Egyptenmanifestation.

Appell kl 18 den 4 februari 2011 på Sergels Torg

Mötesdeltagare!

Vi lever i sanning i en föränderlig och löftesrik tid.

Från ingenstans lyckades i Tunisien kravet på frihet bryta genom förtryckets strukturer. Diktatorn tvingades nesligen fly folkets vrede. I Egypten vacklar 50 års militärdiktatur.

I Europa föll Berlinmuren 1989 efter 50 års förtryck. Låt oss hoppas att Arabvärlden nu står inför sin Berlinmurs fall. Och frihet från 30, 40 eller 50 års förtryck.

Låt oss hoppas, och kämpa för, att arabvärldens tyranner och förtryckare äntligen tvingas ge sig av från makten och privilegierna, och tvingas återlämna folkens stulna rikedomar.

Vad det egyptiska folket efterfrågar är självklarheter för oss:

Frihet att få säga vad man tycker och tänker. Att få skriva och prata om det som är bra och dåligt i samhället. Rätten att kritisera regering och politiker.

Egyptierna vill precis som vi få sköta sina liv utan tvång från staten, enhetspartiet, polisen eller militären.

Människorna vill få vara sig själva, och kunna förverkliga sina drömmar om innehållet i det enda liv man har. Enkelt och självklart - men hittills ouppnåeligt för hundratals miljoner i arabvärden.

De senaste veckornas uppror stödjer vi självklart idag, men ska också vara beredda att stödja det under för lång tid framöver.

Inget är klart. Allt flyter.

Först och främst: våldet är oacceptabelt. Våld mot fredliga demonstranter och mot journalister som rapporterar, är den trängda regimens allra smutsigaste ryggmärgsreflex. Vi ska uttrycka vår avsky och använda det internationella samfundets alla medel för att hindra trängda regimer från att använda våld mot oskyldiga och obeväpnade.

Revolutioner och uppror kan slockna som i Berlin 1953, Ungern 1956, Prag 1968.

Eller kidnappas av andra förtryckare som står i kulissen och väntar, som i Teheran när schahen hade störtats, eller Lukasjenko i Vitryssland när Sovjet föll ihop.

Men det finns också framgångsrika övergångar till demokrati som ska inspirera oss: Grekland, Spanien och Portugal på 70-talet, alla de östeuropeiska länderna 1989, Sydafrika i början av 1990-talet. Och Turkiet - i många avseenden en numera fungerande demokrati.


Men det är - sanningen att säga - tunt med klockren inspiration från muslimska länder.

Just därför är det som nu sker så stort: i Tunisien, Egypten, Jemen, Jordanien, och på andra håll i arabvärlden utspelas världshistoria framför våra ögon. Världshistoria som vi kan vara med och påverka.

Det står och väger. Ingenting är klart, eller avgjort.

Några saker är dock säkra.

Vi kan inte lita på det muslimska brödraskapet när det gäller kvinnors mänskliga rättigheter. Hur mycket bättre hade det inte varit om det funnits ett välorganiserat muslimskt systerskap som opposition i Egypten!

Vi kan inte heller lita på det muslimska brödraskapet när det gäller den kristna minoritetens rättigheter!

För freden med Israel är valet mellan demokrati, eller nya varianter på diktatur helt avgörande. Låt oss inte glömma bort denna granne till Egypten när historien nu vacklar mellan olika möjligheter.

Kort sagt. Även när Mubarak är borta måste kampen för kvinnors mänskliga rättigheter, för genuin religiös tolerans och politisk frihet och fred fortsätta under lång tid.

Dessa värderingar är inget man får genomslag för med några veckors revolution. Kampen för respekt för mänskliga rättigheter kommer att behöva fortsätta under många år.

Egypten och de andra länderna måste också sopa bort sina privilegiesamhällen, med korruption och klientism, som måttlöst har berikat den politiska klassen och som har befriat dess företag från konkurrens, drivit upp priser, hyror och pressat löner och inkomster för vanligt folk.

Näringsfrihet, marknadsekonomi och rättssamhälle går hand i hand. De måste omgående införas om Egyptens stora, unga befolkning ska få uppleva en växande ekonomi, med framtidshopp, jobb och utveckling. Bara så kan stagnationen brytas.

Människor ska bedömas efter sin förmåga och sin utbildning - inte sina kontakter, religion eller kön.

Frihet och mänskliga rättigheter för varje kvinna och man - i Egypten och hela arabvärlden!
Kairo och Tunis är bara början i början av en länge behövlig mänsklig och politisk revolution i arabvärlden.

Tack!