Sju tunga skäl att rösta på alliansen

Står vi inför ett ödesval? Ja, menar de två liberala ekonomerna Carl B Hamilton och Nils Lundgren och lyfter fram sina sju bästa argument för en röst på alliansen, vilket de menar skulle säkra friheten, välståndet och demokratins vitalitet.

(Artikel publicerad i Göteborgs Posten den 4 september 2010).

För det första är det viktigt att Socialdemokraterna inte återkommer i regeringsställning efter bara en mandatperiod, eftersom det befäster föreställningen att (S) är landets statsbärande parti, det parti som karriärister i offentliga sektorn, intresseorganisationer, opinionsbildare och lobbyister måste hålla sig väl med. Det krävs flera mandatperioder med (S) i opposition för att säkra den demokratiska vitalisering som regeringsskiftet 2006 medförde.

För det andra stiger nu andelen gamla i befolkningen snabbt i Sverige liksom i övriga Europa. Ska vi klara pensioner, vård och äldreomsorg måste många fler arbeta många fler timmar under livet. För att bevara välfärdsstaten, tillsammans med demokratin vår civilisations största landvinning, måste vi då välja alliansens arbetslinje och säga nej till de rödgrönas bidragslinje.

För det tredje måste redan tagna beslut om energipolitiken börja genomföras under kommande mandatperiod. Följderna kommer att påverka den svenska ekonomins fundament och därmed landets välstånd under årtionden framåt. Kärnkraften är central i energipolitiken. Alliansens partier står enade om en tydlig, positiv linje, medan de rödgröna bakom fasaden är djupt oeniga och kommer att försätta vårt näringsliv och därmed jobben och välståndet i en farlig situation.

För det fjärde har alliansen under mandatperioden visat att den kan driva en beslutsam och skicklig ekonomisk politik under en global finanskris. Följderna av krisen är bara delvis övervunna. Mängder med banker runt om i världen har bräckliga balansräkningar, de samlade budgetunderskotten och statsskulderna i världens tjugo största ekonomier är enorma och flera euroländers problem är inte alls lösta. Krisen kan komma tillbaka i former som vi inte genomskådar ännu. Varken vi eller svenska folkets majoritet tror att Mona Sahlin kommer att kunna koppla ett fast grepp om Sveriges ekonomi tillsammans med Lars Ohly och MP-ledningen i det riskfyllda läget.

För det femte: det alltmer fragmenterade skattesystemet måste reformeras. Om de rödgröna får regeringsmakten, blir en grundlig skattereform omöjlig. De är djupt oeniga om hur ett skattesystem bör se ut och de kommer därtill att återinföra förmögenhetsskatten som drev ut 500 miljarder kronor ur landet och därmed underminerade tillgången på privat riskkapital och sänkte skatteintäkterna.

För det sjätte måste vi fortsätta att reformera skolpolitiken. Den ungdomsarbetslöshet som är en social tragedi, det vill säga långtidsarbetslösa ungdomar, beror i huvudsak på att de ungdomarna har misslyckats på högstadiet och i gymnasiet.
Alliansen går snabbt fram för att ge dessa ungdomar tillträde till arbetsmarknaden och därmed en lyckosam start i livet. Friskolorna har bidragit enormt till att öka valfriheten och höja utbildningens kvalitet både i den egna sektorn och i de kommunala skolorna. (S), (MP) och (V) sitter alla fast i betygsfientlighet och flumskoletänkande och bara (MP) är i grunden positivt till friskolor. Skolan, grunden för demokrati, välstånd och jämlikhet, är i kris i stora delar av västvärlden, men alliansen har ett program som driver utvecklingen åt rätt håll i Sverige.

För det sjunde går det inte att komma ifrån att om man röstar på (S) eller (MP) i valet, så röstar man också för att Vänsterpartiet ska medverka i en svensk regering. Vi hyser båda aktning för många individuella vänsterpartister som genuina demokrater och ärliga politiker som pragmatiskt verkar för ett mera jämlikt samhälle. En av oss skulle rösta på Vänsterpartiet i kommunalvalet om han bodde i Fagersta.

Men Vänsterpartiet är inte bara ett antal människor. Det är en snart hundraårig politisk organisation som har varit med i Komintern, stött Stalin och Bresjnev och hyllat Stasi-DDR och dess ledare ända in i sen tid. Partiet har långsamt och motvilligt övergivit tidigare ståndpunkter. Partiledaren själv har lika motvilligt tvingats upphöra att kalla sig kommunist.

Det är ett parti som till skillnad från många av sina medlemmar inte hör hemma i en svensk regering. En regeringsmedverkan måste tolkas som att Sverige nu vill dra ett streck över kommunismens brott mot mänskligheten. Vi skulle därmed medverka till att osynliggöra det kommunistiska förtryckets offer och skänka legitimitet till partiets historia på ett sätt som vi aldrig skulle drömma om att göra med ett reformerat nazistparti.

Av dessa sju skäl är riksdagsvalet 2010 ett genuint ödesval där man bör rösta på alliansen för att säkra friheten, välståndet och demokratins vitalitet.

Carl B Hamilton (FP)
ordförande i riksdagens näringsutskott

Nils Lundgren
före detta partiledare för Junilistan och Europaparlamentariker