Att skydda libyer, men ...

En utvidgning har knäsatts av den nya principen om att skydda i och med säkerhetsrådets beslut om utländsk intervention i Libyen. Världssamfundet - i form av FN:s säkerhetsråd - gav sig självt en utvidgad skyldighet att skydda oskyldiga civila människor ("a responsibility to protect").

Bakgrunden till principens framväxt är inte minst världssamfundets handfallenhet inför massdödandet och folkmorden på Balkan, i Rwanda, Darfur och andra ställen.

Något alternativ till att ingripa fanns knappast när Gadaffis styrkor ryckte fram mot storstaden Benghazi med massaker och grova övergrepp på mänskliga rättigheter som sannolik prognos vid framkomsten. Hade inte FN:s säkerhetsråd folkrättsligt legitimerat ingripandet hade förmodligen Frankrike ändå ingripit, och kanske även andra länder.


Går "beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över"? Vad händer i så fall?

Låt oss hålla oss till vårt eget land. Riksdagsbeslutet den 1 april att sända åtta Jas-plan med understöd gäller för tre månader, dvs. till utgången av juni i år. Det innebär att riksdagen redan om senast två och en halv månader - dvs. medio juni - står inför en ny situation, och behovet av ett nytt riksdagsbeslut. Innehållet i det riksdagsbeslutet kommer självfallet att påverkas av utvecklingen i Libyen men även vad andra länder i FN-koalitionen vill och gör.


Det outtalade antagandet i alla riksdagsanförandena i samband med riksdagsbeslutet den 1 april föreföll vara, något förvånande, att Gaddafi kommer att vara borta inom två tre månader. Eller så hade det ingåtts en tyst överenskommelse att om något annat alternativ talar vi inte här i kammaren. "Vi är inte här för att spekulera utan för att visa upp en gemensam beslutsam hållning", hörde jag för mitt inre. Men en sådan inställning är knappast demokratiskt hälsosam utan alternativen bör tvärtom begrundas och ventileras.


Javisst vore det enda raka att Gaddafi försvinner som ledare för Libyen, men mer sannolikt förefaller ändå vara att hans offensiv ebbar ut, ställd inför återkommande flyganfall vid försök till framryckningar, och att Gaddafi accepterar en de facto delning av dagens Libyen; Gaddafi sitter kvar vid makten i den västra delen. Hälften är dock mer än inget alls. Men får Gaddafi med säkerhetsrådets acceptans utöva en diktators reguljära terrorvälde mot dem som bor i västra Libyen?


Svaret förefaller vara ja eftersom stridsflyg inte är verksamt mot terror, husrannsakningar, krypskyttar, kidnappningar, tortyr och avrättningar.

Men mänskligt och logiskt kan inte skyldigheten att skydda, "the responsibility to protect", upphöra att gälla bara därför att nödvändiga skyddsåtgärder inte kan utföras med flyg. Varför skulle skyldigheten att skydda bara få utföras med flyg? Det är inte logiskt, och i slutändan är det kanske kontraproduktivt eftersom det kan uppfattas av Gaddafi som ett frikort att använda de metoder mot befolkningen som stridsflyg inte rår på. Det är inte verktyget som är det centrala, utan att lösa uppgiften att skydda oskyldiga civila.


Därför ställs Sverige och övriga världssamfundet - om Gaddafi sitter kvar i den västra delen av Libyen - inför krav på fortsatta insatser, men nu även på marken, för att förhindra hotande eller pågående humanitära katastrofer.

Vi har i Sverige nog utan djupare funderingar utgått från att alla goda krafter är samlade i koalitionen bakom FN:s säkerhetsråd. Men så är inte fallet. Europa är splittrat. Danmark och Norge går längre än Sverige och inskränker inte sina flyginsatser till att upprätthålla en flygförbudszon utan inkluderar även möjligheten att från luften angripa markmål (främst stridvagnar, artilleripjäser, etc.). Finland är inte alls med i Libyen. Tyskland lade ned sin röst i FN:s säkerhetsråd vilket i realiteten var så nära ett nej Tyskland kunde komma utan att rösta emot. I gruppen av europeiska länder råder alltså oenighet.


Även ett antal arabländer har ställt upp med flygplan för insatser i Libyen. För USA och Europas deltagande länder är detta glädjande, naturligtvis, men ställer oss inför ett potentiellt dilemma. Om arabländerna vill gå längre än den europeiska koalitionen i att bekämpa Gaddafi - t ex att de i ett senare skede vill sätta in markstridskrafter - ska då européerna vägra, och därmed skada sina redan i utgångsläget dåliga relationer till de medagerande arabländerna? Europas - och Sveriges - beslut kan i växande grad komma att styras t ex av Europas dåliga samvete och försök att reparera Frankrikes och andra europeiska länders föga heroiska relationer med arabvärlden.


Vid nästa riksdagsbeslut i juni må Sverige därför vara öppet för att det beslutet kan komma att få en delvis annorlunda utformning beroende på utvecklingen i Libyen, i den europeiska koalitionen, men också med hänsyn till åsikterna hos arabvärldens medagerande i Libyen.

Beslutet bör under alla förhållanden innehålla ett utvecklat tänkande beträffande Sveriges kortsiktiga humanitära insatser - inklusive flyktingfrågan - och om Sveriges långsiktiga initiativ inom EU för en bättre ekonomisk, demokratisk och rättsstatsutveckling i de nya friare arabländerna.