Behåll kärnkraften. Låt kolet och gasen ligga!

(Debattartikel publicerad i GöteborgsPosten 28 juni 2014.)

 

Sverige har idag en energimix med mycket vattenkraft och kärnkraft, som möjliggör en jämn och stabil elproduktion med låga koldioxidutsläpp. Om tio år kanske inte detta gäller längre.

Det skulle leda till problem. Sverige har under ett drygt sekel byggts upp en stor elintensiv basindustri för vilken det är avgörande med el till internationellt konkurrenskraftiga priser. Kärnkraften står idag för ca 40 procent av den svenska elproduktionen. Inom mindre än tio år kommer de tre äldsta reaktorerna att stängas ner antingen av åldersskäl, eller bristande lönsamhet. Hur går det då för Sverige?

Ett mål för energipolitiken bör vara en stabil och jämn eltillförsel till hushåll och företag, till konkurrenskraftiga elpriser, och med fortsatt låga och sjunkande koldioxidutsläpp. Folkpartiets utgångspunkt är att staten även i framtiden måste stå som sista garant i samhället för en jämn tillförsel av basel till konkurrenskraftiga priser. Staten kan aldrig undandra sig det yttersta ansvaret för en fungerande el-infrastruktur och eltillförsel, och kan heller inte överlämna det ansvaret till någon annan – svensk eller utländsk.

Förnybara energikällor, framför allt vindkraften, byggs idag ut i snabb takt. De är ojämna (intermittenta) energikällor. Solpaneler och solceller är efter stora internationella prisfall en allt viktigare energikälla, men i Sverige är det dessvärre mörkt länge på vintern när el-efterfrågan för bland annat uppvärmning och ljus är som störst. Råvaran för bioenergi kan ge bidrag främst till kraftvärme. Skogen är generellt sett dock mer värdefull som input i skogsindustrin än att elda upp. Vindkraft kan fungera som komplement, men levererar inte tillräcklig kontinuerlig, konkurrenskraftig el, såsom vatten- och kärnkraft. Tvärtom tvingar mycket vindkraft fram en parallell och kostsam elproduktionsapparat för att reglera en jämn tillförsel, eller bortkoppling från nätet, när det blåser litet. Myckewt vindkraft skapar både dyra och komplicerade långsiktiga problem.

Sverige har i stort sett byggt färdigt vattenkraften. Folkpartiet accepterar inte någon storskalig utbyggnad av älvarna. De realistiska alternativen för basel-produktion är därför fortsatt användning av vatten- och kärnkraft, eller – ett nytt inslag i energimixen! – storskalig import av fossilgas. Det senare alternativet har Tyskland valt. Det har försatt landet i beroende av Ryssland, och medfört ökande koldioxidutsläpp och fortsatta subventioner till kolbrytning och kolkraftverk.

Mer ökad användning av fossilgas innebär ökade utsläpp av koldioxid jämfört med den kolsnåla kärnkraften. Gas till Sverige skulle kunna importeras i pipeline från Ryssland. Det är dock oacceptabelt för Folkpartiet. Fossilgas kan – till högre kostnad – också köpas från andra länder och importeras t ex via Göteborgs LNG-hamn, men har nackdelen att den är fossil, dvs ökar Sveriges utsläpp av växthusgaser, och blir dyr.   

Frackning-revolutionen i USA sprider sig snabbt över världen. Det ökar utbudet av fossilgas och olja, och pressar världsmarknadspriserna på all fossil energi (kol, gas, olja). Det är mycket negativt ur klimatsynpunkt. Om importerad fossilgas långsiktigt blir billigare för elbolagen än vatten- och kärnkraft finns en uppenbar risk att Sverige kommer bli storskaligt beroende av fossilgas. Storskalig import av fossilgas är av detta skäl en viktig politisk framtidsfråga. Folkpartiet för sin del, avvisar storskaligt svenskt fossilgasberoende, även när det gäller import av gas från andra än Ryssland.

Huvuddelen av kostnaderna för ny kärnkraft är kapitalkostnader – som just nu är extremt låga. Å andra sidan, elpriserna är också låga, men kommer att stiga när energibolagen de närmaste 5-10 åren stänger de äldsta tre reaktorerna. En ny reaktors livslängd kan bli 70-90 år. Kostnaden är starkt koncentrerad till konstruktion och byggande i början av denna långa period, medan intäkterna kommer varje år i en allt mer avlägsen framtiden. Hur beslutsfattarna gör avvägningen mellan ekonomiska uppoffringar i början av projektet och den senare strömmen av intäkter är helt avgörande för lönsamheten. Till sist blir avvägningen mellan olika generationers kostnader och intäkter en politisk bedömning. Folkpartiet anser att framtida generationer skall ges samma vikt som dagens, och med de motiv som t ex Stern-rapporten om klimathotet bygger på.

Folkpartiets inställning inför 2020-talet är sålunda klar: Ta ansvar för klimatet genom säker tillförsel av basel från kärn- och vattenkraft. Byt ut gamla reaktorer mot nya och säkrare i enlighet med Alliansens energiöverenskommelse. Låt kol, gas och olja ligga kvar i jorden. Staten ska främja effektivitet och låga priser genom fortsatt god konkurrens på den nordiska elmarknaden och ökad överföringskapacitet till/från omvärlden.

Sverige ska inom EU självklart arbeta för ökat oberoende av rysk energi och nyckfullhet. Det sker genom dels ökad överföringskapacitet till/från Sveriges grannländer, dels energieffektivisering, dels åtaganden att stödja gemensam försörjningstrygghet inom EU.

Carl B Hamilton

Riksdagsledamot och energipolitisk talesperson (FP)

Miljöpartiet styrs av slumpen.

(En något utvidgad version av debattartikel i Dagens Industri den 27 juni 2014.)

 

Med en ny regering skulle Miljöpartiets krav på högre kostnader för bensin och diesel bli aktuella (Dagens Industri den 30 maj 2014). Bensinpriset vill MP höja med minst 57 öre/l och diesel med 61 öre/l, och höjningarna ska effektueras genom högre koldioxidskatter. Det kan dock bli en större höjning eftersom MPs argumentation för just dessa nivåer är både oriktig och förefaller slumpmässig.

 

Partiet hänvisar som grund för sina krav till Klimatberedningens beräkningar år 2007 (SOU 2008:24; se DI ovan och MP-språkröret Åsa Romson i Dagens Nyheter den 25 juni 2014: ” Våra konkreta förslag när det gäller bensinskatterna är det som klimatberedningen landade på”).

 

Pyttsan: Vid den tiden, dvs 2007, var världsmarknadspriset på råolja bara ca 55 USD/fat Sedan flera år är priset dubbelt så högt: idag 113-115 USD/fat. Det vill säga, efter 2008 höjde världsmarknaden på egen hand priset långt mer än Miljöpartiet då ville höja genom riksdagsbeslut. Priset vid pumpen för bensin har följaktligen stigit med 25 procent och dieseln med knappt 30 procent. Trots detta är MPs krav på kostnadsökning sju år senare precis densamma. Partiet är opåverkat av verkligheten.

 

Syftet med Klimatberedningens förslag var att pressa ned CO2-utsläppen med 0,6 milj. ton till 2020. Den nivån bör vara mer än uppnådd redan idag genom de kostnadsökningar för bensin och diesel som redan levererats av världsmarknaden. Den långsiktiga priskänsligheten är dessutom ganska hög (priselasticitet ca -0,8), dvs. när priset vid pumpen går upp med 25-30 procent, som i Sveriges fall, minskar användningen med 20-24 procent på tio års sikt.

 

Som för att ursäkta sitt krav på kostnadsökningar för landets bilburna påstår MP att ”Sverige är ett medianland vad gäller bränsleskatter” (DI 30/5). Det är dock svårt att förstå vad Sveriges placering i en Europaliga för bränsleskatter har med klimatfrågan att göra, och dessutom är påståendet om en medianplacering oriktigt. Sverige har idag tredje högsta dieselpriset i EU, och ligger på sjunde plats av 27 länder beträffande bensin. Enligt Riksdagens utredningstjänst (Rut) skulle med MPs skattehöjningar Sveriges bilister få EU:s allra högsta dieselpris, och det tredje högsta bensinpriset. Det är inte heller någon median, som ju ligger på 13-14 plats. Knappt en siffra rätt, alltså, när det gäller MP och bensin och dieselskatterna.

 

MP viftar bort människors oro för kostnadsökningar på drivmedel med att det bara rör sig om ”högst en klimathundring i månaden” för en normalfamilj, och på landet. De högre bränslepriserna kombineras dock av MP med en lastbilsskatt – som via en redan hårt trängd åkeribransch kommer höja priserna på alla de varor som transporteras på flaken – samt därtill höjda elskatter, särskilt kännbart i Sydsverige. Inte minst landsbygden skulle drabbas av den sammanlagda skattehöjningen, och då rör det sig förvisso inte bara om ”någon hundring” per månad i ökade hushållsutgifter.

 

Miljöpartiets förslag är oriktigt underbyggda och verkar slumpartade. Ge inte partiet chansen att sitta vid makten!   

 

Carl B Hamilton, riksdagsledamot och ekonomi- och energitalesperson.

Socialdemokraterna luras mest om ungdomsjobben.

Socialdemokraterna går till val på fler jobb för Sveriges unga. Men leder deras politik till detta? Knappast.

Vi har granskat Socialdemokraternas två viktigaste förslag för att få ner ungdomsarbetslösheten – ett ”utbildningskontrakt” och en ”90-dagarsgaranti”.

Utbildningskontrakt?

Socialdemokraterna vill att alla ungdomar utan gymnasieexamen som skriver in sig på Arbetsförmedlingen måste skriva under det som Socialdemokraterna kallar ett utbildningskontrakt och förbinda sig att läsa in gymnasiekompetens med högskolebehörighet, ibland i en kombination med andra åtgärder. Hållhaken på ungdomarna för att de ska följa kontraktet är att de annars blir av med t.ex. a-kassa eller försörjningsstöd (socialbidrag). ”Utbildningen är ett krav för att få ekonomiskt stöd från samhället.”, skriver S i sin budgetmotion (de skriver ”samhälle” men menar a-kassor, stat och kommun.)

Men hållhaken är vid närmare betraktande väldigt klen. Enligt Riksdagens utredningstjänst, RUT, var det i augusti förra året endast ca 14 procent av de inskrivna på Arbetsförmedlingen mellan 18 och 24 år som hade rätt till a-kassa. 

Hur många av de arbetslösa ungdomarna som får socialbidrag finns inga färska siffror på, men enligt Långtidsutredningen (2011) var det 2008 ca 25 procent av de inskrivna på Arbetsförmedlingen i åldern 20-24 som fick socialbidrag. Inkluderar man även yngre ungdomar blir andelen rimligen ännu lägre. 

Därmed får en stor majoritet av de arbetslösa ungdomarna inte någon ersättning alls från politiskt styrda kassor. De kan därmed heller inte som sanktion berövas någon ersättning. Därför har de allra flesta ungdomar inga ekonomiska skäl att skriva in sig på Arbetsförmedlingen. Socialdemokraternas kontrakt riskerar snarare att leda till att ungdomar helt sonika låter bli att skriva in sig på Arbetsförmedlingen för att slippa dras in i något tvång. Resultatet kan bli att de ungdomar som kanske har störst behov av stöd inte får någon hjälp alls, utan riskerar hamna i långvarigt utanförskap.

En viktig praktisk rättvisefråga är också vad som händer med dem som får behålla t ex sin a-kassa när de läser på Komvux, men sedan hoppar av. Blir de återbetalningsskyldiga? Utan återbetalningskrav finns varken en hake på ungdomarna att fullfölja utbildningen, eller rättvisa i systemet. Samtidigt kan återbetalningskrav bli ett besvärligt ekonomiskt problem för unga som har svårt med skolan, och hjälper dem knappast att få jobb.  

Nu under 2014 vänder konjunkturen uppåt. Allt fler unga får ett riktigt arbete med lön. Chanserna till jobb ökar alltså – för dem som faktiskt söker ett jobb, vill säga. Att i detta alltmer positiva konjunkturläge tvinga tusentals lågomotiverade unga att avstå från jobb och istället studera verkar vara dålig tajming. Hur tänkte man?

Folkpartiet anser att alla utan gymnasieexamen ska ha en rätt att läsa in gymnasiekurserna på Komvux, oavsett var man bor. Arbetslösa mellan 20 och 24 år som väljer att läsa in grundskole- och gymnasiebetyg har också rätt till ett högre studiebidrag jämfört med andra studenter för att göra det mer attraktivt för dem att ta steget (6600 kr/mån att jämföra med 1600 kr/mån för andra). Men det är individen, inte politiker, som bör ha sista ordet när det passar bäst att plugga.

90-dagarsgaranti?

Socialdemokraternas andra paradnummer för att få ner ungdomsarbetslösheten är 90-dagarsgarantin. Unga ska efter max tre månader få utbildning, praktik eller andra ”åtgärder”. Just i ett uppåtgående konjunkturläge riskerar det att låsa in ungdomar i ineffektiva offentliga insatser samtidigt som många har goda chanser att få jobb om de får rätt stöd, och fortsätter aktivt att söka jobb.

90-dagarsgarantin har sin tyngdpunkt på olika reguljära utbildningar, som högskola och Komvux. Ungdomar som varit utan jobb i mer än tre månader ska kunna plugga på t.ex. högskolan med bibehållen a-kassa. För alla dem som skuldsätter sig hos CSN för att finansiera sin utbildning kommer det att upplevas som djupt orättvist att vissa klasskamrater får samma utbildning betald. Ett liknande upplägg har också redan prövats och skapade då stora legitimitetsproblem. Risken är stor att unga som jobbar ser till att bli arbetslösa en tid, för att sedan få sin utbildning betald. Det skapar ett system som uppmuntrar till osund bidragsplanering.

Det enda i 90-dagarsgarantin som ens liknar riktiga jobb är en hårt subventionerad variant av regeringens yrkesintroduktionsanställningar.  Men S-förslaget kan enligt Finansdepartementet falla på att det inte är tillåtet enligt EU:s statsstöd-regler. I så fall finns inget kvar i garantin som innebär ett riktigt jobb.

Ett snarlikt upplägg som socialdemokraternas nu aktuella ungdomsgaranti testades i Sverige under Göran Perssons tid som statsminister, och med klent resultat. Då hette åtgärden ”hundradagarsgarantin” och var kommunernas ansvar. Enligt utvärderingen av Institutet för Arbetsmarknads- och Utbildningspolitisk Utvärdering (IFAU) hade garantin sämre effektivitet än Arbetsförmedlingens normala insatser för att hjälpa ungdomar till jobb.

Tills sist: Socialdemokraterna vill, om de vinner valet, höja skatterna kraftigt på alla ungdomsjobb och särskilt på dem i restaurang och cateringbranschen, för att på så sätt finansiera ökade utgifter för bidrag och ams-politik. Det leder till färre riktiga ungdomsjobb och fler unga förpassas istället ut i konstgjorda åtgärder och utbildningar. Det är i grunden fel väg att gå. 

 

Carl B Hamilton

Christer Nylander

Riksdagsledamöter (FP), talespersoner för ekonomisk politik och arbetsmarknadsfrågor.

 

 

 

Välfärdssocialism motverkar jobbyten som är bästa sättet för kvinnor att få upp lönen.

Den viktigaste förklaringen till löneskillnaderna mellan könen är att män och kvinnor jobbar inom olika yrken.

I Medlingsinstitutets analys idag konstateras att bästa sättet att få upp lönen är att byta arbetsgivare. Och för kvinnor är den löneökningen större än för män.

 

När därför vänsterfeminismen vill minska arbetsgivaralternativen i vård, skola och omsorg och slår den samtidigt mot den effektivaste metoden för kvinnor att få bättre lön: att kunna byta arbetsgivare. Att kunna välja bort kommunen, landstinget och staten till förmån för eget företagande eller privata arbetsgivare.

 

För vänsterfeministen är socialismen viktigare än feminismen. Hellre prioritet för stat och kommun som välfärdsproducent, än möjligheten till högre lön för kvinnorna.

 

Obs! Löneskillnaderna mellan män och kvinnor fortsätter att minska, men långsamt. I fjol var skillnaden 13,4 procent, en minskning med 0,5 procentenheter jämfört med året innan, enligt Medlingsinstitutets nya statistik.

Om man bortser från mäns och kvinnors olika yrkesval, olika arbetstid och utbildning, landar den oförklarade löneskillnaden på 5,6 procent, vilket är 0,3 procentenheter mindre än för ett år sedan.

Mellan åren 2005 och 2012 har löneskillnaderna mellan könen minskat med mellan 2,2 och 6,1 procentenheter, beroende på vilken yrkessektor man tittar på. 

Sensationella, goda siffror från SCB om svenska ungdomsarbetslösheten!

SCB har idag, för första gången, publicerat siffror över hur stor andel av ungdomarna i Sverige som varken pluggar eller jobbar. Måttet kallas av Eurostat NEET, vilket står för ”not in education, employment or training”, och fångar upp hur många unga som kan antas leva i passivitet och riskera utanförskap.

 

Måttet behövs eftersom ungdomsarbetslöshets-siffran ofta ger en felaktig bild av hur många ungdomar som faktiskt inte gör något alls. Detta gäller i högsta grad i Sverige, eftersom runt hälften av de unga som räknas som arbetslösa samtidigt är heltidsstuderanden, ofta på högstadiet och gymnasiet.

 

Stefan Löfvén upprepar ofta att ungdomsarbetslösheten är högre idag än 2006. Men det beror i stor utsträckning på att det idag är fler ungdomar som pluggar och samtidigt söker extrajobb.

 

SCB:s nya NEET-statistik förstärker kraftigt den slutsatsen. SCB:s siffror täcker åren 2007 till 2013. De visar att andelen unga i åldern 15 till 19 år som varken pluggar eller jobbar har minskat sedan 2007, från 4,3 till 3,9 procent.

 

Samma sak gäller för dem mellan 20 och 24 år. Andelen unga som lever i passivitet, utan att plugga eller jobba, har minskat från 11,1 till 10,4 procent.

 

2013 hade Sverige fler ungdomar i åldern 20-24 år än 2007. Eftersom denna äldre grupp hade ett högre NEET-snitt än dem mellan 15-19 år har andelen NEET för hela gruppen 15-24 år i praktiken legat still sedan 2007 (den låg på 7,4 procent 2007 och 7,5 procent 2013).

 

Den nya statistiken är också intressant när det gäller utrikesfödda ungdomar. Andelen utrikesfödda mellan 15 och 24 år som varken pluggar eller jobbar har minskat, från 11,7 procent till 10,4 procent.

 

Hur kan arbetslöshetssiffran visa en så annorlunda verklighet jämfört med NEET-måttet? Det enkla svaret är att det är väldigt många studeranden som räknas som arbetslösa. De allra flesta söker bara extrajobb. NEET ger därför en bättre uppfattning om hur Sveriges ungdomar faktiskt har det. Den visar att det är relativt få unga som är arbetslösa i egentlig mening och få som varken söker jobb eller har någon annan syssla. Påståendet att ungas situation skulle ha försämrats under Alliansregeringen saknar stöd i data.

SEKOs måttlösa stejkhot kan provocera fram lagstadgad proportionalitetsregel i konflikträtten.

SEKO-konfliktens hot mot stockholmsregionens pendlare är fullkomligt oproportionerligt. Att som SEKO ta 300 000 oskyldiga pendlare som gisslan för sina fackliga krav är ett hot som påverkar vardagens bestyr och livpussel för kanske en miljon konflikten utanförstående människor, och skapar kaos i vardagsliv och trafiksystem.

 

LO står bakom SEKOS agerande. LO finansierar Socialdemokraternas valrörelser med 70-90 milj. och ställer upp med tiotusentals gratis valarbetare. Efter en eventuell S-valseger ska LO ha betalt av Socialdemokraterna för sitt stöd i form av inflytande över Socialdemokraternas politik – särskilt arbetsrätten.

 

SEKOS agerande förefaller dessutom vara en politisk vänsterstrejk. Det ”verkar finnas uppdämd längtan efter politisk strid.” (S-ledare i Tidningen Ångermanland).

 

Ett missbruk av konflikträtten från fackets sida skadar trovärdigheten hos den svenska arbetsmarknadsmodellen. Om parterna fortsatt inte visar återhållsamhet i stridsåtgärder bör det införas en lagstadgad proportionalitetsregel i svensk konflikträtt. Redan 1999 föreslog den socialdemokratiske f.d. statssekreteraren Svante Öberg i utredningen Medling och lönebildning (SOU 1999:141) en lagstadgad proportionalitetsregel. Frågan har sedan dess varit aktuell av och till.

 

Svensk arbetsmarknad har jämfört med andra länder en låg konfliktnivå, vilket tyder på att flertalet parter använder konfliktvapnet på ett ansvarsfullt sätt. Icke desto mindre kan konfliktåtgärder i vissa lägen få oförsvarliga följder, som nu med SEKOs hot att lamslå Storstockholm. En konflikt blir oproportionerlig när en åtgärd som är billig och enkel för ena parten får förödande konsekvenser, inte minst för tredje man.

 

Hittills har lagstiftarens inställning varit att det är upp till parterna att visa att konflikträtten tillämpas på ett rimligt sätt. Detta är fortfarande Folkpartiets utgångsläge, men om arbetsmarknadens parter inte visar återhållsamhet i stridsåtgärder behöver det införas en lagstadgad proportionalitetsregel i svensk konflikträtt. Beroende på utvecklingen på arbetsmarknaden behövs då tillsättas en utredning om den närmare utformningen av en sådan regel.

S vill inte följa sin egen förebilds goda exempel!

    (Artikel publicerad på DN-debatt den 6 juni 2014).

Socialdemokraterna har som mål att Sverige år 2020 ska ha EU:s lägsta arbetslöshet. Österrike är det land som idag har den lägsta arbetslösheten i EU. Landet har därför seglat upp som Socialdemokraternas nya förebild. ”Varför kan inte Sverige vara som Österrike?” har exempelvis Magdalena Andersson (S) frågat sig. Svaret är att Socialdemokraternas politik inte leder till Österrikes låga arbetslöshet eftersom partiet inte accepterar Österrikes effektiva politik på området.

Sverige har en högre arbetslöshet än Österrike, ca 8 procent, jämfört med Österrikes ca 5 procent. Det är framför allt bland unga som Sverige har en högre (kortvarig) arbetslöshet. För dem över 25 år är skillnaden i arbetslöshet mellan länderna dock betydligt mindre – 5,7 procent i Sverige mot 4,3 procent i Österrike.

Den svenska ungdomsarbetslösheten, däremot, ligger på ca 24 procent jämfört med endast 9 procent i Österrike. Det leder till frågan: Varför har Österrike så mycket lägre ungdomsarbetslöshet än Sverige?

En viktig förklaring är Österrikes lärlingssystem. Hela 40 procent av Österrikes gymnasieelever är avlönade lärlingar. Det finns inget mål för alla dessa att nå högskolebehörighet. Därför får man i Österrike inte den svenska bieffekten med många avhopp från gymnasiet av elever som just då inte vill, eller kan, klara mer teoretiska studier.

Eftersom de får lön räknas lärlingarna som icke-arbetslösa, även om de söker jobb. Svenska gymnasieungdomar i motsvarande situation registreras istället som arbetslösa. Lärlingsutbildningarna drar alltså ned den registrerade arbetslösheten av beräkningstekniska skäl, men ger också österrikiska ungdomar en effektiv väg in i arbetsmarknaden.

I Sverige består nästan hälften av ungdomsarbetslösheten av heltidsstuderande och de flesta går på högstadiet eller gymnasiet. Över 80 procent av dessa arbetssökande heltidsstuderande söker enbart extraknäck eller sommarjobb. På direkt fråga betraktar över 90 procent inte sig själva som arbetslösa.

Betydelsen av att många heltidsstuderande samtidigt söker jobb är därför stor både för måttet på arbetslöshetens storlek, och för statens val av korrekta åtgärder.

Socialdemokraternas betoning av utbildning för ungas måste rimligen tolkas som att S inte vill att studier ska trängas ut av annat. Om vi därför exkluderar de heltidsstuderande som en problemgrupp – att studera är inget problem! – sjunker ungdomsarbetslösheten från 24 till 14 procent. Arbetslösheten för hela befolkningen minskar följaktligen också – från 8 till 6,5 procent. Exkluderar man även heltidsstuderande över 24 år från arbetslöshetsstatistiken är den svenska arbetslösheten 5,5 procent.

Överlappningen i statistiken av heltidsstuderande och arbetssökande arbetslösa är analytiskt svårhanterlig, men det är absolut nödvändigt att se de två grupperna var för sig för annars sätter staten in fel åtgärder mot fel grupp.

För att S i statistiken ska kunna uppfylla sitt bäst-i-EU mål krävs att färre heltidsstuderande söker jobb. Antingen slutar de söka extraknäck, eller så slutar ungdomarna att studera (t ex hoppar av gymnasiet) och börjar jobba heltid, alternativt börjar som lärlingar.

Av dessa alternativ är en snabb utbyggnad av lärlingsutbildningar (med lön) den vettiga lösningen. Men Socialdemokraterna är dessvärre ointresserade av en (åter-) utbyggnad av ett svenskt system med avlönade lärlingar. Det beror förmodligen på LO:s motvilja mot lärlingslöner, som definitionsmässigt är låga. Därmed blir S arbetslöshetsmål också nära nog omöjligt att nå.

Forskning visar att höga ingångslöner för unga gör det svårare för personer med svag kompetens och begränsad erfarenhet att få jobb (se t ex Lars Calmfors DN-krönikor). En skillnad mellan länderna är att Österrike har lägre ingångslöner för unga på arbetsmarknaden, både genom lärlingslöner och låga minimilöner.

I den svenska detaljhandeln och hotell- o restaurangsektorn, två viktiga inkörsportar för unga till arbetsmarknaden, låg lägstalönerna år 2011 på 14 000 -17 000 kr/mån. I Österrike var den lägsta lönen ca 10 500 kr/mån, dvs. runt två tredjedelar av den svenska (jämförelsen blir ungefärlig p g a skillnad i vissa skatter och avgifter). Lägre ingångslöner för unga är säkert avgörande för Österrikes lägre ungdomsarbetslöshet, men det receptet är synnerligen svårsmält för Socialdemokraterna med sin intima koppling till LO.

En annan skillnad mellan Sverige och Österrike, som delvis förklarar den högre svenska arbetslösheten, är att vi har en dubbelt så hög arbetslöshet bland utrikes födda, ca 16 procent (2013) jämfört med 8 procent i Österrike (2012). Sverige tar också emot en större andel från länder med svaga skolsystem.

Regeringens omläggning av integrationspolitiken, med starkare fokus på snabbt inträde på arbetsmarknaden och på svenska språket, har gjort att fler utlandsfödda snabbare har sökt sig ut på arbetsmarknaden. Det har den statistiska bieffekten att det driver upp det svenska arbetslöshetstalet, men är i längden bra för Sverige.

Socialdemokraterna ignorerar dock helt integrationsfrågorna, och frågan hur utlandsfödda snabbt ska få jobb. S har sagt nej i riksdagen till många av Alliansens åtgärder för att ge utlandsfödda en bättre start i Sverige. Med den negativa inställningen till särskilda åtgärder för utlandsfödda är det svårt att få ned arbetslösheten. Tvärtom planerar Socialdemokraterna som bekant att kraftigt höja kostnaderna för anställda i servicebranscherna, där många utlandsfödda börjar sin yrkesbana.

Sverige kan dra viktiga lärdomar av Österrike: Lärlingsutbildningar med lön och utan höga teorikrav samt lägre ingångslöner ger Österrike en väsentligt lägre ungdomsarbetslöshet.

Men just dessa bevisligen effektiva lärdomar vill Socialdemokraterna inte veta av. En huvudfråga i valrörelsen kvarstår därför: När Socialdemokraterna inte vill följa Österrike – sitt deklarerade föregångsland – vilken annan metod tänker Socialdemokraterna använda för att uppnå sitt bäst-i-EU mål för arbetslösheten?

 

Carl B Hamilton

Christer Nylander

Riksdagsledamöter och talespersoner för ekonomisk politik och arbetsmarknadsfrågor, Folkpartiet liberalerna.

Folkpartiet presenterar nästa vecka en längre rapport som jämför Sverige och Österrikes arbetsmarknader.