fredag 3 september 2010

Hur utvecklas Sveriges ekonomi med de två regeringsalternativen?

Nu ligger de två ekonomisk-politiska alternativen bredvid varandra och kan jämföras. Låt mig göra en anspråkslös analys utifrån dels de rödgrönas (RG) dokument ”Regeringsplattform 2010-2014”, dels folkpartiets riksdagskansli och finansdepartementets genomgångar av detta dokument.

Skillnad i BNP.
En grundläggande fråga är hur Sveriges ekonomi utvecklas. Utvecklas BNP svagt utvecklas det mesta andra också dåligt, inklusive arbetslöshet, långtidsarbetslöshet, sysselsättning, offentliga finanser och resurser till offentligfinansierad välfärd.

BNP-nivån:
Finansdepartementet räknar med ca 2 % procents skillnad i nivå på BNP mellan de två alternativen. Om RG vinner kommer BNP att på sikt ligga på ca 2 % lägre nivå. (De föreslagna förändringarna i a-kassa och sjukförsäkring står för ca halva BNP-nivåsänkningen.) I reda pengar innebär detta att med Alliansens politik blir BNP 60-70 mdr kr högre varje år i framtiden, än om de rödgrönas (RG) politik genomförs.

BNP-tillväxttakten:
Nu är inte BNP-nivån den enda, eller ens på riktigt lång sikt den viktigaste BNP-effekten. På längre sikt gäller frågan om det med Alliansens politik blir en högre tillväxttakt varje år framdeles, än med RG-politiken. I ett ränta-på-ränta perspektiv blir BNP-effekten stor även om skillnaden i tillväxttakt per år kan förefalla blygsam.

För att svara på frågan om vilket alternativ som genererar högst tillväxttakt är det enklast att fokusera på investeringar och produktivitet. Med Alliansens politik investerar vi nu i reformer som successivt ökar ungas humankapital och kompetens. Det gäller framför allt bättre kvalitet i utbildningarna, men även bättre rehabilitering av dem som varit frånvarande från arbetsmarknaden av något skäl, och alltjämt har arbetsförmåga. Dessa typer av åtgärder höjer produktiviteten hos dem som arbetar, och ökar svensk arbetskrafts konkurrenskraft jämfört med andra länder. (Enskildas och staters stora utbildningssatsningar i Asien illustrerar tankegången.) FPs krav på ”hälften kvar av en inkomstökning” i skattepolitiken ligger i linje med detta, för att på så sätt uppmuntra förkovran, kompetens och utbildning – som leder till högre produktivitet och bättre internationell konkurrenskraft.

En annan central skillnad i de båda blockens politik, och som påverkar den ekonomiska tillväxten, är det som brukar kallas ”bidragslinjen mot arbetslinjen”. Få saker sänker produktiviteten så mycket hos dem som är i arbetsför ålder som att sitta fast i utanförskap, inte vara sysselsatt och förlora sin yrkeskompetens. Även i fråga om dessa faktorer talar Alliansens politik för en långsiktigt högre tillväxttakt eftersom Sverige med en Alliansregering får starkare fokus på arbetslinjen och minskat utanförskap än politiken i RG-alternativet.

Oppositionens jobbpolitik handlar i huvudsak om att höja skatterna på arbete och företagande för att finansiera ökade offentliga utgifter över statsbudgeten. Men de missar en viktig poäng – att ökat välstånd och mer resurser till offentligfinansierad välfärd inte fungerar utan en blomstrande privat sektor.

Mera i detalj kan vi notera följande viktiga skillnader mellan RG och Alliansen som påverkar både BNP-nivån och den långsiktiga tillväxttakten i BNP:

Det blir fler sjukskrivna och lägre BNP med RG- politik.
Vänsterpartiernas återställare i sjukförsäkringen gör att det blir fler och längre sjukskrivningar. RG vill att faktorer som ålder, bostadsort och utbildning ska spela större roll för vem som får vara sjukskriven. Det blir därmed en återgång till en mer godtycklig sjukskrivning med stora variationer över landet. Den bortre tidsgränsen ska slopas, taket och ersättningsnivåer höjas. Det riskerar göra att fler personer fastnar i långvarig sjukfrånvaro, och att sjukförsäkringen återgår till att de facto tjäna som en permanent och passiviserande arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Det blir fler med a-kassa och lägre BNP med RG- politik.
Vänsterpartierna vill höja ersättningen i a-kassan och öka möjligheterna att deltidsstämpla under längre tid. Entydig forskning visar att högre ersättningsnivåer och lägre krav på återgång i arbete ger svagare sökintensitet och längre perioder av arbetslöshet. Därför kommer RGs ändringar i a-kassan att leda till högre arbetslöshet och längre arbetslöshetstider. Det senare innebär att det blir fler som fastnar i långtidsarbetslöshet med RG-politiken, och kanske aldrig kommer tillbaka till arbetsmarknaden. Utanförskapet ökar och sysselsättningen blir lägre än den kunde ha varit.

Effekten av dessa två skillnader mellan Alliansens politik och RG-politiken är dels ett produktionsbortfall – lägre BNP – dels lägre offentliga inkomster och högre offentliga utgifter. Finansdepartementet bedömer att de föreslagna förändringarna i sjukförsäkring och a-kassa innebär att kostnaden för staten, utöver de högre kostnader som presenteras i RGs förslag, på sikt ökar med ca 15 miljarder kronor per år för arbetslöshetsförsäkringen och ca 10 miljarder kronor per år för sjukförsäkringen.

Den samhällsekonomiska kostnaden – dvs. den negativa effekten för individerna och produktionsbortfallet (dvs. lägre BNP) – är dock väsentligt större.

Dessa ”återställare” hotar därför också ”reformutrymmet” i statens budget, men även kommuners och landstings budgetar. Med RG-politik kommer det sålunda inte längre att finnas något statligt och kommunalt reformutrymme och därför mindre pengar till bland annat efterfrågade offentligfinansierade välfärdssatsningar, jämfört med Alliansens politik.

Fler jobb med RG-politik?
RG hävdar att de ska ”skapa” 100 000 nya jobb- och praktikplatser. Men kalkylen är en bokföringsbluff. I verkligheten blir nettoeffekten – jämfört med Alliansens politik – ca 15 000 färre jobb- och praktikplatser. Detaljerna i denna kalkyl framgår av finansdepartementets material (se länken ovan).

Felen i uträkningarna är av olika slag. I flera av RGs förslag överskattas den jobbskapande effekten. Mer pengar till kommunerna ger ca 2500 färre jobb än oppositionen beräknar, sänkt skatt för småföretag ger ca 3 700 färre jobb än RG uppger, antalet nya ungdomsjobb (netto) överskattas med ca 11 000 eftersom den åtgärd RG vill införa i praktiken redan finns (nystartsjobb för ungdomar), och man inte kan göra samma sak två gånger om.

Dessutom nämner inte RG att flera av de åtgärder som de vill införa leder till färre jobb. Det gäller till exempel slopat RUT-avdrag (ca 4-5000 färre jobb) och den höjda arbetsgivaravgiften för unga (ca 14 000 färre jobb). Återställarna i a-kassan och sjukförsäkringen gör också uppskattningsvis att det på sikt bli ca 18 000 färre personer i arbete.

Oppositionen räknar därtill med att de skapar 44 000 nya utbildnings- och praktikplatser. Men Alliansens politik innebär redan att ca 32 000 nya utbildnings- och praktikplatser är på gång. Skillnaden blir därför bara ca 12 000 platser netto.

Sammantaget och på kort sikt blir antalet personer i jobb eller praktik faktiskt 14 000 färre med RGs politik jämfört med Alliansens politik.

På lång sikt då? Om man ackumulerar effekterna när de har mognat ut uppskattar finansdepartementet att sysselsättningen varaktigt blir ca 140 000 personer lägre med RGs politik än med Alliansens politik.

Ändrad stabilitet i svensk ekonomi?
Den nuvarande krisen har understrukit problemen med stabiliteten i en modern, internationellt integrerad ekonomi som den svenska. Frågan är då vilket av de två regeringsalternativen som innebär störst stabilitet, och gör vårt land mest stryktåligt vid internationella kriser? Och hur undviker man att stabilitet betyder stagnation?

Allmänt kan man notera att en ekonomi som är mer flexibel också lättare hanterar internationella kris- och konjunkturstörningar. De rödgrönas hållning till mer flexibilitet på arbetsmarknaden är som bekant direkt avvisande. De föreslår en rad åtgärder – typ ”rätt till heltid” – som skulle minska flexibiliteten. Mera problematisk för stabiliteten hos svensk ekonomi är dock – igen – de rödgrönas svaga fokus på arbetslinjen. Att hålla hårt på arbetslinjen medför en snabbare anpassning till förändringar i ekonomin genom att sökandet efter nya jobb och adekvata utbildningar blir intensivare. Det minskar också risken för att många ska fastna i utanförskap.

Det faktum att RG vill återinföra en ”skatt på förmögna” innebär att vi i landet får ett lägre utbud av riskkapital, särskilt om s.k. affärsänglar enligt RG ska definieras som ”förmögna”. Det blir inte bara mindre utbud av riskkapital, utan särskilt det slags riskkapital som främjar nytänkande entreprenörer, innovatörer och uppfinnare. Dubbelfel, alltså, ur Sveriges synpunkt, men även fel från synpunkten att stabiliteten i svensk ekonomi främjas av en dynamisk och flexibel ekonomi.

Man kan notera att sysselsättningen – trots krisen – idag är högre än inför förra valet 2006, att utanförskapet är lägre (drygt 140 000 färre i juli 2010 än i juli 2006; Anders Borgs Harpsundspresentation, augusti 2010; http://www.regeringen.se/sb/d/13378/a/150820 ), och att jobbskatteavdraget – en del av arbetslinjen! – medför ca 80 000 fler jobb. Trots ett BNP-fall på 5 procent 2008-09 har arbetslösheten inte gått upp så mycket som gamla tumregler indikerade att den skulle göra – även om den ändå är alldeles för hög! – vilket pekar på att den svenska ekonomin har varit mer flexibel och stryktålig i denna kris jämfört med tidigare lågkonjunkturer.

Sverige har mycket starka automatiska stabilisatorer, dvs. både automatiska utgiftsökningar i en lågkonjunktur för t ex. arbetslöshetsersättningar och arbetsmarknadspolitik och lägre skatteinbetalningar. Det är bra för den reala ekonomins stabilitet, men det ställer också stora krav bl. a på ett robust överskottsmål och andra åtgärder för att förhindra att underskott i de offentliga finanserna destabiliserar hela ekonomin. Överskottsmålet som buffert fungerade väl när krisen slog till 2008. Sverige hade ett budgetöverskott, och föll från en stark överskottsposition till underskott. Det starka utgångsläget gjorde dock att underskottet blev mycket litet i en internationell jämförelse, och sannolikt är det helt borta redan nästa år. Det innebär att krisen i Sverige inte har framtvingat drakoniska sparåtgärder och skattehöjningar som i många andra länder.

Två av de rödgröna partierna accepterar överskottsmålet och det strikta finanspolitiska regelverket. Vänsterpartiet tror inte på det, vill inte tillämpa det, men har i kompromissens namn ändå anpassat sig till de två övrigas hållning.

Sverige och de svenska statsfinanserna hade alltså klarat krisen sämre med de rödgrönas politik. För det första hade det statsfinansiella utgångsläget varit sämre, eftersom fler hade levt på a-kassa eller sjukförsäkring när krisen inleddes. Med tanke på oppositionens alla vidlyftiga löften under krisen och tal om ”för lite och för sent” är det högst sannolikt att vi nu, när konjunkturen vänder, hade suttit med större budgetunderskott och fått en svagare återhämtning.

Som har visats tidigare är RG:s valplattform underfinansierad. De har inte räknat med ökade kostnader för t ex. sjukförsäkring och a-kassa som blir följden av deras politik. De svenska statsfinanserna kommer därmed att försämras med de RG vid makten.

De viktigaste skillnaderna utifrån stabilitetsaspekten är att RG har mindre fokus på den flexibilitetsstimulerande arbetslinjen, sänker tillgången på riskkapital och att RG har lägre trovärdighet i åtagandena om överskottsmål och ett strikt regelverk för budgetpolitik i stat och kommuner.

Avslutningsvis, de länder som är med i eurosamarbetet har haft en betydligt snabbare ökning av sin utrikeshandel, än de länder som gjort som Sverige. Om Sverige blir euromedlem, vilket är helt uteslutet med de rödgröna vid makten, blir utrikeshandeln större och specialiseringen i produktion och organisation mera långtgående. Det – i sin tur – medför högre produktivitet, högre lönebetalningsförmåga i företagen och större offentliga och privata inkomster; kort sagt något större BNP och högre tillväxttakt.

1 kommentar:

Anonym sa...

Vore verkligen kul att få din minnesbild av nedanstående inlägg.

http://schlaug.blogspot.com/2010/08/lekstuga-for-politiska-passioner.html

Det här låter som något som BS måste minnas fel, man gaddar väl inte ihop sig i förväg med journalister för att sedan få sin intervju inspelad?