 2014)

Nej, fel! Det blir inga 400 miljoner till försvaret med Socialdemokraterna. Partiet har satt osanning i system. Hur kan partiet då göra anspråk på att leda landet? skriver Carl B Hamilton (FP).

Sveriges största parti söker medvetet lura väljare och media med vad man kan åstadkomma med riksdagsbeslut redan i år. Partiet framför nu en ett fyrverkeri av förslag – bland annat annat på DN Debatt – och som partiet påstår går att genomföra redan 2014, när det i själva verket är omöjligt enligt de lagar och tidsgränser som styr riksdagens arbete.

Deadline har redan passerats för beslut om åtgärder som skulle kunna genomföras gällande 2014. Tiden gick ut den 24 april för förslag för innevarande år i den så kallade vårändringsbudgeten.Socialdemokraterna har inte lämnat in ett enda förslag till ändring eller tillägg i vårändringsbudgeten, till skillnad mot oppositionskamraterna i V och SD.

 

”Vi Socialdemokrater … föreslår en satsning på försvarets övningsverksamhet och materiel på 400 miljoner kronor redan för 2014”, skrev Stefan Löfven och Peter Hultqvist (29 april). Någon motion om detta finns dock inte, och att pengar skulle finnas tillgängliga redan 2014är en omöjlighet (mina kursiveringar genomgående; länk: http://www.dn.se/debatt/vi-vill-satsa-400-miljoner-extra-pa-forsvaret-redan-i-ar/ ).

”Vi avsätter redan i vårändringsbudgeten resurser för att minska klasstorleken i förskoleklass och årskurs 1-3, … Med vårt förslag är det inte resurserna som sätter gränsen för mindre klasser redan i höst.” Samma sak sa Stefan Löfven, partiledare (S), i SVTs Aktuellt: Mindre klasser ”redan kommande höst” och ”börja till hösten” med mindre klasser. Både Löfven och Andersson luras här avsiktligt och betänkligt med sanningen: ingen motion om mindre klasser och skolsatsning är inlämnad, och ingen möjlighet föreligger till mer resurser i höst (den 28 april).

”Som ett första steg i 90-dagarsgarantin [gällande ungdomar] föreslår socialdemokraterna ett utbildningskontrakt, som fasas in under andra halvåret 2014.” Igen: någon motion med detta innehåll finns inte. ”Vi vill investera 70 miljoner kronor 2014” för att läsa upp betygen under sommaren i s.k. sommarskola. En sådan investering går dock inte att besluta om eftersom inget förslag lämnats in. (Magdalena Andersson den 28 april).

”Vi avsätter 20 miljoner kronor år 2014” för förstagångsexportörer, 5 miljoner kr till Kulturrådet år 2014, 70 miljoner kr till bristyrkesutbildning under andra halvåret 2014, 100 platser i barnmorskeutbildning ”redan till höstterminen” 2014 och 50 miljoner kr till äldrevården ”redan under andra halvåret 2014”. Upprepade och systematiska slarv med sanningen i Magdalena Anderssons presentation den 28 april.

Självklart vet Socialdemokraterna om att de inte talar sanning vid alla dessa tillfällen. Det är inga misstag eller förbiseenden. Socialdemokraternas strategi är att luras och när det passar – vid liten risk för att upptäckt? – tala osanning. Antagligen för att vilja framstå som mer handlingskraftig än man är. Men hur ska Socialdemokraterna kunna leda landet när man inte ens kan tala sanning när man presentar sin politik?

MP:s skattehöjarbudget grusar hoppet om ekonomisk återhämtning.

MP:s skattehöjarbudget skulle strypa hoppet om snabb ekonomisk återhämtning.

 

Miljöpartiet har idag släppt sin vårbudgetmotion. I huvudsak ligger deras politik från höstmotionen 2013 fast, men med en del justeringar. Här kommer en sammanfattning:

 

Försämrad konkurrenskraft för den svenska industrin
Miljöpartiets kraftiga skattehöjningar på energi och transporter, på sammantaget 19 miljarder kr per år, ligger fast. Där ingår bl.a. höjd bensinskatt, flygskatt och lastbilsskatt samt höjd skatt på el från vattenkraft och kärnkraft.

 

Denna skattechock kommer landa tungt på svenska hushåll och företag via bland annat den svenska industrin, högre transportkostnader och högre priser. Dess konkurrenskraft försämras när företagen inte kan övervältra dessa kostnadsökningar på exportkunderna, blir försäljning och produktion lägre. Det blir färre jobb. Att utsläpp flyttar över gränserna, utan att ge global vinst för klimatet, bryr sig inte MP om.

 

Miljöpartiets politik går på tvärs med Stefan Löfvéns vurmande för industrins villkor. (Socialdemokraternas politik slår desto hårdare mot tjänstesektorn och tillsammans slår de rödgrönas politik mot hela näringslivet.)

 

Infrastruktur
MP föreslår 30 miljarder i ett ”Stadsmiljöprogram” fram till 2025, som ska gå till medfinansiering av kollektivtrafik och cykel. Satsningarna villkoras med att biltrafiken minskar. Det framgår dock inte i vilken utsträckning satsningen finansieras genom slopade vägprojekt. Per Bolund målade vid presentationen upp den lätt bisarra valsituationen mellan cykelleder och motorvägar, som om de vore utbytbara ur transportsynpunkt och ekonomisk kostnad.

 

MP har tidigare gjort tydligt att de säger nej till utbyggnaden av E20 och till förbifart Stockholm. Att sätta stopp för dessa projekt skulle missgynna vanliga bilpendlare och försvåra för företagen.

 

Utbyggd kollektivtrafik är viktigt, men det kan inte ersätta bilens flexibilitet när det gäller transporter av personer och varor. Köer medför - helt i onödan - kostnader för både miljön och ekonomin.

Höjda skatter på jobb och företag.  

Det enda i skattepolitiken som S och MP är överens om är att skatterna på arbete ska höjas.

 

Höjda arbetsgivaravgifter, mm.
Att ta bort dagens skatterabatter för unga har inte samma effekt som att aldrig införa dem. Det leder till färre jobb och de svagaste drabbas först.Förändringarna i arbetsgivaravgiften missgynnar särskilt unga personer och företag med många unga anställda. 

Om en regering avskaffar dagens nedsättning blir effekten på kort och medellång sikt annorlunda: I Sverige har vi nu haft dessa nedsättningar under ett antal år. Arbetsmarknaden har anpassat sig till dem. Rimligen har nedsättningarna vid det här laget spillt över i en högre lön än eljest för bl.a. unga personer. Om man nu skulle avskaffa nedsättningen resulterar detta inte bara i ett antal färre jobb i de aktuella företagen – dvs. sysselsättningen blir lägre och ungdomars löneläge pressats i de aktuella företagen genom socialdemokraternas åtgärd – men även löneläget för alla unga personer pressas under denna fleråriga anpassningstid (utbudet av unga arbetssökande ökar). Dessutom, de personer som i första hand får erfara mindre efterfrågan på sina tjänster och färre jobb är de unga med svag förankring på arbetsmarknaden – t ex de med svag utbildning och utlandsfödda.

Om man som MP och S vill ta bort sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt restaurangmoms ökar arbetsgivarens lönekostnader med 15-20 mdr kr/år. Självklart påverkar den stora kostnadsökningen möjligheten att ha oförändrat antal anställda. Det blir färre. Varför vill annars oppositionen kompensera kommuner och landsting för denna högre personalkostnad?

 

Miljöpartiet står fast vid att arbetsgivaravgiften för unga ska dubbleras. Det ska ske i två steg, precis som S också vill.

 

MP vill dock återföra en begränsad del av pengarna till företagen, genom en rabatt på arbetsgivaravgiften på upp till 76 000 kronor per år och företag. Rabatten gäller dock bara för företag med upp till tre anställda.

 
MP vill höja den statliga inkomstskatten med 3 procent för inkomster på över 40 000 kronor i månaden. Det innebär att världens högsta marginalskatt på arbetsinkomster ska bli ännu högre. Det ger marginalskatter på arbetsinkomster på över 60 procent.

 

MP accepterar alla regeringens föreslagna skattehöjningar för 2015.

Enligt Finansdepartementets modellberäkningar leder MP:s politik till att sysselsättningen minskar med ca 70 000 jobb.

 

Färre arbetade timmar med MP:s politik – det ger lägre skatteintäkter
Kompetens är numera en global vara. Den höjda statsskatten försämrar det svenska företagsklimatet och gör det svårare att rekrytera kvalificerad arbetskraft.

Skattehöjningen på inkomster över 40 000 kr/mån ska enligt MP ge ca 5 miljarder kr och finansiera skolsatsningar. Men pengarna kommer inte finnas i verkligheten. Väletablerad forskning visar att höjda marginalskatter gör att folk jobbar mindre, vilket urholkar intäktsökningen. Det gäller särskilt vid så höga marginalskatter som det här handlar om. MP:s skolsatsningar är därmed kraftigt underfinansierade.

Höjda marginalskatter kommer göra att löner omvandlas till utdelning -- 3:12 regelproblemen återkommer för företagare.

 

MP vill också minska arbetstiden från 40 till 35 timmar i veckan. Det leder, enligt finansdepartementets beräkningar, till ett bortfall motsvarande 125 000 heltidssysselsatta. Det får stora konsekvenser för skatteintäkterna och välfärden.

 

Miljöpartiets skolsatsningar
MP anger att de satsar 5,9 mdr kr mer på skolan än regeringen 2015. Vad pengarna används är dock oklart. Utgår man från deras höstmotion läggs över hälften av pengarna på förskolan.

MP vill ha 10 000 fler anställda i ”skolan”. Det handlar dock inte om fler lärare, utan mer kringpersonal och personal i förskolan. Satsningen sker genom statsbidrag och huvudmännen måste medfinansiera själva med ca 2 miljarder kronor. Fördelningen mellan olika tjänster är oklar.

MP vill införa ett lönelyft för lärare. De skriver dock inget om hur de vill genomföra lönehöjningarna eller vad det kommer kosta. Men Enligt vad MP tidigare sagt i media satsar de 1,7 miljarder per år. Det betyder runt 400 kronor mer i plånboken per anställd i skolan. Det motsvarar vad lärarna har fått extra i förhållande till märket genom det senaste avtalet 2012-2013. Därmed får MP:s satsning knappast någon större effekt för läraryrkets attraktivitet och eller på lärarnas löneläge.

MP vill införa dubbelt så många karriärtjänster som regeringen. Tjänsterna ska finnas både i skola, förskola och fritidshem.

MP vill återinföra kravet att alla gymnasieutbildningar ska ge högskolebehörighet. Det kommer öka avhoppen från gymnasieskolan.

 

Utgiftsjusteringar jämfört med i höstmotionen

Höjningen av a-kassan ska ske i två steg (från att tidigare gjorts i ett)

Förslaget om sänkt skatt för ensamförsörjare, på 1,1 mdr kr per år, skjuts på framtiden.

Satsningen på forskning och innovation skalas ner med 1 mdr kr 2015 jämfört med höstmotionen

                           

FP-kommentar på Magdalena Andersson presentation av S budgetfinansieringsalternativ.

Falsk bildsättning om statsfinansernas styrka

 

Talet om att stabiliteten i statsfinanserna skulle vara i farozonen och på glid stämmer inte. Statsskulden är ca 41 procent av BNP och prognosticeras nå 31 procent 2018. Även om den prognosen skulle slå fel, och skulden ’bara’ sjunka med hälften, dvs. till 36 procent, är ändå statsfinanserna ohyggligt stabila i både ett europeiskt och historiskt perspektiv. Det finns gott om utrymme för en finanspolitik som håller uppe sysselsättningen och nere arbetslösheten om tillväxten skulle sjunka. Intäktsbortfall från räntesnurror, lägre utdelningar från statliga företag, mm, ändrar inte detta faktum. Och om hotet om kraftigt ökad statsskuld vore verkligt, varför accepterar Socialdemokraterna de fem jobbskatteavdrag som man hela tiden kritiserat men i själva verket står bakom, om än med sex månaders fördröjning. Dessutom vill S luckra upp tidsgränser och disciplinerande bestämmelser i sjukförsäkring och A-kassa. Det om något riskerar att urholka statsfinanserna. Andersson hotbild är därför falsk.

 

Att ta bort dagens skatterabatter för unga har inte samma effekt som att aldrig införa dem. Det leder till färre jobb och de svagaste drabbas först.

 

Om man som S vill tar bort sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt restaurangmoms ökar företagens lönekostnader med 15-20 mdr kr/år. Självklart påverkar den stora kostnadsökningen företagens lönsamhet och möjlighet att ha anställda, och företagen kommer att tvingas avskeda. Var tror S annars att företagen ska få alla dessa pengar ifrån? I tjänstenäringarna är lönekostnaderna den stora utgiftsposten.

 

Effekten av att ta bort dagens skatte/avgiftsrabatter för unga har inte heller samma effekt som att aldrig införa dem, som är den åtgärd som olika institutioner har utvärderat. Det går därför inte att från dessa dra slutsatsen att det inte kommer att försvinna några jobb när kostnaderna att anställa höjs. 

 

Om en regering avskaffar dagens nedsättning blir effekten på kort och medellång sikt annorlunda: Vi har nu haft dessa nedsättningar under ett antal år. Arbetsmarknaden har anpassat sig till dem. Rimligen har nedsättningarna vid det här laget spillt över i en högre lön än eljest för bl.a. unga personer. Om man nu skulle avskaffa nedsättningen resulterar detta inte bara i ett antal färre jobb i de aktuella företagen – dvs. sysselsättningen blir lägre och ungdomars löneläge pressats i de aktuella företagen genom socialdemokraternas åtgärd – men även löneläget för alla unga personer pressas under denna fleråriga anpassningstid (utbudet av unga arbetssökande ökar). Dessutom, de personer som i första hand får erfara mindre efterfrågan på sina tjänster och färre jobb är de unga med svag förankring på arbetsmarknaden – t ex de med svag utbildning och utlandsfödda.

 

Andersson påstår att de höjda anställningskostnaderna skulle uppvägas av Socialdemokraternas ”90-dagarsgaranti” för unga, som innebär olika åtgärder och utbildning för unga. Garantin kostar ”i ett första steg” ca 5 mdr kr, dvs. en 1/3 eller ¼ av de ökade skatteintäkterna från höjda arbetsgivaravgifter och höjd restaurangmoms. Lite småsummor satsas på ”aktiv näringspolitik”. Men den sammantagna bilden är en kraftig åtstramning för företagssektorn, som kommer slå mot sysselsättningen. Dessutom är 90-dagarsgarantin inte sysselsättning i privat sektor utan ”ams-jobb”, och liknande, och de är erfarenhetsmässigt – tvärt emot vad Andersson hävdar – ingen effektiv väg in på arbetsmarknaden.

 

En stor andel av de överblivna pengarna används istället till högre bidrag, som i de flesta fall motverkar ökad sysselsättning. Därtill – och mycket viktigt – Socialdemokraternas förslag om borttagande och uppmjukning av tidsgränser i sjukförsäkring och A-kassa ger lätt en okontrollerbar ökning av statens utgifter som kan springa iväg till stora statsfinansiella utgifter, som biter sig fast. 

 

Att det är företagen som skapar jobben märktes inte på Magdalena Andersson idag. Inte en enda gång hörde jag henne nämna orden företag och företagare.  

 

 

 

Andelen fattiga i Sverige lägst i EU – och sjunkande.

(Artikel publicerad på DN-debatt, webben, den 8 april 2014.)

Ingress: Med EU:s definition av fattigdom – låg materiell standard – har Sverige tillsammans med Luxemburg lägst andel fattiga av alla EU-länder, och allra lägst är siffran i Norrland. Våra nordiska grannländer ligger klart högre. Andelen fattiga i Sverige har dessutom sjunkit de senaste åren. Påståenden om att ”klyftorna växer” stämmer inte, skriver Carl B Hamilton (FP).

Ett valår som detta blir fördelningsfrågorna särskilt viktiga i svensk politik. Fattigdomsdebatten i Sverige fokuserar ofta på relativa inkomstskillnader. När alla fått det väsentligt bättre ekonomiskt, men medelklassen något mer än övriga ger det utslag som ökad ”relativ” fattigdom. Det är vad som hänt i Sverige under senare år. Ofta missförstås detta resultat – avsiktligt av oppositionen, oavsiktligt av journalister?

Jag menar att vi måste lyfta blicken och se hur människor faktiskt har det och hur levnadsstandarden förändrats. Då framträder bilden av ett i stora drag alltmer välmående Sverige, med EU:s lägsta verkliga fattigdom.

 

EU:s statistikmyndighet Eurostat redovisar sedan ca 2006 ett i Sverige ouppmärksammat och intressant fördelningspolitiskt mått, nämligen andelen av befolkningen som lever med ”mycket låg materiell standard” (på engelska ”severely materially deprived persons”). Detta definieras som att personen ifråga på minst fyra av nio av följande punkter saknar möjlighet: att möta oförutsedda utgifter, att åka på en veckas semesterresa, att betala skulder (till exempel bostadslån eller hyra), att äta kött, kyckling, eller fisk varannan dag, att ha varmt hemma, att ha tvättmaskin, färg-TV, telefon eller bil.

Vad säger då detta fattigdomsmått om läget i Sverige under alliansregeringen?

2012 (senast tillgängliga år) var Sverige och Luxemburg de EU-länder som hade allra lägst andel av befolkningen som levde på ”mycket låg materiell standard”, nämligen 1,3 procent. Danmark och Finland hade mer än dubbelt så hög andel som levde i sådan materiell fattigdom, och även det rika Norge hade en högre andel.

Andelen av Sveriges befolkning med mycket låg materiell standard har minskat succesivt sedan 2003, då den var cirka 3 procent. Andelen föll till under 2 procent år 2008, och sedan vidare ned till 1,3 procent år 2012.

Några kanske tycker att det är självklart att den materiella standarden har ökat det senaste decenniet. Men tittar vi på våra grannländer och övriga Europa så ser vi att det inte alls är givet. Bland de gamla EU-länderna har det i stället skett en ökning med cirka två procentenheter av andelen som lever på mycket låg materiell standard.

Statistiken om mycket låg ekonomisk standard finns även nedbruten på regional nivå. Där finner man en överraskning (i alla fall för mig): Andelen av befolkningen i norra Sverige som 2012 levde på ”mycket låg materiell standard” var klart lägre än i övriga Sverige – mindre än 1 procent. (Norra Sverige definieras här som Norrland plus Värmland, Dalarna och Gävleborg).

Norra Sveriges bättre fördelningspolitiska situation har vuxit fram sedan 2008. Måhända är gruvindustrins expansion en faktor, men det räcker inte alls ensamt som förklaring. Men norra Sveriges särställning är mer än så: Regionens synnerligen låga andel av befolkningen med ”mycket låg materiell standard” är – tillsammans med regionen Burgenland (sic!) i Österrike – faktiskt lägst i hela EU.

Sverige har under alliansregeringen sålunda varit framgångsrikt både när det gäller att ha en låg andel av befolkningen som lever på ”mycket låg materiell standard” och en över tiden mycket gynnsam utveckling jämfört med alla andra EU-regioner och EU-länder.

Utvecklingen – enligt Eurostat – går i själva verket på tvärs med Stefan Löfvén, Carin Jämtin och andra ledande socialdemokraters påståenden om att ”klyftorna växer” och ”någonting håller på att gå sönder i Sverige”. Fördelningspolitiskt är det precis tvärtom.

 

Vänsterpartiet ställer ultimatum och omöjliggör på förhand rödgrön trepartiregering. Vad händer då?

Jonas Sjöstedts huvudbudskap är att han inte accepterar att sitta i en regering som tillåter vinster i välfärden, och ställer ett lagstadgat avskaffande av vinst i välfärden som ultimatum för V:s regeringsdeltagande efter eventuell valframgång. Detta omöjliggör en långsiktigt stabil regering under Stefan Löfvens (S) ledning. Vad händer då?

 I princip alla andra frågor kan Sjöstedt tänka sig att kompromissa om i diskussioner om en rödgrön regering, men inte i frågan om vinster. På den punkten var han idag vid presentationen av V:s ”valplattform” mycket tydligt med V:s position (7 april).

 

Vad betyder detta för en eventuell rödgrön regering? Om de rödgröna får fler mandat än Alliansen finns två huvudscenarier.  Det ena är att Vänsterpartiet släpps in i regeringen, kanske eftersom S inte kan stå emot trycket från LO i bl.a. frågan om vinster i välfärden (se Aftonbladet debatt den 7 april: ”Dags för lagar mot vinster i välfärden” av LO:s 1e v ordf Tobias Baudin).

 

Det skulle sannolikt innebära en katastrof för de tusentals företagen inom skolan, äldreomsorgen, barnomsorgen m.m. Intresset för att driva företag i dessa branscher skulle smälta bort. Samtidigt är det tusentals elever och brukare som i dag är nöjda med vad dessa välfärdsföretag levererar. Därför är frågan sannolikt ingen opinionsvinnare när vinstförbudet väl ska omsättas i praktiken, snarare tvärt om.

 

Välfärdsföretagen har över 200 000 anställda motsvarande ca 160 000 heltidstjänster. Det är över 300 000 barn och ungdomar som går i privat ägda förskolor och skolor. Att redovisa antalet brukare för vård- och omsorgsföretagen är mer komplicerat. Dock finns det ca 10 000 privata vård- och omsorgsföretag med färre än 19 anställda.

 

Situationen kan bli kaotisk när tusentals företag drar sig ur välfärdssektorn och enheterna ska kommunaliseras. Men det kan ske först efter det att företagen fått ersättning av kommunerna för deras övertagande (se grundlagen). Hur skall V finansiera kommunernas övertagande av skolor, barnomsorg, äldreomsorg, mm?

 

Ett annat scenario är att Stefan Löfvén inte accepterar Vänsterpartiets ultimatum, utan inser att dessa företag behövs för att kunna garantera en god välfärd, och att V därför inte ges någon plats i en S-ledd regering. Det skulle innebära att Löfvén får bilda en S-MP-regering som har ett extremt svagt stöd i riksdagen. I den avgränsade frågan om vinst i välfärden kan S förmodligen göra upp med de borgerliga partierna, men i övriga frågor sitter Vänsterpartiet med trumf på hand, och har en S-ledd regerings överlevnad och handlingskraft i riksdagen i sina händer vid varje votering. Det blir en regering som kommer att åka på väldigt många nederlag i riksdagen, bli skamfilad och som kommer att ha en långt mycket svagare ställning än den nuvarande minoritetsregeringen. Vänsterpartiets agerande rimmar illa med Löfvéns tal om att bilda en stark regering.  

 

Något som betonas mer i V:s valplattform än i tidigare budgetmotioner är ståndpunkten ”Korta arbetstiden”. Sålunda: ”Under mandatperioden vill vi utreda och lämna konkreta förslag för att stegvis genomföra en arbetstidsförkortning.” Vi bör därmed vänta oss att en eventuell rödgrön regering innebär färre arbetade timmar, och därmed mindre resurser till både privat och offentligfinansierad välfärd, och – märk väl – lägre långsiktig sysselsättning i svensk ekonomi.

 

Vänsterpartiets valplattform innehåller i övrigt inte mycket nytt. V listar en lång rad satsningar som ligger i linje med vad som fanns med i deras budgetmotion i höstas (d.v.s. mer pengar till allt). Men i plattformen sägs ingenting om finansieringen, kanske ett försök att få fokus på pengaregnet utan att behöva nämna de massiva skattehöjningarna.  

Ekonomin talar för svenskt Natomedlemskap.

Med tanke på att svenska försvarsbeslut styrts mer av statsfinansiella överväganden än av yttre hot är det olyckligt att inte den fullständiga ekonomiska kalkylen tillåts spela roll i svensk försvars- och säkerhetspolitik. 

 

(Artikel publicerad på Svenska Dagbladets Brännpunkt webbplats den 3 april 2014.)

Efter den ryska ockupationen av Ukraina överlappar europeisk säkerhets- och energipolitik. Norden och Östersjön har blivit mer geopolitiskt betydelsefull än på decennier. Det understryks av att även nästa Natochef kommer från Norden – Jens Stoltenberg från Norge efterträder Anders Fogh Rasmussen från Danmark. Men, varför är det till synes omöjligt för Sverige att vara Natomedlem när både den ryska hotbilden i Baltikum och svensk sparsamhet talar för medlemskap?

 

Vi får inte glömma president Vladimir Putin uttalande år 2006.”Den ryska Östersjöflottans uppgift är att vid behov skydda våra ekonomiska intressen i Östersjön. En av våra viktigaste prioriteringar är rörledningen som går genom Östersjön.” Rörledningen är sedan 2011 installerad och kapaciteten ökad. Ledningen ägs av det statskontrollerade bolaget Gazprom. Den ryska marinen var behjälplig och marinchefen Masorin berättade stolt och utförligt i Röda Stjärnan om vad man gjort för Gazprom.

 

Vad innebär gasledningen för den aktuella diskussionen om svensk upprustning? Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) konstaterade i ett remissvar 2007 att gasledningen ”skulle innebära en kraftigt framflyttad underrättelseposition för Ryssland”. ÖB konstaterade att ”Ledningen kommer förmodligen att utrustas med undervattenshydroforer som skydd mot terrorattacker. Det ger en helt annan möjlighet [än tidigare] att följa alla fartygsrörelser [i Östersjön]”. I ett remissvar från Försvarsmakten beskrev myndigheten ryssarnas ”ökade insyn i vårt rörelsemönster avseende flyg-, fartygs och ubåtsverksamhet”, samt en med gasledningen ”förändrad strategisk normalbild” i Östersjön. Putins grannskapspolitik medförde alltså redan för flera år sedan tydliga problem för svenska försvaret och inte minst ubåtsvapnet.

En öppen och förutsättningslös debatt om Sveriges säkerhetspolitiska alternativ – dvs. Natomedlemskap eller alliansmotstånd – förefaller dessvärre närmast tabu i de två stora partierna. Det ena är för Natomedlemskap om både Finland och Socialdemokraterna är med på det. Men då händer föga eftersom Socialdemokraterna sannolikt bara vill överväga att gå med om de själva är i regeringsställning, kan hantera Miljöpartiet, och dessutom att Finland går före. Svensk säkerhetspolitik bestäms följaktligen med vetorätt i Helsingfors.  

 

Det otydliga politiska ledarskapet återspeglas opinionens vilsenhet. När Ryssland påsken 2013 gjorde skenanfall mot Sverige ökade snabbt opinionen för svenskt Natomedlemskap. Nu när Ryssland ockuperar Krim vänder opinionen ned och emot medlemskap. Opinionen är som ett rö för vinden. En ansvarskännande politiker kan inte följa en sådan volatil opinion utan måste våga leda. En politikers uppgift är att lyssna, men även att leda. 

Försvarsberedningen ska om en dryg månad lägga förslag om framtida försvaret. Försvarsbeslut bör vara långsiktiga, med 20-30 års planeringshorisont. Om man tror att Sverige inom den tidsrymden kommer att gå med i Nato bör det få konsekvenser redan idag för analys av alternativen och möjliga beslut.

 

 Vid medlemskap kan nämligen Sverige delta i en internationell arbetsfördelning inom Natoländernas samlade försvar. Varje Natoland behöver inte ha alla vapensystem självt. Utan medlemskap måste dock Sverige självt ha alla system. Det kostar tveklöst mer än om Sverige är medlem.

Sverige är en liten, öppen, och tekniskt framstående industrination. Den erfarenheten, liksom teorin, säger oss att stordriftsfördelar och arbetsfördelning dels sänker kostnader för tillverkaren, dels priset för användarna/kunderna.

 

Vi vet från svensk utrikeshandel att handelshinder i andra länder kan bli mycket dyra för Sverige eftersom svenska företag när de möter handelshinder inte fullt ut kan exploatera stordriftsfördelar och delta internationell arbetsfördelning. Industrin behöver för att uppnå lägre produktionskostnader – och därmed kunna hålla konkurrenskraftiga priser – tillträde till de stora utlandsmarknaderna. Ju mera sofistikerad och ju högre styckkostnad produkten har, desto viktigare är det med stordrift och internationell arbetsdelning. Därför har Sverige också länge varit ett av världens mest aktiva länder för frihandel och mot protektionism.

 

Att stå utanför Nato är ett tydligt handelshinder på Natomarknaden. Försvarsmateriel blir hela tiden mer tekniskt avancerad och kostar mer per styck. Ett högst legitimt ekonomiskt argument för svenskt Natomedlemskap är därför borttagna handelshinder på Natomarknaden och bättre utnyttjande av stordriftsfördelar i produktionen. Självklart kostar utanförskapet idag förlorade jobb och inkomster i industrin – inte minst den högteknologiska. Det kostar dessutom i form av högre priser på materiel än annars vore möjligt.

 

De här ekonomiska aspekterna på Natomedlemskapet är de viktigaste – inte gamla tiders Natorekommendationer om storleken på nationella försvarsanslag som andel av BNP. Inget medlemsland utom USA, Turkiet och möjligen Storbritannien uppfyller idag denna rekommendation. Med tanke på att svenska försvarsbeslut styrts mer av statsfinansiella överväganden än av yttre hot är det olyckligt att inte den fullständiga ekonomiska kalkylen tillåts spela roll i svensk försvars- och säkerhetspolitik. 

 

Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson, tidigare ansvarig för såväl energi- som utrikespolitik (FP).