Dagens skatteavtal med Schweiz – en epok går i graven.

Epoken med svenska skatteschweizare är över. Dagens skatteavtal med Schweiz är det särklassigt viktigaste av alla de svenska avtal som avskaffar skatteparadis. Totalt sett kan det röra sig om hundratals miljarder kronor som undanhållits i Schweiz.

Det är rättvist att färre förmögna nu kan åka snålskjuts beträffande vår offentligfinansierade svenska välfärd. Det är välkommet att många skatteschweizare sedan en tid rusar till skattekonsulter och Skatteverket för att betala åratals upplupen skatt och därmed hoppas slippa schavottera offentligt som skattesmitare.

Vi har USA och George W Bush att tacka för detta avtal. Al Qaidas attack på World Trade Centre medförde att USA bytte fot och slutade tolerera skatteparadis. George W Bush gav order om att USA skulle söka stoppa internationell finansiering av terrorism, skumma penningöverföringar och konton. Det är en ödets ironi att den konservative George W Bush därmed bidrar mer än många svenskar till vår svenska välfärdsstat.

Länk till pressmeddelandet: http://www.regeringen.se/sb/d/14393/a/161905

Palmenostalgin en kick i fel riktning

När Dag Hammarskjöld år 1961 omkom i en flygolycka i Kongo utbröt masspsykos i sorg i Sverige. Samma sak i Storbritannien när Princess Diana omkom i en bilolycka. Fenomenet med sörjande i masspsykos drabbade Sverige en andra gång när Olof Palme blev mördad för 25 år sedan.


Jag har alltid tyckt dessa masspsykoser i sorg varit obehagliga och osunda företeelser, även om jag begriper att de sannolikt också fyllt en helande funktion. Nu upplever vi en ny våg av återblickar över Palme; en blandning av strikta analyser och återfall i massorgen. Mängden av radio- och TV-inslag, artiklar och intervjuer speglar, syns det mig, en nationalsorg över en svunnen tid, snarare än sorg över Olof Palme som person.


Vad betyder det idag? Som påverkan på svensk politik 2011 fungerar Palmenostalgin som en kick i fel riktning. För socialdemokratin innebär hyllningarna och återblickarna en legitimering av den enklaste lösningen på partiets politiska problem med fortsatt flykt till forntiden. Det är naturligtvis mycket jobbigare än att tänka nytt om framtiden än att ta ännu ett varv om Palmes storhet. Palmenostalgi gräver åter ur gropen som höll på att slamma igen, och som nu öppnar sig djupare för alla förnyare att falla uti.


Fortsatt Palmenostalgi banar därmed väg för fortsatt borgerligt styre. Javisst - det borgerliga styret är mindre sprakande och mindre antagonistiskt. Men det är ekonomiskt tryggare, mer realistiskt, men kanske tråkigare.

Fortsätt gärna hylla Palme, hans tid och lösningar. Det tackar vi för 2011 och framåt!

Lägre kapitalinkomstskatt och ränteavdrag gynnar alla slags hushåll

Mitt förslag om en sänkning av kapitalskatten och ränteavdragen och den därtill kopplade reavinstskatten på bostäder får en neutral eller positiv effekt på nettoinkomsten för alla grupper, tvärtemot vad kritikerna påstår, skriver Carl B Hamilton (FP), och stöder sig på beräkningar från Riksdagens utredningstjänst.

(Artikel publicerad i Dagens Industri den 21/2. Beräkningarna gjorda av Riksdagens utredningstjänst, som omnämns i texten, bifogas i sin helhet som en särskild fil till mitt nyhetsbrev Hamiltons Blandning, som du kan prenumerera på här: http://ks2.folkpartiet.se/Public/NewsletterSubscription.aspx?nid=1YJ0E61.)

Mitt av bl a DI uppmärksammade förslag att sänka kapitalinkomstskatten och ränteavdragen har kritiserats med fördelningspolitiska argument. Slentrianmässigt antas att sänkt kapitalskatt, lägre flyttskatt och lägre ränteavdrag är fördelningspolitiskt negativt. Den enkla bilden stämmer dock inte med verkligheten.

Inte ens de kortsiktiga fördelningseffekterna är de som fördelningsfokuserade debattörer antar. Riksdagens utredningstjänst (RUT) har på mitt uppdrag analyserat de fördelningspolitiska effekterna av en sänkning av kapitalskatten och ränteavdragen från 30 till 25 procent fr.o.m. januari 2012, samt en sänkning av den därtill kopplade reavinstskatten vid bostadsförsäljning från 22 till 18 procent. Analysen inkluderar alla personer över 19 år som har inkomst. Personerna grupperas i tio lika stora inkomstgrupper, s.k. deciler. I decil 1 finner vi de tio procent som har lägst inkomst, och i decil 10 tiondelen med högst inkomst.

RUTs analys - som bygger på samma modell som används i finansdepartementet och Konjunkturinstitutet (kallad FACIT) - visar att en sänkning av kapitalskatt, ränteavdrag och reavinstskatt i genomsnitt har en neutral eller positiv effekt på nettoinkomsten för alla inkomstgrupper!

Inkomstförändringarna är påfallande små. I förhållande till den egna inkomsten innebär enbart det sänkta ränteavdraget en minskning av nettoinkomsten mellan 0,1 och 0,3 procent för alla inkomstgrupper. Den sammantagna effekten av sänkt skatt och ränteavdrag är svagt positiv för alla inkomstgrupper (mellan +0,1 och +0,3 procent av inkomsten). För de tio procent rikaste och de tio procent fattigaste är dock inkomstökningen något större. Anledningen till den positiva nettoeffekten för dem med lägst inkomst är att de, tvärtemot gängse uppfattning, i Sverige idag är nettosparare och därför tjänar något på en sänkt skatt på sparande.

Dessa tal är genomsnitt. Hur en enskild individ påverkas av förändringen beror naturligtvis på den egna kombinationen av lån och kapitalinkomster. Av de trettio procent av befolkningen över 19 år som har lägst inkomster påverkas 72 procent positivt eller inte alls av den föreslagna förändringen. Ser man till den halva av befolkningen som har lägst inkomster, är det 63 procent som påverkas positivt eller inte alls av förändringen. Det är främst hushåll med inkomster något över genomsnittet (decil 6 till 10) som påverkas negativt - 64 procent, men som andel av inkomsterna är försämringarna för de flesta synnerligen små.

Den kortsiktiga, statiska kostnaden för staten är ca 7 mdr kr, varav 2,7 mdr kommer från den sänkta reavinstbeskattningen vid bostadsförsäljningar. Den senare siktar in sig på det stora behovet av ökad rörlighet på bostadsmarknaden, främst i storstadsområdena.

Dessutom: Ett sänkt ränteavdrag och ökad rörlighet på bostadsmarkanden gör att Riksbanken inte behöver höja räntan och räntebanan lika snabbt för att kyla av bostadsmarknaden. Lägre och senare räntehöjningar är en ekonomisk lättnad för alla låntagare, inklusive alla företag som därmed får en högre anställnings- och investeringsförmåga.

Det nu stigande svenska ränteläget påverkar svensk ekonomi också genom en annan kanal. Sverige som plats för placering av kapital utvecklas nu starkt jämfört med omvärlden; vi har en snabb BNP-tillväxt, urstarka statsfinanser, och en stabil politik.

Få - om något - valutaområde uppvisar idag lika attraktiva egenskaper. Sverige blir därmed alltmer lockande för världens placeringar av pensions- och företagssparande. Det kan tyckas roligt, men kortsiktigt är myntets baksida att svenska kronan nu drar iväg och ökar i värde (apprecieras). Trenden skärps med varje räntehöjning eftersom de ökar avkastningen på kapital placerat i Sverige. En snabb och skarp appreciering blir ofrånkomligen ett slag mot svensk export, jobbtillväxt och lönebetalningsförmåga. Det finns därför starka skäl att med de medel som står oss politiker till buds, att agera så att behovet av ytterligare, breda styrräntehöjningar minskar.

När man även tar hänsyn till dessa effekter förändras den fördelningspolitiska analysen av mitt skatteförslag ytterligare i positiv riktning. Sammantaget visar analysen att skattesänkningsförslaget både gynnar ekonomin i stort, bostadsmarknaden och, med god marginal, de flesta hushåll.

Och då har jag ändå inte nämnt det viktigaste: förslaget genomfört leder till ökat svenskt ägande och långsiktigt fler svenska investeringar i globala konkurrensen med snabbväxande ekonomier som Kina och Indien.


Carl B Hamilton, professor och ekonomisk-politisk talesman (FP)

Riksbankens räntehöjning understryker vikten av sänkta ränteavdrag, sänkt flyttskatt och sänkt kapitalinkomstskatt

Sänkt värde på ränteavdragen är en åtgärd som med kirurgisk precision skulle kyla av bostadsmarknaden och möjliggöra en för alla lägre styrränta och räntebana.

Ett sänkt ränteavdrag och ökad rörlighet på bostadsmarknaden genom sänkt flyttskatt (sänkt reavinstskatt vid försäljning av bostad) medför att riksbanken inte behöver höja räntan för alla företag och alla hushåll lika snabbt för att kyla av bostadsmarknaden.

Protokollen från riksbanksdirektionens möten visar att direktionen har använt prisutvecklingen på bolånemarknaden som ett argument för räntehöjningar. Vid utfrågningen i finansutskottet i Riksdagen (20/1) bekräftade vice riksbankschefen Barbro Wickman-Parak att omständigheter som kyler av bostadsmarknaden, som till exempel sänkt ränteavdrag, minskar och senarelägger behovet av räntehöjningar.

En sådan lägre och senare räntehöjning innebär en ekonomisk lättnad för alla låntagare på bostadsmarknaden, liksom för alla företag som därmed får högre anställnings- och investeringsförmåga.

Sverige bör villkora gränssamarbete

Sverige bör sätta press på Rumänien och Bulgarien att städa upp i korruption och organiserad brottslighet genom att vägra dem Schengeninträde. Det skriver Carl B Hamilton (FP) och Johan Pehrson (FP). (Publicerad i Svenska Dagbladet den 12 februari 2011).

Rumänien och Bulgarien är inne på sitt femte år som medlemmar i EU. Det var efter omfattande reformer som länderna 2007 bedömdes mogna för inträde i den för medlemmar förpliktigande och fördelaktiga gemenskapen. Redan då fanns kvarstående oro hos flera medlemsländer om att luften skulle gå ur reformansträngningarna när de två länderna väl blivit medlemmar. Rumänien och Bulgarien hade ännu bristfälliga rättsliga system och korruptionen var fortsatt besvärande. Organiserad brottslighet i Bulgarien var, och är, ett svårt problem. Därför villkorades medlemskapet 2007 med krav på fortsatta reformansträngningar och med uppföljning enligt ett särskilt kontrollavtal.

Trots detta har länderna till dags dato endast tagit små och otillräckliga steg i rätt riktning. Det har lett till besvikelse på många håll i övriga Europa. Kontrollavtalets påtryckningsmedel har uppenbarligen inte varit tillräckligt kraftfulla.

Det är i detta perspektiv man ska se kraven från bland annat Tyskland om att Rumänien och Bulgarien inte redan nu, den 1 mars 2011, ska kunna släppas in i EU:s Schengensamarbete; ett samarbete som innebär passfrihet och fri rörlighet för EU-medborgare inom avtalsområdet.

I december 2010 skrev sålunda Tyskland och Frankrike till EU-kommissionen att de två Balkanländernas planerade inträde i Schengen inte bör fullföljas eftersom de ännu inte har uppfyllt de kvarstående kriterierna för EU-medlemskap.

Alla Schengenländer måste vara överens i fråga om nya medlemmar. Kraven för att ingå i Schengensamarbetet har formellt sett inget att göra med kraven för EU-medlemskap. Men inträdet i Schengen är det sista verktyget för övriga EU-länder att på allvar tvinga dessa två länder att uppfylla sina förpliktelser som medlemmar i EU. Det motiverar en tydlig politisk koppling mellan Schengeninträde och kvarstående medlemskapskrav.

Rumänien och Bulgarien är självklart angelägna om att få komma med i Schengensamarbetet. De får nu starkare incitament att göra det som krävts av dem i åratal. Omfattande investeringar har också gjorts med utbyggda gränspersonkontroller mot grannländerna i öst, nya datasystem och förbättrade säkerhetssystem på flygplatserna.

Förutom Tyskland och Frankrike har också Nederländerna och Finland ställt sig avvaktande till Rumäniens och Bulgariens tillträde till Schengenavtalet. Sverige har hittills motsatt sig en koppling mellan de två ländernas ouppfyllda medlemskapskrav och frågan om deras Schengeninträde. Vi menar att den separationen är ohållbar.

Som Europavänner ser vi det som centralt att länder som är EU-medlemmar uppfyller de krav på bland annat rättspolitiken som är fundamentala för ett fungerande EU-samarbete. Om EU-länderna misslyckas med att hävda de grundläggande medlemskraven för Rumänien och Bulgarien får de länder och partier som motsätter sig EU:s utvidgning vatten på sin kvarn. En redan ifrågasatt EU-utvidgning på Balkan blir sannolikt omöjlig att få acceptans för i flera EU-länder, för att inte tala om Turkiet.

Detta är ett synnerligen viktigt skäl för oss att nu sätta ökad press på Rumänien och Bulgarien genom att inte släppa in dem i Schengensamarbetet förrän de kommit till rätta med det egna landets korruption och organiserade brottslighet.
Rumänien och Bulgarien är självklart missnöjda och anser sig diskriminerade om de inte blir insläppta i Schengensamarbetet. Det är begripligt, men faktum kvarstår att EU borde ha varit tuffare från början och krävt större förbättringar innan de två blev medlemmar. När så inte skett bör skadan repareras medan övriga medlemsländer fortfarande har effektiva påtryckningsmedel.

Folkpartiet slår vakt om en grundtanke med EU: att människor ska kunna röra sig fritt mellan medlemsländerna. Just precis därför är det viktigt för oss att värna de kriterier och regler som har satts upp för att möjliggöra denna frihet. Det innefattar att alla EU-länder ska ha transparenta och fungerande rättssystem, och att korruption och organiserad brottslighet måste bekämpas med kraft.


CARL B HAMILTON (FP) riksdagsman och ordförande i riksdagens EU-nämnd
JOHAN PEHRSON (FP) riksdagsman, gruppledare och rättspolitisk talesman

Hellre muslimskt systerskap än brödraskap!

Vi lever i en föränderlig och löftesrik tid. Det egyptiska folket efterfrågar är självklarheter för oss: Frihet att få säga vad man tycker och tänker. Att få skriva och prata om det som är bra och dåligt i samhället. Rätten att kritisera regering och politiker. Egyptierna vill precis som vi få sköta sina liv utan tvång från staten, enhetspartiet, polisen eller militären. Människorna vill få vara sig själva, och kunna förverkliga sina drömmar om innehållet i det enda liv man har. Enkelt och självklart - men hittills ouppnåeligt för hundratals miljoner människor i arabvärden.


Det internationella samfundets alla medel måste användas för att hindra trängda regimer i arabvärlden från att använda våld mot oskyldiga och obeväpnade. Det är också viktigt att demokratiska organisationer i arabvärlden - i den mån de alls existerar efter årtionden av övervåld och repression - får stöd på olika sätt så att nya förtryckare som står i kulissen och väntar inte kan ta över makten - som i Teheran när schahen hade störtats, eller Lukasjenko i Vitryssland när Sovjet föll ihop.


Det finns inspirerande övergångar till demokrati i modern tid: Grekland, Spanien och Portugal på 70-talet, alla de östeuropeiska länderna 1989, Sydafrika i början av 1990-talet. Och Turkiet - i många avseenden en numera fungerande demokrati.



Men det är tunt med demokratisk inspiration från muslimska länder. Just därför är det som nu sker så stort: i Tunisien, Egypten, Jemen, Jordanien och på andra håll i arabvärlden utspelas världshistoria framför våra ögon.

Vi kan inte lita på det muslimska brödraskapet när det gäller kvinnors mänskliga rättigheter. Hur mycket bättre hade det inte varit om det funnits ett välorganiserat muslimskt systerskap som opposition i Egypten? Vi kan inte heller lita på det muslimska brödraskapet när det gäller den kristna minoritetens rättigheter.



För freden med Israel är valet mellan demokrati eller nya varianter på diktatur helt avgörande. Omvärlden får inte glömma bort denna granne till Egypten när historien nu vacklar mellan olika möjligheter.

Därför: Även när Mubarak är borta måste kampen för kvinnors mänskliga rättigheter, för genuin religiös tolerans, politisk frihet och fred fortsätta under lång tid i Egypten och övriga Arabvärlden.

Dessa rättigheter är inget som får genomslag i folkdjupen efter några veckors revolution. Kampen och respekten för mänskliga rättigheter kommer att behöva fortsätta under många år.


Egypten, och övriga länder där demokratisk utveckling framöver förhoppningsvis sker snabbt, måste städa ut sina privilegiesamhällen. Korruption och klientism, som har berikat den politiska klassen och befriat dess företag från konkurrens måste upphöra. Företag ska med frihandel utsättas för importkonkurrens men också av konkurrens från nya inhemska företagare. Konsumenterna har i decennier skörtats upp med monopolistisk prissättning och pressade realinkomster för vanligt folk.


Näringsfrihet och marknadsekonomi måste införas och ett fungerande rättssamhälle måste skapas om Egyptens stora och unga befolkning ska få uppleva en växande dynamisk ekonomi med framtidshopp, jobb och utveckling.

Carl B Hamilton, riksdagsman (FP)
Ordförande i riksdagens EU-nämnd och ekonomisk-politisk talesman.

Egyptenmanifestation.

Appell kl 18 den 4 februari 2011 på Sergels Torg

Mötesdeltagare!

Vi lever i sanning i en föränderlig och löftesrik tid.

Från ingenstans lyckades i Tunisien kravet på frihet bryta genom förtryckets strukturer. Diktatorn tvingades nesligen fly folkets vrede. I Egypten vacklar 50 års militärdiktatur.

I Europa föll Berlinmuren 1989 efter 50 års förtryck. Låt oss hoppas att Arabvärlden nu står inför sin Berlinmurs fall. Och frihet från 30, 40 eller 50 års förtryck.

Låt oss hoppas, och kämpa för, att arabvärldens tyranner och förtryckare äntligen tvingas ge sig av från makten och privilegierna, och tvingas återlämna folkens stulna rikedomar.

Vad det egyptiska folket efterfrågar är självklarheter för oss:

Frihet att få säga vad man tycker och tänker. Att få skriva och prata om det som är bra och dåligt i samhället. Rätten att kritisera regering och politiker.

Egyptierna vill precis som vi få sköta sina liv utan tvång från staten, enhetspartiet, polisen eller militären.

Människorna vill få vara sig själva, och kunna förverkliga sina drömmar om innehållet i det enda liv man har. Enkelt och självklart - men hittills ouppnåeligt för hundratals miljoner i arabvärden.

De senaste veckornas uppror stödjer vi självklart idag, men ska också vara beredda att stödja det under för lång tid framöver.

Inget är klart. Allt flyter.

Först och främst: våldet är oacceptabelt. Våld mot fredliga demonstranter och mot journalister som rapporterar, är den trängda regimens allra smutsigaste ryggmärgsreflex. Vi ska uttrycka vår avsky och använda det internationella samfundets alla medel för att hindra trängda regimer från att använda våld mot oskyldiga och obeväpnade.

Revolutioner och uppror kan slockna som i Berlin 1953, Ungern 1956, Prag 1968.

Eller kidnappas av andra förtryckare som står i kulissen och väntar, som i Teheran när schahen hade störtats, eller Lukasjenko i Vitryssland när Sovjet föll ihop.

Men det finns också framgångsrika övergångar till demokrati som ska inspirera oss: Grekland, Spanien och Portugal på 70-talet, alla de östeuropeiska länderna 1989, Sydafrika i början av 1990-talet. Och Turkiet - i många avseenden en numera fungerande demokrati.


Men det är - sanningen att säga - tunt med klockren inspiration från muslimska länder.

Just därför är det som nu sker så stort: i Tunisien, Egypten, Jemen, Jordanien, och på andra håll i arabvärlden utspelas världshistoria framför våra ögon. Världshistoria som vi kan vara med och påverka.

Det står och väger. Ingenting är klart, eller avgjort.

Några saker är dock säkra.

Vi kan inte lita på det muslimska brödraskapet när det gäller kvinnors mänskliga rättigheter. Hur mycket bättre hade det inte varit om det funnits ett välorganiserat muslimskt systerskap som opposition i Egypten!

Vi kan inte heller lita på det muslimska brödraskapet när det gäller den kristna minoritetens rättigheter!

För freden med Israel är valet mellan demokrati, eller nya varianter på diktatur helt avgörande. Låt oss inte glömma bort denna granne till Egypten när historien nu vacklar mellan olika möjligheter.

Kort sagt. Även när Mubarak är borta måste kampen för kvinnors mänskliga rättigheter, för genuin religiös tolerans och politisk frihet och fred fortsätta under lång tid.

Dessa värderingar är inget man får genomslag för med några veckors revolution. Kampen för respekt för mänskliga rättigheter kommer att behöva fortsätta under många år.

Egypten och de andra länderna måste också sopa bort sina privilegiesamhällen, med korruption och klientism, som måttlöst har berikat den politiska klassen och som har befriat dess företag från konkurrens, drivit upp priser, hyror och pressat löner och inkomster för vanligt folk.

Näringsfrihet, marknadsekonomi och rättssamhälle går hand i hand. De måste omgående införas om Egyptens stora, unga befolkning ska få uppleva en växande ekonomi, med framtidshopp, jobb och utveckling. Bara så kan stagnationen brytas.

Människor ska bedömas efter sin förmåga och sin utbildning - inte sina kontakter, religion eller kön.

Frihet och mänskliga rättigheter för varje kvinna och man - i Egypten och hela arabvärlden!
Kairo och Tunis är bara början i början av en länge behövlig mänsklig och politisk revolution i arabvärlden.

Tack!