De pågående kriserna i euroländerna har fått euroskeptikerna att vakna till liv. Men det finns inga enkla samband mellan den gemensamma valutan och problemen, skriver professorn i nationalekonomi Mats Persson (Dagens Industri den 30/11 2010).
Greklands- och Irlandskriserna (och de Portugal- och Spanienkriser som ¬lurar bakom hörnet) har väckt starka känslor bland dem som ogillar europeiskt samarbete. De säger: ”Kriserna visar att en gemensam valuta inte fungerar. Därför bör eurosamarbetet upphöra!” Det ¬påståendet kan emellertid ifrågasättas.
För Greklands del vet vi att landet har förfalskat sina nationalräkenskaper. Skulle Grekland inte ha förfalskat räkenskaperna om man hade stått utanför valutaunionen?
Det är svårt att säga, men troligen skulle räntan på grekiska statsobligationer, denominerade i drachmer, ha blivit ganska hög om låntagarna hade vetat vilken oordning statsfinanserna egentligen befann sig i. Och därför kanske den grekiska regeringen hade frestats att mörka det verkliga förhållandet, även om den hade haft kvar den egna valutan.
När så bubblan brast, och de verkliga siffrorna upptäcktes – skulle då Grekland ha kunnat klara sig lättare om landet hade haft en egen valuta?
Många debattörer tycks tro att Grekland då skulle ha kunnat devalvera och inflatera bort statsskulden i en handvändning, och så skulle alla problem vara lösta. Men så enkelt är det inte.
Om de personer som köper grekiska statsobligationer tror att det skulle finnas den minsta risk att Grekland skulle hitta på att inflatera bort sin statsskuld – ja, då skulle landet få välja mellan två alternativ.
Det ena är att låna pengar i inhemsk valuta, men då skulle långivarna kräva kompensation för inflationsrisken i form av en riskpremie på räntan. Greklands låneränta skulle då ha blivit kanske 30 eller 40 procent, och det hade knappast varit hållbart i längden. Då skulle landet frestas ännu mer att ¬inflatera bort skulden, och så skulle räntan ha blivit ännu högre för att kompensera för denna risk – allt i en ond spiral.
Det andra alternativet skulle ha varit att ingen ville låna ut pengar mot obligationer denominerade i grekiska drachmer. I stället skulle landet ha fått låna enbart i dollar eller i euro, och då är landet i exakt samma situation som i dag: det kan inte inflatera bort sin statsskuld. Så att påstå att en egen ¬valuta skulle ha kunnat ¬lösa Greklands problem stämmer inte.
Och Irland – beror landets problem på euron? En del debattörer påstår det. De säger, att om Irland hade stått utanför eurosamarbetet skulle landet ha kunna kyla av sin ekonomi genom att höja räntan under överhettningen 2006-2007, och då skulle inte kraschen ha blivit så stor när bubblan sprack.
Men Irland hade en mängd möjligheter att kyla av sin ekonomi under överhettningen 2006–2007, även om man inte förfogade över just räntevapnet. Det var bara viljan som saknades.
En alltför expansiv byggsektor 2006-2007 var den främsta drivkraften bakom bubblan – och om landet hade velat bromsa upp byggandet ¬hade det kunnat höja momsen, eller ¬införa en investeringsavgift på byggandet.
Och om man hade velat dämpa investeringarna i allmänhet hade man kunnat bromsa bankernas kreditgivning. Den irländska regeringen gjorde inget av detta. Därför är det knappast troligt att den skulle ha använt räntevapnet heller, även om den hade kunnat.
I själva verket är den irländska ¬krisen väldigt lik den isländska krisen – och det torde vara svårt att skylla den senare på euron, eftersom Island inte är med. Liksom den irländska regeringen var den isländska regeringen i högsta grad medskyldig till att bubblan tilläts växa, och det hade ingenting att göra med huruvida landet hade ¬euro som valuta eller inte.
I båda länderna fanns en hel uppsättning ekonomisk-politiska instrument som man inte brydde sig om att använda. Resultatet blev att bubblorna växte – och regeringarna hjälpte till att blåsa upp dem.
Varken i fallet Grekland eller i fallet Irland finns det ekonomiska argument för att krisen skulle bero på eurosamarbetet. Kriserna beror på oförmåga att kontrollera statsfinanserna (Grekland) och en fastighetsbubbla som fick växa tills den brast (Irland), och båda dessa fenomen skulle ha uppstått även om de två länderna hade haft egna valutor.
I fallet Irland är det möjligt att bubblan skulle ha blivit värre om landet hade kunnat starta en egen inflation.
Det uppstår naturligtvis problem om länder ska ha en gemensam valuta. Och man kan möjligen säga att Sverige tjänade på att ha en egen valuta under krisen 2008–2009. Men de speciella problem som drabbat Grekland och Irland kan inte skyllas på euron.
Mats Persson, professor i nationalekonomi, Stockholms universitet
tisdag 30 november 2010
måndag 29 november 2010
För V och SD är anti-EU-kampen viktigare än solidaritet med människorna på Irland.
Vänstern och Sverigedemokraterna säger båda nej till att Sverige lånar ut stödpengar till Irland. Det framkom vid söndagens möte med riksdagens EU-nämnd. De två partierna förenas i att fortsatt EU-motstånd är viktigare än solidaritet med människorna på Irland.
Vänsterpartiet är emot ett nödlån med hänvisning till de negativa sociala konsekvenserna av krispolitiken. Men de sociala konsekvenserna blir ju bara värre om Sverige och andra länder inte skulle stödja Irland, och det finns därmed ingen fördelningspolitisk logik i Vänsterpartiets nej till svenskt nödlån.
Sverigedemokraterna ogillar EMU och överstatlighet, och därmed - med för mig oklar logik - även ett nödlån till Irland.
Övriga partier stödjer, med litet olika entusiasm och motiveringar, nödlånet till Irland. Frågan återkommer på den politiska dagordningen när en proposition om irlandslånet riksdagsbehandlas efter jul.
Vänsterpartiet är emot ett nödlån med hänvisning till de negativa sociala konsekvenserna av krispolitiken. Men de sociala konsekvenserna blir ju bara värre om Sverige och andra länder inte skulle stödja Irland, och det finns därmed ingen fördelningspolitisk logik i Vänsterpartiets nej till svenskt nödlån.
Sverigedemokraterna ogillar EMU och överstatlighet, och därmed - med för mig oklar logik - även ett nödlån till Irland.
Övriga partier stödjer, med litet olika entusiasm och motiveringar, nödlånet till Irland. Frågan återkommer på den politiska dagordningen när en proposition om irlandslånet riksdagsbehandlas efter jul.
söndag 28 november 2010
Kommentar till EU-finansministeröverenskommelsen om stöd till Irland och att Sverige ställer upp med lån till Irland.
- Det är viktigt att komma ihåg att det inte är euron som skapat den irländska krisen utan en vårdslös och slapp irländsk ekonomisk politik. Hade man på Irland drivit en lika försiktig och balanserad ekonomisk politik som i eurolandet Finland hade krisen inte inträffat.
- Men när nu krisen är här, har även vi ett ansvar för att bidra till dess lösning. Det gäller såväl euroländer som andra EU-länder. Det är bra att Sverige ställer upp och därmed även är med och söker stämma i bäcken mot fortsatt finansiell oro i Europa, som skulle kunna skada vårt land.
- Men när nu krisen är här, har även vi ett ansvar för att bidra till dess lösning. Det gäller såväl euroländer som andra EU-länder. Det är bra att Sverige ställer upp och därmed även är med och söker stämma i bäcken mot fortsatt finansiell oro i Europa, som skulle kunna skada vårt land.
Irland. Vårdslöshet orsakar krisen -- inte euron.
Gustav Fridolin (MP) skriver att krisen på Irland till stor del är eurons fel, och att länder i eurozonens periferi har drabbats hårdast av finanskrisens efterdyningar (Svenska Dagbladet den 25/11).
(Detta är en något längre replik än den publicerad i Svenska Dagbladet den 28/11).
Man kan lätt konstatera att Fridolin har fel genom att vända blicken österut. Finland, en liten ekonomi i Europas utkant och lik vår egen, har klarat krisen ungefär lika bra som Sverige även med euron som valuta sedan 1999. Förklaringen är att finska politiker dels har fört en ansvarsfull ekonomisk politik, dels inte har tillåtit någon fastighetsbubbla och bankkris att utvecklas.
Sanningen är att när ett land driver en vårdslös och slapp nationell ekonomisk politik går det åt skogen oberoende av valutasystem.
På Irland släppte regeringarna fram en fastighetspris- och låneboom utan motstycke. Politikerna ingrep inte med nödvändiga nationella åtgärder. Visst gjorde euron att man i Dublin inte kunde höja räntan, men mot en fastighetsprisbubbla finns betydligt effektivare metoder än räntepolitik, och som irländarna borde ha satt in. Den lättsinniga irländska finanspolitiken bestämdes inte i Frankfurt utan helt i Dublin. I fallet Grekland var det statistikfusk, en korrupt politisk kultur, och slapp finanspolitik som är grundproblemen – inte att räntan varit för några procentenheter för låg.
Att tro att dessa grundläggande brister inte skulle ha funnits om länderna behållit sin nationella valuta sedan 1999 är osannolikt naivt.
Utan euron hade situationen i Europa i dag varit värre. Glöm inte att Västeuropa ända sedan 1960-talet sökt hantera de negativa externa effekterna – som konkurrensdevalveringar – av varandras ekonomiska politik med olika valutasamarbeten (”valutaormen”, EMS, osv.) Det finns alltså återkommande och djupt liggande orsaker till samarbetet, och de skulle inte försvinna med euron.
Sverige har ett starkt intresse av att andra länder sköter sin ekonomi och sitt bankväsende, följer strikta budgetregler och inte sprider negativa externa effekter till omvärlden. Därför välkomnar FP de förslag som EU-kommissionen lagt, även när de innebär steg mot överstatlighet med makroekonomisk övervakning och gemensamma strängare budgetregler. Ett starkare ekonomiskt samarbete är bästa medicinen för Sveriges och Europas ekonomiska stabilitet.
(Detta är en något längre replik än den publicerad i Svenska Dagbladet den 28/11).
Man kan lätt konstatera att Fridolin har fel genom att vända blicken österut. Finland, en liten ekonomi i Europas utkant och lik vår egen, har klarat krisen ungefär lika bra som Sverige även med euron som valuta sedan 1999. Förklaringen är att finska politiker dels har fört en ansvarsfull ekonomisk politik, dels inte har tillåtit någon fastighetsbubbla och bankkris att utvecklas.
Sanningen är att när ett land driver en vårdslös och slapp nationell ekonomisk politik går det åt skogen oberoende av valutasystem.
På Irland släppte regeringarna fram en fastighetspris- och låneboom utan motstycke. Politikerna ingrep inte med nödvändiga nationella åtgärder. Visst gjorde euron att man i Dublin inte kunde höja räntan, men mot en fastighetsprisbubbla finns betydligt effektivare metoder än räntepolitik, och som irländarna borde ha satt in. Den lättsinniga irländska finanspolitiken bestämdes inte i Frankfurt utan helt i Dublin. I fallet Grekland var det statistikfusk, en korrupt politisk kultur, och slapp finanspolitik som är grundproblemen – inte att räntan varit för några procentenheter för låg.
Att tro att dessa grundläggande brister inte skulle ha funnits om länderna behållit sin nationella valuta sedan 1999 är osannolikt naivt.
Utan euron hade situationen i Europa i dag varit värre. Glöm inte att Västeuropa ända sedan 1960-talet sökt hantera de negativa externa effekterna – som konkurrensdevalveringar – av varandras ekonomiska politik med olika valutasamarbeten (”valutaormen”, EMS, osv.) Det finns alltså återkommande och djupt liggande orsaker till samarbetet, och de skulle inte försvinna med euron.
Sverige har ett starkt intresse av att andra länder sköter sin ekonomi och sitt bankväsende, följer strikta budgetregler och inte sprider negativa externa effekter till omvärlden. Därför välkomnar FP de förslag som EU-kommissionen lagt, även när de innebär steg mot överstatlighet med makroekonomisk övervakning och gemensamma strängare budgetregler. Ett starkare ekonomiskt samarbete är bästa medicinen för Sveriges och Europas ekonomiska stabilitet.
tisdag 23 november 2010
Vad håller Pagrotsky på med?
Leif Pagrotsky (S) tycker att Irlands svåra läge skall exploateras för att tvinga landet att höja sin låga företagsskatt, 12,5 procent. Pagrotsky väcker den principiellt intressanta frågan om länder som driver en – enligt omvärlden – omdömeslös ekonomisk politik ska berövas sin suveränitet.
”Förutsättningen för [att Sverige skall vara med och låna till Irland] … är att vi kan vara med och påverka hur den irländska bolagsskatten ser ut. Irland har varit pådrivande i den konkurrens ner mot inga skatter alls nästan på skatteområdet [och] som tvingat väldigt många länder i Europa att sänka skatten och som har försvagat de offentliga finanserna nästan överallt. Nu ska [länder med] dessa svagare offentliga finanser hjälpa Irland att upprätthålla detta låga skattetryck. Det är helt orimligt” (SR Ekot den 21 november).
Nej, det orimliga är istället Pagrotskys nykoloniala inställning att Sverige borde passa på och sparka på en liggande som i skattefrågor inte tycker som han själv gör. Särskilt ett litet land som Sverige måste vara på sin vakt mot Pagrotskys typ av resonemang eftersom det öppnar för ökat stormaktsinflytande i mindre länder.
Vi ska respektera att Irland är en suverän stat precis som vi hittills respekterat andra låntagare, bland annat Lettland och Island. Sverige ska inte passa på att utnyttja ett tillfälligt överläge till att påtvinga andra länder sina – eller snarare socialdemokraternas – skattepolitiska värderingar. Är det en tidigare S-makthavares ryggmärgreaktion att så fort tillfälle bjudes höja skatten även i andra länder, som nu med Irland? (Lettland har för övrigt inte behövt ta i anspråk sitt lån alls, och Island bara till hälften.)
Sverige ska uppmuntra de åtgärder som Irland självt beslutar, om de bedöms leda ut ur krisen. Vi ska på normalt sätt, som villkor för lånet, ställa krav på att vi får full information och insyn i Irlands åtgärdsprogram. Men vi ska inte driva irländsk skattepolitik åt irländarna.
Glöm inte att det kunde vara Sverige som var drabbat. Några av oss lever alltjämt med lärdomarna från tidigt 1990-tal i minnet. Hur hade vi reagerat om vi i ett trängt läge av andra länder hade tvingats att höja skatterna, liberalisera arbetsrätten, sänka ersättningsnivåerna i alla bidragssystem, osv., som villkor för hjälp? Det skulle, med Pagrotskys brist på respekt för inhemska beslut, vara helt okey.
Tråkigt att Pagrotsky inte inser att han nu uppträder med samma slags flin som finansvalparna när de träffade Göran Persson för 15 år sedan i New York.
”Förutsättningen för [att Sverige skall vara med och låna till Irland] … är att vi kan vara med och påverka hur den irländska bolagsskatten ser ut. Irland har varit pådrivande i den konkurrens ner mot inga skatter alls nästan på skatteområdet [och] som tvingat väldigt många länder i Europa att sänka skatten och som har försvagat de offentliga finanserna nästan överallt. Nu ska [länder med] dessa svagare offentliga finanser hjälpa Irland att upprätthålla detta låga skattetryck. Det är helt orimligt” (SR Ekot den 21 november).
Nej, det orimliga är istället Pagrotskys nykoloniala inställning att Sverige borde passa på och sparka på en liggande som i skattefrågor inte tycker som han själv gör. Särskilt ett litet land som Sverige måste vara på sin vakt mot Pagrotskys typ av resonemang eftersom det öppnar för ökat stormaktsinflytande i mindre länder.
Vi ska respektera att Irland är en suverän stat precis som vi hittills respekterat andra låntagare, bland annat Lettland och Island. Sverige ska inte passa på att utnyttja ett tillfälligt överläge till att påtvinga andra länder sina – eller snarare socialdemokraternas – skattepolitiska värderingar. Är det en tidigare S-makthavares ryggmärgreaktion att så fort tillfälle bjudes höja skatten även i andra länder, som nu med Irland? (Lettland har för övrigt inte behövt ta i anspråk sitt lån alls, och Island bara till hälften.)
Sverige ska uppmuntra de åtgärder som Irland självt beslutar, om de bedöms leda ut ur krisen. Vi ska på normalt sätt, som villkor för lånet, ställa krav på att vi får full information och insyn i Irlands åtgärdsprogram. Men vi ska inte driva irländsk skattepolitik åt irländarna.
Glöm inte att det kunde vara Sverige som var drabbat. Några av oss lever alltjämt med lärdomarna från tidigt 1990-tal i minnet. Hur hade vi reagerat om vi i ett trängt läge av andra länder hade tvingats att höja skatterna, liberalisera arbetsrätten, sänka ersättningsnivåerna i alla bidragssystem, osv., som villkor för hjälp? Det skulle, med Pagrotskys brist på respekt för inhemska beslut, vara helt okey.
Tråkigt att Pagrotsky inte inser att han nu uppträder med samma slags flin som finansvalparna när de träffade Göran Persson för 15 år sedan i New York.
fredag 19 november 2010
Genombrott – Metall accepterar 25 procent lägre lön för lärlingar.
För att få in fler ungdomar i industrin, och får man förmoda, sänka ungdomsarbetslösheten föreslår Metalls avtalsråd att de som är under 25 år och som saknar arbetslivserfarenhet skall kunna gå på lägre lön än lägstalönen i avtalet. Lönerna ska dock inte understiga 75 procent av lägstalönerna i riksavtalet. Anställningen ska innehålla handledning och utbildning. Den ska vara högst ett år men dock med möjlighet till förlängning. (Källa Dagens Arbete http://www.dagensarbete.se/home/da/home.nsf/unid/6161B5076CA2B3D8C12577E0003801E2?OpenDocument)
Detta kan visa sig oerhört betydelsefullt för Sverige och Sveriges ungdomar.
Metalls förslag kan innebära ett genombrott för ett brett införande av lärlingssystem på svensk arbetsmarknad. Det är ett oerhört glädjande steg som Metall tagit, och som kan pressa ned den höga ungdomsarbetslösheten och få fram högre kompetens för bättre långsiktiga jobb bland unga.
Det är för våra ungdomars skull bara att hoppas att Metalls förslag kan bli normerande även för andra delar av arbetsmarknaden.
Detta kan visa sig oerhört betydelsefullt för Sverige och Sveriges ungdomar.
Metalls förslag kan innebära ett genombrott för ett brett införande av lärlingssystem på svensk arbetsmarknad. Det är ett oerhört glädjande steg som Metall tagit, och som kan pressa ned den höga ungdomsarbetslösheten och få fram högre kompetens för bättre långsiktiga jobb bland unga.
Det är för våra ungdomars skull bara att hoppas att Metalls förslag kan bli normerande även för andra delar av arbetsmarknaden.
onsdag 17 november 2010
Hur blir Socialdemokraternas EU-politik framdeles?
Är Socialdemokraterna alltjämt statsbärande eller har media svårt att orientera sig i samtiden? Dag efter dag radas sannolika och osannolika ordförandekandidater (S) upp och får tävla om hur man kan säga nej.
Mona Sahlin följs överallt av en skara reportrar, verkar det. Undrar om inte de mest skakade av socialdemokraternas valförlust är landets politiska reportrar som verkar ha tappat snuttefilten? Låt mig därför föreslå fokus på en viktig sakfråga snarare än nostalgi och personer.
****
Mona Sahlin är klockren EU- och Europavän. Gäller det också efterträdaren? Det kan vi dessvärre inte vara säkra på. Beträffande Sveriges inställning till europasamarbetet får därför valet av socialdemokraternas nästa ledare betydelse långt utanför det egna partiet.
Man kan komma ihåg att i början av 1990-talet var Mona Sahlin tidigt ute offentligt och tog ställning för tanken att Sverige borde bli fullvärdig EU-medlem. Socialdemokraterna skulle 1991-94 i allt väsentligt stödja regeringen Bildts mål och förhandlingar. Min bild är att hon - förutom Ingvar Carlsson naturligtvis - var mycket viktig internt för att få partifolket att stödja EU-ansökan. Sahlin var också djupt engagerad på ja-sidan i folkomröstningskampanjen.
Sedan dess har EU blivit mycket mer och bättre än någon trodde 1994. Alla socialdemokrater ser det dock inte så, och särskilt inte bland dem som betecknar sig som "vänster". Det kan bero på folkhemsnostalgi att vilja vara "oberoende" och bestämma folkhemmets regler själva. Oberoende defineras då ungefär som frihet-från-samarbete. EU-tanken att landets suveränitet, säkerhet, miljö och välstånd ökar genom samarbete med andra länder är dessa EU-skeptiker främmande.
En annan grund för EU-skepsis bland socialdemokrater finns i flera LO-facks förkrympta perspektiv på EU-samarbetet som en facklig tvångströja, med Laval-domen och Ruffert-domen som hindrar t ex Byggnads från att göra som man vill.
Men EU är större än så. Dess attraktionskraft hos människor som levt under diktatur och fattigdom är oomtvistligt. Dess möjliga påverkan på global säkerhet, miljö och klimat är historiskt unik. Dess potential för framtida krisbekämpning och gränsöverskridande brottsbekämpning ännu inte uppnådd. Listan kan göras lång.
Min starka förhoppning är att det framtida socialdemokratiska ledarskapet ska klara av att formulera en politik för alla dessa globala, internationella, europeiska sakområden - inte odla och en inåtvänd nationell EU-skepsis. EU-vänner i alla partier har anledning att poängtera för de stridande S-fraktionerna hur viktigt EU-samarbetet är för hela landets framtid.
Mona Sahlin följs överallt av en skara reportrar, verkar det. Undrar om inte de mest skakade av socialdemokraternas valförlust är landets politiska reportrar som verkar ha tappat snuttefilten? Låt mig därför föreslå fokus på en viktig sakfråga snarare än nostalgi och personer.
****
Mona Sahlin är klockren EU- och Europavän. Gäller det också efterträdaren? Det kan vi dessvärre inte vara säkra på. Beträffande Sveriges inställning till europasamarbetet får därför valet av socialdemokraternas nästa ledare betydelse långt utanför det egna partiet.
Man kan komma ihåg att i början av 1990-talet var Mona Sahlin tidigt ute offentligt och tog ställning för tanken att Sverige borde bli fullvärdig EU-medlem. Socialdemokraterna skulle 1991-94 i allt väsentligt stödja regeringen Bildts mål och förhandlingar. Min bild är att hon - förutom Ingvar Carlsson naturligtvis - var mycket viktig internt för att få partifolket att stödja EU-ansökan. Sahlin var också djupt engagerad på ja-sidan i folkomröstningskampanjen.
Sedan dess har EU blivit mycket mer och bättre än någon trodde 1994. Alla socialdemokrater ser det dock inte så, och särskilt inte bland dem som betecknar sig som "vänster". Det kan bero på folkhemsnostalgi att vilja vara "oberoende" och bestämma folkhemmets regler själva. Oberoende defineras då ungefär som frihet-från-samarbete. EU-tanken att landets suveränitet, säkerhet, miljö och välstånd ökar genom samarbete med andra länder är dessa EU-skeptiker främmande.
En annan grund för EU-skepsis bland socialdemokrater finns i flera LO-facks förkrympta perspektiv på EU-samarbetet som en facklig tvångströja, med Laval-domen och Ruffert-domen som hindrar t ex Byggnads från att göra som man vill.
Men EU är större än så. Dess attraktionskraft hos människor som levt under diktatur och fattigdom är oomtvistligt. Dess möjliga påverkan på global säkerhet, miljö och klimat är historiskt unik. Dess potential för framtida krisbekämpning och gränsöverskridande brottsbekämpning ännu inte uppnådd. Listan kan göras lång.
Min starka förhoppning är att det framtida socialdemokratiska ledarskapet ska klara av att formulera en politik för alla dessa globala, internationella, europeiska sakområden - inte odla och en inåtvänd nationell EU-skepsis. EU-vänner i alla partier har anledning att poängtera för de stridande S-fraktionerna hur viktigt EU-samarbetet är för hela landets framtid.
söndag 14 november 2010
Tack LO för bästa valarbetet och kaoset i Socialdemokraterna!
Tack LO! Ni blev med kravet på Vänstersväng och fällde därmed även Mona Sahlin.
Men skäms ni inte en smula? Det var mindre Mona Sahlin och mera LO:s fel att Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval.
LO-ledningen brukar hävda att samarbetet med Socialdemokraterna är viktigt för att LO ska få gehör i "våra frågor". Men det viktigaste LO-inflytandet under förra mandatperioden var att framtinga det för Socialdemokraterna katastrofala lappkastet att ta in Vänsterpartiet i Socialdemokraternas fasta partisamarbete inför valet.
Men det slaget av politisk-strategisk bedömning tillhör definitivt inte kategorin "våra" fackliga frågor! LO-ledarna gick långt utöver sin fackliga kompetens när man framtvingade den eftergiften av Mona Sahlin: Marginalväljarna - som måste vinnas för eventuell valseger - finns alltid i mitten. Det behöver man inte vara någon politikens Albert Einstein för att förstå utan det räcker med att lämna känslorna därhän och tänka efter i 30 sekunder. Men det gjorde inte LO utan man agerade som om marginalväljarna finns på vänsterkanten i svensk politik.
LO blev med sitt krav på vänstersväng Alliansens bästa valarbetare! Tack LO för den insatsen!
Men skäms ni inte en smula? Det var mindre Mona Sahlin och mera LO:s fel att Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval.
LO-ledningen brukar hävda att samarbetet med Socialdemokraterna är viktigt för att LO ska få gehör i "våra frågor". Men det viktigaste LO-inflytandet under förra mandatperioden var att framtinga det för Socialdemokraterna katastrofala lappkastet att ta in Vänsterpartiet i Socialdemokraternas fasta partisamarbete inför valet.
Men det slaget av politisk-strategisk bedömning tillhör definitivt inte kategorin "våra" fackliga frågor! LO-ledarna gick långt utöver sin fackliga kompetens när man framtvingade den eftergiften av Mona Sahlin: Marginalväljarna - som måste vinnas för eventuell valseger - finns alltid i mitten. Det behöver man inte vara någon politikens Albert Einstein för att förstå utan det räcker med att lämna känslorna därhän och tänka efter i 30 sekunder. Men det gjorde inte LO utan man agerade som om marginalväljarna finns på vänsterkanten i svensk politik.
LO blev med sitt krav på vänstersväng Alliansens bästa valarbetare! Tack LO för den insatsen!
torsdag 11 november 2010
S-bindningen till LO en förklaring till valnederlaget.
LO-tidningen publicerade nyligen en intressant opinionsundersökning bland de egna medlemmarna om deras inställning till LO:s bidrag till det Socialdemokratiska partiet (den 5/11). Legitimiteten för bidragen är idag svag, enligt undersökningen.
Undersökningen.
Sifo frågade 589 LO-medlemmar: Tycker du att LO enbart ska stödja Socialdemokraterna, politiskt och ekonomiskt? 30 procent svarade ja. 49 procent svarar nej och 21 procent vet ej.
Av nej-sägarna anser 45 procent att LO inte borde stödja något parti alls. 40 procent anser att flera partier borde få stöd och 15 procent har ingen åsikt om det.
Bland dem som vill stödja flera partier nämns alla riksdagspartier. S är det parti som flest vill stödja i någon konstellation, följt av V.
Intervjuerna är gjorda efter valet och under tiden den 27 september till den 21 oktober. Källa: LO-tidningen http://lotidningen.se/2010/11/05/tre-av-tio-vill-ha-kvar-stodet-till-socialdemokraterna.
Min slutsats är att LO bör göra som i Danmark och Tyskland och klippa banden till Socialdemokraterna och att det inte enbart ligger i LO:s intresse.
Att fortsätta som nu innebär tre risker.
Risk 1. De flesta – även borgerliga personer (inklusive undertecknad) – anser att det är bra och viktigt med en väl fungerande fackföreningsrörelse för att tillvarata anställdas intressen gentemot arbetsgivarna. Men om LO envisas med att koppla medlemskapet i organisationen till – i praktiken obligatoriska – bidrag till ett viss politiskt parti, dvs. Socialdemokraterna, stöter LO sig idag med ca 70 procent av väljarna, nämligen alla de som inte röstar på Socialdemokraterna, och med hela 78 procent av det arbetande folket. Endast 22 procent av dem som idag arbetar röstade nämligen på Socialdemokraterna i 2010 års val. Övriga nio procent av partiets väljare var pensionärer och transfereringsmottagare. Av LO:s medlemmar röstade 51 procent på Socialdemokraterna i valet 2010. 49 procent av LO:s medlemmar tvingades sålunda att med sina pengar stödja ett parti som de inte ville stödja i valet. Ja, ett stort antal LO-medlemmar tvingades vara med och betala en valrörelse med udden riktad mot det parti som de röstade på i valet! Vem vill vara med i en sådan organisation?
LO:s vice ordförande Ulla Lindqvist menar att LO-ledningen måste bättre förklara varför man stödjer enbart Socialdemokraterna, och att man misslyckats med detta (TT den 5/11). Det trendmässigt allt svagare stödet bland LO-medlemmar för bidrag till Socialdemokraterna i riksdagsvalen skulle alltså bero på bristande information till LO-medlemmarna? Det är ett ganska grovt underkännande av de egna medlemmarnas förmåga att ta ansvar och att göra egna ställningstaganden.
Risk 2. För Socialdemokraterna finns uppenbarligen också risker.
LO-ledningen brukar hävda att stödet till, och samarbetet med, Socialdemokraterna är viktigt för att få gehör i ”våra frågor”. Det viktigaste LO-inflytandet under förra mandatperioden var dock att framtinga det för Socialdemokraterna katastrofala lappkastet beträffande hanteringen av Vänsterpartiet. LO-ledarna, i vid mening, tvingade fram att Vänsterpartiet, utöver Miljöpartiet, skulle inkluderas i Socialdemokraternas fasta partisamarbete inför valet. Men en sådan politisk-parlamentarisk bedömning tillhör definitivt inte kategorin ”våra” fackliga frågor! LO-ledare gick sålunda långt utöver sitt fackliga revir när man framtvingade en politisk-parlamentarisk eftergift av Mona Sahlin: Marginalväljarna – som måste vinnas för eventuell valseger – finns alltid i mitten, och det behöver man inte vara någon politikens Albert Einstein för att förstå. Det räcker med att lämna känslorna därhän och tänka efter någon minut. Men det gjorde inte LO-folket utan de agerade som om de tror att marginalväljarna finns på vänsterkanten i svensk politik.
Risk 3. Ett tredje förhållande är nutidens fokus på korruption och krav på öppenhet. Årtionden av bidrag och LO-beställningar hos socialdemokratiska regeringar av nya lagar och riksdagsbeslut stinker korruption och bestickning. LO-bidrag till ett (eller flera) politiska partier kan inte ur korruptionssynpunkt ursäktas eller förädlas genom benämningen "fackligpolitisk samverkan" eller historiska rötter. Vi lever nu, och bidragen är avsedda att påverka politikers agerande på ett sätt som inte bestäms i allmänna val.
Legitimiteten hos det svenska politiska systemet undergrävs idag av de stora och mer eller mindre hemliga partibidragen, och det gäller naturligtvis särskilt bidragen till Socialdemokraterna och Moderaterna. Partier som betecknar sig själva som stats- och samhällsbärande kan inte samtidigt tro att det skulle vara demokratiskt acceptabelt att de är ekonomiskt beroende av ekonomiskt stöd utifrån för sina ansvarsbärande uppdrag för nationen. Allraminst kan de ha hemliga givare med oredovisade bindningar till den faktiskt förda politiken.
Alltså: LO bör göra som i Danmark och Tyskland och klippa banden till Socialdemokraterna. Till på köpet vore det bra för svensk demokrati genom att det skulle försvåra för andra partier att acceptera hemlighållna partibidrag.
Undersökningen.
Sifo frågade 589 LO-medlemmar: Tycker du att LO enbart ska stödja Socialdemokraterna, politiskt och ekonomiskt? 30 procent svarade ja. 49 procent svarar nej och 21 procent vet ej.
Av nej-sägarna anser 45 procent att LO inte borde stödja något parti alls. 40 procent anser att flera partier borde få stöd och 15 procent har ingen åsikt om det.
Bland dem som vill stödja flera partier nämns alla riksdagspartier. S är det parti som flest vill stödja i någon konstellation, följt av V.
Intervjuerna är gjorda efter valet och under tiden den 27 september till den 21 oktober. Källa: LO-tidningen http://lotidningen.se/2010/11/05/tre-av-tio-vill-ha-kvar-stodet-till-socialdemokraterna.
Min slutsats är att LO bör göra som i Danmark och Tyskland och klippa banden till Socialdemokraterna och att det inte enbart ligger i LO:s intresse.
Att fortsätta som nu innebär tre risker.
Risk 1. De flesta – även borgerliga personer (inklusive undertecknad) – anser att det är bra och viktigt med en väl fungerande fackföreningsrörelse för att tillvarata anställdas intressen gentemot arbetsgivarna. Men om LO envisas med att koppla medlemskapet i organisationen till – i praktiken obligatoriska – bidrag till ett viss politiskt parti, dvs. Socialdemokraterna, stöter LO sig idag med ca 70 procent av väljarna, nämligen alla de som inte röstar på Socialdemokraterna, och med hela 78 procent av det arbetande folket. Endast 22 procent av dem som idag arbetar röstade nämligen på Socialdemokraterna i 2010 års val. Övriga nio procent av partiets väljare var pensionärer och transfereringsmottagare. Av LO:s medlemmar röstade 51 procent på Socialdemokraterna i valet 2010. 49 procent av LO:s medlemmar tvingades sålunda att med sina pengar stödja ett parti som de inte ville stödja i valet. Ja, ett stort antal LO-medlemmar tvingades vara med och betala en valrörelse med udden riktad mot det parti som de röstade på i valet! Vem vill vara med i en sådan organisation?
LO:s vice ordförande Ulla Lindqvist menar att LO-ledningen måste bättre förklara varför man stödjer enbart Socialdemokraterna, och att man misslyckats med detta (TT den 5/11). Det trendmässigt allt svagare stödet bland LO-medlemmar för bidrag till Socialdemokraterna i riksdagsvalen skulle alltså bero på bristande information till LO-medlemmarna? Det är ett ganska grovt underkännande av de egna medlemmarnas förmåga att ta ansvar och att göra egna ställningstaganden.
Risk 2. För Socialdemokraterna finns uppenbarligen också risker.
LO-ledningen brukar hävda att stödet till, och samarbetet med, Socialdemokraterna är viktigt för att få gehör i ”våra frågor”. Det viktigaste LO-inflytandet under förra mandatperioden var dock att framtinga det för Socialdemokraterna katastrofala lappkastet beträffande hanteringen av Vänsterpartiet. LO-ledarna, i vid mening, tvingade fram att Vänsterpartiet, utöver Miljöpartiet, skulle inkluderas i Socialdemokraternas fasta partisamarbete inför valet. Men en sådan politisk-parlamentarisk bedömning tillhör definitivt inte kategorin ”våra” fackliga frågor! LO-ledare gick sålunda långt utöver sitt fackliga revir när man framtvingade en politisk-parlamentarisk eftergift av Mona Sahlin: Marginalväljarna – som måste vinnas för eventuell valseger – finns alltid i mitten, och det behöver man inte vara någon politikens Albert Einstein för att förstå. Det räcker med att lämna känslorna därhän och tänka efter någon minut. Men det gjorde inte LO-folket utan de agerade som om de tror att marginalväljarna finns på vänsterkanten i svensk politik.
Risk 3. Ett tredje förhållande är nutidens fokus på korruption och krav på öppenhet. Årtionden av bidrag och LO-beställningar hos socialdemokratiska regeringar av nya lagar och riksdagsbeslut stinker korruption och bestickning. LO-bidrag till ett (eller flera) politiska partier kan inte ur korruptionssynpunkt ursäktas eller förädlas genom benämningen "fackligpolitisk samverkan" eller historiska rötter. Vi lever nu, och bidragen är avsedda att påverka politikers agerande på ett sätt som inte bestäms i allmänna val.
Legitimiteten hos det svenska politiska systemet undergrävs idag av de stora och mer eller mindre hemliga partibidragen, och det gäller naturligtvis särskilt bidragen till Socialdemokraterna och Moderaterna. Partier som betecknar sig själva som stats- och samhällsbärande kan inte samtidigt tro att det skulle vara demokratiskt acceptabelt att de är ekonomiskt beroende av ekonomiskt stöd utifrån för sina ansvarsbärande uppdrag för nationen. Allraminst kan de ha hemliga givare med oredovisade bindningar till den faktiskt förda politiken.
Alltså: LO bör göra som i Danmark och Tyskland och klippa banden till Socialdemokraterna. Till på köpet vore det bra för svensk demokrati genom att det skulle försvåra för andra partier att acceptera hemlighållna partibidrag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
