Mumma för Alliansen: S avskaffar 85 000 hushålls skatteavdrag för "hushållsnära tjänster".
Igår kväll - den 30 oktober 2009 - beslöt S-kongressen att avskaffa avdraget för hushållsnära tjänster. Det är i sak ett både okänsligt och olyckligt beslut eftersom avdraget har underlättat vardagen för väldigt många hushåll, inte minst äldre och barnfamiljer. Nu uppstår istället en osäkerhet för många människor om framtiden.
Hur många? Avdraget har av Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand betecknats om en "veritabel succé". Fram till den 15 oktober i år hade sålunda 84 665 ansökningar om avdrag för hushållstjänster (RUT) inkommit till Skatteverket. Om vi räknar med att de aktuella hushållen i genomsnitt består av 2,4 personer innebär avdragsavskaffandet en att en uppskattad förbättring för ca 200 000 personer försvinner.
Sakligt fel, politiskt stolligt. Men tack för det senare.
En veritabel succé, som avskaffas om vänstertrojkan vinner valet. Låt oss stoppa dem!
lördag 31 oktober 2009
fredag 30 oktober 2009
Kärnkraften: Bra besked idag för klimatet och jobben!
Kärnkraften: Bra besked idag för klimatet och jobben!
Dagens befriande besked om ny koldioxidfri och kostnadseffektiv baskraft om minst 1000 MW sätter Sverige på rätt spår.
Den nya baskraften kan i realiteten endast bli kärnkraft. Det är ett viktigt att den nya reaktorn finns tillgänglig i början av 2020-talet när nuvarande kärnkraftverk börjar falla för åldersstrecket.
Sverige vänder nu blad. Alliansregeringen har gjort energifrågan normal och förnuftsbaserad. Rätt åtgärd för klimat och jobb genomförs med beslutet om en ny reaktor.
Nej till älvutbyggnad för baskraft!
Alternativet till kärnkraft som ny baskraft vore att bygga ut de fyra hittills skyddade s.k. nationalälvarna. Det är dock helt oacceptabelt för Folkpartiet liberalerna att offra dessa. Även för en riksdagsmajoritet har en sådan älvutbyggnad hittills varit oacceptabel.
En reaktor på minst 1000 MW.
Sverige har idag fem reaktorer med en elektrisk effekt på drygt 1000 MW (Forsmark 1-3, Oskarshamn 3 och Ringhals 3). Uppgörelsen innebär i praktiken en något större och säkrare reaktor än dagens största.
Hög tid att påbörja arbetet med reaktorn.
Om man räknar med ca 15 års planerings- och byggtid tills reaktorn producerar el är det alltså hög tid att sätta igång arbetet med en ny reaktor. Att Sverige är självförsörjande med el till ca 2020 ändrar inte denna slutsats. Det finns dels en trendmässigt ökad efterfrågan på el (ca 1,5 %/år), dels upphör den svenska självförsörjningen och Sverige blir beroende av import när dagens reaktorer börjar tas ur drift. För att undvika import till Sverige av fossilbaserad energi som omvandlas till el - t ex gas från Ryssland!- är det alltså bråttom.
Minskade koldioxidutsläpp i Europa.
Ju större koldioxidfri elproduktion i Sverige, desto lägre blir på marginalen hela Europas utsläpp av växthusgaser. Detta följer av att Sverige successivt blir alltmer integrerat i Europas elmarknad. En modern reaktor med effekt på drygt 1000 MW skulle - litet beroende på utnyttjandet - bespara atmosfären minst 10 milj. ton koldioxid per år.
Spara el istället?
Om man istället - som kärnkraftsmotståndare vill - lägger ned kärnkraften i Sverige allteftersom reaktorerna tjänat ut och sparar el, innebär det ett sparbeting från år 2025 till år 2050 av samma storleksordning som industrins samlade elförbrukning.
Vindkraft istället?
Det är inte realistiskt att vindkraft skulle kunna ersätta kärnkraft som storskalig basel. Vindkraftverk står i enbart 15-20 år medan en ny reaktor producerar dygnet runt och även vid stiltje i minst 80 år. Förutom stödkostnaderna för utbyggd vindkraft - mer reglerkraft, nya kablar, mm - finns en central miljöinvändning, nämligen det stora antal vindkraftverk som krävs. De 48 verk som står på den nyligen invigda vindkraftparken Lillgrund i Öresund kan tas som exempel. Varje sådant verk producerar 0,006875 TWh/år. Det innebär att det behövs ca 2200 sådana vindkraftverk för att producera ca 15 TWh/år, som en ny reaktor skulle kunna producera. Eftersom många av dessa verk, till skillnad mot Lillgrund, skulle placeras på land och därmed ha lägre effekt skulle det verkliga antalet vindkraftverk bli betydligt större. Att hitta så många platser i Sverige att bygga storskaliga vindkraftparker på utan mycket stora intrång i enskilda människors traditionella livsmiljö, sänkta fastighetsvärden och ingrepp i kust- och havsmiljö känns omöjligt.
Till detta kommer så svårigheten att hitta ny reglerkraft att koppla på vid svag vind eftersom svensk vattenkraft redan är fullt utbyggd.
När det gäller minskade utsläpp av växthusgaser är vindkraft mycket underlägsen kärnkraft. För summan 50 mdr kr - dvs. minst vad en ny reaktor kostar - får man en minskning av utsläppen med knappt 7 milj. ton koldioxid per år under vindskraftverkets begränsade livslängd, dvs. max 20 år. För samma summa ger kärnkraften ca 30 procent större utsläppsminskningar per år under 60 års längre tid!
Dagens befriande besked om ny koldioxidfri och kostnadseffektiv baskraft om minst 1000 MW sätter Sverige på rätt spår.
Den nya baskraften kan i realiteten endast bli kärnkraft. Det är ett viktigt att den nya reaktorn finns tillgänglig i början av 2020-talet när nuvarande kärnkraftverk börjar falla för åldersstrecket.
Sverige vänder nu blad. Alliansregeringen har gjort energifrågan normal och förnuftsbaserad. Rätt åtgärd för klimat och jobb genomförs med beslutet om en ny reaktor.
Nej till älvutbyggnad för baskraft!
Alternativet till kärnkraft som ny baskraft vore att bygga ut de fyra hittills skyddade s.k. nationalälvarna. Det är dock helt oacceptabelt för Folkpartiet liberalerna att offra dessa. Även för en riksdagsmajoritet har en sådan älvutbyggnad hittills varit oacceptabel.
En reaktor på minst 1000 MW.
Sverige har idag fem reaktorer med en elektrisk effekt på drygt 1000 MW (Forsmark 1-3, Oskarshamn 3 och Ringhals 3). Uppgörelsen innebär i praktiken en något större och säkrare reaktor än dagens största.
Hög tid att påbörja arbetet med reaktorn.
Om man räknar med ca 15 års planerings- och byggtid tills reaktorn producerar el är det alltså hög tid att sätta igång arbetet med en ny reaktor. Att Sverige är självförsörjande med el till ca 2020 ändrar inte denna slutsats. Det finns dels en trendmässigt ökad efterfrågan på el (ca 1,5 %/år), dels upphör den svenska självförsörjningen och Sverige blir beroende av import när dagens reaktorer börjar tas ur drift. För att undvika import till Sverige av fossilbaserad energi som omvandlas till el - t ex gas från Ryssland!- är det alltså bråttom.
Minskade koldioxidutsläpp i Europa.
Ju större koldioxidfri elproduktion i Sverige, desto lägre blir på marginalen hela Europas utsläpp av växthusgaser. Detta följer av att Sverige successivt blir alltmer integrerat i Europas elmarknad. En modern reaktor med effekt på drygt 1000 MW skulle - litet beroende på utnyttjandet - bespara atmosfären minst 10 milj. ton koldioxid per år.
Spara el istället?
Om man istället - som kärnkraftsmotståndare vill - lägger ned kärnkraften i Sverige allteftersom reaktorerna tjänat ut och sparar el, innebär det ett sparbeting från år 2025 till år 2050 av samma storleksordning som industrins samlade elförbrukning.
Vindkraft istället?
Det är inte realistiskt att vindkraft skulle kunna ersätta kärnkraft som storskalig basel. Vindkraftverk står i enbart 15-20 år medan en ny reaktor producerar dygnet runt och även vid stiltje i minst 80 år. Förutom stödkostnaderna för utbyggd vindkraft - mer reglerkraft, nya kablar, mm - finns en central miljöinvändning, nämligen det stora antal vindkraftverk som krävs. De 48 verk som står på den nyligen invigda vindkraftparken Lillgrund i Öresund kan tas som exempel. Varje sådant verk producerar 0,006875 TWh/år. Det innebär att det behövs ca 2200 sådana vindkraftverk för att producera ca 15 TWh/år, som en ny reaktor skulle kunna producera. Eftersom många av dessa verk, till skillnad mot Lillgrund, skulle placeras på land och därmed ha lägre effekt skulle det verkliga antalet vindkraftverk bli betydligt större. Att hitta så många platser i Sverige att bygga storskaliga vindkraftparker på utan mycket stora intrång i enskilda människors traditionella livsmiljö, sänkta fastighetsvärden och ingrepp i kust- och havsmiljö känns omöjligt.
Till detta kommer så svårigheten att hitta ny reglerkraft att koppla på vid svag vind eftersom svensk vattenkraft redan är fullt utbyggd.
När det gäller minskade utsläpp av växthusgaser är vindkraft mycket underlägsen kärnkraft. För summan 50 mdr kr - dvs. minst vad en ny reaktor kostar - får man en minskning av utsläppen med knappt 7 milj. ton koldioxid per år under vindskraftverkets begränsade livslängd, dvs. max 20 år. För samma summa ger kärnkraften ca 30 procent större utsläppsminskningar per år under 60 års längre tid!
S skatteförslag drabbar pensionärerna
(Publicerad Svenska Dagbladet: 29 oktober 2009, 19.33)
S olika skatteförslag innebär för många pensionärer i storstadsregionerna – särskilt i Storstockholm – betydande skattehöjningar och det inte alls enbart för ”de rika”. Det är minst fem olika skatter som ska införas eller höjas, skriver Lotta Edholm och Carl B Hamilton (FP).
Socialdemokraterna anser att pensionärerna betalar för hög skatt, och lockar med att om de vinner makten ska de sänka skatten. Samtidigt ska vissa skatter höjas, men bara för ” de rika”.
Sant? Nej socialdemokraterna slarvar med sanningen. (S) olika skatteförslag innebär för många pensionärer i storstadsregionerna – särskilt i Storstockholm – betydande skattehöjningar och det inte alls enbart för ”de rika”. Tvärtom kan det med S politik lätt visa sig bli väsentliga skattehöjningar för pensionärer med måttliga inkomster. Det är minst fem olika skatter som ska införas eller höjas:
1. Ny fastighetsskatt. Socialdemokraterna vill återinföra förmögenhetsskatten. Det slår mot vanliga villaägare. Skatten ska uppgå till en (1) procent per år, räknat på den del av ”förmögenheten” som överstiger 2,5 miljoner kronor. I detta ingår taxeringsvärdet på hus minus eventuella lån.
För en pensionär som köpte sin villa i en stockholmsförort för ett par decennier sedan, och som amorterat av hela eller delar av lånet, medför den nya förmögenhetsskatten en skattesmäll. För en villa med en skattebas på 3 miljoner kronor innebär S förmögenhetsskatt en årlig skatteökning på 5 000 kronor. Vid ett taxeringsvärde på 4 miljoner och återbetalade lån blir skattehöjningen 15 000 kronor/år och vid ett taxeringsvärde på 5 miljoner kronor hela 25 000 kronor/år.
Hur vanliga är dessa taxeringsvärden? I Stockholms län har uppskattningsvis 40 procent av villorna ett taxeringsvärde över 2,5 miljoner kronor (2009). I Stockholms nära kranskommuner är det över 60 procent av villorna som har ett taxeringsvärde på minst 2,5 miljoner kronor. Alla som har ett tämligen normalt hus i Storstockholmsområdet drabbas, och särskilt de hela livet varit ordentliga och sparat för att betala av sina lån.
2. Höjd fastighetsskatt. (S) vill att fastigheter med ett taxeringsvärde över 4,5 miljoner kronor ska beläggas med höjd fastighetsskatt. Ägare ska, ovanpå dagens fastighetsskatt och den återinförda förmögenhetsskatten, betala ytterligare en (1) procent på det taxeringsvärde som överstiger 4,5 miljoner kronor. För den som äger en villa med ett taxeringsvärde på 5 miljoner kronor betyder det en ytterligare skattehöjning på 5000 kronor om året. Totala skattehöjningen på huset blir då hela 30 000 kronor/år.
(S) vill dock ha en begränsningsregel som gör att max 4 procent av inkomsten ska behöva betalas i fastighetsskatt. Det ger pensionärer som bor i ett hus med taxeringsvärde på 5 miljoner kronor, och med en inkomst under 23 500 kronor i månaden, en rabatt på den höjda fastighetsskatten. Men pensionärer som har inkomster över 23 500 kronor i månaden och som äger motsvarande hus måste betala hela den nya fastighetsskatten.
3. Höjd kommunalskatt. Vänstertrojkan i Stockholm vill höja kommunalskatten med 60 öre på varje hundralapp. För en pensionär med en inkomst på 23 500 kronor innebär det en skattehöjning med ca 1 700 kronor om året.
4. Höjd landstingsskatt. Vänstertrojkan i Stockholms landsting kommer sannolikt nästa vecka att föreslå att landstingsskatten höjs med 17 öre på varje hundralapp. Det medför ytterligare ca 500 kronor i höjd skatt per år för en pensionär med en månadsinkomst på 23 500. Därmed blir den sammanlagda kommunal- och landstingsskattehöjningen 2200 kronor om året.
5. Höjd inkomstskatt. För dem som inte fyllt 65 höjs den statliga inkomstskatten om (S) får makten (det s.k. fjärde jobbskatte¬avdraget tas bort). För en erfaren vårdanställd med 23 500 kronor i månadslön i Stockholm innebär det en skattehöjning – utöver bostadskatter och kommunalskatter – på 2 700 kronor om året. Den sammanlagda inkomstskattehöjningen blir däremd nära 5 000 kronor om året. Med ett någorlunda avamorterat hus blir dessvärre skattesmällen betydligt värre.
Summa summarum: Risken är överhängande för att många äldre i Stockholmsregionen kan tvingas lämna sina hem om socialdemokraternas sammantagna skattepolitik blir verklighet.
LOTTA EDHOLM (FP)
borgarråd
CARL B HAMILTON (FP)
riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman
S olika skatteförslag innebär för många pensionärer i storstadsregionerna – särskilt i Storstockholm – betydande skattehöjningar och det inte alls enbart för ”de rika”. Det är minst fem olika skatter som ska införas eller höjas, skriver Lotta Edholm och Carl B Hamilton (FP).
Socialdemokraterna anser att pensionärerna betalar för hög skatt, och lockar med att om de vinner makten ska de sänka skatten. Samtidigt ska vissa skatter höjas, men bara för ” de rika”.
Sant? Nej socialdemokraterna slarvar med sanningen. (S) olika skatteförslag innebär för många pensionärer i storstadsregionerna – särskilt i Storstockholm – betydande skattehöjningar och det inte alls enbart för ”de rika”. Tvärtom kan det med S politik lätt visa sig bli väsentliga skattehöjningar för pensionärer med måttliga inkomster. Det är minst fem olika skatter som ska införas eller höjas:
1. Ny fastighetsskatt. Socialdemokraterna vill återinföra förmögenhetsskatten. Det slår mot vanliga villaägare. Skatten ska uppgå till en (1) procent per år, räknat på den del av ”förmögenheten” som överstiger 2,5 miljoner kronor. I detta ingår taxeringsvärdet på hus minus eventuella lån.
För en pensionär som köpte sin villa i en stockholmsförort för ett par decennier sedan, och som amorterat av hela eller delar av lånet, medför den nya förmögenhetsskatten en skattesmäll. För en villa med en skattebas på 3 miljoner kronor innebär S förmögenhetsskatt en årlig skatteökning på 5 000 kronor. Vid ett taxeringsvärde på 4 miljoner och återbetalade lån blir skattehöjningen 15 000 kronor/år och vid ett taxeringsvärde på 5 miljoner kronor hela 25 000 kronor/år.
Hur vanliga är dessa taxeringsvärden? I Stockholms län har uppskattningsvis 40 procent av villorna ett taxeringsvärde över 2,5 miljoner kronor (2009). I Stockholms nära kranskommuner är det över 60 procent av villorna som har ett taxeringsvärde på minst 2,5 miljoner kronor. Alla som har ett tämligen normalt hus i Storstockholmsområdet drabbas, och särskilt de hela livet varit ordentliga och sparat för att betala av sina lån.
2. Höjd fastighetsskatt. (S) vill att fastigheter med ett taxeringsvärde över 4,5 miljoner kronor ska beläggas med höjd fastighetsskatt. Ägare ska, ovanpå dagens fastighetsskatt och den återinförda förmögenhetsskatten, betala ytterligare en (1) procent på det taxeringsvärde som överstiger 4,5 miljoner kronor. För den som äger en villa med ett taxeringsvärde på 5 miljoner kronor betyder det en ytterligare skattehöjning på 5000 kronor om året. Totala skattehöjningen på huset blir då hela 30 000 kronor/år.
(S) vill dock ha en begränsningsregel som gör att max 4 procent av inkomsten ska behöva betalas i fastighetsskatt. Det ger pensionärer som bor i ett hus med taxeringsvärde på 5 miljoner kronor, och med en inkomst under 23 500 kronor i månaden, en rabatt på den höjda fastighetsskatten. Men pensionärer som har inkomster över 23 500 kronor i månaden och som äger motsvarande hus måste betala hela den nya fastighetsskatten.
3. Höjd kommunalskatt. Vänstertrojkan i Stockholm vill höja kommunalskatten med 60 öre på varje hundralapp. För en pensionär med en inkomst på 23 500 kronor innebär det en skattehöjning med ca 1 700 kronor om året.
4. Höjd landstingsskatt. Vänstertrojkan i Stockholms landsting kommer sannolikt nästa vecka att föreslå att landstingsskatten höjs med 17 öre på varje hundralapp. Det medför ytterligare ca 500 kronor i höjd skatt per år för en pensionär med en månadsinkomst på 23 500. Därmed blir den sammanlagda kommunal- och landstingsskattehöjningen 2200 kronor om året.
5. Höjd inkomstskatt. För dem som inte fyllt 65 höjs den statliga inkomstskatten om (S) får makten (det s.k. fjärde jobbskatte¬avdraget tas bort). För en erfaren vårdanställd med 23 500 kronor i månadslön i Stockholm innebär det en skattehöjning – utöver bostadskatter och kommunalskatter – på 2 700 kronor om året. Den sammanlagda inkomstskattehöjningen blir däremd nära 5 000 kronor om året. Med ett någorlunda avamorterat hus blir dessvärre skattesmällen betydligt värre.
Summa summarum: Risken är överhängande för att många äldre i Stockholmsregionen kan tvingas lämna sina hem om socialdemokraternas sammantagna skattepolitik blir verklighet.
LOTTA EDHOLM (FP)
borgarråd
CARL B HAMILTON (FP)
riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman
tisdag 27 oktober 2009
Lägg ned Nordiska rådet! Riv upp EES-avtalet!
Lägg ned Nordiska rådet! Riv upp EES-avtalet!
Förutsättningarna för samarbetet mellan Europas länder har radikalt förändrats med kalla krigets slut, EU:s paneuropeiska utsträckning till 27 länder plus kandidatländer, och med nya gränsöverskridande problem som kräver dito lösningar. Det gäller bl. a klimat- och miljöfrågor, ekonomi, terrorism och grov brottslighet, utrikespolitiken, samt nu senast nya regler för stabilitet i den finansiella sektorn.
Dessa ändrade förutsättningar kräver samarbetsformer för de nordiska länderna som är ändamålsenliga. Tidigare decenniers nordiska politiska ledare sökte utveckla en samsyn beträffande mål och lösningar som passade deras period i historien. Nordiska Rådet var rätt för sin tid. Idag är rådet föråldrat. Alternativet är, självklart, närmare samarbete inom Europeiska Unionen (EU).
EES-avtalet kommer rimligen att bli den erbjudna formen för det ”privilegierade partnerskap” för Turkiet som Tyskland, Frankrike, Österrike m fl länder eftersträvar. Den allmänna opinionen i dessa länder vill inte ha Turkiet som fullvärdig EU-medlem.
EES är en komplicerad avtalsform. Den framförhandlades under stort besvär, men EES fungerar sett ur EU- perspektivet. Varför skulle Frankrike och Tyskland vilja att EU ger sig in ett sökande efter en ny avtalsmodell med Turkiet; en avtalsform som rimligen ska ha samma innehåll som EES (exklusive fri Schengenrörlighet för individer?). Efter Islands EU-medlemskap – om det går i lås inom några år – skulle EES-området komma att bestå av Turkiet, Norge och Liechtenstein.
Detta vill inte jag. Istället vill jag att Turkiet ska bli fullvärdig medlem av EU. För att stänga den etablerade formen för privilegierat partnerskap – dvs. EES – bör därför EES-avtalet avskaffas snarast så att Tyskland och Frankrike inte kan hänvisa till EES som en lösning passande för Turkiet. Norge och Liechtenstein får ta klivet till fullt EU-medlemskap. Alternativet till fullt medlemskap för Norge blir medlemskap i ett EES dominerat av Turkiet.
Utöver nordismens ideologiska sotdöd vill jag peka på tre ändrade förutsättningar som motiverar Nordiska rådets avskaffande:
För det första har järnridån fallit. Detta har i grunden förändrat förutsättningarna för allt samarbete i Europa. Idag har vi demokrati och marknadsekonomi och öppna kontakter mellan alla länderna runt Östersjön, inte minst de baltiska staterna och Polen, förutom de nya medlemsländerna. Dessa är idag, liksom Danmark och Tyskland, medlemmar av Nato liksom Norge och Island.
För det andra har Europeiska Unionen utvidgats och omfattar idag hela Norden och Baltikum utom Norge och Island. Vem skulle år 1989 ha kunnat tro att Norge 20 år senare, om det hade önskat, skulle kunna bli EU-medlem tidigast flera år efter det att Rumänien blivit EU-medlem, med dess så sent som 1989 extrema förtryck och efterblivenhet. Att Norge idag ligger längre bort än Rumänien och Bulgarien i sina fördragsbundna relationer till alla Europas länder utom Serbien och andra halvfungerande stater på Västra Balkan är absurt. Så mycket har Europa förändrats att Norges folk har halkat efter som européer, och befinner sig i Rumäniens kölvatten.
EU-utvidgningen innebär att idag nästan all samordning av de nordiska EU-ländernas politik sker inför EU-möten och i EU-parlamentet. EU-samarbetet är förvisso i återkommande kris, men dess kriser är så frekventa att det är rimligare att kalla det en arbetsmetod för beslutsfattande genom konsensus. Det som håller samman EU är dess institutioner, och EU-institutionerna står klippfast i dagens Europa, samarbetet fördjupas hela tiden och omfattar allt fler frågor. Norge och Island har att med sina EES-avtal foga sig genom ensidiga anpassningar till EU-beslut, och förlorar hela tiden suveränitet på grund av sitt utanförskap.
Detta är Norges egen huvudvärk efter ett isländskt ja-till-EU, självklart, men vi i Sverige ska naturligtvis inte hålla liv i det museala Nordiska rådet enbart därför att Norge slagit knut på sig självt och inte vill gå med i EU.
För det tredje, de nordiska politiska institutionernas betydelse som instrument för ökad rörlighet och ökat samarbetet över gränserna är idag överspelade både av människors möjlighet att på egen hand resa, arbeta och bosätta sig överallt inom EU, samt handelns och marknadernas sammantvinnande drivkrafter. Samarbetet i dessa avseenden har varit så framgångsrikt under efterkrigstiden att Nordiska Rådet inte längre behövs. Samarbetet mellan människorna i Sverige och grannländerna hittar spontant nya och djupare former.
Nordiska rådets betydelse i det förgångna skall inte underskattas, men det var då det. Det som nu måste upp på bordet är hur det framtida samarbetet mellan de nordiska länderna på ett för vår tid lämpligt sätt bör omorganiseras. Samarbetet med andra länder i Europa behöver nämligen stärkas. Förr var det ofta en fördel med mer nordiskt samarbete. EU-samarbetet är ramen och metoden för att lösa nutidens problem.
Förutsättningarna för samarbetet mellan Europas länder har radikalt förändrats med kalla krigets slut, EU:s paneuropeiska utsträckning till 27 länder plus kandidatländer, och med nya gränsöverskridande problem som kräver dito lösningar. Det gäller bl. a klimat- och miljöfrågor, ekonomi, terrorism och grov brottslighet, utrikespolitiken, samt nu senast nya regler för stabilitet i den finansiella sektorn.
Dessa ändrade förutsättningar kräver samarbetsformer för de nordiska länderna som är ändamålsenliga. Tidigare decenniers nordiska politiska ledare sökte utveckla en samsyn beträffande mål och lösningar som passade deras period i historien. Nordiska Rådet var rätt för sin tid. Idag är rådet föråldrat. Alternativet är, självklart, närmare samarbete inom Europeiska Unionen (EU).
EES-avtalet kommer rimligen att bli den erbjudna formen för det ”privilegierade partnerskap” för Turkiet som Tyskland, Frankrike, Österrike m fl länder eftersträvar. Den allmänna opinionen i dessa länder vill inte ha Turkiet som fullvärdig EU-medlem.
EES är en komplicerad avtalsform. Den framförhandlades under stort besvär, men EES fungerar sett ur EU- perspektivet. Varför skulle Frankrike och Tyskland vilja att EU ger sig in ett sökande efter en ny avtalsmodell med Turkiet; en avtalsform som rimligen ska ha samma innehåll som EES (exklusive fri Schengenrörlighet för individer?). Efter Islands EU-medlemskap – om det går i lås inom några år – skulle EES-området komma att bestå av Turkiet, Norge och Liechtenstein.
Detta vill inte jag. Istället vill jag att Turkiet ska bli fullvärdig medlem av EU. För att stänga den etablerade formen för privilegierat partnerskap – dvs. EES – bör därför EES-avtalet avskaffas snarast så att Tyskland och Frankrike inte kan hänvisa till EES som en lösning passande för Turkiet. Norge och Liechtenstein får ta klivet till fullt EU-medlemskap. Alternativet till fullt medlemskap för Norge blir medlemskap i ett EES dominerat av Turkiet.
Utöver nordismens ideologiska sotdöd vill jag peka på tre ändrade förutsättningar som motiverar Nordiska rådets avskaffande:
För det första har järnridån fallit. Detta har i grunden förändrat förutsättningarna för allt samarbete i Europa. Idag har vi demokrati och marknadsekonomi och öppna kontakter mellan alla länderna runt Östersjön, inte minst de baltiska staterna och Polen, förutom de nya medlemsländerna. Dessa är idag, liksom Danmark och Tyskland, medlemmar av Nato liksom Norge och Island.
För det andra har Europeiska Unionen utvidgats och omfattar idag hela Norden och Baltikum utom Norge och Island. Vem skulle år 1989 ha kunnat tro att Norge 20 år senare, om det hade önskat, skulle kunna bli EU-medlem tidigast flera år efter det att Rumänien blivit EU-medlem, med dess så sent som 1989 extrema förtryck och efterblivenhet. Att Norge idag ligger längre bort än Rumänien och Bulgarien i sina fördragsbundna relationer till alla Europas länder utom Serbien och andra halvfungerande stater på Västra Balkan är absurt. Så mycket har Europa förändrats att Norges folk har halkat efter som européer, och befinner sig i Rumäniens kölvatten.
EU-utvidgningen innebär att idag nästan all samordning av de nordiska EU-ländernas politik sker inför EU-möten och i EU-parlamentet. EU-samarbetet är förvisso i återkommande kris, men dess kriser är så frekventa att det är rimligare att kalla det en arbetsmetod för beslutsfattande genom konsensus. Det som håller samman EU är dess institutioner, och EU-institutionerna står klippfast i dagens Europa, samarbetet fördjupas hela tiden och omfattar allt fler frågor. Norge och Island har att med sina EES-avtal foga sig genom ensidiga anpassningar till EU-beslut, och förlorar hela tiden suveränitet på grund av sitt utanförskap.
Detta är Norges egen huvudvärk efter ett isländskt ja-till-EU, självklart, men vi i Sverige ska naturligtvis inte hålla liv i det museala Nordiska rådet enbart därför att Norge slagit knut på sig självt och inte vill gå med i EU.
För det tredje, de nordiska politiska institutionernas betydelse som instrument för ökad rörlighet och ökat samarbetet över gränserna är idag överspelade både av människors möjlighet att på egen hand resa, arbeta och bosätta sig överallt inom EU, samt handelns och marknadernas sammantvinnande drivkrafter. Samarbetet i dessa avseenden har varit så framgångsrikt under efterkrigstiden att Nordiska Rådet inte längre behövs. Samarbetet mellan människorna i Sverige och grannländerna hittar spontant nya och djupare former.
Nordiska rådets betydelse i det förgångna skall inte underskattas, men det var då det. Det som nu måste upp på bordet är hur det framtida samarbetet mellan de nordiska länderna på ett för vår tid lämpligt sätt bör omorganiseras. Samarbetet med andra länder i Europa behöver nämligen stärkas. Förr var det ofta en fördel med mer nordiskt samarbete. EU-samarbetet är ramen och metoden för att lösa nutidens problem.
måndag 26 oktober 2009
Tack Lars Calmfors! Kommentar till Finanspolitiska rådets synpunkter på Budgetpropositionen för 2010.
Tack!
På ett antal punkter berömmer Finanspolitiska rådet (FR) regeringens åtgärder. Det gäller framför allt jobbskatteavdraget och att det ger högre sysselsättning ("både lönsamt och möjligt att anställa fler") och regeringens ökade resurser till kommunerna (17 mdr kr år 2010). FR konstaterar vidare att "den fallande sysselsättningen beror på den kraftigt minskade efterfrågan i lågkonjunkturen" som dessvärre dominerar över jobbskatteavdraget och den även i övrigt expansiva finans- och penningpolitikens positiva effekter.
Bemötande.
Låt mig dock bemöta rådets kritik på ett antal andra punkter, och peka på två metodproblem i FR:s analys. Det gäller dels att FR ignorerar Riksbanken, dels att FR inte uppmärksamma bristerna i oppositionens förslag. Båda dessa tillkortakommanden gör att FRs inverkan på den offentliga debatten blir snedvriden. FR framstår på sina ställen som något överförnumstigt för en luttrad läsare.
Riksbanken finns också.
Finans- och penningpolitiken bestämmer delvis varandra. Det går därför inte - som FR gör - att diskutera konjunkturpolitiken, permanenta utgiftsökningar i budgeten och ekonomins exitstrategi ur krisen utan att samtidigt hålla ett öga på vad Riksbanken gör. Riksbankens exitstrategi blir den viktigaste för Sverige, eftersom banken både har det snabbast verkande och effektivaste verktyget, nämligen räntan. Finanspolitiken är trögare och trubbigare för den kortsiktiga krispolitiken.
Därför är det i vårt och jämförbara länders system i första hand centralbankens uppgift att med räntesättningen stabilisera konjunkturen. I denna extrema kris har dock även finanspolitiken behövt användas. Det faktum att Riksbanken är självständig innebär dock inte att dess insatser inte får nämnas på samma gång som finanspolitiken diskuteras. Alltså: hur expansiv finanspolitiken behöver vara bestäms både av konjunkturläget och av Riksbankens politik.
I Sveriges fall har Riksbanken varit tydlig och den gick snabbt över till en lågräntepolitik hösten 2008 (nu 0,25%). Den har dessutom med sin lånepolitik 2009 klargjort att den låga räntan ska råda under minst 12 månader framöver. (Det framkallar nu oro för överhettning med alltför snabbt stigande bostadspriser och en spekulationsbubbla på fastighetsmarknaden.)
Kommunerna - med facit i hand.
Med facit i hand kritiserar FR regeringen för att den inte redan i våras spädde på efterfrågan mera genom finanspolitiken. Men då glömmer FR att man på vårvintern inte visste hur effektiva de penning- och finanspolitiska insatserna under hösten 2008 och vintern 2009 skulle visa sig bli i verkligheten. Med tanke på att Sverige, enligt OECD, under 2009-11 dessutom driver den mest expansiva finanspolitiken (inkl automatiska stabilisatorer) av alla dess medlemsländer, och att Riksbanken driver en mer expansiv räntepolitik än bland annat ECB, förefaller FRs kritik att regeringen fört en alltför stram finanspolitik som direkt lättsinnig. Eftersom ekonomins aktivitetsnivå är ett rörligt mål är det rätt av varje regering att ta beslut i en sekvens allteftersom information om det ekonomiska läget strömmar in och om effekterna av redan vidtagna åtgärder.
Inget risktagande med permanenta utgifterna.
FR-kritiken att det är ett risktagande med permanenta åtgärder är inte korrekt, framför allt inte vad avser jobbskatteavdraget. Det sägs uttryckligen i budgeten att om så skulle behövas kommer "mindre skadliga skatter" att höjas (läs: klimatskatter) för att säkra budgetens saldo. Vad gäller medel till rättsväsendet och pensionärsskattesänkningen var bedömningen i augusti 2009 att tillväxten återhämtar sig tillräckligt snabbt för att detta skall klaras permanent. Utvecklingen av det ekonomiska läget efter det att budgeten lagts jävar inte den bedömningen. Den har blivit mer, inte mindre, korrekt.
Utgiftstakets trovärdighet.
FR-kritiken som går ut på att utgiftstakets trovärdighet skulle hotas av en ohelig allians av manipulerande politiker är perspektivlös, teoretisk och litet futtig. Trovärdigheten bestäms av hur systemet med utgiftstak i praktiken fungerat sedan det infördes vid mitten av 1990-talet, och det har fungerat mycket bra som disciplin på de offentliga utgifterna. Nu ligger dessutom ett lagförslag om en ytterligare förstärkning av systemet.
Bristande pedagogik.
FRs försök till förbättrad pedagogik vad gäller jobbskatteavdraget är mycket välkommet. Det är ibland komplicerat att samtidigt förklara den långsiktiga allmänna jämviktskonsekvensen och den kortsiktiga efterfrågestimulerande keynesianska effekten av jobbskatteavdraget, särskilt i ett läge där exportefterfrågans fall helt dominerar och återhämtningen på arbetsmarknaden är långsam. Vi försöker sammanfatta effekten som "lägre trösklar in till arbetsmarknaden". Icke desto mindre är jobbskatteavdraget - som FR konstaterar - en riktig åtgärd både ur ett kort- och långsiktigt perspektiv.
På ett antal punkter berömmer Finanspolitiska rådet (FR) regeringens åtgärder. Det gäller framför allt jobbskatteavdraget och att det ger högre sysselsättning ("både lönsamt och möjligt att anställa fler") och regeringens ökade resurser till kommunerna (17 mdr kr år 2010). FR konstaterar vidare att "den fallande sysselsättningen beror på den kraftigt minskade efterfrågan i lågkonjunkturen" som dessvärre dominerar över jobbskatteavdraget och den även i övrigt expansiva finans- och penningpolitikens positiva effekter.
Bemötande.
Låt mig dock bemöta rådets kritik på ett antal andra punkter, och peka på två metodproblem i FR:s analys. Det gäller dels att FR ignorerar Riksbanken, dels att FR inte uppmärksamma bristerna i oppositionens förslag. Båda dessa tillkortakommanden gör att FRs inverkan på den offentliga debatten blir snedvriden. FR framstår på sina ställen som något överförnumstigt för en luttrad läsare.
Riksbanken finns också.
Finans- och penningpolitiken bestämmer delvis varandra. Det går därför inte - som FR gör - att diskutera konjunkturpolitiken, permanenta utgiftsökningar i budgeten och ekonomins exitstrategi ur krisen utan att samtidigt hålla ett öga på vad Riksbanken gör. Riksbankens exitstrategi blir den viktigaste för Sverige, eftersom banken både har det snabbast verkande och effektivaste verktyget, nämligen räntan. Finanspolitiken är trögare och trubbigare för den kortsiktiga krispolitiken.
Därför är det i vårt och jämförbara länders system i första hand centralbankens uppgift att med räntesättningen stabilisera konjunkturen. I denna extrema kris har dock även finanspolitiken behövt användas. Det faktum att Riksbanken är självständig innebär dock inte att dess insatser inte får nämnas på samma gång som finanspolitiken diskuteras. Alltså: hur expansiv finanspolitiken behöver vara bestäms både av konjunkturläget och av Riksbankens politik.
I Sveriges fall har Riksbanken varit tydlig och den gick snabbt över till en lågräntepolitik hösten 2008 (nu 0,25%). Den har dessutom med sin lånepolitik 2009 klargjort att den låga räntan ska råda under minst 12 månader framöver. (Det framkallar nu oro för överhettning med alltför snabbt stigande bostadspriser och en spekulationsbubbla på fastighetsmarknaden.)
Kommunerna - med facit i hand.
Med facit i hand kritiserar FR regeringen för att den inte redan i våras spädde på efterfrågan mera genom finanspolitiken. Men då glömmer FR att man på vårvintern inte visste hur effektiva de penning- och finanspolitiska insatserna under hösten 2008 och vintern 2009 skulle visa sig bli i verkligheten. Med tanke på att Sverige, enligt OECD, under 2009-11 dessutom driver den mest expansiva finanspolitiken (inkl automatiska stabilisatorer) av alla dess medlemsländer, och att Riksbanken driver en mer expansiv räntepolitik än bland annat ECB, förefaller FRs kritik att regeringen fört en alltför stram finanspolitik som direkt lättsinnig. Eftersom ekonomins aktivitetsnivå är ett rörligt mål är det rätt av varje regering att ta beslut i en sekvens allteftersom information om det ekonomiska läget strömmar in och om effekterna av redan vidtagna åtgärder.
Inget risktagande med permanenta utgifterna.
FR-kritiken att det är ett risktagande med permanenta åtgärder är inte korrekt, framför allt inte vad avser jobbskatteavdraget. Det sägs uttryckligen i budgeten att om så skulle behövas kommer "mindre skadliga skatter" att höjas (läs: klimatskatter) för att säkra budgetens saldo. Vad gäller medel till rättsväsendet och pensionärsskattesänkningen var bedömningen i augusti 2009 att tillväxten återhämtar sig tillräckligt snabbt för att detta skall klaras permanent. Utvecklingen av det ekonomiska läget efter det att budgeten lagts jävar inte den bedömningen. Den har blivit mer, inte mindre, korrekt.
Utgiftstakets trovärdighet.
FR-kritiken som går ut på att utgiftstakets trovärdighet skulle hotas av en ohelig allians av manipulerande politiker är perspektivlös, teoretisk och litet futtig. Trovärdigheten bestäms av hur systemet med utgiftstak i praktiken fungerat sedan det infördes vid mitten av 1990-talet, och det har fungerat mycket bra som disciplin på de offentliga utgifterna. Nu ligger dessutom ett lagförslag om en ytterligare förstärkning av systemet.
Bristande pedagogik.
FRs försök till förbättrad pedagogik vad gäller jobbskatteavdraget är mycket välkommet. Det är ibland komplicerat att samtidigt förklara den långsiktiga allmänna jämviktskonsekvensen och den kortsiktiga efterfrågestimulerande keynesianska effekten av jobbskatteavdraget, särskilt i ett läge där exportefterfrågans fall helt dominerar och återhämtningen på arbetsmarknaden är långsam. Vi försöker sammanfatta effekten som "lägre trösklar in till arbetsmarknaden". Icke desto mindre är jobbskatteavdraget - som FR konstaterar - en riktig åtgärd både ur ett kort- och långsiktigt perspektiv.
lördag 10 oktober 2009
Sänkt skatt för dem som jobbar ger mest, också till pensionärer
Sänkt skatt för dem som jobbar ger mest, också till pensionärer
Publicerad i Dagens Industri den 10 oktober 2009
Att bota den privata exportindustrins konjunkturnedgång sker inte genom att permanent öka utgiftsnivån och antalet anställda i den offentliga sektorn. Oppositionens politik och pensionärsorganisationernas angrepp på sänkt skatt på arbete är ologisk. Inte minst från pensionärers egna utgångspunkter och framtida behov, skriver Carl B Hamilton (FP).
Receptet mot den privata exportindustrins konjunkturnedgång kan omöjligen vara att permanent öka antalet anställda och höja utgiftsnivån i den offentliga sektorn. Men det är kärnan i oppositionens budgetförslag.
De tre oppositionspartierna är också överens om skattehöjningar för vanligt folk, exempelvis metallare och sjuksköterskor. Ja, alla de 4,2 miljoner arbetande människorna i Sverige förtjänar enligt oppositionen höjd skatt. Det gäller även företagen som anställer folk. Företagsamheten ska få höjd skatt. Oppositionspartierna har också det gemensamt att de vill skärpa marginalskatterna. Det drabbar alla dem som vill satsa på utbildning och förkovran, och slår särskilt mot studieintresserade ungdomars drömmar och livschanser.
Samtidigt som oppositionens politik skulle ge de 4,2 miljoner människor som arbetar och den halv miljon företag som anställer högre skatt, utlovar oppositionen bättre villkor för dem som inte arbetar, till exempel pensionärer.
Det väcker följande fråga som jag tycker hela Sverige ska ställa sig: Vad är det för fel att sänka skatten för dem som bidrar till att BNP kan bli större? Alla talar om att fler i arbetsför ålder måste arbeta mer för att kunna försörja det växande antalet pensionärer och finansiera deras vård och omsorg. Sverige har i dag höga skatter på arbete. Det lönar sig dessutom dåligt att utbilda sig, eftersom vi har bland världens allra högsta marginalskatter.
Höjs skatten på arbete i Sverige 2010 blir följden med största sannolikhet att mindre arbete utförs, BNP växer långsammare, pensionerna blir lägre än de annars skulle ha blivit och den offentliga vården och omsorgen blir sämre utbyggd än den kunde ha varit.
Jag förstår inte varför lägre skatt på den arbetande befolkningen skulle vara en orättvisa mot pensionärerna. Inom ett par år passerar jag själv 65 års ålder. Men jag kan numera absolut inte tänka mig att gå med i någon av de pensionärsorganisationer som har förklarat krig mot den arbetande delen av det svenska folket.
Pensionärsorganisationernas angrepp mot lägre skatt på arbete är ologiskt utifrån pensionärers egna utgångspunkter och framtida behov. De som ropar "orättvist" och vill skärpa skatten på arbete: Låt BNP växa mindre. Minska den långsiktiga ekonomiska basen för pensioner, offentlig vård och omsorg, så får ni se hur kul det blir om något decennium.
Socialdemokraterna satsar permanent 6 miljarder kronor mer på kommunerna - utöver regeringens högst temporära, men nu sannolikt för stora tillskott om 17 miljarder kronor 2010. Socialdemokraterna skärper därutöver företagsskatterna med 11 miljarder kronor per år genom höjda arbetsgivaravgifter för unga, avskaffad skatterabatt för hushållsnära tjänster och höjda kapitalskatter med 3 miljarder kronor per år genom bland annat återinförd förmögenhetsskatt. Förslagen minskar nyföretagandet och företagens möjligheter att anställa.
Vänsterpartiet vill höja bolagsskatten från 26,2 procent till 28 procent. Det är synnerligen oklokt med tanke på att trenden internationellt är den rakt motsatta. Höjningen skulle flytta produktion, huvudkontor, jobb samt forskning och utveckling från Sverige. Det akuta problemet för svensk ekonomi är att den privata sektorn anställer, säljer och producerar för lite eftersom exportefterfrågan alltjämt är svag. Det är mycket riskfyllt i detta läge att - som oppositionen föreslår - oåterkalleligt ge den offentliga sektorn en permanent nivåhöjning samtidigt som skatteintäkterna från företag och kapitalinkomster drastiskt har minskat.
Oppositionens agerande bäddar för strukturella och långsiktiga budgetunderskott. Gapet vidgas mellan en alltför liten inhemsk privat produktion och permanent ökade offentliga utgifter. Samtidigt vet alla som har funderat över globaliseringens konsekvenser för Sverige att mer och bättre utbildning är vårt viktigaste konkurrensmedel. Med oppositionens skattehöjningar skulle Sverige återigen gå om Danmark och få världens högsta marginalskatter. Det är inte så man bygger en konkurrenskraftig nation med framtidens jobb och kunskapsbaserad tillväxt. Med oppositionens förslag ökar risken för att Sverige och Kina byter plats på de internationella rankningslistorna om 20-25 år.
CARL B HAMILTON
Publicerad i Dagens Industri den 10 oktober 2009
Att bota den privata exportindustrins konjunkturnedgång sker inte genom att permanent öka utgiftsnivån och antalet anställda i den offentliga sektorn. Oppositionens politik och pensionärsorganisationernas angrepp på sänkt skatt på arbete är ologisk. Inte minst från pensionärers egna utgångspunkter och framtida behov, skriver Carl B Hamilton (FP).
Receptet mot den privata exportindustrins konjunkturnedgång kan omöjligen vara att permanent öka antalet anställda och höja utgiftsnivån i den offentliga sektorn. Men det är kärnan i oppositionens budgetförslag.
De tre oppositionspartierna är också överens om skattehöjningar för vanligt folk, exempelvis metallare och sjuksköterskor. Ja, alla de 4,2 miljoner arbetande människorna i Sverige förtjänar enligt oppositionen höjd skatt. Det gäller även företagen som anställer folk. Företagsamheten ska få höjd skatt. Oppositionspartierna har också det gemensamt att de vill skärpa marginalskatterna. Det drabbar alla dem som vill satsa på utbildning och förkovran, och slår särskilt mot studieintresserade ungdomars drömmar och livschanser.
Samtidigt som oppositionens politik skulle ge de 4,2 miljoner människor som arbetar och den halv miljon företag som anställer högre skatt, utlovar oppositionen bättre villkor för dem som inte arbetar, till exempel pensionärer.
Det väcker följande fråga som jag tycker hela Sverige ska ställa sig: Vad är det för fel att sänka skatten för dem som bidrar till att BNP kan bli större? Alla talar om att fler i arbetsför ålder måste arbeta mer för att kunna försörja det växande antalet pensionärer och finansiera deras vård och omsorg. Sverige har i dag höga skatter på arbete. Det lönar sig dessutom dåligt att utbilda sig, eftersom vi har bland världens allra högsta marginalskatter.
Höjs skatten på arbete i Sverige 2010 blir följden med största sannolikhet att mindre arbete utförs, BNP växer långsammare, pensionerna blir lägre än de annars skulle ha blivit och den offentliga vården och omsorgen blir sämre utbyggd än den kunde ha varit.
Jag förstår inte varför lägre skatt på den arbetande befolkningen skulle vara en orättvisa mot pensionärerna. Inom ett par år passerar jag själv 65 års ålder. Men jag kan numera absolut inte tänka mig att gå med i någon av de pensionärsorganisationer som har förklarat krig mot den arbetande delen av det svenska folket.
Pensionärsorganisationernas angrepp mot lägre skatt på arbete är ologiskt utifrån pensionärers egna utgångspunkter och framtida behov. De som ropar "orättvist" och vill skärpa skatten på arbete: Låt BNP växa mindre. Minska den långsiktiga ekonomiska basen för pensioner, offentlig vård och omsorg, så får ni se hur kul det blir om något decennium.
Socialdemokraterna satsar permanent 6 miljarder kronor mer på kommunerna - utöver regeringens högst temporära, men nu sannolikt för stora tillskott om 17 miljarder kronor 2010. Socialdemokraterna skärper därutöver företagsskatterna med 11 miljarder kronor per år genom höjda arbetsgivaravgifter för unga, avskaffad skatterabatt för hushållsnära tjänster och höjda kapitalskatter med 3 miljarder kronor per år genom bland annat återinförd förmögenhetsskatt. Förslagen minskar nyföretagandet och företagens möjligheter att anställa.
Vänsterpartiet vill höja bolagsskatten från 26,2 procent till 28 procent. Det är synnerligen oklokt med tanke på att trenden internationellt är den rakt motsatta. Höjningen skulle flytta produktion, huvudkontor, jobb samt forskning och utveckling från Sverige. Det akuta problemet för svensk ekonomi är att den privata sektorn anställer, säljer och producerar för lite eftersom exportefterfrågan alltjämt är svag. Det är mycket riskfyllt i detta läge att - som oppositionen föreslår - oåterkalleligt ge den offentliga sektorn en permanent nivåhöjning samtidigt som skatteintäkterna från företag och kapitalinkomster drastiskt har minskat.
Oppositionens agerande bäddar för strukturella och långsiktiga budgetunderskott. Gapet vidgas mellan en alltför liten inhemsk privat produktion och permanent ökade offentliga utgifter. Samtidigt vet alla som har funderat över globaliseringens konsekvenser för Sverige att mer och bättre utbildning är vårt viktigaste konkurrensmedel. Med oppositionens skattehöjningar skulle Sverige återigen gå om Danmark och få världens högsta marginalskatter. Det är inte så man bygger en konkurrenskraftig nation med framtidens jobb och kunskapsbaserad tillväxt. Med oppositionens förslag ökar risken för att Sverige och Kina byter plats på de internationella rankningslistorna om 20-25 år.
CARL B HAMILTON
tisdag 6 oktober 2009
Oppositionen satsar på dyrkad guldkalv istället för på ekonomins kassako.
Receptet mot exportindustrins konjunkturnedgång är inte en permanent ökning av offentliga sektorn!
Oppositionen möter den kortsiktiga finanskrisen med förslag om en långsiktig utökning offentliga sektorn. Det är inte kris- eller konjunkturpolitik. Socialdemokraterna satsar t ex permanent 6 mdr kr mer varje år på kommunerna. Vänsterpartiet vill gå ännu längre.
Men det akuta problemet för svensk ekonomi är att den privata sektorn anställer, säljer och producerar för lite. I detta läge är det riskfyllt, som oppositionen föreslår, att ge offentliga sektorn en långsiktig och permanent nivåhöjning samtidigt som skatteintäkterna från företag och kapitalinkomster drastiskt minskar. Oppositionens agerande bäddar för strukturella budgetunderskott eftersom gapet skulle vidgas mellan en för liten inhemsk privat produktion och permanent ökade offentliga utgifter.
Antalet utbildningsplatser som S föreslår är orealistiskt. Länens samordnare, kommunerna och högskolorna har redan av regeringen fått det antal platser som de själva anser att de kan hantera utan kvalitetsproblem. S förslag leder till förvaring istället för meningsfull utbildning.
Att som S öka marginalskatten både genom avtrappat jobbskatteavdrag och dubbel värnskatt straffar människors möjlighet och vilja ”att förverkliga sina bästa stämningars längtan” (Hjalmar Branting) till utbildning och förkovran. Även MP och V vill höja marginalskatterna.
Samtidigt vet alla som funderat över globaliseringens konsekvenser för Sverige att mer och bättre utbildning framdeles är det viktigaste konkurrensmedlet för Sverige i världen. Med S dubbla marginalskattehöjningar skulle Sverige få världens i särklass högsta marginalskatter. Det är inte så man bygger en kunskapsnation med framtidens jobb och utvecklingsarbete. Kineser och indier har långt mer än hälften kvar! Med S förslag ökar risken för att Sverige och Kina har bytt plats på de internationella rankinglistorna om 20-30 år.
Oppositionen är dessutom splittrad på tre helt centrala områden: inkomstskatterna, a-kassan och sjukförsäkringen.
Beträffande skatterna får alla som arbetar höjd skatt med oppositionens förslag. Alla tre vill avskaffa fjärde steget i jobbskatteavdraget. V accepterar inga av de fyra jobbskatteavdragen och inte heller det finanspolitiska ramverket. Alla tre vill höja marginalskatterna. V vill höja skatten för pensionärer med en inkomst över 32 000 kr/mån. S vill sänka skatten utöver regeringen med ca 3 mdr kr (regeringen: 3,5 mdr kr).
Beträffande a-kassan är S och V osjälvständigt LO-styrda i sina ställningstaganden, medan MP ännu inte är helt LO-styrt. LO visar sig än en gång vara en tung sängkamrat hos vänstertrojkan, och som skall inordnas i framtida budgetöverenskommelser.
I sjukförsäkringspolitiken är oppositionspartierna också splittrade, men har det gemensamt att de inte ens vill försöka mer energiskt och kreativt med åtgärder för återgång till arbete och rehabilitering. Tragiskt.
Nedan återfinns min medarbetare Katarina Bergkvists sammanfattning av oppositionens alternativ.
Oppositionens skuggbudgetar
Inget samlat besked i viktiga frågor
Oppositionspartierna lämnar inget samlat besked i de viktigaste frågorna. De har olika uppfattning om inkomstskatterna, arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen.
Inkomstskatterna:
• De som jobbar får höjd skatt med oppositionens förslag. Alla partierna vill avskaffa det fjärde steget i jobbskatteavdraget.
• Partierna har ingen gemensam modell för skattepolitiken. (V) vill införa ett höjt grundavdrag, (MP) och (S) modifiera jobbskatteavdraget på olika vis.
• Alla partierna vill höja marginalskatterna för de med utbildning och lite högre inkomster. Hur mycket är det dock inte överens om.
• Vänsterpartiet vill införa en hård straffbeskattning på utbildning med kraftigt höjda marginalskatter för alla som tjänar mer än 20 000 kronor i månaden.
• (S) och (MP) accepterar de 3 första stegen i jobbskatteavdraget, men de vill införa en ny avtrappning av jobbskatteavdraget på inkomster över 45 000 kronor. (S) vill även införa en ytterligare skatt på inkomster över 115 000 kronor i månaden.
• (S) skatthöjningar för de med högre inkomster drar endast in 1 miljard kronor till statskassan. De svenska marginalskatterna, som redan är världens högsta, ska alltså bli ännu högre men till mycket liten nytta för statsfinanserna.
Pensionärerna:
• Oppositionen ger inget samlat besked.
• Deras ekonomiska politik riskerar rasera grunden för sunda statsfinanser, tillväxt och därmed ge en svagare utveckling av pensionsinkomsterna och kvalitén i välfärden.
• Vänsterpartiet vill ha höjd skatt för alla pensionärer som tjänar över 32 000 kronor i månaden.
(V) jämställer alla inkomster skattemässigt (se ovan). Pensionärer med låga inkomster får skattesänkningar, medan pensionärer med inkomster över 32 000 kronor i månaden får skattehöjningar. (S) inför ytterligare skattesänkningar för pensionärer som kostar 3 miljarder utöver det som regeringen satsar. (MP) gör andra prioriteringar och inför ytterligare skattesänkningar för 1 miljard mer än regeringen.
A-kassan:
• (MP) anser att det är för dyrt att genomföra större förändringar nu under lågkonjunkturen och vill vänta till 2012. A-kasseavgiften ska dock bli enhetlig.
• (S) och (V) följer LO och vill höja ersättningsnivåerna och sänka a-kasseavgiften med en gång. I (S) förslag kostar detta 14 miljarder kronor och i (V):s förslag 20 miljarder kronor.
Svaga gemensamma förslag
Oppositionen lämnar endast gemensamma förslag om mindre områden, där de redan tidigare kommit överens. Det handlar om utbildning, stöd för miljöfordon, utvidgat ROT-avdrag, ändrad fastighetsskatt (dock marginella ändringar) och effektivisering av statliga myndigheter.
Det är tydligt att de inte klarat av att komma överens i viktiga frågor.
Utbildningspolitiken
• Regeringen satsar stort på utbyggnad av högskoleplatser (10 000 platser), Komvux (18 000 platser) och på Yrkesvux och yrkeshögskola.
• Utöver det vill oppositionen ha mer platser på alla områden, bland annat 10 000 fler platser på Komvux och 2500 fler platser på högskolan.
• En sådan utbyggnad är inte realistisk och riskerar leda till sämre utbildningskvalitet.
Regeringens utökning av platser baseras på analys av behov och praktiska förutsättningar för utbyggnad med bibehållen kvalitet. Regeringen har utgått för hur många fler platser som högskolorna angett att de klarar av, samt de regionala samordnarnas uppskattning av hur många utbildningsplatser som behövs i regionen. Dessa önskemål är i stort sett tillgodosedda.
Därmed känns oppositionens föreslagna utbildningssatsningar som en pappersprodukt som, om den genomförs, riskerar att försämra kvalitén i utbildningarna.
Ekonomisk politik
• (V) accepterar fortfarande inte det finanspolitiska ramverket. Detta trots att de ingått överenskommelse med (S) om att ramverket ska följas.
• Det skapar osäkerhet kring om en vänsterregering kan sköta de offentliga finanserna.
• Höjda ersättningar för att inte arbeta ger sämre drivkrafter att komma åter till arbetslivet. Det blir färre som är med och bidrar, vilket ger mindre resurser till välfärden.
• Oppositionen möter den kortsiktiga finanskrisen med en långsiktig utökning av den offentliga sektorn. Socialdemokraterna satsar t ex permanent 6 mdr kr mer varje år på kommunerna. Vänsterpartiet vill gå ännu längre.
• Oppositionens politik leder till färre i arbete samtidigt som utgifterna ökar. Det riskerar att skapa långsiktiga budgetunderskott och ohållbara statsfinanser.
Oppositionspartiernas förslag innebär en ekonomisk omfördelning från dem som jobbar till de med bidrag. Det ska löna sig sämre att arbeta, särskilt för de med utbildning och därmed lite högre inkomster. Det rimmar illa med socialdemokraternas retorik om ”jobben först” (titeln på S motion).
Oppositionen möter den kortsiktiga finanskrisen med förslag om en långsiktig utökning offentliga sektorn. Det är inte kris- eller konjunkturpolitik. Socialdemokraterna satsar t ex permanent 6 mdr kr mer varje år på kommunerna. Vänsterpartiet vill gå ännu längre.
Men det akuta problemet för svensk ekonomi är att den privata sektorn anställer, säljer och producerar för lite. I detta läge är det riskfyllt, som oppositionen föreslår, att ge offentliga sektorn en långsiktig och permanent nivåhöjning samtidigt som skatteintäkterna från företag och kapitalinkomster drastiskt minskar. Oppositionens agerande bäddar för strukturella budgetunderskott eftersom gapet skulle vidgas mellan en för liten inhemsk privat produktion och permanent ökade offentliga utgifter.
Antalet utbildningsplatser som S föreslår är orealistiskt. Länens samordnare, kommunerna och högskolorna har redan av regeringen fått det antal platser som de själva anser att de kan hantera utan kvalitetsproblem. S förslag leder till förvaring istället för meningsfull utbildning.
Att som S öka marginalskatten både genom avtrappat jobbskatteavdrag och dubbel värnskatt straffar människors möjlighet och vilja ”att förverkliga sina bästa stämningars längtan” (Hjalmar Branting) till utbildning och förkovran. Även MP och V vill höja marginalskatterna.
Samtidigt vet alla som funderat över globaliseringens konsekvenser för Sverige att mer och bättre utbildning framdeles är det viktigaste konkurrensmedlet för Sverige i världen. Med S dubbla marginalskattehöjningar skulle Sverige få världens i särklass högsta marginalskatter. Det är inte så man bygger en kunskapsnation med framtidens jobb och utvecklingsarbete. Kineser och indier har långt mer än hälften kvar! Med S förslag ökar risken för att Sverige och Kina har bytt plats på de internationella rankinglistorna om 20-30 år.
Oppositionen är dessutom splittrad på tre helt centrala områden: inkomstskatterna, a-kassan och sjukförsäkringen.
Beträffande skatterna får alla som arbetar höjd skatt med oppositionens förslag. Alla tre vill avskaffa fjärde steget i jobbskatteavdraget. V accepterar inga av de fyra jobbskatteavdragen och inte heller det finanspolitiska ramverket. Alla tre vill höja marginalskatterna. V vill höja skatten för pensionärer med en inkomst över 32 000 kr/mån. S vill sänka skatten utöver regeringen med ca 3 mdr kr (regeringen: 3,5 mdr kr).
Beträffande a-kassan är S och V osjälvständigt LO-styrda i sina ställningstaganden, medan MP ännu inte är helt LO-styrt. LO visar sig än en gång vara en tung sängkamrat hos vänstertrojkan, och som skall inordnas i framtida budgetöverenskommelser.
I sjukförsäkringspolitiken är oppositionspartierna också splittrade, men har det gemensamt att de inte ens vill försöka mer energiskt och kreativt med åtgärder för återgång till arbete och rehabilitering. Tragiskt.
Nedan återfinns min medarbetare Katarina Bergkvists sammanfattning av oppositionens alternativ.
Oppositionens skuggbudgetar
Inget samlat besked i viktiga frågor
Oppositionspartierna lämnar inget samlat besked i de viktigaste frågorna. De har olika uppfattning om inkomstskatterna, arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen.
Inkomstskatterna:
• De som jobbar får höjd skatt med oppositionens förslag. Alla partierna vill avskaffa det fjärde steget i jobbskatteavdraget.
• Partierna har ingen gemensam modell för skattepolitiken. (V) vill införa ett höjt grundavdrag, (MP) och (S) modifiera jobbskatteavdraget på olika vis.
• Alla partierna vill höja marginalskatterna för de med utbildning och lite högre inkomster. Hur mycket är det dock inte överens om.
• Vänsterpartiet vill införa en hård straffbeskattning på utbildning med kraftigt höjda marginalskatter för alla som tjänar mer än 20 000 kronor i månaden.
• (S) och (MP) accepterar de 3 första stegen i jobbskatteavdraget, men de vill införa en ny avtrappning av jobbskatteavdraget på inkomster över 45 000 kronor. (S) vill även införa en ytterligare skatt på inkomster över 115 000 kronor i månaden.
• (S) skatthöjningar för de med högre inkomster drar endast in 1 miljard kronor till statskassan. De svenska marginalskatterna, som redan är världens högsta, ska alltså bli ännu högre men till mycket liten nytta för statsfinanserna.
Pensionärerna:
• Oppositionen ger inget samlat besked.
• Deras ekonomiska politik riskerar rasera grunden för sunda statsfinanser, tillväxt och därmed ge en svagare utveckling av pensionsinkomsterna och kvalitén i välfärden.
• Vänsterpartiet vill ha höjd skatt för alla pensionärer som tjänar över 32 000 kronor i månaden.
(V) jämställer alla inkomster skattemässigt (se ovan). Pensionärer med låga inkomster får skattesänkningar, medan pensionärer med inkomster över 32 000 kronor i månaden får skattehöjningar. (S) inför ytterligare skattesänkningar för pensionärer som kostar 3 miljarder utöver det som regeringen satsar. (MP) gör andra prioriteringar och inför ytterligare skattesänkningar för 1 miljard mer än regeringen.
A-kassan:
• (MP) anser att det är för dyrt att genomföra större förändringar nu under lågkonjunkturen och vill vänta till 2012. A-kasseavgiften ska dock bli enhetlig.
• (S) och (V) följer LO och vill höja ersättningsnivåerna och sänka a-kasseavgiften med en gång. I (S) förslag kostar detta 14 miljarder kronor och i (V):s förslag 20 miljarder kronor.
Svaga gemensamma förslag
Oppositionen lämnar endast gemensamma förslag om mindre områden, där de redan tidigare kommit överens. Det handlar om utbildning, stöd för miljöfordon, utvidgat ROT-avdrag, ändrad fastighetsskatt (dock marginella ändringar) och effektivisering av statliga myndigheter.
Det är tydligt att de inte klarat av att komma överens i viktiga frågor.
Utbildningspolitiken
• Regeringen satsar stort på utbyggnad av högskoleplatser (10 000 platser), Komvux (18 000 platser) och på Yrkesvux och yrkeshögskola.
• Utöver det vill oppositionen ha mer platser på alla områden, bland annat 10 000 fler platser på Komvux och 2500 fler platser på högskolan.
• En sådan utbyggnad är inte realistisk och riskerar leda till sämre utbildningskvalitet.
Regeringens utökning av platser baseras på analys av behov och praktiska förutsättningar för utbyggnad med bibehållen kvalitet. Regeringen har utgått för hur många fler platser som högskolorna angett att de klarar av, samt de regionala samordnarnas uppskattning av hur många utbildningsplatser som behövs i regionen. Dessa önskemål är i stort sett tillgodosedda.
Därmed känns oppositionens föreslagna utbildningssatsningar som en pappersprodukt som, om den genomförs, riskerar att försämra kvalitén i utbildningarna.
Ekonomisk politik
• (V) accepterar fortfarande inte det finanspolitiska ramverket. Detta trots att de ingått överenskommelse med (S) om att ramverket ska följas.
• Det skapar osäkerhet kring om en vänsterregering kan sköta de offentliga finanserna.
• Höjda ersättningar för att inte arbeta ger sämre drivkrafter att komma åter till arbetslivet. Det blir färre som är med och bidrar, vilket ger mindre resurser till välfärden.
• Oppositionen möter den kortsiktiga finanskrisen med en långsiktig utökning av den offentliga sektorn. Socialdemokraterna satsar t ex permanent 6 mdr kr mer varje år på kommunerna. Vänsterpartiet vill gå ännu längre.
• Oppositionens politik leder till färre i arbete samtidigt som utgifterna ökar. Det riskerar att skapa långsiktiga budgetunderskott och ohållbara statsfinanser.
Oppositionspartiernas förslag innebär en ekonomisk omfördelning från dem som jobbar till de med bidrag. Det ska löna sig sämre att arbeta, särskilt för de med utbildning och därmed lite högre inkomster. Det rimmar illa med socialdemokraternas retorik om ”jobben först” (titeln på S motion).
lördag 3 oktober 2009
Irlands JA = ett Nej till brittiska EU-skeptikers inflytande. Härligt!
-- Irlands JA innebär sannolikt ett NEJ till brittiska EU-skeptikers inflytande. Skamlöst härligt också för oss svenska EU- och euroanhängare.
-- Den viktigaste konsekvensen av Irlands JA till Lissabonfördraget är att det torde göra EU oberoende av de brittiska EU-skeptikerna. Tjeckien kommer knappast tordas sabotera och försena Lissabonfördraget ytterligare.
-- De brittiska EU-skeptikerna - som främst hör hemma i Torypartiet - kommer antagligen att vinna valet 2010. Men tack vare dagens JA har sannolikt Lissabonfördraget då redan trätt i kraft. Den prognosen bygger på att Tjeckiens president Klaus och landets högsta domstol, när det kommer till kritan, inte ytterligare bromsar landets ratificering av fördraget.
-- Att dra de EU-skeptiska britterna vid näsan är välkommet inte bara på Irland utan blir skamlöst härligt också för oss inbitna EU- och euroanhängare i Sverige.
-- Den viktigaste konsekvensen av Irlands JA till Lissabonfördraget är att det torde göra EU oberoende av de brittiska EU-skeptikerna. Tjeckien kommer knappast tordas sabotera och försena Lissabonfördraget ytterligare.
-- De brittiska EU-skeptikerna - som främst hör hemma i Torypartiet - kommer antagligen att vinna valet 2010. Men tack vare dagens JA har sannolikt Lissabonfördraget då redan trätt i kraft. Den prognosen bygger på att Tjeckiens president Klaus och landets högsta domstol, när det kommer till kritan, inte ytterligare bromsar landets ratificering av fördraget.
-- Att dra de EU-skeptiska britterna vid näsan är välkommet inte bara på Irland utan blir skamlöst härligt också för oss inbitna EU- och euroanhängare i Sverige.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
