Palmenostalgin en kick i fel riktning

När Dag Hammarskjöld år 1961 omkom i en flygolycka i Kongo utbröt masspsykos i sorg i Sverige. Samma sak i Storbritannien när Princess Diana omkom i en bilolycka. Fenomenet med sörjande i masspsykos drabbade Sverige en andra gång när Olof Palme blev mördad för 25 år sedan.


Jag har alltid tyckt dessa masspsykoser i sorg varit obehagliga och osunda företeelser, även om jag begriper att de sannolikt också fyllt en helande funktion. Nu upplever vi en ny våg av återblickar över Palme; en blandning av strikta analyser och återfall i massorgen. Mängden av radio- och TV-inslag, artiklar och intervjuer speglar, syns det mig, en nationalsorg över en svunnen tid, snarare än sorg över Olof Palme som person.


Vad betyder det idag? Som påverkan på svensk politik 2011 fungerar Palmenostalgin som en kick i fel riktning. För socialdemokratin innebär hyllningarna och återblickarna en legitimering av den enklaste lösningen på partiets politiska problem med fortsatt flykt till forntiden. Det är naturligtvis mycket jobbigare än att tänka nytt om framtiden än att ta ännu ett varv om Palmes storhet. Palmenostalgi gräver åter ur gropen som höll på att slamma igen, och som nu öppnar sig djupare för alla förnyare att falla uti.


Fortsatt Palmenostalgi banar därmed väg för fortsatt borgerligt styre. Javisst - det borgerliga styret är mindre sprakande och mindre antagonistiskt. Men det är ekonomiskt tryggare, mer realistiskt, men kanske tråkigare.

Fortsätt gärna hylla Palme, hans tid och lösningar. Det tackar vi för 2011 och framåt!