Äntligen! Moderaternas beslut att ensidigt redovisa alla partibidrag över 20 000 kr/år är synnerligen välkommet ur demokratisk synpunkt, liksom den press för ökad lagreglerad öppenhet om partifinansiering som moderaterna sätter på de andra partierna. Folkpartiet välkomnar moderaternas beslut i alla delar.
Moderaternas beslut är ett viktigt exempel på hur ett relativt litet parti som folkpartiet liberalerna genom en envis och uthållig opinionsbildning kan påverka och nå framgång. Faktainsamling, analys, jämförelser och återkommande kritik kan bära frukt även i kamp mot betydligt större partier.
Först pressades socialdemokraterna att redovisa LO:s valrörelsefinansiering (80-90 milj kr/valrörelse plus gratis valarbete av LO värt minst 500 -700 milj kr/valrörelse), och nu - inom Alliansfamiljen - har det stora moderatpartiet pressats att öppna upp för insyn i sin partifinansiering.
Men det är mer än så!
Att först socialdemokraterna övergav mycket av hemlighetsmakeriet med resursöverföringen från LO, och nu att moderaterna accepterar att öppet redovisa de under decennier hemliga bidragen är en stor seger för traditionell svensk öppenhet i politik och samhällsliv. Sverige blir i denna fråga nu ett normalt europeiskt land. Äntligen!
torsdag 28 april 2011
onsdag 27 april 2011
Gustav Fridolin (MP) - vindflöjel, kappvändare eller kameleont?
Gustav Fridolin ska inom kort väljas till nytt språkrör för miljöpartiet (MP). Det motiverar att silkesvantarna tas av och att hans politiska ställningstaganden granskas. Vem står Fridolin närmast? Vänsterpartiet, Alliansen eller socialdemokraterna? Eller alla tre?
Här skall beskrivas tre olika linjer som Fridolin företräder.
Budskapet i EU-nämnden.
I riksdagens EU-nämnd redovisar partierna sina åsikter vid sammanträden nästan varje fredag. Har man som jag suttit ordförande vid sammanträdena får man så småningom en god uppfattning om partiernas positioner i de många frågor som kommer upp.
I nämnden företräds miljöpartiet vanligtvis av Gustav Fridolin, ordinarie ledamot, och ibland av Åsa Romson, ersättare. (Jag har inte kunnat upptäcka några åsiktskillnader dem emellan.)
Det intressanta är att miljöpartiet och vänsterpartiet - vanligtvis företrätt av den påläste Jonas Sjöstedt - har närmast identiska politiska uppfattningar i EU-relaterade frågor. Från alla dessa sammanträden, med långa dagordningar av många punkter på alla politikområden, kan jag faktiskt bara påminna mig ett enda tillfälle när vänsterpartiet och miljöpartiet inte haft samma hållning. Tvärtom har de två partierna brukat ha sammanfallande åsikt, har hållit med varandra och understött varandra i diskussionerna. Reserverar sig vänsterpartiet mot regeringens politik - ja då hakar miljöpartiet regelmässigt på. Reserverar sig miljöpartiet - ja då hakar vänsterpartiet på. Miljöpartiet och vänsterpartiet är som siamesiska tvillingar i EU-frågorna.
Tvillingförhållandet i EU-frågor kan tyckas konstigt med tanke på att de nuvarande språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson 2009 satte igång en partiintern process som mildrade partiets EU-fientliga hållning och avskaffade utträdeskravet lagom till valet 2010. Var det åsiktsbytet enbart ett smart opportunistiskt drag inför valmanskåren? Den frågan är motiverad eftersom EU-omsvängningen i partiprogrammet inte alls märkts i EU-nämnden. I vardagens EU-politiska ställningstaganden är miljöpartiet lika EU-fientligt som förr, och intar samma EU-fientliga ståndpunkter som vänsterpartiet.
Går detta att belägga? Javisst. Det som sägs vid alla sammanträden i EU-nämnden upptecknas stenografiskt och blir offentligt efter ca två veckor. Då läggs de stenografiska anteckningarna ut på EU-nämndens webbplats. Den som vill göra sig det kära omaket att läsa vad som sker i nämnden, läs på länken: http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3750 !
Slutsatsen av Gustav Fridolins (och Åsa Romson) faktiska agerande i EU-nämnden är de att tycker samma som vänsterpartiet.
Budskapet i Dagens Industri
Dagens Industris läsekrets, som sannolikt är betydligt mer borgerlig än socialdemokratisk, kunde den 26 april läsa en stort uppslagen intervju med Gustav Fridolin. Där markerar han tydligt mot rödgrönt framtida samarbete, dvs. sänder en tydlig allianspositiv signal till DI:s borgerliga läsare:
"Det rödgröna samarbetet är dött" och "kommer inte att återuppstå". Nye S-ledaren Håkan Juholt har "inte imponerat på Fridolin. Talet på kongressen . var en besvikelse tycker Gustav Fridolin." Inom kort ska Fridolin ge ut en bok som "är en uppgörelse med [miljöpartiets] tillväxtfientliga ådra och ett försök att sluta fred med den svenska industrin". En rad av klockrent borgerliga budskap, alltså.
Slutsatsen av Gustav Fridolins intervju i Dagens Industri 26/4 är att Fridolin ligger nära Alliansen i sina politiska åsikter.
Budskapet i Tiden
Den socialdemokratiska idétidskriften Tidens läsekrets, som med säkerhet är betydligt mer socialdemokratisk än borgerlig, har i sitt senaste nummer (2011:3) en intervju med Gustav Fridolin. Där säger Fridolin något som passar Tidens läsare som hand i handske:
"Socialdemokraterna är inte mina motståndare, varken ideologiskt eller politiskt". "Vi kompletterar varandra. Socialdemokraterna är trygga och fast förankrade i historien, [medan] Miljöpartiet är ett mer framtidsinriktat parti. Tillsammans kan vi utgöra ett vinnande lag." (citaten från Svenska Dagbladet den 27 april 2011).
Slutsatsen av Gustav Fridolins intervju i tidskiften Tiden (2011:2) är att Fridolin ligger nära socialdemokraterna i sina politiska åsikter.
Vindflöjel, kappvändare eller kameleont? Alla benämningarna verkar stämma på Gustav Fridolin.
Här skall beskrivas tre olika linjer som Fridolin företräder.
Budskapet i EU-nämnden.
I riksdagens EU-nämnd redovisar partierna sina åsikter vid sammanträden nästan varje fredag. Har man som jag suttit ordförande vid sammanträdena får man så småningom en god uppfattning om partiernas positioner i de många frågor som kommer upp.
I nämnden företräds miljöpartiet vanligtvis av Gustav Fridolin, ordinarie ledamot, och ibland av Åsa Romson, ersättare. (Jag har inte kunnat upptäcka några åsiktskillnader dem emellan.)
Det intressanta är att miljöpartiet och vänsterpartiet - vanligtvis företrätt av den påläste Jonas Sjöstedt - har närmast identiska politiska uppfattningar i EU-relaterade frågor. Från alla dessa sammanträden, med långa dagordningar av många punkter på alla politikområden, kan jag faktiskt bara påminna mig ett enda tillfälle när vänsterpartiet och miljöpartiet inte haft samma hållning. Tvärtom har de två partierna brukat ha sammanfallande åsikt, har hållit med varandra och understött varandra i diskussionerna. Reserverar sig vänsterpartiet mot regeringens politik - ja då hakar miljöpartiet regelmässigt på. Reserverar sig miljöpartiet - ja då hakar vänsterpartiet på. Miljöpartiet och vänsterpartiet är som siamesiska tvillingar i EU-frågorna.
Tvillingförhållandet i EU-frågor kan tyckas konstigt med tanke på att de nuvarande språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson 2009 satte igång en partiintern process som mildrade partiets EU-fientliga hållning och avskaffade utträdeskravet lagom till valet 2010. Var det åsiktsbytet enbart ett smart opportunistiskt drag inför valmanskåren? Den frågan är motiverad eftersom EU-omsvängningen i partiprogrammet inte alls märkts i EU-nämnden. I vardagens EU-politiska ställningstaganden är miljöpartiet lika EU-fientligt som förr, och intar samma EU-fientliga ståndpunkter som vänsterpartiet.
Går detta att belägga? Javisst. Det som sägs vid alla sammanträden i EU-nämnden upptecknas stenografiskt och blir offentligt efter ca två veckor. Då läggs de stenografiska anteckningarna ut på EU-nämndens webbplats. Den som vill göra sig det kära omaket att läsa vad som sker i nämnden, läs på länken: http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3750 !
Slutsatsen av Gustav Fridolins (och Åsa Romson) faktiska agerande i EU-nämnden är de att tycker samma som vänsterpartiet.
Budskapet i Dagens Industri
Dagens Industris läsekrets, som sannolikt är betydligt mer borgerlig än socialdemokratisk, kunde den 26 april läsa en stort uppslagen intervju med Gustav Fridolin. Där markerar han tydligt mot rödgrönt framtida samarbete, dvs. sänder en tydlig allianspositiv signal till DI:s borgerliga läsare:
"Det rödgröna samarbetet är dött" och "kommer inte att återuppstå". Nye S-ledaren Håkan Juholt har "inte imponerat på Fridolin. Talet på kongressen . var en besvikelse tycker Gustav Fridolin." Inom kort ska Fridolin ge ut en bok som "är en uppgörelse med [miljöpartiets] tillväxtfientliga ådra och ett försök att sluta fred med den svenska industrin". En rad av klockrent borgerliga budskap, alltså.
Slutsatsen av Gustav Fridolins intervju i Dagens Industri 26/4 är att Fridolin ligger nära Alliansen i sina politiska åsikter.
Budskapet i Tiden
Den socialdemokratiska idétidskriften Tidens läsekrets, som med säkerhet är betydligt mer socialdemokratisk än borgerlig, har i sitt senaste nummer (2011:3) en intervju med Gustav Fridolin. Där säger Fridolin något som passar Tidens läsare som hand i handske:
"Socialdemokraterna är inte mina motståndare, varken ideologiskt eller politiskt". "Vi kompletterar varandra. Socialdemokraterna är trygga och fast förankrade i historien, [medan] Miljöpartiet är ett mer framtidsinriktat parti. Tillsammans kan vi utgöra ett vinnande lag." (citaten från Svenska Dagbladet den 27 april 2011).
Slutsatsen av Gustav Fridolins intervju i tidskiften Tiden (2011:2) är att Fridolin ligger nära socialdemokraterna i sina politiska åsikter.
Vindflöjel, kappvändare eller kameleont? Alla benämningarna verkar stämma på Gustav Fridolin.
lördag 23 april 2011
När politik handlar om att skrämmas. EU, europakten och svensk lönebildning.
I efterspelet till den ekonomiska och finansiella krisen pågår två olika processer i EU. Den första är ett paket med sex lagförslag för bättre ekonomisk styrning. I ett av dessa sex - det som handlar om makroekonomiska obalanser - har i Sverige vänsterpartiet och några socialdemokrater velat läsa in ett hot om EU-inblandning i svensk lönebildning.
På köpet har Sverige nu fått sin första riktiga strid om innebörden och tillämpningen av Lissabonfördraget och Stadgan om grundläggande mänskliga rättigheter i EU, dessutom på en punkt av fundamental betydelse. När det kommer till arbetsmarkanden verkar sålunda oppositionen vilja devalvera EU-fördragens betydelse till närmast noll. EU utmålas som hot mot rättstaten när i själva verket EU:s fördrag och Stadga innehåller mycket starka skydd för bland annat arbetsmarknadens parter mot staten och mot inblandning i lönebildningen.
Att i Sverige idag opåkallat ropa "vargen kommer" och nedvärdera EU-bestämmelsernas skydd för arbetsmarknadens parter, oberoende och lönebildningen, är kortsynt och kan skada parterna i Sverige och andra EU-länder när det kan kommer till andra sammanhang och tidpunkter när det faktiskt finns anledning till oro.
Den andra processen handlar om den s.k. euro-pluspakten i vilken 23 av EU:s 27 medlemsstater - dock inte Sverige på grund av motstånd från oppositionen - redan i mars 2011 beslutat bilda för att gå vidare i frågan om förbättrad ekonomisk styrning, och hur den ska genomföras i praktiken. Jag tar upp euro-pluspakten nedan, men först de sex lagförslagen (ge inte upp för att texten innehåller ett längre fördrags-citat! Det belönas i fördjupad förståelse för sakernas tillstånd och hur svensk inrikespolitik tillåts skymma den europeiska verkligheten):
De sex lagförslagen.
Dessa sex lagförslag har nu behandlats i Europaparlamentet. Där har svenske ledamoten Olle Schmidt (FP) tillsammans med svenske ledamoten Olle Ludvigsson (S) fått igenom en kompletterande skrivning som värnar de svenska kollektivavtalen och stärker principen att lönebildning inte ska bestämmas på EU-nivå utan även fortsättningsvis av arbetsmarknadens parter. Ekonomiutskottet antog sålunda med stor majoritet Olle Schmidts (FP) förslag att de rekommendationer som EU-kommissionen riktar mot ett land med stora budgetunderskott "ska respektera Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 153 i fördraget och de kollektiva förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter i varje medlemsstat" (se även DN Ekonomi, den 21/8, s. 8).
Härtill kommer skyddet för "friheter" i Stadgan för mänskliga rättigheter (se nedan).
Vad står då i dessa artiklar (jag har kursiverat de avsnitt som jag bedömer är av särskilt intresse i detta sammanhang)?
"Artikel 152
Unionen ska erkänna och främja arbetsmarknadsparternas betydelse på unionsnivå och därvid ta hänsyn till skillnaderna i de nationella systemen. Den ska underlätta dialogen mellan arbetsmarknadens parter med respekt för deras självständighet.
Det sociala trepartstoppmötet för tillväxt och sysselsättning ska bidra till den dialogen.
Artikel 153
1. För att uppnå målen i artikel 151 ska unionen understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet inom följande områden:
a) Förbättringar, särskilt av arbetsmiljön, för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet.
b) Arbetsvillkor.
c) Social trygghet och socialt skydd för arbetstagarna.
d) Skydd för arbetstagarna då deras anställningsavtal slutar gälla.
e) Information till och samråd med arbetstagarna.
f) Företrädande och kollektivt tillvaratagande av arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen, inbegripet medbestämmande, om inte annat följer av punkt 5.
g) Anställningsvillkor för medborgare i tredje land som lagligt vistas inom unionens territorium.
h) Integrering av personer som står utanför arbetsmarknaden, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 166.
i) Jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden och lika behandling av kvinnor och män på arbetsplatsen.
j) Kampen mot social utslagning.
k) Modernisering av systemen för socialt skydd, utan att det påverkar tillämpningen av punkt c.
2. I detta syfte kan Europaparlamentet och rådet
a) besluta om åtgärder som är avsedda att främja samarbetet mellan medlemsstaterna genom initiativ som syftar till att öka kunskapen, utveckla utbytet av information och beprövade erfarenheter, främja nyskapande tillvägagångssätt och utvärdera erfarenheter, med undantag av åtgärder som omfattar harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar,
b) på de områden som avses i punkt 1 a genom direktiv anta minimikrav, som ska genomföras gradvis, varvid hänsyn ska tas till rådande förhållanden och tekniska bestämmelser i var och en av medlemsstaterna. I dessa direktiv ska sådana administrativa, finansiella och rättsliga ålägganden undvikas som motverkar tillkomsten och utvecklingen av små och medelstora företag.
Europaparlamentet och rådet ska besluta i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet efter att ha hört Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.
På de områden som avses i punkt 1 c, d, f och g i denna artikel ska rådet besluta i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, med enhällighet och efter att ha hört Europaparlamentet och nämnda kommittéer.
Rådet kan genom enhälligt beslut på förslag av kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet besluta att göra det ordinarie lagstiftningsförfarandet tillämpligt på punkt 1 d, f och g.
3. En medlemsstat kan på gemensam begäran av arbetsmarknadens parter överlåta åt dessa att genomföra direktiv som har antagits enligt punkt 2 eller, i förekommande fall, ett beslut som rådet har antagit i enlighet med artikel 155.
I så fall ska medlemsstaten se till att arbetsmarknadens parter, senast då ett direktiv eller ett beslut ska vara införlivat eller genomfört, i samförstånd har vidtagit de åtgärder som behövs; den berörda medlemsstaten ska vidta -alla nödvändiga åtgärder för att kontinuerligt kunna säkerställa de resultat som föreskrivs i direktivet eller beslutet.
4. De bestämmelser som antagits enligt denna artikel
-ska inte påverka medlemsstaternas erkända rätt att fastställa de grundläggande principerna för sina system för social trygghet och ska inte i väsentlig grad påverka den finansiella jämvikten i dessa,
-ska inte hindra någon medlemsstat från att bibehålla eller införa sådana mera långtgående skyddsåtgärder som är förenliga med fördragen.
5. Bestämmelserna i denna artikel ska inte tillämpas på löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller rätt till lockout."
Alltså: Redan sedan tidigare finns det rättsligt bindande garantier mot inblandning i nationella lönebildningen och Schmidts och Ludvigssons nya text var strängt taget helt obehövlig ur rättslig synpunkt.
Men när politik är som sämst, handlar om motsatsen till folkbildning och istället om att skrämma o-insatta medborgare, kan det behövas en upprepning av grundläggande sakförhållanden, dvs. i detta fall rollfördelningen mellan EU och medlemsländerna. Det är detta Schmidt och Ludvigsson har gjort genom sitt tillägg.
Fördragstexten förstärkt med tillägget från Europaparlamentet gör det glasklart: Rådet och Kommissionen ska sålunda fullt ut respektera de nationella parlamentens roll, arbetsmarknadens parters rättigheter, och de olika modellerna på de nationella arbetsmarknaderna inklusive systemen för lönebildning. Särskilt ska hänsyn tas till Artiklarna 152 och 153 i fördraget. Artikel 153.5 tydliggör att föreskrifterna i Artikel 153 inte är tillämpliga när det gäller löner, föreningsfrihetsrätten, rätten att strejka eller rätten till lockout.
Härtill kommer så bestämmelserna i Artikel 28 i Stadgan om grundläggande mänskliga rättigheter, som också är rättsligt bindande. Den säger följande.
"Artikel 28 Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder
Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk."
Euro-pluspakten
Så här skrev den annars så tillförlitliga TT den 22/4: "Hittills har Sverige ställt sig utanför eftersom pakten bland annat innebär att EU kan lägga sig i medlemsländernas lönebildning. [Det är alltså ett felaktigt inledande påstående; se ovan citerade texter]. Men i veckan beslutade EU-parlamentets ekonomiutskott att ländernas löne- och avtalssystem ska respekteras [borde ha stått 'underströk' eller 'förtydligade']. Om Europeiska rådet bekräftar den kursändringen, hoppas Anders Borg att en bred majoritet i riksdagen ska stödja ett svenskt medlemskap i pakten.
TT fortsätter: "Den rödgröna oppositionen är emellertid fortfarande klar motståndare till pakten. Tommy Waidelich (S) ger inte mycket för parlamentutskottets beslut:
- Sedan ska det där förhandlas dels i Europaparlamentet, dels i Europeiska rådet där i princip alla länder har högerregeringar. Europakten är ju från början ett initiativ av två högerregeringar, Frankrike och Tyskland.
Han [Waidelich] säger till TT att Socialdemokraterna inom överskådlig tid kommer att vara emot att Sverige går med i pakten."
De texter som citerats ovan, och som understryks i Schmidt-Ludvigssons tillägg i Europaparlamentet, har naturligtvis bäring på den fortsatta beredningen av euro-pluspakten i Sverige. Det är ju samma typ av synpunkter beträffande arbetsmarknaden från socialdemokraternas sida.
Politik när det är som sämst.
För mig är därför Waidelich avvisande uttalande till TT politik när det är som sämst. I EU-nämnden har nämligen socialdemokraterna flera gången krävt utfästelser från regeringen och gjort "medskick" för regeringen inför olika EU-förhandlingar beträffande de sex lagförslagen, euro-pluspakten och arbetsmarknaden. När sådana försäkringar nu levereras i Europaparlamentet - på bl a socialdemokraternas i Europaparlamentets initiativ - och det sannolikt snart kommer nya liknande kompletterande texter i finansministerrådet backar socialdemokraterna, vill inte ta ansvar för ett välmotiverat ändrat ställningstagande, utan hänvisar till fullständigt nya argument om högerregeringar i EU, bagatelliserar Europaparlamentets sannolika ställningstagande och dess nya befogenhet om medbestämmande och, som i exemplet ovan, bortser helt från fördragstexter som styr allt arbete i EU och medlemsländerna. Socialdemokraternas agerande innebär ju att de anser sig ha förstått något beträffande europaktens regler som inte 23 andra EU-länder har begripit, och inte heller facken eller parlamenten i t ex Danmark och Finland.
Jag överlåter här till läsaren att bedöma om det är okunnighet, inrikespolitiskt taskspel eller sakpolitik som styr (S) i denna fråga.
Sverige i Europa
Spelar det någon roll för Europas ekonomiska utveckling om Sverige deltar i arbetet med att staga upp regelverken, skapa mekanismer för ekonomisk sanering när det redan gått över styr och förebyggande regelverk? För dem som känner glädje över att Sverige tagit sig igenom finanskrisen helskinnat och med goda statsfinanser kan svaret bli "ja" om vi vill dela med oss av den goda politiken till andra och "nej" om vi tycker de får skylla sig själva. Men den sistnämnda attityden riskerar att slå tillbaka den dag då det är Sverige som behöver solidaritet och stöd. Och intar man den förstnämnda attityden - just därför att vi har goda regelverk och goda finanser har vi något att bidra med - är det tråkigt att oppositionen inte klarar av att visa denna generositet. Misstanken infinner sig att Waidelichs normalt goda omdöme i Europafrågor denna gång har grumlats av något slags påskfeber och inställsamhet mot partivänstern och LO.
Ja det spelar roll för Europa att Sverige inte är med! Det försvagar de goda krafterna som vill ha ordning och reda i ländernas och hela EU:s ekonomier. Det som verkligen övertygar andra i politik är exemplets makt och gjorda erfarenheter - inte teorier. Sverige har gjort viktiga erfarenheter när det gäller ekonomisk styrning, har varit ansvarsfull, innovativ och kreativ på detta område under lång tid. Det är fullkomligt tokigt att vi nu inte är med och tar ansvar och ger vårt bidrag till en bättre ekonomisk styrning av Europa.
Det är logiskt att Vänsterpartiet är emot denna typ av regler på EU-nivå eftersom de är motståndare till det på nationell nivå. Men beträffande socialdemokraterna strider agerandet mot deras hittillsvarande politik på nationell nivå. Förebådar Waidelich inställning om EU-nivån även en omsvängning i Sverige vänsterut beträffande regelverken för ordning och reda i den svenska ekonomiska politiken?
På köpet har Sverige nu fått sin första riktiga strid om innebörden och tillämpningen av Lissabonfördraget och Stadgan om grundläggande mänskliga rättigheter i EU, dessutom på en punkt av fundamental betydelse. När det kommer till arbetsmarkanden verkar sålunda oppositionen vilja devalvera EU-fördragens betydelse till närmast noll. EU utmålas som hot mot rättstaten när i själva verket EU:s fördrag och Stadga innehåller mycket starka skydd för bland annat arbetsmarknadens parter mot staten och mot inblandning i lönebildningen.
Att i Sverige idag opåkallat ropa "vargen kommer" och nedvärdera EU-bestämmelsernas skydd för arbetsmarknadens parter, oberoende och lönebildningen, är kortsynt och kan skada parterna i Sverige och andra EU-länder när det kan kommer till andra sammanhang och tidpunkter när det faktiskt finns anledning till oro.
Den andra processen handlar om den s.k. euro-pluspakten i vilken 23 av EU:s 27 medlemsstater - dock inte Sverige på grund av motstånd från oppositionen - redan i mars 2011 beslutat bilda för att gå vidare i frågan om förbättrad ekonomisk styrning, och hur den ska genomföras i praktiken. Jag tar upp euro-pluspakten nedan, men först de sex lagförslagen (ge inte upp för att texten innehåller ett längre fördrags-citat! Det belönas i fördjupad förståelse för sakernas tillstånd och hur svensk inrikespolitik tillåts skymma den europeiska verkligheten):
De sex lagförslagen.
Dessa sex lagförslag har nu behandlats i Europaparlamentet. Där har svenske ledamoten Olle Schmidt (FP) tillsammans med svenske ledamoten Olle Ludvigsson (S) fått igenom en kompletterande skrivning som värnar de svenska kollektivavtalen och stärker principen att lönebildning inte ska bestämmas på EU-nivå utan även fortsättningsvis av arbetsmarknadens parter. Ekonomiutskottet antog sålunda med stor majoritet Olle Schmidts (FP) förslag att de rekommendationer som EU-kommissionen riktar mot ett land med stora budgetunderskott "ska respektera Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 153 i fördraget och de kollektiva förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter i varje medlemsstat" (se även DN Ekonomi, den 21/8, s. 8).
Härtill kommer skyddet för "friheter" i Stadgan för mänskliga rättigheter (se nedan).
Vad står då i dessa artiklar (jag har kursiverat de avsnitt som jag bedömer är av särskilt intresse i detta sammanhang)?
"Artikel 152
Unionen ska erkänna och främja arbetsmarknadsparternas betydelse på unionsnivå och därvid ta hänsyn till skillnaderna i de nationella systemen. Den ska underlätta dialogen mellan arbetsmarknadens parter med respekt för deras självständighet.
Det sociala trepartstoppmötet för tillväxt och sysselsättning ska bidra till den dialogen.
Artikel 153
1. För att uppnå målen i artikel 151 ska unionen understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet inom följande områden:
a) Förbättringar, särskilt av arbetsmiljön, för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet.
b) Arbetsvillkor.
c) Social trygghet och socialt skydd för arbetstagarna.
d) Skydd för arbetstagarna då deras anställningsavtal slutar gälla.
e) Information till och samråd med arbetstagarna.
f) Företrädande och kollektivt tillvaratagande av arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen, inbegripet medbestämmande, om inte annat följer av punkt 5.
g) Anställningsvillkor för medborgare i tredje land som lagligt vistas inom unionens territorium.
h) Integrering av personer som står utanför arbetsmarknaden, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 166.
i) Jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden och lika behandling av kvinnor och män på arbetsplatsen.
j) Kampen mot social utslagning.
k) Modernisering av systemen för socialt skydd, utan att det påverkar tillämpningen av punkt c.
2. I detta syfte kan Europaparlamentet och rådet
a) besluta om åtgärder som är avsedda att främja samarbetet mellan medlemsstaterna genom initiativ som syftar till att öka kunskapen, utveckla utbytet av information och beprövade erfarenheter, främja nyskapande tillvägagångssätt och utvärdera erfarenheter, med undantag av åtgärder som omfattar harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar,
b) på de områden som avses i punkt 1 a genom direktiv anta minimikrav, som ska genomföras gradvis, varvid hänsyn ska tas till rådande förhållanden och tekniska bestämmelser i var och en av medlemsstaterna. I dessa direktiv ska sådana administrativa, finansiella och rättsliga ålägganden undvikas som motverkar tillkomsten och utvecklingen av små och medelstora företag.
Europaparlamentet och rådet ska besluta i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet efter att ha hört Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.
På de områden som avses i punkt 1 c, d, f och g i denna artikel ska rådet besluta i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, med enhällighet och efter att ha hört Europaparlamentet och nämnda kommittéer.
Rådet kan genom enhälligt beslut på förslag av kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet besluta att göra det ordinarie lagstiftningsförfarandet tillämpligt på punkt 1 d, f och g.
3. En medlemsstat kan på gemensam begäran av arbetsmarknadens parter överlåta åt dessa att genomföra direktiv som har antagits enligt punkt 2 eller, i förekommande fall, ett beslut som rådet har antagit i enlighet med artikel 155.
I så fall ska medlemsstaten se till att arbetsmarknadens parter, senast då ett direktiv eller ett beslut ska vara införlivat eller genomfört, i samförstånd har vidtagit de åtgärder som behövs; den berörda medlemsstaten ska vidta -alla nödvändiga åtgärder för att kontinuerligt kunna säkerställa de resultat som föreskrivs i direktivet eller beslutet.
4. De bestämmelser som antagits enligt denna artikel
-ska inte påverka medlemsstaternas erkända rätt att fastställa de grundläggande principerna för sina system för social trygghet och ska inte i väsentlig grad påverka den finansiella jämvikten i dessa,
-ska inte hindra någon medlemsstat från att bibehålla eller införa sådana mera långtgående skyddsåtgärder som är förenliga med fördragen.
5. Bestämmelserna i denna artikel ska inte tillämpas på löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller rätt till lockout."
Alltså: Redan sedan tidigare finns det rättsligt bindande garantier mot inblandning i nationella lönebildningen och Schmidts och Ludvigssons nya text var strängt taget helt obehövlig ur rättslig synpunkt.
Men när politik är som sämst, handlar om motsatsen till folkbildning och istället om att skrämma o-insatta medborgare, kan det behövas en upprepning av grundläggande sakförhållanden, dvs. i detta fall rollfördelningen mellan EU och medlemsländerna. Det är detta Schmidt och Ludvigsson har gjort genom sitt tillägg.
Fördragstexten förstärkt med tillägget från Europaparlamentet gör det glasklart: Rådet och Kommissionen ska sålunda fullt ut respektera de nationella parlamentens roll, arbetsmarknadens parters rättigheter, och de olika modellerna på de nationella arbetsmarknaderna inklusive systemen för lönebildning. Särskilt ska hänsyn tas till Artiklarna 152 och 153 i fördraget. Artikel 153.5 tydliggör att föreskrifterna i Artikel 153 inte är tillämpliga när det gäller löner, föreningsfrihetsrätten, rätten att strejka eller rätten till lockout.
Härtill kommer så bestämmelserna i Artikel 28 i Stadgan om grundläggande mänskliga rättigheter, som också är rättsligt bindande. Den säger följande.
"Artikel 28 Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder
Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk."
Euro-pluspakten
Så här skrev den annars så tillförlitliga TT den 22/4: "Hittills har Sverige ställt sig utanför eftersom pakten bland annat innebär att EU kan lägga sig i medlemsländernas lönebildning. [Det är alltså ett felaktigt inledande påstående; se ovan citerade texter]. Men i veckan beslutade EU-parlamentets ekonomiutskott att ländernas löne- och avtalssystem ska respekteras [borde ha stått 'underströk' eller 'förtydligade']. Om Europeiska rådet bekräftar den kursändringen, hoppas Anders Borg att en bred majoritet i riksdagen ska stödja ett svenskt medlemskap i pakten.
TT fortsätter: "Den rödgröna oppositionen är emellertid fortfarande klar motståndare till pakten. Tommy Waidelich (S) ger inte mycket för parlamentutskottets beslut:
- Sedan ska det där förhandlas dels i Europaparlamentet, dels i Europeiska rådet där i princip alla länder har högerregeringar. Europakten är ju från början ett initiativ av två högerregeringar, Frankrike och Tyskland.
Han [Waidelich] säger till TT att Socialdemokraterna inom överskådlig tid kommer att vara emot att Sverige går med i pakten."
De texter som citerats ovan, och som understryks i Schmidt-Ludvigssons tillägg i Europaparlamentet, har naturligtvis bäring på den fortsatta beredningen av euro-pluspakten i Sverige. Det är ju samma typ av synpunkter beträffande arbetsmarknaden från socialdemokraternas sida.
Politik när det är som sämst.
För mig är därför Waidelich avvisande uttalande till TT politik när det är som sämst. I EU-nämnden har nämligen socialdemokraterna flera gången krävt utfästelser från regeringen och gjort "medskick" för regeringen inför olika EU-förhandlingar beträffande de sex lagförslagen, euro-pluspakten och arbetsmarknaden. När sådana försäkringar nu levereras i Europaparlamentet - på bl a socialdemokraternas i Europaparlamentets initiativ - och det sannolikt snart kommer nya liknande kompletterande texter i finansministerrådet backar socialdemokraterna, vill inte ta ansvar för ett välmotiverat ändrat ställningstagande, utan hänvisar till fullständigt nya argument om högerregeringar i EU, bagatelliserar Europaparlamentets sannolika ställningstagande och dess nya befogenhet om medbestämmande och, som i exemplet ovan, bortser helt från fördragstexter som styr allt arbete i EU och medlemsländerna. Socialdemokraternas agerande innebär ju att de anser sig ha förstått något beträffande europaktens regler som inte 23 andra EU-länder har begripit, och inte heller facken eller parlamenten i t ex Danmark och Finland.
Jag överlåter här till läsaren att bedöma om det är okunnighet, inrikespolitiskt taskspel eller sakpolitik som styr (S) i denna fråga.
Sverige i Europa
Spelar det någon roll för Europas ekonomiska utveckling om Sverige deltar i arbetet med att staga upp regelverken, skapa mekanismer för ekonomisk sanering när det redan gått över styr och förebyggande regelverk? För dem som känner glädje över att Sverige tagit sig igenom finanskrisen helskinnat och med goda statsfinanser kan svaret bli "ja" om vi vill dela med oss av den goda politiken till andra och "nej" om vi tycker de får skylla sig själva. Men den sistnämnda attityden riskerar att slå tillbaka den dag då det är Sverige som behöver solidaritet och stöd. Och intar man den förstnämnda attityden - just därför att vi har goda regelverk och goda finanser har vi något att bidra med - är det tråkigt att oppositionen inte klarar av att visa denna generositet. Misstanken infinner sig att Waidelichs normalt goda omdöme i Europafrågor denna gång har grumlats av något slags påskfeber och inställsamhet mot partivänstern och LO.
Ja det spelar roll för Europa att Sverige inte är med! Det försvagar de goda krafterna som vill ha ordning och reda i ländernas och hela EU:s ekonomier. Det som verkligen övertygar andra i politik är exemplets makt och gjorda erfarenheter - inte teorier. Sverige har gjort viktiga erfarenheter när det gäller ekonomisk styrning, har varit ansvarsfull, innovativ och kreativ på detta område under lång tid. Det är fullkomligt tokigt att vi nu inte är med och tar ansvar och ger vårt bidrag till en bättre ekonomisk styrning av Europa.
Det är logiskt att Vänsterpartiet är emot denna typ av regler på EU-nivå eftersom de är motståndare till det på nationell nivå. Men beträffande socialdemokraterna strider agerandet mot deras hittillsvarande politik på nationell nivå. Förebådar Waidelich inställning om EU-nivån även en omsvängning i Sverige vänsterut beträffande regelverken för ordning och reda i den svenska ekonomiska politiken?
måndag 18 april 2011
Kan Sannfinländarnas typ av framgång hända också i Sverige?
1. Sannfinländarna har vunnit i det finska riksdagsvalet bl a på sitt motstånd mot att Finland ska delta i fler ekonomiska räddningsaktioner av andra EU-länder.
Finland har under flera år varit mera skeptiskt till ekonomiska räddningsaktioner än Sverige, men har ändå deltagit när det kommit till kritan. Att förstå den större motviljan är en första nyckel till förståelse varför Sannfinländarnas budskap har en klangbotten i Finland som nog ändå inte finns i Sverige.
I Finland kan man sålunda få sig påpekat även av andra än Sannfinländare att efter självständigheten för snart 100 år sedan tog det nya Finland stora lån i USA för att kunna importera nödvändighetsvaror som livsmedel. Men då - minsann - var det inget annat land som hjälpte Finland - trots stora umbäranden och elände efter inbördeskriget - att betala tillbaka de amerikanska lånen.
Samma sak efter andra världskriget. Finland påtvingades av Sovjet stora krigsskadestånd, men inget annat land hjälpte Finland att betala dessa dryga skadestånd, trots nöd, folkomflyttningar, och arbetslöshet.
I början av 1990-talet genomgick Finland en svårt ekonomisk kris som bl a medförde kraftig upplåning utomlands. Inget annat land hjälpte heller denna gång Finland med återbetalningen. Så varför ska Finland nu hjälpa slarviga länder som Grekland och Portugal?
(Dock Finland medverkade beträffande Lettland och Island - båda utanför euroområdet - och även Grekland och Irland.)
Sverige har inte gjort dessa historiska erfarenheter av tunga återbetalningar till utlandet.
2. Finlands starkt EU-positiva hållning har varit betingad av oro för den stora grannen i öster. EU-medlemskapet 1995 var en logisk fortsättning på politiken sedan 1950-talet att så snart tillfälle gavs söka koppla ihop Finland med de europeiska och internationella samarbetssträvandena: Nordiska rådet, EFTA, FN, OECD, osv. för att på så sätt uppnå en mer med demokratierna i väst sammantvinnad, och därmed mer skyddad, position för Finland.
Min prognos är att i det ögonblick Ryssland igen skulle uppfattas som hotfullt mot Finlands oberoende ställning kommer de nationalistiska Sannfinländarnas stöd att smälta ihop till absolut ingenting.
Åtgärder från ryskt håll kan t ex ta formen av trakasserier vad gäller energiförsörjningen, handeln, cyber-säkerhet, och liknande. Sannfinländarnas framgång kan ses som en lyx som Finlands väljare kostar på sig eftersom skuggan från öster nu är ovanligt ljus.
I Sverige har vi inte samma stormaktsskuggade läge för vårt land.
3. Är ändå inte Sverigedemokraterna (SD) mer råbarkade nationalister än Sannfinländarna?
Tre exempel från EU-nämndens möten: SD är emot att Sverige deltar i några överstatliga arrangemang, som EU, och är emot att Sverige engagerar sig i omvärlden. Sverige bör lämna EU, enligt SD.
Sålunda är SD emot inte bara att Sverige är med i FN/Natoinsatsen i Libyen utan även att alla andra länder ingripit. Det bästa vore om inbördeskriget rullade på utan utländsk inblandning. FN-principen om världssamfundets "skyldighet att skydda" - som vuxit fram ur erfarenheterna av Balkankrigen, Rwanda, Darfur, m fl kriser, accepteras inte av Sverigedemokraterna.
SD är emot att medborgare, som studenter och dissidenter, från diktaturens Vitryssland, får lättnad i visumreglerna för att kunna resa till EU-länder.
SD är emot överstatligt gränsöverskridande rättspolitiskt samarbete (polis, åklagare, lagstiftning) för att hindra gränsöverskridande brottslighet (knark, traffiking, bedrägerier, . terrorism, osv.). SD menar att gränsöverskridande brottsbekämpning ska ske på andra sätt än överstatligt samarbete - oklart dock vilka andra sätt.
I valet mellan att bekämpa gränsöverskridande brottslighet och överstatlighet är det alltså för SD viktigare att bekämpa överstatlighet än brottslighet.
SD är dock för EU:s överstatlighet på ett område, nämligen EU-ländernas samarbete för att skydda EU:s yttre gränser. Just det överstatliga samarbetet stödjer SD.
Jag har svårt att tro att den här typen av råbarkade samarbetsfientliga ståndpunkter skulle kunna vinna 15-20 procent av väljarna vid ett riksdagsval i Sverige.
Finland har under flera år varit mera skeptiskt till ekonomiska räddningsaktioner än Sverige, men har ändå deltagit när det kommit till kritan. Att förstå den större motviljan är en första nyckel till förståelse varför Sannfinländarnas budskap har en klangbotten i Finland som nog ändå inte finns i Sverige.
I Finland kan man sålunda få sig påpekat även av andra än Sannfinländare att efter självständigheten för snart 100 år sedan tog det nya Finland stora lån i USA för att kunna importera nödvändighetsvaror som livsmedel. Men då - minsann - var det inget annat land som hjälpte Finland - trots stora umbäranden och elände efter inbördeskriget - att betala tillbaka de amerikanska lånen.
Samma sak efter andra världskriget. Finland påtvingades av Sovjet stora krigsskadestånd, men inget annat land hjälpte Finland att betala dessa dryga skadestånd, trots nöd, folkomflyttningar, och arbetslöshet.
I början av 1990-talet genomgick Finland en svårt ekonomisk kris som bl a medförde kraftig upplåning utomlands. Inget annat land hjälpte heller denna gång Finland med återbetalningen. Så varför ska Finland nu hjälpa slarviga länder som Grekland och Portugal?
(Dock Finland medverkade beträffande Lettland och Island - båda utanför euroområdet - och även Grekland och Irland.)
Sverige har inte gjort dessa historiska erfarenheter av tunga återbetalningar till utlandet.
2. Finlands starkt EU-positiva hållning har varit betingad av oro för den stora grannen i öster. EU-medlemskapet 1995 var en logisk fortsättning på politiken sedan 1950-talet att så snart tillfälle gavs söka koppla ihop Finland med de europeiska och internationella samarbetssträvandena: Nordiska rådet, EFTA, FN, OECD, osv. för att på så sätt uppnå en mer med demokratierna i väst sammantvinnad, och därmed mer skyddad, position för Finland.
Min prognos är att i det ögonblick Ryssland igen skulle uppfattas som hotfullt mot Finlands oberoende ställning kommer de nationalistiska Sannfinländarnas stöd att smälta ihop till absolut ingenting.
Åtgärder från ryskt håll kan t ex ta formen av trakasserier vad gäller energiförsörjningen, handeln, cyber-säkerhet, och liknande. Sannfinländarnas framgång kan ses som en lyx som Finlands väljare kostar på sig eftersom skuggan från öster nu är ovanligt ljus.
I Sverige har vi inte samma stormaktsskuggade läge för vårt land.
3. Är ändå inte Sverigedemokraterna (SD) mer råbarkade nationalister än Sannfinländarna?
Tre exempel från EU-nämndens möten: SD är emot att Sverige deltar i några överstatliga arrangemang, som EU, och är emot att Sverige engagerar sig i omvärlden. Sverige bör lämna EU, enligt SD.
Sålunda är SD emot inte bara att Sverige är med i FN/Natoinsatsen i Libyen utan även att alla andra länder ingripit. Det bästa vore om inbördeskriget rullade på utan utländsk inblandning. FN-principen om världssamfundets "skyldighet att skydda" - som vuxit fram ur erfarenheterna av Balkankrigen, Rwanda, Darfur, m fl kriser, accepteras inte av Sverigedemokraterna.
SD är emot att medborgare, som studenter och dissidenter, från diktaturens Vitryssland, får lättnad i visumreglerna för att kunna resa till EU-länder.
SD är emot överstatligt gränsöverskridande rättspolitiskt samarbete (polis, åklagare, lagstiftning) för att hindra gränsöverskridande brottslighet (knark, traffiking, bedrägerier, . terrorism, osv.). SD menar att gränsöverskridande brottsbekämpning ska ske på andra sätt än överstatligt samarbete - oklart dock vilka andra sätt.
I valet mellan att bekämpa gränsöverskridande brottslighet och överstatlighet är det alltså för SD viktigare att bekämpa överstatlighet än brottslighet.
SD är dock för EU:s överstatlighet på ett område, nämligen EU-ländernas samarbete för att skydda EU:s yttre gränser. Just det överstatliga samarbetet stödjer SD.
Jag har svårt att tro att den här typen av råbarkade samarbetsfientliga ståndpunkter skulle kunna vinna 15-20 procent av väljarna vid ett riksdagsval i Sverige.
söndag 10 april 2011
Islands problem är brist på parlamentarism och framtidstro.
Det finns aspekter på händelserna i Island som inte riktigt ges rätt vikt i nyhetsrapporteringen.
Är Island en parlamentarisk demokrati?
Det folkvalda parlamentet har vid två tillfällen sagt ja till (något olika) uppgörelser i Icesave-tvisten. Island styrs alltså inte av utslaget i sitt demokratiskt valda parlament i denna mycket viktiga fråga. Presidentens mandat för att lägga in sitt veto kommer från - ja vadå? Från en för oss parlamentariskt-demokratiskt sinnade personer år 2010 oacceptabelt utformad författning; en rest från fördemokratiskt tänkande och möjligen europeiska erfarenheter under mellankrigstiden.
Presidenten understår sig år 2010 och 2011 att tillämpa författningens tydligt oparlamentariska inslag trots att de är uppenbart oförenliga med nutidens folkstyre. Tänk tanken att Sverige under 1900-talet hade tillämpat 1809 års grundlag enligt texten!
Presidenten har med sitt agerande väckt till liv de delar av grundlagen som rimmar illa med parlamentarism och folkstyre. Ggenom att använda en (gammal) överordnad konkurrerande kanal till parlamentet för styrningen av landet. Det är inte folkstyre eller parlamentarism.
Hotet mot Islands långsiktiga ekonomiska utveckling av denna tvist är risken för ökad utvandring, särskilt av välutbildade ungdomar. Att man tröttnar på alla delansvariga politikers oförmåga att reda ut det politiska ansvaret, röja frågan ur vägen, och göra det lättare för de yngre att se framåt med tillförsikt om de vill leva på Island.
Det är väl också tveksamt om det isländska rättsystemet orkar med att lösa alla de tusentals civilrättsliga tvister som samlats på hög. Hur kan det ske? Hotet mot de yngres framtidstro från rättssystemets tillbakablickande harvanden under kommande årtionden är uppenbart. Landets inslag av klansamhälle underlättar knappast.
Islands ansökan om EU-medlemskap är idag viktigare än någonsin för Island och Norden. Sverige och övriga Norden ska självklart hävda att den förhandlingsprocessen - som gått mycket bra hittills - inte får sammanblandas med förberedelser och ställningstaganden i den stundande rättsprocessen i EFTA-domstolen om Icesave-avtalet. Ansökningsprocessen får inte fördröjas av gårdagens nej.
Separation av Icesavetvisten i EFTA-domstolen, och Islands EU-ansökans behandling i EU bör vi kunna lyckas med, faktiskt. Det är svårt att tro att Nederländerna och Storbritannien inte skulle se det långsiktigt kontraproduktiva i att permanenta Islands utanförskap vis-á-vis EU. Sveriges lån till Island är naturligtvis inte hotade.
Är Island en parlamentarisk demokrati?
Det folkvalda parlamentet har vid två tillfällen sagt ja till (något olika) uppgörelser i Icesave-tvisten. Island styrs alltså inte av utslaget i sitt demokratiskt valda parlament i denna mycket viktiga fråga. Presidentens mandat för att lägga in sitt veto kommer från - ja vadå? Från en för oss parlamentariskt-demokratiskt sinnade personer år 2010 oacceptabelt utformad författning; en rest från fördemokratiskt tänkande och möjligen europeiska erfarenheter under mellankrigstiden.
Presidenten understår sig år 2010 och 2011 att tillämpa författningens tydligt oparlamentariska inslag trots att de är uppenbart oförenliga med nutidens folkstyre. Tänk tanken att Sverige under 1900-talet hade tillämpat 1809 års grundlag enligt texten!
Presidenten har med sitt agerande väckt till liv de delar av grundlagen som rimmar illa med parlamentarism och folkstyre. Ggenom att använda en (gammal) överordnad konkurrerande kanal till parlamentet för styrningen av landet. Det är inte folkstyre eller parlamentarism.
Hotet mot Islands långsiktiga ekonomiska utveckling av denna tvist är risken för ökad utvandring, särskilt av välutbildade ungdomar. Att man tröttnar på alla delansvariga politikers oförmåga att reda ut det politiska ansvaret, röja frågan ur vägen, och göra det lättare för de yngre att se framåt med tillförsikt om de vill leva på Island.
Det är väl också tveksamt om det isländska rättsystemet orkar med att lösa alla de tusentals civilrättsliga tvister som samlats på hög. Hur kan det ske? Hotet mot de yngres framtidstro från rättssystemets tillbakablickande harvanden under kommande årtionden är uppenbart. Landets inslag av klansamhälle underlättar knappast.
Islands ansökan om EU-medlemskap är idag viktigare än någonsin för Island och Norden. Sverige och övriga Norden ska självklart hävda att den förhandlingsprocessen - som gått mycket bra hittills - inte får sammanblandas med förberedelser och ställningstaganden i den stundande rättsprocessen i EFTA-domstolen om Icesave-avtalet. Ansökningsprocessen får inte fördröjas av gårdagens nej.
Separation av Icesavetvisten i EFTA-domstolen, och Islands EU-ansökans behandling i EU bör vi kunna lyckas med, faktiskt. Det är svårt att tro att Nederländerna och Storbritannien inte skulle se det långsiktigt kontraproduktiva i att permanenta Islands utanförskap vis-á-vis EU. Sveriges lån till Island är naturligtvis inte hotade.
tisdag 5 april 2011
Att skydda libyer, men ...
En utvidgning har knäsatts av den nya principen om att skydda i och med säkerhetsrådets beslut om utländsk intervention i Libyen. Världssamfundet - i form av FN:s säkerhetsråd - gav sig självt en utvidgad skyldighet att skydda oskyldiga civila människor ("a responsibility to protect").
Bakgrunden till principens framväxt är inte minst världssamfundets handfallenhet inför massdödandet och folkmorden på Balkan, i Rwanda, Darfur och andra ställen.
Något alternativ till att ingripa fanns knappast när Gadaffis styrkor ryckte fram mot storstaden Benghazi med massaker och grova övergrepp på mänskliga rättigheter som sannolik prognos vid framkomsten. Hade inte FN:s säkerhetsråd folkrättsligt legitimerat ingripandet hade förmodligen Frankrike ändå ingripit, och kanske även andra länder.
Går "beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över"? Vad händer i så fall?
Låt oss hålla oss till vårt eget land. Riksdagsbeslutet den 1 april att sända åtta Jas-plan med understöd gäller för tre månader, dvs. till utgången av juni i år. Det innebär att riksdagen redan om senast två och en halv månader - dvs. medio juni - står inför en ny situation, och behovet av ett nytt riksdagsbeslut. Innehållet i det riksdagsbeslutet kommer självfallet att påverkas av utvecklingen i Libyen men även vad andra länder i FN-koalitionen vill och gör.
Det outtalade antagandet i alla riksdagsanförandena i samband med riksdagsbeslutet den 1 april föreföll vara, något förvånande, att Gaddafi kommer att vara borta inom två tre månader. Eller så hade det ingåtts en tyst överenskommelse att om något annat alternativ talar vi inte här i kammaren. "Vi är inte här för att spekulera utan för att visa upp en gemensam beslutsam hållning", hörde jag för mitt inre. Men en sådan inställning är knappast demokratiskt hälsosam utan alternativen bör tvärtom begrundas och ventileras.
Javisst vore det enda raka att Gaddafi försvinner som ledare för Libyen, men mer sannolikt förefaller ändå vara att hans offensiv ebbar ut, ställd inför återkommande flyganfall vid försök till framryckningar, och att Gaddafi accepterar en de facto delning av dagens Libyen; Gaddafi sitter kvar vid makten i den västra delen. Hälften är dock mer än inget alls. Men får Gaddafi med säkerhetsrådets acceptans utöva en diktators reguljära terrorvälde mot dem som bor i västra Libyen?
Svaret förefaller vara ja eftersom stridsflyg inte är verksamt mot terror, husrannsakningar, krypskyttar, kidnappningar, tortyr och avrättningar.
Men mänskligt och logiskt kan inte skyldigheten att skydda, "the responsibility to protect", upphöra att gälla bara därför att nödvändiga skyddsåtgärder inte kan utföras med flyg. Varför skulle skyldigheten att skydda bara få utföras med flyg? Det är inte logiskt, och i slutändan är det kanske kontraproduktivt eftersom det kan uppfattas av Gaddafi som ett frikort att använda de metoder mot befolkningen som stridsflyg inte rår på. Det är inte verktyget som är det centrala, utan att lösa uppgiften att skydda oskyldiga civila.
Därför ställs Sverige och övriga världssamfundet - om Gaddafi sitter kvar i den västra delen av Libyen - inför krav på fortsatta insatser, men nu även på marken, för att förhindra hotande eller pågående humanitära katastrofer.
Vi har i Sverige nog utan djupare funderingar utgått från att alla goda krafter är samlade i koalitionen bakom FN:s säkerhetsråd. Men så är inte fallet. Europa är splittrat. Danmark och Norge går längre än Sverige och inskränker inte sina flyginsatser till att upprätthålla en flygförbudszon utan inkluderar även möjligheten att från luften angripa markmål (främst stridvagnar, artilleripjäser, etc.). Finland är inte alls med i Libyen. Tyskland lade ned sin röst i FN:s säkerhetsråd vilket i realiteten var så nära ett nej Tyskland kunde komma utan att rösta emot. I gruppen av europeiska länder råder alltså oenighet.
Även ett antal arabländer har ställt upp med flygplan för insatser i Libyen. För USA och Europas deltagande länder är detta glädjande, naturligtvis, men ställer oss inför ett potentiellt dilemma. Om arabländerna vill gå längre än den europeiska koalitionen i att bekämpa Gaddafi - t ex att de i ett senare skede vill sätta in markstridskrafter - ska då européerna vägra, och därmed skada sina redan i utgångsläget dåliga relationer till de medagerande arabländerna? Europas - och Sveriges - beslut kan i växande grad komma att styras t ex av Europas dåliga samvete och försök att reparera Frankrikes och andra europeiska länders föga heroiska relationer med arabvärlden.
Vid nästa riksdagsbeslut i juni må Sverige därför vara öppet för att det beslutet kan komma att få en delvis annorlunda utformning beroende på utvecklingen i Libyen, i den europeiska koalitionen, men också med hänsyn till åsikterna hos arabvärldens medagerande i Libyen.
Beslutet bör under alla förhållanden innehålla ett utvecklat tänkande beträffande Sveriges kortsiktiga humanitära insatser - inklusive flyktingfrågan - och om Sveriges långsiktiga initiativ inom EU för en bättre ekonomisk, demokratisk och rättsstatsutveckling i de nya friare arabländerna.
Bakgrunden till principens framväxt är inte minst världssamfundets handfallenhet inför massdödandet och folkmorden på Balkan, i Rwanda, Darfur och andra ställen.
Något alternativ till att ingripa fanns knappast när Gadaffis styrkor ryckte fram mot storstaden Benghazi med massaker och grova övergrepp på mänskliga rättigheter som sannolik prognos vid framkomsten. Hade inte FN:s säkerhetsråd folkrättsligt legitimerat ingripandet hade förmodligen Frankrike ändå ingripit, och kanske även andra länder.
Går "beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över"? Vad händer i så fall?
Låt oss hålla oss till vårt eget land. Riksdagsbeslutet den 1 april att sända åtta Jas-plan med understöd gäller för tre månader, dvs. till utgången av juni i år. Det innebär att riksdagen redan om senast två och en halv månader - dvs. medio juni - står inför en ny situation, och behovet av ett nytt riksdagsbeslut. Innehållet i det riksdagsbeslutet kommer självfallet att påverkas av utvecklingen i Libyen men även vad andra länder i FN-koalitionen vill och gör.
Det outtalade antagandet i alla riksdagsanförandena i samband med riksdagsbeslutet den 1 april föreföll vara, något förvånande, att Gaddafi kommer att vara borta inom två tre månader. Eller så hade det ingåtts en tyst överenskommelse att om något annat alternativ talar vi inte här i kammaren. "Vi är inte här för att spekulera utan för att visa upp en gemensam beslutsam hållning", hörde jag för mitt inre. Men en sådan inställning är knappast demokratiskt hälsosam utan alternativen bör tvärtom begrundas och ventileras.
Javisst vore det enda raka att Gaddafi försvinner som ledare för Libyen, men mer sannolikt förefaller ändå vara att hans offensiv ebbar ut, ställd inför återkommande flyganfall vid försök till framryckningar, och att Gaddafi accepterar en de facto delning av dagens Libyen; Gaddafi sitter kvar vid makten i den västra delen. Hälften är dock mer än inget alls. Men får Gaddafi med säkerhetsrådets acceptans utöva en diktators reguljära terrorvälde mot dem som bor i västra Libyen?
Svaret förefaller vara ja eftersom stridsflyg inte är verksamt mot terror, husrannsakningar, krypskyttar, kidnappningar, tortyr och avrättningar.
Men mänskligt och logiskt kan inte skyldigheten att skydda, "the responsibility to protect", upphöra att gälla bara därför att nödvändiga skyddsåtgärder inte kan utföras med flyg. Varför skulle skyldigheten att skydda bara få utföras med flyg? Det är inte logiskt, och i slutändan är det kanske kontraproduktivt eftersom det kan uppfattas av Gaddafi som ett frikort att använda de metoder mot befolkningen som stridsflyg inte rår på. Det är inte verktyget som är det centrala, utan att lösa uppgiften att skydda oskyldiga civila.
Därför ställs Sverige och övriga världssamfundet - om Gaddafi sitter kvar i den västra delen av Libyen - inför krav på fortsatta insatser, men nu även på marken, för att förhindra hotande eller pågående humanitära katastrofer.
Vi har i Sverige nog utan djupare funderingar utgått från att alla goda krafter är samlade i koalitionen bakom FN:s säkerhetsråd. Men så är inte fallet. Europa är splittrat. Danmark och Norge går längre än Sverige och inskränker inte sina flyginsatser till att upprätthålla en flygförbudszon utan inkluderar även möjligheten att från luften angripa markmål (främst stridvagnar, artilleripjäser, etc.). Finland är inte alls med i Libyen. Tyskland lade ned sin röst i FN:s säkerhetsråd vilket i realiteten var så nära ett nej Tyskland kunde komma utan att rösta emot. I gruppen av europeiska länder råder alltså oenighet.
Även ett antal arabländer har ställt upp med flygplan för insatser i Libyen. För USA och Europas deltagande länder är detta glädjande, naturligtvis, men ställer oss inför ett potentiellt dilemma. Om arabländerna vill gå längre än den europeiska koalitionen i att bekämpa Gaddafi - t ex att de i ett senare skede vill sätta in markstridskrafter - ska då européerna vägra, och därmed skada sina redan i utgångsläget dåliga relationer till de medagerande arabländerna? Europas - och Sveriges - beslut kan i växande grad komma att styras t ex av Europas dåliga samvete och försök att reparera Frankrikes och andra europeiska länders föga heroiska relationer med arabvärlden.
Vid nästa riksdagsbeslut i juni må Sverige därför vara öppet för att det beslutet kan komma att få en delvis annorlunda utformning beroende på utvecklingen i Libyen, i den europeiska koalitionen, men också med hänsyn till åsikterna hos arabvärldens medagerande i Libyen.
Beslutet bör under alla förhållanden innehålla ett utvecklat tänkande beträffande Sveriges kortsiktiga humanitära insatser - inklusive flyktingfrågan - och om Sveriges långsiktiga initiativ inom EU för en bättre ekonomisk, demokratisk och rättsstatsutveckling i de nya friare arabländerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
