Tack Lars Calmfors! Kommentar till Finanspolitiska rådets synpunkter på Budgetpropositionen för 2010.

Tack!
På ett antal punkter berömmer Finanspolitiska rådet (FR) regeringens åtgärder. Det gäller framför allt jobbskatteavdraget och att det ger högre sysselsättning ("både lönsamt och möjligt att anställa fler") och regeringens ökade resurser till kommunerna (17 mdr kr år 2010). FR konstaterar vidare att "den fallande sysselsättningen beror på den kraftigt minskade efterfrågan i lågkonjunkturen" som dessvärre dominerar över jobbskatteavdraget och den även i övrigt expansiva finans- och penningpolitikens positiva effekter.

Bemötande.
Låt mig dock bemöta rådets kritik på ett antal andra punkter, och peka på två metodproblem i FR:s analys. Det gäller dels att FR ignorerar Riksbanken, dels att FR inte uppmärksamma bristerna i oppositionens förslag. Båda dessa tillkortakommanden gör att FRs inverkan på den offentliga debatten blir snedvriden. FR framstår på sina ställen som något överförnumstigt för en luttrad läsare.

Riksbanken finns också.
Finans- och penningpolitiken bestämmer delvis varandra. Det går därför inte - som FR gör - att diskutera konjunkturpolitiken, permanenta utgiftsökningar i budgeten och ekonomins exitstrategi ur krisen utan att samtidigt hålla ett öga på vad Riksbanken gör. Riksbankens exitstrategi blir den viktigaste för Sverige, eftersom banken både har det snabbast verkande och effektivaste verktyget, nämligen räntan. Finanspolitiken är trögare och trubbigare för den kortsiktiga krispolitiken.

Därför är det i vårt och jämförbara länders system i första hand centralbankens uppgift att med räntesättningen stabilisera konjunkturen. I denna extrema kris har dock även finanspolitiken behövt användas. Det faktum att Riksbanken är självständig innebär dock inte att dess insatser inte får nämnas på samma gång som finanspolitiken diskuteras. Alltså: hur expansiv finanspolitiken behöver vara bestäms både av konjunkturläget och av Riksbankens politik.

I Sveriges fall har Riksbanken varit tydlig och den gick snabbt över till en lågräntepolitik hösten 2008 (nu 0,25%). Den har dessutom med sin lånepolitik 2009 klargjort att den låga räntan ska råda under minst 12 månader framöver. (Det framkallar nu oro för överhettning med alltför snabbt stigande bostadspriser och en spekulationsbubbla på fastighetsmarknaden.)

Kommunerna - med facit i hand.
Med facit i hand kritiserar FR regeringen för att den inte redan i våras spädde på efterfrågan mera genom finanspolitiken. Men då glömmer FR att man på vårvintern inte visste hur effektiva de penning- och finanspolitiska insatserna under hösten 2008 och vintern 2009 skulle visa sig bli i verkligheten. Med tanke på att Sverige, enligt OECD, under 2009-11 dessutom driver den mest expansiva finanspolitiken (inkl automatiska stabilisatorer) av alla dess medlemsländer, och att Riksbanken driver en mer expansiv räntepolitik än bland annat ECB, förefaller FRs kritik att regeringen fört en alltför stram finanspolitik som direkt lättsinnig. Eftersom ekonomins aktivitetsnivå är ett rörligt mål är det rätt av varje regering att ta beslut i en sekvens allteftersom information om det ekonomiska läget strömmar in och om effekterna av redan vidtagna åtgärder.

Inget risktagande med permanenta utgifterna.
FR-kritiken att det är ett risktagande med permanenta åtgärder är inte korrekt, framför allt inte vad avser jobbskatteavdraget. Det sägs uttryckligen i budgeten att om så skulle behövas kommer "mindre skadliga skatter" att höjas (läs: klimatskatter) för att säkra budgetens saldo. Vad gäller medel till rättsväsendet och pensionärsskattesänkningen var bedömningen i augusti 2009 att tillväxten återhämtar sig tillräckligt snabbt för att detta skall klaras permanent. Utvecklingen av det ekonomiska läget efter det att budgeten lagts jävar inte den bedömningen. Den har blivit mer, inte mindre, korrekt.

Utgiftstakets trovärdighet.
FR-kritiken som går ut på att utgiftstakets trovärdighet skulle hotas av en ohelig allians av manipulerande politiker är perspektivlös, teoretisk och litet futtig. Trovärdigheten bestäms av hur systemet med utgiftstak i praktiken fungerat sedan det infördes vid mitten av 1990-talet, och det har fungerat mycket bra som disciplin på de offentliga utgifterna. Nu ligger dessutom ett lagförslag om en ytterligare förstärkning av systemet.

Bristande pedagogik.
FRs försök till förbättrad pedagogik vad gäller jobbskatteavdraget är mycket välkommet. Det är ibland komplicerat att samtidigt förklara den långsiktiga allmänna jämviktskonsekvensen och den kortsiktiga efterfrågestimulerande keynesianska effekten av jobbskatteavdraget, särskilt i ett läge där exportefterfrågans fall helt dominerar och återhämtningen på arbetsmarknaden är långsam. Vi försöker sammanfatta effekten som "lägre trösklar in till arbetsmarknaden". Icke desto mindre är jobbskatteavdraget - som FR konstaterar - en riktig åtgärd både ur ett kort- och långsiktigt perspektiv.