Ekonomin talar för svenskt Natomedlemskap.

Med tanke på att svenska försvarsbeslut styrts mer av statsfinansiella överväganden än av yttre hot är det olyckligt att inte den fullständiga ekonomiska kalkylen tillåts spela roll i svensk försvars- och säkerhetspolitik. 

 

(Artikel publicerad på Svenska Dagbladets Brännpunkt webbplats den 3 april 2014.)

Efter den ryska ockupationen av Ukraina överlappar europeisk säkerhets- och energipolitik. Norden och Östersjön har blivit mer geopolitiskt betydelsefull än på decennier. Det understryks av att även nästa Natochef kommer från Norden – Jens Stoltenberg från Norge efterträder Anders Fogh Rasmussen från Danmark. Men, varför är det till synes omöjligt för Sverige att vara Natomedlem när både den ryska hotbilden i Baltikum och svensk sparsamhet talar för medlemskap?

 

Vi får inte glömma president Vladimir Putin uttalande år 2006.”Den ryska Östersjöflottans uppgift är att vid behov skydda våra ekonomiska intressen i Östersjön. En av våra viktigaste prioriteringar är rörledningen som går genom Östersjön.” Rörledningen är sedan 2011 installerad och kapaciteten ökad. Ledningen ägs av det statskontrollerade bolaget Gazprom. Den ryska marinen var behjälplig och marinchefen Masorin berättade stolt och utförligt i Röda Stjärnan om vad man gjort för Gazprom.

 

Vad innebär gasledningen för den aktuella diskussionen om svensk upprustning? Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) konstaterade i ett remissvar 2007 att gasledningen ”skulle innebära en kraftigt framflyttad underrättelseposition för Ryssland”. ÖB konstaterade att ”Ledningen kommer förmodligen att utrustas med undervattenshydroforer som skydd mot terrorattacker. Det ger en helt annan möjlighet [än tidigare] att följa alla fartygsrörelser [i Östersjön]”. I ett remissvar från Försvarsmakten beskrev myndigheten ryssarnas ”ökade insyn i vårt rörelsemönster avseende flyg-, fartygs och ubåtsverksamhet”, samt en med gasledningen ”förändrad strategisk normalbild” i Östersjön. Putins grannskapspolitik medförde alltså redan för flera år sedan tydliga problem för svenska försvaret och inte minst ubåtsvapnet.

En öppen och förutsättningslös debatt om Sveriges säkerhetspolitiska alternativ – dvs. Natomedlemskap eller alliansmotstånd – förefaller dessvärre närmast tabu i de två stora partierna. Det ena är för Natomedlemskap om både Finland och Socialdemokraterna är med på det. Men då händer föga eftersom Socialdemokraterna sannolikt bara vill överväga att gå med om de själva är i regeringsställning, kan hantera Miljöpartiet, och dessutom att Finland går före. Svensk säkerhetspolitik bestäms följaktligen med vetorätt i Helsingfors.  

 

Det otydliga politiska ledarskapet återspeglas opinionens vilsenhet. När Ryssland påsken 2013 gjorde skenanfall mot Sverige ökade snabbt opinionen för svenskt Natomedlemskap. Nu när Ryssland ockuperar Krim vänder opinionen ned och emot medlemskap. Opinionen är som ett rö för vinden. En ansvarskännande politiker kan inte följa en sådan volatil opinion utan måste våga leda. En politikers uppgift är att lyssna, men även att leda. 

Försvarsberedningen ska om en dryg månad lägga förslag om framtida försvaret. Försvarsbeslut bör vara långsiktiga, med 20-30 års planeringshorisont. Om man tror att Sverige inom den tidsrymden kommer att gå med i Nato bör det få konsekvenser redan idag för analys av alternativen och möjliga beslut.

 

 Vid medlemskap kan nämligen Sverige delta i en internationell arbetsfördelning inom Natoländernas samlade försvar. Varje Natoland behöver inte ha alla vapensystem självt. Utan medlemskap måste dock Sverige självt ha alla system. Det kostar tveklöst mer än om Sverige är medlem.

Sverige är en liten, öppen, och tekniskt framstående industrination. Den erfarenheten, liksom teorin, säger oss att stordriftsfördelar och arbetsfördelning dels sänker kostnader för tillverkaren, dels priset för användarna/kunderna.

 

Vi vet från svensk utrikeshandel att handelshinder i andra länder kan bli mycket dyra för Sverige eftersom svenska företag när de möter handelshinder inte fullt ut kan exploatera stordriftsfördelar och delta internationell arbetsfördelning. Industrin behöver för att uppnå lägre produktionskostnader – och därmed kunna hålla konkurrenskraftiga priser – tillträde till de stora utlandsmarknaderna. Ju mera sofistikerad och ju högre styckkostnad produkten har, desto viktigare är det med stordrift och internationell arbetsdelning. Därför har Sverige också länge varit ett av världens mest aktiva länder för frihandel och mot protektionism.

 

Att stå utanför Nato är ett tydligt handelshinder på Natomarknaden. Försvarsmateriel blir hela tiden mer tekniskt avancerad och kostar mer per styck. Ett högst legitimt ekonomiskt argument för svenskt Natomedlemskap är därför borttagna handelshinder på Natomarknaden och bättre utnyttjande av stordriftsfördelar i produktionen. Självklart kostar utanförskapet idag förlorade jobb och inkomster i industrin – inte minst den högteknologiska. Det kostar dessutom i form av högre priser på materiel än annars vore möjligt.

 

De här ekonomiska aspekterna på Natomedlemskapet är de viktigaste – inte gamla tiders Natorekommendationer om storleken på nationella försvarsanslag som andel av BNP. Inget medlemsland utom USA, Turkiet och möjligen Storbritannien uppfyller idag denna rekommendation. Med tanke på att svenska försvarsbeslut styrts mer av statsfinansiella överväganden än av yttre hot är det olyckligt att inte den fullständiga ekonomiska kalkylen tillåts spela roll i svensk försvars- och säkerhetspolitik. 

 

Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson, tidigare ansvarig för såväl energi- som utrikespolitik (FP).