När politik handlar om att skrämmas. EU, europakten och svensk lönebildning.

I efterspelet till den ekonomiska och finansiella krisen pågår två olika processer i EU. Den första är ett paket med sex lagförslag för bättre ekonomisk styrning. I ett av dessa sex - det som handlar om makroekonomiska obalanser - har i Sverige vänsterpartiet och några socialdemokrater velat läsa in ett hot om EU-inblandning i svensk lönebildning.

På köpet har Sverige nu fått sin första riktiga strid om innebörden och tillämpningen av Lissabonfördraget och Stadgan om grundläggande mänskliga rättigheter i EU, dessutom på en punkt av fundamental betydelse. När det kommer till arbetsmarkanden verkar sålunda oppositionen vilja devalvera EU-fördragens betydelse till närmast noll. EU utmålas som hot mot rättstaten när i själva verket EU:s fördrag och Stadga innehåller mycket starka skydd för bland annat arbetsmarknadens parter mot staten och mot inblandning i lönebildningen.

Att i Sverige idag opåkallat ropa "vargen kommer" och nedvärdera EU-bestämmelsernas skydd för arbetsmarknadens parter, oberoende och lönebildningen, är kortsynt och kan skada parterna i Sverige och andra EU-länder när det kan kommer till andra sammanhang och tidpunkter när det faktiskt finns anledning till oro.

Den andra processen handlar om den s.k. euro-pluspakten i vilken 23 av EU:s 27 medlemsstater - dock inte Sverige på grund av motstånd från oppositionen - redan i mars 2011 beslutat bilda för att gå vidare i frågan om förbättrad ekonomisk styrning, och hur den ska genomföras i praktiken. Jag tar upp euro-pluspakten nedan, men först de sex lagförslagen (ge inte upp för att texten innehåller ett längre fördrags-citat! Det belönas i fördjupad förståelse för sakernas tillstånd och hur svensk inrikespolitik tillåts skymma den europeiska verkligheten):


De sex lagförslagen.
Dessa sex lagförslag har nu behandlats i Europaparlamentet. Där har svenske ledamoten Olle Schmidt (FP) tillsammans med svenske ledamoten Olle Ludvigsson (S) fått igenom en kompletterande skrivning som värnar de svenska kollektivavtalen och stärker principen att lönebildning inte ska bestämmas på EU-nivå utan även fortsättningsvis av arbetsmarknadens parter. Ekonomiutskottet antog sålunda med stor majoritet Olle Schmidts (FP) förslag att de rekommendationer som EU-kommissionen riktar mot ett land med stora budgetunderskott "ska respektera Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 153 i fördraget och de kollektiva förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter i varje medlemsstat" (se även DN Ekonomi, den 21/8, s. 8).

Härtill kommer skyddet för "friheter" i Stadgan för mänskliga rättigheter (se nedan).

Vad står då i dessa artiklar (jag har kursiverat de avsnitt som jag bedömer är av särskilt intresse i detta sammanhang)?


"Artikel 152
Unionen ska erkänna och främja arbetsmarknadsparternas betydelse på unionsnivå och därvid ta hänsyn till skillnaderna i de nationella systemen. Den ska underlätta dialogen mellan arbetsmarknadens parter med respekt för deras självständighet.
Det sociala trepartstoppmötet för tillväxt och sysselsättning ska bidra till den dialogen.
Artikel 153
1. För att uppnå målen i artikel 151 ska unionen understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet inom följande områden:
a) Förbättringar, särskilt av arbetsmiljön, för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet.
b) Arbetsvillkor.
c) Social trygghet och socialt skydd för arbetstagarna.
d) Skydd för arbetstagarna då deras anställningsavtal slutar gälla.
e) Information till och samråd med arbetstagarna.
f) Företrädande och kollektivt tillvaratagande av arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen, inbegripet medbestämmande, om inte annat följer av punkt 5.
g) Anställningsvillkor för medborgare i tredje land som lagligt vistas inom unionens territorium.
h) Integrering av personer som står utanför arbetsmarknaden, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 166.
i) Jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden och lika behandling av kvinnor och män på arbetsplatsen.
j) Kampen mot social utslagning.
k) Modernisering av systemen för socialt skydd, utan att det påverkar tillämpningen av punkt c.
2. I detta syfte kan Europaparlamentet och rådet
a) besluta om åtgärder som är avsedda att främja samarbetet mellan medlemsstaterna genom initiativ som syftar till att öka kunskapen, utveckla utbytet av information och beprövade erfarenheter, främja nyskapande tillvägagångssätt och utvärdera erfarenheter, med undantag av åtgärder som omfattar harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar,
b) på de områden som avses i punkt 1 a genom direktiv anta minimikrav, som ska genomföras gradvis, varvid hänsyn ska tas till rådande förhållanden och tekniska bestämmelser i var och en av medlemsstaterna. I dessa direktiv ska sådana administrativa, finansiella och rättsliga ålägganden undvikas som motverkar tillkomsten och utvecklingen av små och medelstora företag.
Europaparlamentet och rådet ska besluta i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet efter att ha hört Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.
På de områden som avses i punkt 1 c, d, f och g i denna artikel ska rådet besluta i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, med enhällighet och efter att ha hört Europaparlamentet och nämnda kommittéer.
Rådet kan genom enhälligt beslut på förslag av kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet besluta att göra det ordinarie lagstiftningsförfarandet tillämpligt på punkt 1 d, f och g.
3. En medlemsstat kan på gemensam begäran av arbetsmarknadens parter överlåta åt dessa att genomföra direktiv som har antagits enligt punkt 2 eller, i förekommande fall, ett beslut som rådet har antagit i enlighet med artikel 155.
I så fall ska medlemsstaten se till att arbetsmarknadens parter, senast då ett direktiv eller ett beslut ska vara införlivat eller genomfört, i samförstånd har vidtagit de åtgärder som behövs; den berörda medlemsstaten ska vidta -alla nödvändiga åtgärder för att kontinuerligt kunna säkerställa de resultat som föreskrivs i direktivet eller beslutet.
4. De bestämmelser som antagits enligt denna artikel
-ska inte påverka medlemsstaternas erkända rätt att fastställa de grundläggande principerna för sina system för social trygghet och ska inte i väsentlig grad påverka den finansiella jämvikten i dessa,
-ska inte hindra någon medlemsstat från att bibehålla eller införa sådana mera långtgående skyddsåtgärder som är förenliga med fördragen.
5. Bestämmelserna i denna artikel ska inte tillämpas på löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller rätt till lockout."


Alltså: Redan sedan tidigare finns det rättsligt bindande garantier mot inblandning i nationella lönebildningen och Schmidts och Ludvigssons nya text var strängt taget helt obehövlig ur rättslig synpunkt.

Men när politik är som sämst, handlar om motsatsen till folkbildning och istället om att skrämma o-insatta medborgare, kan det behövas en upprepning av grundläggande sakförhållanden, dvs. i detta fall rollfördelningen mellan EU och medlemsländerna. Det är detta Schmidt och Ludvigsson har gjort genom sitt tillägg.

Fördragstexten förstärkt med tillägget från Europaparlamentet gör det glasklart: Rådet och Kommissionen ska sålunda fullt ut respektera de nationella parlamentens roll, arbetsmarknadens parters rättigheter, och de olika modellerna på de nationella arbetsmarknaderna inklusive systemen för lönebildning. Särskilt ska hänsyn tas till Artiklarna 152 och 153 i fördraget. Artikel 153.5 tydliggör att föreskrifterna i Artikel 153 inte är tillämpliga när det gäller löner, föreningsfrihetsrätten, rätten att strejka eller rätten till lockout.

Härtill kommer så bestämmelserna i Artikel 28 i Stadgan om grundläggande mänskliga rättigheter, som också är rättsligt bindande. Den säger följande.

"Artikel 28 Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder
Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk."

Euro-pluspakten

Så här skrev den annars så tillförlitliga TT den 22/4: "Hittills har Sverige ställt sig utanför eftersom pakten bland annat innebär att EU kan lägga sig i medlemsländernas lönebildning. [Det är alltså ett felaktigt inledande påstående; se ovan citerade texter]. Men i veckan beslutade EU-parlamentets ekonomiutskott att ländernas löne- och avtalssystem ska respekteras [borde ha stått 'underströk' eller 'förtydligade']. Om Europeiska rådet bekräftar den kursändringen, hoppas Anders Borg att en bred majoritet i riksdagen ska stödja ett svenskt medlemskap i pakten.

TT fortsätter: "Den rödgröna oppositionen är emellertid fortfarande klar motståndare till pakten. Tommy Waidelich (S) ger inte mycket för parlamentutskottets beslut:

- Sedan ska det där förhandlas dels i Europaparlamentet, dels i Europeiska rådet där i princip alla länder har högerregeringar. Europakten är ju från början ett initiativ av två högerregeringar, Frankrike och Tyskland.

Han [Waidelich] säger till TT att Socialdemokraterna inom överskådlig tid kommer att vara emot att Sverige går med i pakten."

De texter som citerats ovan, och som understryks i Schmidt-Ludvigssons tillägg i Europaparlamentet, har naturligtvis bäring på den fortsatta beredningen av euro-pluspakten i Sverige. Det är ju samma typ av synpunkter beträffande arbetsmarknaden från socialdemokraternas sida.

Politik när det är som sämst.
För mig är därför Waidelich avvisande uttalande till TT politik när det är som sämst. I EU-nämnden har nämligen socialdemokraterna flera gången krävt utfästelser från regeringen och gjort "medskick" för regeringen inför olika EU-förhandlingar beträffande de sex lagförslagen, euro-pluspakten och arbetsmarknaden. När sådana försäkringar nu levereras i Europaparlamentet - på bl a socialdemokraternas i Europaparlamentets initiativ - och det sannolikt snart kommer nya liknande kompletterande texter i finansministerrådet backar socialdemokraterna, vill inte ta ansvar för ett välmotiverat ändrat ställningstagande, utan hänvisar till fullständigt nya argument om högerregeringar i EU, bagatelliserar Europaparlamentets sannolika ställningstagande och dess nya befogenhet om medbestämmande och, som i exemplet ovan, bortser helt från fördragstexter som styr allt arbete i EU och medlemsländerna. Socialdemokraternas agerande innebär ju att de anser sig ha förstått något beträffande europaktens regler som inte 23 andra EU-länder har begripit, och inte heller facken eller parlamenten i t ex Danmark och Finland.

Jag överlåter här till läsaren att bedöma om det är okunnighet, inrikespolitiskt taskspel eller sakpolitik som styr (S) i denna fråga.


Sverige i Europa
Spelar det någon roll för Europas ekonomiska utveckling om Sverige deltar i arbetet med att staga upp regelverken, skapa mekanismer för ekonomisk sanering när det redan gått över styr och förebyggande regelverk? För dem som känner glädje över att Sverige tagit sig igenom finanskrisen helskinnat och med goda statsfinanser kan svaret bli "ja" om vi vill dela med oss av den goda politiken till andra och "nej" om vi tycker de får skylla sig själva. Men den sistnämnda attityden riskerar att slå tillbaka den dag då det är Sverige som behöver solidaritet och stöd. Och intar man den förstnämnda attityden - just därför att vi har goda regelverk och goda finanser har vi något att bidra med - är det tråkigt att oppositionen inte klarar av att visa denna generositet. Misstanken infinner sig att Waidelichs normalt goda omdöme i Europafrågor denna gång har grumlats av något slags påskfeber och inställsamhet mot partivänstern och LO.

Ja det spelar roll för Europa att Sverige inte är med! Det försvagar de goda krafterna som vill ha ordning och reda i ländernas och hela EU:s ekonomier. Det som verkligen övertygar andra i politik är exemplets makt och gjorda erfarenheter - inte teorier. Sverige har gjort viktiga erfarenheter när det gäller ekonomisk styrning, har varit ansvarsfull, innovativ och kreativ på detta område under lång tid. Det är fullkomligt tokigt att vi nu inte är med och tar ansvar och ger vårt bidrag till en bättre ekonomisk styrning av Europa.

Det är logiskt att Vänsterpartiet är emot denna typ av regler på EU-nivå eftersom de är motståndare till det på nationell nivå. Men beträffande socialdemokraterna strider agerandet mot deras hittillsvarande politik på nationell nivå. Förebådar Waidelich inställning om EU-nivån även en omsvängning i Sverige vänsterut beträffande regelverken för ordning och reda i den svenska ekonomiska politiken?