I Sverige tävlar olyckskorparna i pessimism över resultatet av EUs toppmöte om skuldkrisen. Ett misslyckande var uppenbarligen intecknat i förväg. Därför kom det konkreta resultatet tydligen som en kalldusch; det bagatelliseras och förminskas. Men på andra sidan Ålands hav har man haft euron i mer än tio år. Vad tycker man där?
I Finland förefaller stämningen vara god och nöjd, om man inte är Sannfinländare förstås (se nedan). Den finske kommissionären Olli Rehn får nu utökade befogenheter och blir vice ordförande i kommissionen. Rehn stärker sina möjligheter att efterträda Jean Claude Junker som ordförande för euroländerna.
I Sverige surar media och de flesta politiker misstroget över toppmötets resultat. Tanken att en svensk centerpartist skulle ha fått ansvar för Europas europolitik svindlar.
Dags att flytta till Finland?
*************************
Här kommer två artiklar från Hufvudstadsbladet om toppmötet mm:
”Regeringspartierna prisade toppmötesresultaten i riksdagen i dag.”
HBL-FNB Uppdaterad: 27.10.2011 21.50
Resultaten av EU-toppmötet gynnar Finland, anser företrädarna för regeringspartierna. Sannfinländarna sällade sig som väntat inte till hyllningskören.
Statsminister Jyrki Katainen (Saml) berättade genast på morgonen om resultaten av mötet för riksdagens stora utskott [motsvarigheten till svenska riksdagens EU-nämnd]. Katainen kunde dock inte komma till riksdagens frågestund för att besvara frågor från andra riksdagsledamöter. Den enda som tog upp toppmötet på frågestunden var Silvia Modig (VF). Hon öste beröm över både Katainen och finansminister Jutta Urpilainen (SDP). Särskilt gladde hon sig över att mötesbesluten låter investerarna bära sitt ansvar. Enligt henne var det en positiv överraskning att man redan nu kom överens om en grekisk skuldsanering.
– Det var lite mer än vad jag väntat mig.
Katainen kunde ännu inte informera stora utskottet om vad Finlands andel blir av de garantier på 130 miljarder euro som ska ges för lån till Grekland. Det klarnar först när man känner till hur mycket Internationella valutafonden IMF ställer upp med. Enligt Katainen ska den frågan avgöras under de närmaste dagarna.
Äntligen beslut
Finansminister Urpilainen var inte med på resan till Bryssel eftersom det i sammanhanget inte hölls något finansministermöte. Hon stod dock under kvällens lopp i kontakt med Katainen. Urpilainen sade till FNB att hon är glad över att toppmötet äntligen fick till stånd beslut. EU:s beslutsförmåga hade redan satts under tvivel. Enligt henne är det positivt att investerarna får större ansvar. Hon ansåg det också bra att länderna själva behåller ansvaret för sin ekonomi och sina skulder. Dessutom var hon glad över att skattebetalarna inte behöver ställa upp med mer pengar. Urpilainen sade att det finns fortfarande många detaljer som måste finslipas. Brandmuren, det vill säga den mekanism som ska hindra krisen från att sprida sig, har bara skissats upp i grova drag. Det här är dock en fråga som även behöver behandlas på ett G20-möte.
Mindre nationell beslutsrätt
Vesa-Matti Saarakkala, som är Sannfinländarnas representant i stora utskottet, anser att krisuppgörelsen inte borde godkännas, eftersom den innebär att Finlands nationella beslutsrätt minskar. Enligt honom är det dags att "blåsa av spelet" och acceptera de problem som följer. Om besluten stjälps innebär det enligt honom att bland annat räntorna stiger, men några bra lösningar finns inte att tillgå.
Inte heller Mauri Pekkarinen (C), medlem i stora utskottet och ordförande för ekonomiutskottet, ansåg att besluten innebär både större muskler att hantera krisen och större risker. Enligt honom ökar riskerna för att de garantier Finland ställt utfaller till betalning.
***************
”Olli Rehn utnämndes till vice ordförande i EU-kommissionen”
Ekonomikommissionären Olli Rehn (C) har utnämnts till vice ordförande i EU-kommissionen.
Uppdaterad: 27.10.2011 20.45
Målet med utnämningen är att stärka ekonomikommissionärens ställning. Rehn kommer att assistera kommissionens ordförande i unionens och euroområdets alla toppmöten och ekonomiska verksamhet. Utnämningen träder genast i kraft. Kommissionen har sju vice ordförande sedan tidigare.
Finland har lobbat för att Rehn ska bli ny ordförande för eurogruppen då Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Junckers mandatperiod tar slut nästa år. Europa- och utrikeshandelsminister Alexander Stubb (Saml) ser utnämningen just som en signal om att det är Olli Rehn som blir eurogruppens följande ordförande.
– Det här är mycket bra. Det visar att ekonomiska frågor och finansfrågor har allt större betydelse.
Kan utnämningen ha en positiv inverkan på Finlands image, även om Rehn inte representerar Finland i kommissionen?
–Vi har en viss tudelning inom den ekonomiska politiken i EU, de som kör en tuffare linje och de som kör en lite lösare linje. Rehn tillhör den första gruppen, nog är han ju en tuff finländare.
Mari Kiviniemi är en glad Centerordförande i dag.
–Det är otroligt fint att en center-kommissionär och en finländsk kommissionär fick posten.
Att just ekonomikommissionären valdes till posten ser Kiviniemi som en signal på att man börjar kräva en mer disciplinerad ekonomi inom EU. Också partiesekreterare Timo Laaninen var mycket glad över utnämningen.
– Det är en stor sak för oss och för Finland, ett bra betyg på hans tidigare arbete. Jag har haft honom som arbetskamrat och vet att han jobbar hårt, vilken post det än gäller, säger Laaninen.
söndag 30 oktober 2011
torsdag 27 oktober 2011
EU-uppgörelsen: Början på slutet av Europas skuldkris. En god cirkel kan starta?
Uppgörelsen i natt är förhoppningsvis början på slutet av Europas skuldkris. Den gynnar vanligt folk i Europa, inklusive Sverige. Det ser nu litet ljusare ut för alla dem som annars med en alleuropeisk bankkris hade blivit arbetslösa, fått sämre inkomster, högre räntor och högre skatter. Nu finns istället ljusare förutsättningar och större ekonomiskt lugn och ro för vanligt folk i hela Europa.
Uppgörelsen är också mycket tysk och nordeuropeisk i sin utformning. Den innehåller delar som har varit viktiga för välskötta länder med arga väljare, som Tyskland, Nederländerna och Finland – t ex när det gäller hanteringen av banker. Därmed sagt att uppgörelsen i allt väsentligt ligger i linje med Sveriges syn.
Kraven på högre krav på kapitaltäckning – 9 procent år 2012 – bör av svenska banker vara väl förutsett, och det är i sammanhanget ett måttligt belopp som bör kunna kan tas ur vinsterna det senaste året.
Räddningsfonden och lösningen för privata bankers obligationsförluster (100 mdr euro) är inte okomplicerade och inte heller färdigförhandlade i för ägarna viktiga avseenden. Icke desto mindre, och för oss viktigast, kommer räddningsfonden sannolikt att kunna fungera som en mur kring annars konkursade banker – främst i Grekland – mot svallvågorna från den grekiska nedskrivningen och andra trovärdighetsproblem.
Ororsmolnet är framför allt Italiens hittills bristande reformförmåga – ett partipolitiskt ledningsproblem snarare än ekonomiskt problem – och Greklands ovissa förmåga till långsiktigt högre tillväxt. För dessa länder, liksom Portugal, är det sannolikt en lång väg till lägre underskott och skulder, som dock skulle underlättas enormt om de nu kommer in i en god cirkel med reformer, ökad tilltro hos investerare, lägre räntor, och successivt ökat politiskt stöd för ännu fler reformer. Föredömen är Irland, Lettland och Island. I bakgrunden finns dock den utökade räddningsfonden.
Uppgörelsen handlar om underskott och skulder. Dessa beror på varje lands ekonomiska politik. Om ett land driver en oförsiktig ekonomisk går det illa, helt oberoende av vilket valutasystem man valt.
Utgången av skuldkrisen kommer att befästa trenden med fördjupat samarbete mellan en mindre grupp länder som Sverige inte tillhör. Det gäller åtgärder för kontroll av skulder och budgetunderskott.
Med tanke på Sveriges mycket långgående ekonomiska integration – konjunkturmönster, handel, finansiella marknader, regleringar av finanssektorn, osv – är euro-17-ländernas exkluderande samarbete ett växande bekymmer för vårt land.
I rum där vi inte finns med kommer det att fattas beslut med långsiktiga verkningar för oss, och beslut som sannolikt inte tar hänsyn till Sveriges särskilda förutsättningar och långsiktiga behov. Därför är det naturligt när tiden är mogen att Sverige går med i eurosamarbetet.
Uppgörelsen är också mycket tysk och nordeuropeisk i sin utformning. Den innehåller delar som har varit viktiga för välskötta länder med arga väljare, som Tyskland, Nederländerna och Finland – t ex när det gäller hanteringen av banker. Därmed sagt att uppgörelsen i allt väsentligt ligger i linje med Sveriges syn.
Kraven på högre krav på kapitaltäckning – 9 procent år 2012 – bör av svenska banker vara väl förutsett, och det är i sammanhanget ett måttligt belopp som bör kunna kan tas ur vinsterna det senaste året.
Räddningsfonden och lösningen för privata bankers obligationsförluster (100 mdr euro) är inte okomplicerade och inte heller färdigförhandlade i för ägarna viktiga avseenden. Icke desto mindre, och för oss viktigast, kommer räddningsfonden sannolikt att kunna fungera som en mur kring annars konkursade banker – främst i Grekland – mot svallvågorna från den grekiska nedskrivningen och andra trovärdighetsproblem.
Ororsmolnet är framför allt Italiens hittills bristande reformförmåga – ett partipolitiskt ledningsproblem snarare än ekonomiskt problem – och Greklands ovissa förmåga till långsiktigt högre tillväxt. För dessa länder, liksom Portugal, är det sannolikt en lång väg till lägre underskott och skulder, som dock skulle underlättas enormt om de nu kommer in i en god cirkel med reformer, ökad tilltro hos investerare, lägre räntor, och successivt ökat politiskt stöd för ännu fler reformer. Föredömen är Irland, Lettland och Island. I bakgrunden finns dock den utökade räddningsfonden.
Uppgörelsen handlar om underskott och skulder. Dessa beror på varje lands ekonomiska politik. Om ett land driver en oförsiktig ekonomisk går det illa, helt oberoende av vilket valutasystem man valt.
Utgången av skuldkrisen kommer att befästa trenden med fördjupat samarbete mellan en mindre grupp länder som Sverige inte tillhör. Det gäller åtgärder för kontroll av skulder och budgetunderskott.
Med tanke på Sveriges mycket långgående ekonomiska integration – konjunkturmönster, handel, finansiella marknader, regleringar av finanssektorn, osv – är euro-17-ländernas exkluderande samarbete ett växande bekymmer för vårt land.
I rum där vi inte finns med kommer det att fattas beslut med långsiktiga verkningar för oss, och beslut som sannolikt inte tar hänsyn till Sveriges särskilda förutsättningar och långsiktiga behov. Därför är det naturligt när tiden är mogen att Sverige går med i eurosamarbetet.
söndag 23 oktober 2011
Tillämpa Bamseteoremet som medel mot randstatsposition i Europa!
Det bankakuta: För Sveriges del är det viktigt att vi inte dras med i en allmän europeisk bankkris som lätt skulle kunna drabba inte bara svenska företag och deras anställda utan även bostadsmarknaden. Därför ska Sverige nu vara berett att i handling stödja åtgärder mot en allmän europeisk bankkris, förutsatt att t ex lånegarantier och lån utformas på ett sådant sätt att svenska staten efter krisen med ränta får tillbaka sina utlägg.
Det farliga: På det politiska planet görs Europas ekonomiska politik nu alltmera upp mellan enbart euroländerna i EU-17, medan länder som Sverige hamnar allt närmare en ekonomisk randstatsposition. Med tanke på Sveriges mycket långgående ekonomiska integration – konjunktur, handel, finansiella marknader, nya regleringar av finanssektorn, etc. – är detta en för vårt land farlig utveckling.
I det akuta skedet kan dessvärre andra länder i EU-17 i slutna rum komma att fatta långsiktiga beslut som inte tar hänsyn till Sveriges egenheter, särskilda förutsättningar och långsiktiga behov av att sitta med där besluten tas eftersom vi just nu har svårt att göra vår röst hörd.
Det ansvarsfulla med sammanhållning: Vi har förvisso anledning av vara stolta över att vi som nation inte befinner oss i samma ekonomiskt trängda läge som de flesta övriga EU-länder, men en sådan stolthet får inte slå över i mallighet och bristande medkänsla med uppgivna och förtvivlade enskilda människor i andra europeiska länder. En betoning av vikten av sammanhållning i ett samhälle kan naturligtvis inte stanna vid Öresund och Ålands hav, utan måste inkludera också människor i våra europeiska grannländer. Alla är inte giriga bankdirektörer och korrupta beslutsfattare. Liksom i fallen med Lettland, Island och Irland bör Sverige vara berett att med liknande villkor och återbetalningsrutiner bistå länder om enskilda människors lidande kan mildras.
Är man stark – lär oss Bamse – ska man också vara snäll. Idag är Sverige starkt. Imorgon kan det vara vi svenskar som behöver andras stöd ekonomiskt och politiskt. Vi bör bland annat därför idag investera i andra länders framtida vilja och beredskap att vara lyhörda för våra önskemål när det gäller mer inflytande och ekonomisk likabehandling.
Det farliga: På det politiska planet görs Europas ekonomiska politik nu alltmera upp mellan enbart euroländerna i EU-17, medan länder som Sverige hamnar allt närmare en ekonomisk randstatsposition. Med tanke på Sveriges mycket långgående ekonomiska integration – konjunktur, handel, finansiella marknader, nya regleringar av finanssektorn, etc. – är detta en för vårt land farlig utveckling.
I det akuta skedet kan dessvärre andra länder i EU-17 i slutna rum komma att fatta långsiktiga beslut som inte tar hänsyn till Sveriges egenheter, särskilda förutsättningar och långsiktiga behov av att sitta med där besluten tas eftersom vi just nu har svårt att göra vår röst hörd.
Det ansvarsfulla med sammanhållning: Vi har förvisso anledning av vara stolta över att vi som nation inte befinner oss i samma ekonomiskt trängda läge som de flesta övriga EU-länder, men en sådan stolthet får inte slå över i mallighet och bristande medkänsla med uppgivna och förtvivlade enskilda människor i andra europeiska länder. En betoning av vikten av sammanhållning i ett samhälle kan naturligtvis inte stanna vid Öresund och Ålands hav, utan måste inkludera också människor i våra europeiska grannländer. Alla är inte giriga bankdirektörer och korrupta beslutsfattare. Liksom i fallen med Lettland, Island och Irland bör Sverige vara berett att med liknande villkor och återbetalningsrutiner bistå länder om enskilda människors lidande kan mildras.
Är man stark – lär oss Bamse – ska man också vara snäll. Idag är Sverige starkt. Imorgon kan det vara vi svenskar som behöver andras stöd ekonomiskt och politiskt. Vi bör bland annat därför idag investera i andra länders framtida vilja och beredskap att vara lyhörda för våra önskemål när det gäller mer inflytande och ekonomisk likabehandling.
onsdag 19 oktober 2011
Inför toppmötet om skuldkrisen i EU – två pedagogiska analyser av Lars Calmfors och Lars Jonung
Alla dem som känner osäkerhet inför de ekonomiska och politiska problemen som EU-länderna och i synnerhet euroländerna har att hantera kommande helg rekommenderas ett studium av nedan två pedagogiska, och även för lekmannen begripliga, analyser.
Lars Calmfors: ”Hur kan eurokrisen hanteras? För- och nackdelar med olika strategier”, Sieps Europapolitisk analys, oktober 2011:9.
http://www.sieps.se/sv/publikationer/hur-kan-eurokrisen-hanteras-f%C3%B6r-och-nackdelar-med-olika-strategier-201109epa
Lars Jonung: ”En finanspolitisk union för euron: Lärdomar från federala stater”, Sieps Europapolitisk analys, oktober 2011:10.
http://www.sieps.se/sv/publikationer/en-finanspolitisk-union-f%C3%B6r-euron-l%C3%A4rdomar-fr%C3%A5n-federala-stater-201110epa
Lars Calmfors: ”Hur kan eurokrisen hanteras? För- och nackdelar med olika strategier”, Sieps Europapolitisk analys, oktober 2011:9.
http://www.sieps.se/sv/publikationer/hur-kan-eurokrisen-hanteras-f%C3%B6r-och-nackdelar-med-olika-strategier-201109epa
Lars Jonung: ”En finanspolitisk union för euron: Lärdomar från federala stater”, Sieps Europapolitisk analys, oktober 2011:10.
http://www.sieps.se/sv/publikationer/en-finanspolitisk-union-f%C3%B6r-euron-l%C3%A4rdomar-fr%C3%A5n-federala-stater-201110epa
måndag 17 oktober 2011
Beslutet om lägre marginalskatter på Folkpartiets landsmöte 2011.
I partistyrelsens förslag till landsmötet föreslogs att de föreslagna marginalskattesänkningarna skulle vara genomförda inom två mandatperioder, det vill säga före 2018. Beredningsutskottet, som efter en första votering, fick sig tillskickat de ursprungligen tre skattefrågorna för koordinering, "anser emellertid att det inte är önskvärt att exakt binda dessa reformer till en viss tidpunkt, utan att de ska genomföras i den takt det ekonomiska reformutrymmet medger."
Vad gäller då för folkpartiets framtida skattepolitik? Jo, på förslag av beredningsutskottet beslöt därefter landsmötet att de ursprungligen tre punkterna om marginalskatter utgår och ersätts med följande text:
"Det ska finnas ett progressivt inslag i skattesystemet men vi kan inte fortsätta ha världens högsta marginalskatter. Därför behöver en ny skattereform genomföras. De skattesänkningar som föreslås av Folkpartiet skall finansieras av ett växande reformutrymme och inte genom neddragningar i den sociala välfärden.
I ett första steg ska värnskatten avskaffas för att därigenom uppnå principen 'hälften kvar' och brytpunkterna höjas så att färre betalar statlig inkomstskatt.
Sverige och Europa behöver stärka sin konkurrenskraft i den globaliserade ekonomin. Därför behövs i ett nästa steg fortsatta marginalskattesänkningar när ekonomiskt utrymme finns - strävan på sikt ska vara att Sverige inte i någon väsentlig utsträckning ska ha högre marginalskatteuttag än genomsnittet i OECD.
Sänkningar av inkomstskatten för låg- och medelinkomsttagare ger människor mer makt över sin vardagsekonomi, samtidigt som drivkrafterna för arbete ökar vilket är positivt för sysselsättningen."
Denna text blev alltså landsmötets beslut.
Vad gäller då för folkpartiets framtida skattepolitik? Jo, på förslag av beredningsutskottet beslöt därefter landsmötet att de ursprungligen tre punkterna om marginalskatter utgår och ersätts med följande text:
"Det ska finnas ett progressivt inslag i skattesystemet men vi kan inte fortsätta ha världens högsta marginalskatter. Därför behöver en ny skattereform genomföras. De skattesänkningar som föreslås av Folkpartiet skall finansieras av ett växande reformutrymme och inte genom neddragningar i den sociala välfärden.
I ett första steg ska värnskatten avskaffas för att därigenom uppnå principen 'hälften kvar' och brytpunkterna höjas så att färre betalar statlig inkomstskatt.
Sverige och Europa behöver stärka sin konkurrenskraft i den globaliserade ekonomin. Därför behövs i ett nästa steg fortsatta marginalskattesänkningar när ekonomiskt utrymme finns - strävan på sikt ska vara att Sverige inte i någon väsentlig utsträckning ska ha högre marginalskatteuttag än genomsnittet i OECD.
Sänkningar av inkomstskatten för låg- och medelinkomsttagare ger människor mer makt över sin vardagsekonomi, samtidigt som drivkrafterna för arbete ökar vilket är positivt för sysselsättningen."
Denna text blev alltså landsmötets beslut.
måndag 10 oktober 2011
Avskaffa reklamskatten!
(Artikel publicerad i Dagens Industri den 10/10 2011)
Förslag av FP:s partistyrelse: Ta bort reklamskatten. Konkurrensen snedvrids i dag genom att tidningar måste betala en reklamskatt, medan däremot annonser på nätet eller i TV inte beläggs med någon sådan skatt. Samtidigt bör presstödet avskaffas.
I Sverige har vi skatt på viss reklam, men inte på all reklam. Reklamskatten snedvrider därmed konkurrensen mellan olika medier till nackdel för bland annat dagstidningar. Skattebasen är annonser i publikationer och trycksaker för både företag och ideella föreningar. Dagstidningarnas lönsamhet är numera dålig och papperstidningen långsiktiga överlevnad i nuvarande form är hotad, samtidigt som dess värde för information och debatt är lika stort som tidigare. I detta pressade läge förefaller det absurt att sparka på en liggande med en särskild skatt!
Dessutom, redan 1997 föreslog utredningen ”Avskaffa reklamskatten” att reklamskatten skulle bort. År 2002 uppmanade riksdagen den då sittande regeringen att avskaffa reklamskatten. Under senare år har regeringen sagt att skatten bör avskaffas, men har i praktiken prioriterat andra skattesänkningar.
Intäkterna från skatten varierar något med konjunkturen och har åren 2008-10 i genomsnitt varit 323 milj. kr/år.
De som betalade mest reklamskatt under 2010 var Eniro med 26 milj
kr, Dagens Nyheter 16 milj kr, Göteborgsposten 16 milj
kr, JC Decaux Sverige 14 milj kr, Sydsvenska Dagbladets
14 milj kr, Expressen 12 milj kr, Aftonbladet 12 milj kr, och Svenska Dagbladet 10 milj kr.
Folkpartiets partistyrelse i sitt yttrande till partiets landsmöte den 14-16 oktober föreslår att reklamskatten ska avskaffas.
Denna skattesänkning skulle kunna finansieras genom en reduktion av presstödet, som partistyrelsen också vill avskaffa. Det uppgår år 2011 till ca 560 milj. kr per år.
Syftet med presstödet var en gång i tiden att stödja andratidningen på orten i dess konkurrens med förstatidningen. Idag går dock presstödet i många fall till att stödja andratidningar som under senare decennier köpts och numera inte sällan ingår i exakt samma koncern som förstatidningen på orten. Det är naturligtvis en utveckling som inte alls är i linje med stödets syfte.
Vare sig denna finansiering används eller inte bör reklamskatten avskaffas.
Förslag av FP:s partistyrelse: Ta bort reklamskatten. Konkurrensen snedvrids i dag genom att tidningar måste betala en reklamskatt, medan däremot annonser på nätet eller i TV inte beläggs med någon sådan skatt. Samtidigt bör presstödet avskaffas.
I Sverige har vi skatt på viss reklam, men inte på all reklam. Reklamskatten snedvrider därmed konkurrensen mellan olika medier till nackdel för bland annat dagstidningar. Skattebasen är annonser i publikationer och trycksaker för både företag och ideella föreningar. Dagstidningarnas lönsamhet är numera dålig och papperstidningen långsiktiga överlevnad i nuvarande form är hotad, samtidigt som dess värde för information och debatt är lika stort som tidigare. I detta pressade läge förefaller det absurt att sparka på en liggande med en särskild skatt!
Dessutom, redan 1997 föreslog utredningen ”Avskaffa reklamskatten” att reklamskatten skulle bort. År 2002 uppmanade riksdagen den då sittande regeringen att avskaffa reklamskatten. Under senare år har regeringen sagt att skatten bör avskaffas, men har i praktiken prioriterat andra skattesänkningar.
Intäkterna från skatten varierar något med konjunkturen och har åren 2008-10 i genomsnitt varit 323 milj. kr/år.
De som betalade mest reklamskatt under 2010 var Eniro med 26 milj
kr, Dagens Nyheter 16 milj kr, Göteborgsposten 16 milj
kr, JC Decaux Sverige 14 milj kr, Sydsvenska Dagbladets
14 milj kr, Expressen 12 milj kr, Aftonbladet 12 milj kr, och Svenska Dagbladet 10 milj kr.
Folkpartiets partistyrelse i sitt yttrande till partiets landsmöte den 14-16 oktober föreslår att reklamskatten ska avskaffas.
Denna skattesänkning skulle kunna finansieras genom en reduktion av presstödet, som partistyrelsen också vill avskaffa. Det uppgår år 2011 till ca 560 milj. kr per år.
Syftet med presstödet var en gång i tiden att stödja andratidningen på orten i dess konkurrens med förstatidningen. Idag går dock presstödet i många fall till att stödja andratidningar som under senare decennier köpts och numera inte sällan ingår i exakt samma koncern som förstatidningen på orten. Det är naturligtvis en utveckling som inte alls är i linje med stödets syfte.
Vare sig denna finansiering används eller inte bör reklamskatten avskaffas.
tisdag 4 oktober 2011
MP:s budget en skattechock för företagssektorn: + 12 mkr kr i skatt/år.
MP vill lansera sin budget som särskilt förmånlig för företagssektorn. Det är oriktigt när man ser till nettot av de skatteändringar som görs.
Partiet vill sänka arbetsgivaravgifterna med 12 mdr kr/år för mindre företag. Detta finansieras dock genom att MP höjer skatten på företagssektorn på flera sätt: MP avskaffar halveringen av arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år. Det innebär en ökad skattebelastning för företagssektorn med 16 mdr kr/år. MP:s motförslag – en sänkt arbetsgivaravgift för enbart arbetslösa – innebär en skattelättnad på mer blygsamma 750 milj kr/år för företagssektorn.
Därtill kommer att MP vill införa en särskild lastbilsskatt om 4 mdr kr/år. Den övervältras antingen på kunderna – typfallen är mer skattebelastade mejeribilar som kör till gårdar och butiker och där skatten övervältras på kunderna och priset på mjölk går upp – eller företag som arbetar i internationell konkurrens som tvingas skära ned produktion och sysselsättning. Färre anställda och sämre lönsamhet alltså i t ex skogsindustrin, gruvor och annan basindustri.
Därtill kommer att MP inte vill genomföra sänkt restaurangmoms, dvs 4-5 mdr kr mer i skatt per år för de företagen.
Slutresultatet är minst 12 mdr kr mer i skatt för företagssektorn. Det gäller inte minst småföretag i tjänstesektorn och underleverantörer till större varuproducerande företag.
Energiskattehöjning.
Den höjda MP-skatten på vattenkraft och kärnkraft sänker dessa kraftföretags lönsamhet och motverkar på så sätt investeringar i ny vattenkraft – dvs nej till mer förnybar CO2-fri energi – och i ny kärnkraft – dvs nej till mer CO2-fri energi.
CO2-skatt.
Förslaget om höjd CO2 skatt utgår från ett gammalt beräkningsunderlag där världsmarknadspriset på olja antogs ligga på ca 55 USD/fat. Idag ligger priset på ca 100 USD/fat, dvs nästan dubbelt så högt. Marknaden har varit effektivare i prishöjning än någon föreslagit beträffande CO2-skatten, och världsmarknadsprisets uppgång räcker.
Utbildning.
MP radar upp satsningar på mer utbildning. Men varför rösta på kopian när originalet – utbildningspartiet FP – finns att lägga sin röst och sympati på?
Hur som helst så motverkas MPs utbildningssatsningar av partiets förslag om höjd marginalskatt för dem som är flitiga, som utbildar sig, som arbetar mycket och som strävar på. På dem lägger MP en höjd ’utbildningsskatt’ – för det är ju precis så som höjd marginalskatt över 40000 kr/månad fungerar.
Sjuklöneansvar.
Sjuklöneansvaret bör ligga kvar och inte avskaffas som MP vill. Det finns för att stimulera företagen till att utforma arbetsplatsen så att anställda inte blir sjuka, inte vill bli sjuka och göra det lönsamt att ta tillbaka anställda snabbare i ”rehabilitering” på jobbet. Det betalades dessutom när det infördes genom att staten sänkte arbetsgivaravgiften något. Vill MP höja den avgiften?
Sänkt arbetsgivaravgift ger inte långsiktigt fler jobb.
Som bl a Finanspolitiska rådet skrivit om i sin rapport 2009 (avsnitt 7.1, sid. 240 ff) medför inte sänkta arbetsgivaravgifter någon permanent sysselsättningsökning. Den högre lönsamheten äts upp av löneökningar genom löneglidning eller avtalsrörelser. Resultatet är väl belagt i empiriska studier, som sägs i rapporten.
Mer om lastbilsskatten.
Det är precis samma skattehöjning som MP föreslog i valrörelsen 2010 och som då kallades km-skatt. Då gjorde jag denna analys:
Km-skatten dubbel i städerna. Ger dyrare mjölk och mat samt minst 700 färre skogsjobb.
I städerna blir oppositionens km-skatt dubbelt högre än offentligt redovisat. Skatten medför bl a dyrare mjölk, mat och andra varor med väsentligt transportinnehåll. Vissa industrier – som skogs – tvingas minska avverkning och produktion, med 700-1000 färre jobb som följd. Km-skatten är krånglig, dyr och integritetskränkande dessutom.
Det har inte uppmärksammats att den skattesats som oppositionen angivit för den nya km-skatten är den genomsnittliga skattesatsen, dvs. 1,40 kr/km. För alla lastbilar och väljare i städer och andra tätorter ligger dock den tänkta skattsatsen dubbelt så högt, nämligen på 2,80 kr/km. Det framgår av den studie som oppositionen utgår från och som den efter valet tydligen vill förverkliga (”Kilometerskatt för lastbilar”, SIKA Rapport 2007:2).
Kilometerskatt är en skatt på lastbilstransporter med en relativt liten effekt på utsläppen av koldioxid jämfört med t ex bensin- och dieselskatt.
Dyrare mjölk och mat med km-skatt.
Det finns många branscher som kör med stora lastbilar i mera tättbefolkade delar av landet. All handel och distribution får ökade kostnader som kommer att vältras över på kunderna. (En ökad gränshandel kan delvis hålla tillbaka denna effekt i gränsbygder.) En km-skatt på 2,80 kr/km för t ex mejerilastbilar kommer att vältras över på konsumenterna. Mjölk hämtas från gårdar till mejerierna varifrån mjölk, ost, smör mm sedan distribueras ut till butiker. Km-skatten medför inte bara högre mjölkpris, utan allmänt sett högre matpriser eftersom mejeriprodukter ingår i många livsmedel.
Höjda mjölk- och matpriser slår särskilt mot familjer med flera barn. Många mejerivaror är nödvändighetsvaror, dvs. de nästan måste konsumeras av låginkomsttagare. Ju fler barn desto mer drabbas man av högre mejerivarupriser. Relativt sett drabbas låginkomsthushåll mer än hushåll med högre inkomst.
700-1000 färre jobb i skogsbruk och skogsindustri.
Eftersom skogsindustriprodukter prissätts på världsmarknaden kan kostnadsökningen inte vältras över på kunderna utan näringen tvingas anpassa sig genom att ta bort de minst lönsamma delarna av verksamheten. Det innebär, i detta fall, att sluta avverka i områdena med högst transportkostnader, dvs. de längst bort belägna skogarna. På basis av data från Skogsforsk, och under antagande om den lägre (nedsatta) km-skatten (ca 90 öre/km), har jag beräknat att därmed skulle mellan 700 och 1000 årsjobb försvinna.
Den jobbförlusten är naturligtvis särskilt allvarligt i regioner med redan från början svag sysselsättning, som skogslänen. Lönebetalningsförmågan hos skogsföretag som anställer kvarvarande personer skulle dessutom minska.
Andra branscher med stora transportkonton är kemikalie-, gruv- och stålindustrin. Inte heller dessa kan utan vidare vältra över kostnadsökningen på kunderna utan får specialisera sig på de lönsammaste delarna.
Krånglig och dyr skatt.
Oppositionen vill införa en nedsatt km-skatt för vissa regioner eller, kanske, enbart för skogstransporter. Detta är en typ av differentiering som dock inte något annat land vågat sig på. I länder med km-skatt har skatten differentierats beroende på fordonstyp – inte regionalt eller efter typ av gods. Syftet har framför allt varit att minska belastningen i trånga alpdalar.
Administrationskostnaden i Sverige för att dra in ca 4 mdr kr i km-skatt blir mycket hög och skulle ligga – baserat på en studie av Vägverket – någonstans mellan en och två mdr kr/år. Ju fler undantag och differentieringar, desto högre blir administrationskostnaden. Det innebär att oppositionens föreslagna km-skatt är en skatteadministrativ mardröm: ineffektiv och för samhällsekonomin skadlig.
Storebror Skatteverket ser dig!
Storebror Skatteverket ser dig! Så blir det om den regionalt och branschmässigt variabla kilometerskatten införs. Varje lastbil måste förses med GPS-utrustning så att Skatteverket kan registrera var varje lastbil och chaufför i varje ögonblick befinner sig. Dessutom ska registreras om lasten eller lastbilen är av skogsindustrikaraktär - eftersom den branschen ska förmånsbehandlas - eller om bilen kör annat slags gods. Skatteverkets övervakning krävs inte bara av anställda förare utan även av åkare som är småföretagare med egen lastbil.
Ingen matrast, kisspaus eller tupplur skulle undgå att registreras av Staten och Skatteverket. Med GPS-utrustningen avläser apparaturen - med möjlighet till evig lagring i Skatteverkets register - var i landet du kör, när du kör, pauser, övernattningar och rimligen också vilken slags väg du kör på. Den lastbil som inte kör på allmän väg kan inte tvingas betala skatt.
Partiet vill sänka arbetsgivaravgifterna med 12 mdr kr/år för mindre företag. Detta finansieras dock genom att MP höjer skatten på företagssektorn på flera sätt: MP avskaffar halveringen av arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år. Det innebär en ökad skattebelastning för företagssektorn med 16 mdr kr/år. MP:s motförslag – en sänkt arbetsgivaravgift för enbart arbetslösa – innebär en skattelättnad på mer blygsamma 750 milj kr/år för företagssektorn.
Därtill kommer att MP vill införa en särskild lastbilsskatt om 4 mdr kr/år. Den övervältras antingen på kunderna – typfallen är mer skattebelastade mejeribilar som kör till gårdar och butiker och där skatten övervältras på kunderna och priset på mjölk går upp – eller företag som arbetar i internationell konkurrens som tvingas skära ned produktion och sysselsättning. Färre anställda och sämre lönsamhet alltså i t ex skogsindustrin, gruvor och annan basindustri.
Därtill kommer att MP inte vill genomföra sänkt restaurangmoms, dvs 4-5 mdr kr mer i skatt per år för de företagen.
Slutresultatet är minst 12 mdr kr mer i skatt för företagssektorn. Det gäller inte minst småföretag i tjänstesektorn och underleverantörer till större varuproducerande företag.
Energiskattehöjning.
Den höjda MP-skatten på vattenkraft och kärnkraft sänker dessa kraftföretags lönsamhet och motverkar på så sätt investeringar i ny vattenkraft – dvs nej till mer förnybar CO2-fri energi – och i ny kärnkraft – dvs nej till mer CO2-fri energi.
CO2-skatt.
Förslaget om höjd CO2 skatt utgår från ett gammalt beräkningsunderlag där världsmarknadspriset på olja antogs ligga på ca 55 USD/fat. Idag ligger priset på ca 100 USD/fat, dvs nästan dubbelt så högt. Marknaden har varit effektivare i prishöjning än någon föreslagit beträffande CO2-skatten, och världsmarknadsprisets uppgång räcker.
Utbildning.
MP radar upp satsningar på mer utbildning. Men varför rösta på kopian när originalet – utbildningspartiet FP – finns att lägga sin röst och sympati på?
Hur som helst så motverkas MPs utbildningssatsningar av partiets förslag om höjd marginalskatt för dem som är flitiga, som utbildar sig, som arbetar mycket och som strävar på. På dem lägger MP en höjd ’utbildningsskatt’ – för det är ju precis så som höjd marginalskatt över 40000 kr/månad fungerar.
Sjuklöneansvar.
Sjuklöneansvaret bör ligga kvar och inte avskaffas som MP vill. Det finns för att stimulera företagen till att utforma arbetsplatsen så att anställda inte blir sjuka, inte vill bli sjuka och göra det lönsamt att ta tillbaka anställda snabbare i ”rehabilitering” på jobbet. Det betalades dessutom när det infördes genom att staten sänkte arbetsgivaravgiften något. Vill MP höja den avgiften?
Sänkt arbetsgivaravgift ger inte långsiktigt fler jobb.
Som bl a Finanspolitiska rådet skrivit om i sin rapport 2009 (avsnitt 7.1, sid. 240 ff) medför inte sänkta arbetsgivaravgifter någon permanent sysselsättningsökning. Den högre lönsamheten äts upp av löneökningar genom löneglidning eller avtalsrörelser. Resultatet är väl belagt i empiriska studier, som sägs i rapporten.
Mer om lastbilsskatten.
Det är precis samma skattehöjning som MP föreslog i valrörelsen 2010 och som då kallades km-skatt. Då gjorde jag denna analys:
Km-skatten dubbel i städerna. Ger dyrare mjölk och mat samt minst 700 färre skogsjobb.
I städerna blir oppositionens km-skatt dubbelt högre än offentligt redovisat. Skatten medför bl a dyrare mjölk, mat och andra varor med väsentligt transportinnehåll. Vissa industrier – som skogs – tvingas minska avverkning och produktion, med 700-1000 färre jobb som följd. Km-skatten är krånglig, dyr och integritetskränkande dessutom.
Det har inte uppmärksammats att den skattesats som oppositionen angivit för den nya km-skatten är den genomsnittliga skattesatsen, dvs. 1,40 kr/km. För alla lastbilar och väljare i städer och andra tätorter ligger dock den tänkta skattsatsen dubbelt så högt, nämligen på 2,80 kr/km. Det framgår av den studie som oppositionen utgår från och som den efter valet tydligen vill förverkliga (”Kilometerskatt för lastbilar”, SIKA Rapport 2007:2).
Kilometerskatt är en skatt på lastbilstransporter med en relativt liten effekt på utsläppen av koldioxid jämfört med t ex bensin- och dieselskatt.
Dyrare mjölk och mat med km-skatt.
Det finns många branscher som kör med stora lastbilar i mera tättbefolkade delar av landet. All handel och distribution får ökade kostnader som kommer att vältras över på kunderna. (En ökad gränshandel kan delvis hålla tillbaka denna effekt i gränsbygder.) En km-skatt på 2,80 kr/km för t ex mejerilastbilar kommer att vältras över på konsumenterna. Mjölk hämtas från gårdar till mejerierna varifrån mjölk, ost, smör mm sedan distribueras ut till butiker. Km-skatten medför inte bara högre mjölkpris, utan allmänt sett högre matpriser eftersom mejeriprodukter ingår i många livsmedel.
Höjda mjölk- och matpriser slår särskilt mot familjer med flera barn. Många mejerivaror är nödvändighetsvaror, dvs. de nästan måste konsumeras av låginkomsttagare. Ju fler barn desto mer drabbas man av högre mejerivarupriser. Relativt sett drabbas låginkomsthushåll mer än hushåll med högre inkomst.
700-1000 färre jobb i skogsbruk och skogsindustri.
Eftersom skogsindustriprodukter prissätts på världsmarknaden kan kostnadsökningen inte vältras över på kunderna utan näringen tvingas anpassa sig genom att ta bort de minst lönsamma delarna av verksamheten. Det innebär, i detta fall, att sluta avverka i områdena med högst transportkostnader, dvs. de längst bort belägna skogarna. På basis av data från Skogsforsk, och under antagande om den lägre (nedsatta) km-skatten (ca 90 öre/km), har jag beräknat att därmed skulle mellan 700 och 1000 årsjobb försvinna.
Den jobbförlusten är naturligtvis särskilt allvarligt i regioner med redan från början svag sysselsättning, som skogslänen. Lönebetalningsförmågan hos skogsföretag som anställer kvarvarande personer skulle dessutom minska.
Andra branscher med stora transportkonton är kemikalie-, gruv- och stålindustrin. Inte heller dessa kan utan vidare vältra över kostnadsökningen på kunderna utan får specialisera sig på de lönsammaste delarna.
Krånglig och dyr skatt.
Oppositionen vill införa en nedsatt km-skatt för vissa regioner eller, kanske, enbart för skogstransporter. Detta är en typ av differentiering som dock inte något annat land vågat sig på. I länder med km-skatt har skatten differentierats beroende på fordonstyp – inte regionalt eller efter typ av gods. Syftet har framför allt varit att minska belastningen i trånga alpdalar.
Administrationskostnaden i Sverige för att dra in ca 4 mdr kr i km-skatt blir mycket hög och skulle ligga – baserat på en studie av Vägverket – någonstans mellan en och två mdr kr/år. Ju fler undantag och differentieringar, desto högre blir administrationskostnaden. Det innebär att oppositionens föreslagna km-skatt är en skatteadministrativ mardröm: ineffektiv och för samhällsekonomin skadlig.
Storebror Skatteverket ser dig!
Storebror Skatteverket ser dig! Så blir det om den regionalt och branschmässigt variabla kilometerskatten införs. Varje lastbil måste förses med GPS-utrustning så att Skatteverket kan registrera var varje lastbil och chaufför i varje ögonblick befinner sig. Dessutom ska registreras om lasten eller lastbilen är av skogsindustrikaraktär - eftersom den branschen ska förmånsbehandlas - eller om bilen kör annat slags gods. Skatteverkets övervakning krävs inte bara av anställda förare utan även av åkare som är småföretagare med egen lastbil.
Ingen matrast, kisspaus eller tupplur skulle undgå att registreras av Staten och Skatteverket. Med GPS-utrustningen avläser apparaturen - med möjlighet till evig lagring i Skatteverkets register - var i landet du kör, när du kör, pauser, övernattningar och rimligen också vilken slags väg du kör på. Den lastbil som inte kör på allmän väg kan inte tvingas betala skatt.
måndag 3 oktober 2011
Skuldkrisen - en analys av det som nu kan hända.
Läs gärna detta om du vill förstå vad som sker i Europa.
Innehåll
1. Ack vad fel håll vi tittade åt!
2. Insolventa länder som Grekland
3. Illikvida länder som Italien m fl.
4. Låg BNP-tillväxt i Europa
5. Konkursfärdiga europeiska banker
6. Politiker eller centralbank driver politiken?
7. Den långa sikten - en mer koordinerad och kravfylld finanspolitik
8. Sveriges nya problematiska utanförskap
1. Ack vad fel håll vi tittade åt!
I debatten om europrojektet inför dess sista fas för drygt tio år sedan, och folkomröstningen 2003 riktades den mest intensiva och utarbetade kritiken mot att medlemsländerna skulle ge upp nationell penningpolitik och därmed ge upp ett viktigt instrument i stabiliseringspolitiken. Utan detta nationella instrument, sade kritikerna, skulle asymmetriska chocker inte kunna motverkas med en expansiv nationell räntepolitik och depreciering. Ett land som Sverige skulle vara fjättrat till en penningpolitik bestämd av ECB i Frankfurt och med andra ekonomier i fokus. Resultatet av en asymmetrisk chock skulle bli utslagning och arbetslöshet. Skälen för att Sverige under långliga tider tillhört och sett fördelar med att tillhöra valutaområden som "ormen" och EMS ignorerades. Möjligheten till en fortsatt nationell finanspolitik diskuterades heller knappast alls, därför att svenska regerarnas finanspolitik var diskrediterad efter årtionden av policymisstag. Alla tittade åt fel håll. Debatten var mindre, eller helt obefintlig, beträffande brister i EMU:s stabilitetspakt, eller beträffande riskerna med en för slapp budgetpolitik eller konsekvenserna av husprisbubblor med överskuldsättning som följd, i skuldpolitiskt vanskötta euroländer.
Det har dock visat sig att euroländernas ekonomier konjunkturellt har följt varandra relativt väl och att de har blivit allt mer ekonomiskt integrerade. Frågan om eurozonen är ett optimalt valutaområde har knappast visat sig vara ett ekonomiskt problem. Risken för asymmetriska chocker grundade i ekonomiska strukturskillnader har minskat.[2]
Skillnaderna i mer än tio års ekonomiska utveckling mellan Sverige - utanför euron - och Finland - innanför - är närmast försumbara. Det gäller t ex BNP-tillväxt, inflationstakt, investeringar, export, offentlig skuld och budgetbalans. Annti Suvanto vid Finlands Bank och jag kom till samma slutsatser vid ett svensk-finskt ekonomiskt seminarium nyligen, och Suvanto sammanfattade knapphändigt sina slutsatser så här:
"Economic performance has been almost identical in the two countries. Both countries have outperformed the euro area average of both output growth and inflation. Sweden has done well outside the EMU. Finland has done well inside the EMU. Does the EMU matter? - Probably not much [and] firm conclusions [of a comparison] cannot be drawn on purely economic grounds. Good institutions, good policies, and trust are the keys. No mechanism protects from bad policies."
Över så till hösten skuldproblem i Europa, som alltså varken beror på asymmetriska chocker eller ett ekonomiskt inoptimalt valutaområde.[3]
2. Insolventa länder som Grekland.
Vad göra med Grekland? Landet är insolvent, dvs. det saknar långsiktig förmåga att återbetala den skuld som landet dragit på sig. Grekland kommer inte att kunna betala tillbaka sina skulder; En nedskrivning blir nödvändig. Kombinationen av en växande statsskuld på över 150 procent av BNP,[4] en tillväxttakt som är negativ och en ränta på 10-årsobligationer som är 24 procent leder till denna slutsats. Därav också den konsensus som finns hos alla som begrundar skuldekvationer att Greklands lån måste skrivas ned med minst 50 procent. Den viktiga frågan idag är sålunda inte om utan hur nedskrivningen bör genomföras.
Nedskrivningen av Greklands skuld bör sålunda ske "i ordnade former". Det är mycket viktigt och bör tolkas som att nedskrivningen - förhoppningsvis - görs först vid en självvald tidpunkt när euroländerna har haft tillräcklig med tid på sig för att ordna tillvägagångssättet för att ge (1) finansiellt stöd till konkurshotade banker i EU som har stora tillgångar av grekiska statsobligationer - dvs. framför allt franska banker - och även (2) kunna ge likviditetsstöd till EU-länder, som Italien. Allt detta för att man vill motverka finansiell förlamande oro och smitta till i grunden ekonomiskt sunda banker och länder. Franska banker har sannolikt en större andel grekiska statspapper i sin ägo än andra länders banker. Därav oron för just dessa bankers ställning, men också en oro för ratinginstitutens värdering ("rating") av kärnlandet Frankrikes statsobligationer. Faller nationen Frankrike i rating eroderas en del av basen för euroländernas temporära och akuta räddningsfond, EFSF, och eurozonens räddningsaktioner blir svårare att genomföra.
Däremot finns ingen anledning att tro att Grekland skulle lämna euroområdet, än mindre EU. Grekland vill inte lämna euroområdet och kärnländerna i EU vill inte att Grekland ska sparkas ut. Debatten om att Grekland skulle lämna euron sakar politisk grund och drivkraft och bör ses som en tankelek i nationalekonomiska seminarierum och för debattörers vardagsteoretiserande.
En nedskrivning medför dock, i sin tur, att det blir mycket glest med sparare som i framtiden vill låna ut till Grekland, och i så fall gör spararna det bara till mycket höga räntor. Motsvarande situation för Argentina ledde till ett lånestopp under 8-10 år.
Den ofrånkomliga sänkningen av levnadsstandarden sker genom framtida lånestopp och högre räntor på de lån som Grekland så småningom kan börja ta upp. Samtidigt kan det kanske skapa en viss temporär politisk stabilitet i Grekland och minska det extrema trycket på landets regering och innevånare.
3. Illikvida länder.
En grekisk nedskrivning kan smitta av sig på andra länder som Irland, Portugal och Italien. Hur snabb och allvarlig smittan skulle kunna bli beror på om dessa länder till skillnad mot Grekland anses solventa - dvs. långsiktigt kan återbetala sina lån - och bara lider av bristande likviditet - betalningsförmåga på kort sikt.
Om det stora landet Italien allmänt skulle komma att bedömas som insolvent ändrar krisen karaktär och blir väsentligt allvarligare. Det är dessvärre inget omöjligt scenario med tanke på kombinationen idag med en italiensk skuld om 120 % av BNP, låg tillväxttakt om ca 1 procent och ett tvång att betala 5-6 procent i ränta.
Den ekonomiskt motiverade åtgärden för länder som enbart lider av likviditetsproblem är att de offensivt bör backas upp med likviditet från t ex ECB eller euroländernas temporära räddningsfond (EFSF). Så klarar illikvida, men solventa, länder den temporära oron på de finansiella marknaderna.
Därför pågår nu en beslutsprocess om kapacitetsökning av EFSF till 440 mdr euro - föreslagen i juli 2011 - i euroländernas olika parlament (Finland och Tyskland i slutet av september). Därutöver finns nu - efter att Italien börjat spöka - tankar på ytterligare ökning av utlåningskapaciteten till 2000 mdr euro genom att man använder resterande (av euroländerna garanterade) medel som en grundinsats för en slags försäkring - och därmed skapar en hävstångsmekanism - som kan multiplicera de medel som kan garanteras på basis av EFSF:s garantikapital.
Genast när en sådan här politik med likviditetsstöd är annonserad är dock risken uppenbar att landet ifråga tappar intresset för politiskt impopulära, men nödvändiga, reformer. Eftersom det kortsiktigt önskvärda står i motsats till det långsiktigt nödvändiga behövs ett batteri av regler som ska hålla uppe kravet på långsiktiga reformer. Beslut om nya regler för att stärka den ekonomisk-politiska styrningen har också nyligen tagits.[5]
Jag har i annat sammanhang förordat regler, som liknar dem i Sverige, om en årlig budget i balans över konjunkturcykeln, att Eurostat får ökade befogenheter och ansvar för att revidera medlemsländernas statistik, automatiska sanktioner, eller sanktioner beslutade av kommissionen mot länder som bryter mot regelverket. Viktigast - när väl krisens akuta skede är avklarat! - är dock beträffande staters upplåning att marknadens osentimentala värdering tillåts slå igenom fullt ut i räntesättningen och inte som hittills maskeras av medlemskapet i eurozonen. Av det skälet bör s.k. euroobligationer inte införas.
Här kommer vi in på frågan om väljarnas grad av solidaritet och ansvarsutkrävande. Är det rimligt att tro att väljare i ett land i eurozonen stödjer politiker och väljare i länder som tidigare inte visat sig kunna sköta sina offentliga finanser eller tillsynen av sin finansiella sektor? Är solidariteten inom euroområdet så stor? Kanske, och särskilt i Tyskland.
I Sverige har vi sett hur alla väljare/skattebetalare - genom staten - stöttat kommuner som hamnat i ekonomiska svårigheter (Haninge, m fl). Skulle t ex svenska väljare kunna gå långt beträffande ett annat land? Ja, det har de uppenbarligen redan varit beredda till vad gäller Lettland, Island och Irland, som fått stöd utan några folkliga invändningar eller problem i riksdagen.
Om man fortsätter på detta tankespår kan man hävda att begränsningen för andra länders stöd till t ex Sydeuropa beror på gammal europeisk nationalism. Det land som sannolikt har mest att vinna på att nationalismen fortsatt hålls kort är naturligtvis Tyskland, och landet har därför också alltid stöttat europasamarbetet. När krisen väl är genomlöpt kommer naturligtvis Tyskland att vara ännu starkare och mer dominerande ekonomiskt i Europa.
4. Låg BNP-tillväxt.
Det går inte att lösa Europas problem utan att BNP-tillväxten ökar. Det som komplicerar bedömningen av länder som Portugal, Italien och kanske även Irland, är att ländernas likviditetsproblem på grund av (förväntan om) låg BNP-tillväxt kan övergå till att bli ett soliditetsproblem. Därför är t ex nya rapporter om nedskrivning av BNP-prognosen i Irland och Portugal bekymmersamma.
Risken för bristande soliditet ökar naturligtvis om landets regering inte förmår annonsera och framför allt genomföra långsiktigt önskvärda reformer som ökar (den förväntade) långsiktiga tillväxten. Om det finns politisk möjlighet till sådana reformer gäller det därför att vinna tid så att de hinner beslutas och träda i kraft.
På kort sikt, bör man driva på med en konjunkturpolitisk expansionspolitik? ECB kan förväntas driva en expansiv penningpolitik förutom att agera för finansiell stabilitet i hela eurozonen. Det innebär låga räntor men även att tillhandshålla så mycket likviditet som krävs för solventa, men illikvida mottagare. Det senare är också åtaganden som gavs nyligen vid IMF:s och Världsbankens årsmöten i Washington DC av både ECB och Federal Reserve.
Många argumenterar därtill för att EU-länderna skall driva en mer expansiv keynesiansk finanspolitik för att driva upp tillväxttakten. Tanken är att öka inhemsk efterfrågan genom att låna till ökade utgifter och lägre skatter. Problemet är dock uppenbart: de länder som skulle behöva låna för att driva en keynesiansk politik kan knappast göra det eftersom skulden redan är för stor och budgetunderskotten lätt skulle öka - och inte minska. En keynesiansk politik i detta läge skulle kunna driva upp räntorna ännu mer och driva fram en tvär åtstramning, tvärt emot den ursprungliga tanken med en keynesiansk efterfrågestimulans. Med en stor skuld och ett stort budgetunderskott i bagaget kan tvärtom en politik som minskar statens utgifter och ökar statens intäkter verka expansivt genom att räntekostnaderna sjunker på grund av positiva förväntningar om en omsvängning i den offentligfinansiella situationen. Detta såg vi t ex i Sverige på 1990-talet.
Två slutsatser följer. För det första att länder som faktisk kan driva en keynesiansk politik bör göra detta. Det gäller främst Tyskland, men även i princip Sverige, och särskilt om den ekonomiska nedgången i Europa visar sig bli djupare än tidigare prognoser indikerat - vilket i dagsläget verkar troligt. Varken Tyskland eller Sverige kan räkna med att det går att nå god BNP-tillväxt om världen runt omkring faller ned i noll-tillväxt, eller negativ dito.
För det andra, de länder som inte kan driva en keynesiansk politik bör göra trovärdiga åtaganden om hur och när de reducerar sina underskott och skulder för att på så sätt öka sina chanser att komma in i en god spiral av förväntningar och tillväxt.
5. Konkursfärdiga banker.
Banker i Europa har lånat ut till de aktuella länderna, dvs. köpt deras statsobligationer. Det innebär att en nedskrivning av värdet på dessa lån dyker upp som förluster i dessa banker. Många banker lär vara nära obestånd, men vi vet inte hur många, och exakt vilka, det gäller på grund av myndigheternas orealistiskt, eller vilseledande, utformade s.k. stresstester under 2010 och 2011. Det finns beräkningar som pekar på att det idag skulle behövas ett kapitaltillskott på ca 500 mdr euro till Europas banker (F.T. 26/9 2011, s. 11). Verklighetsförankrade stresstester nu är ett krav, naturligtvis.
En större systemviktig bank som hamnar på obestånd riskerar hela det finansiella systemet i sitt land, och kanske även grannländernas. Andra banker, företag och enskilda vågar inte längre lita på att deras pengar inte försvinner i en konkurs och de drar sig då undan från finansmarknaden. Därför måste hotade banker tillföras nytt kapital så att de inte går omkull och att betalningsväsendet kan fortsätta att fungera. Annars sprider sig snabbt krisen genom företagskonkurser, leveransvägran, paniksparande, osv. till arbetsmarknaden (dvs. arbetslöshet) och människors inkomster, osv.
Det bästa är självklart om mer privat kapital tillförs den aktuella krisbanken - t ex mer pengar från nuvarande aktieägare - eller att banken köps upp av någon annan bank som tillför det nödvändiga nya kapitalet. I sista hand kan staten tvingas ta över banken, och staten får göra kapitalinsatsen. (I bästa fall kan staten efter några år sälja banken och kanske även tjäna pengar på sin räddningsaktion, som i Sveriges fall på 1990-talet.)
Men i ett land som Grekland med dess underskott och skuld har staten knappast möjlighet att kapitalisera upp några banker. I det läget - utan tillgång till privat eller inhemskt statligt kapital - måste pengarna komma utifrån, t ex euroländernas räddningsfond EFSF eller ECB.
Ibland hör man påståendet att Grekland måste "räddas" för att man skall rädda europeiska banker med stora innehav av grekiska statsobligationer. Bör euroländerna rädda nationen Grekland för att hindra att europeiska banker går omkull? Nej. Det är betydligt billigare för skattebetalarna att överta och kapitalisera upp krisbanker än hela krisländer.
6. Politiker eller centralbank driver politiken?
Till dessa problem - statsskulder, låg tillväxt och banker - måste man dessvärre idag lägga ett fjärde, nämligen splittring och politisk beslutsoförmåga i flera länder - inklusive världens största ekonomi, USA.
Svårigheten framför allt i Tyskland att snabbt och bestämt genomföra beslut har medfört att centralbanken ECB har fått ta på sig ett stort ansvar för den akuta krishanteringen. Beslut om likviditetsstöd till Italien och Spanien och likviditetsstöd med dollar till banker tas nu av ECB och inte av regeringar ansvariga inför sina parlament. Ju större dessa stödinsatser blir desto mer karaktär av traditionell finanspolitik får de, och desto mer olustigt och demokratiskt tveksamt blir det att viktiga beslut inte tas av valda organ.
På centralbankernas ledningar har sålunda lagts tunga bördor att agera rätt - inte så mycket beträffande traditionell inflationsbekämpning - som hanteringen av finansiell stabilitet, och att ta ansvar för att agera som motvikt till politisk splittring.
7. Den långa sikten - en mer koordinerad och kravfylld finanspolitik.
Samtidigt som ovanstående akuta problem tränger sig på måste även långsiktiga lösningar - dvs. nya bestämmelser - utformas för hur framtida skuld- och budgetunderskottskriser ska undvikas. Det blir kärnan i en ny mer samordnad finanspolitik inom eurozonen. Även nya bestämmelser behövs om hur länderna tillsammans ska övervaka den finansiella sektorn nationellt och gränsöverskridande, dvs. nya ramverk som både ska förhindra och lösa bankkriser. Efter en grekisk betalningsinställelse blir det även nödvändigt att utarbeta regler för staters inställda betalningar, om inte annat för att påminna investerare om risken när de lånar ut.
Problemet de närmaste månaderna är att de långsiktiga reformerna utformas utifrån institutioner och frågor som reses av den nu akuta krisen istället för att beslutsfattarna i fokus har frågan hur euroländerna i ett mer normalt ekonomiskt och politiskt jämviktsläge skulle vilja att euroländernas samarbete fungerade, och konstruerade nya regler efter det.
De nya reglerna kommer att handla om fördjupat samarbete och koordinering - i första hand mellan euroländerna - för att kunna kontrollera utvecklingen av varandras budgetsaldo och offentliga skuld, men även för att hindra riskfylld skulduppbyggnad i den privata sektorn, såsom skedde i Spanien och Irland. Det måste innebära kraftigt minskat nationellt självbestämmande att göra dumheter för alla länder som är med i eurosamarbetet.
Detta innebär dock inte att avvägningen mellan olika utgifter och mellan olika skatter i nationella budgetar blir en gemensam EU-angelägenhet. Saldot är i detta sammanhang det väsentliga för grannarna - inte dess bakomliggande sammansättning.
8. Sveriges nya problematiska utanförskap.
De nya bestämmelserna kommer att gälla främst euroländer, vilket med automatik skapar en klyfta till övriga EU-länder, som inte går lika långt i sitt ekonomisk-politiska samarbete. Det strider mot Sveriges intressen. Sverige har från det sena 40-talets trevande europeiska ekonomiska samarbete fram till euroomröstningen 2003 alltid sökt så nära ekonomiskt samarbete med övriga Europa som möjligt, men har tvekat om det politiska. Nu är utvecklingen tvärtom. Trots att Sverige har ett djupare handelspolitiskt, finansiellt och näringspolitiskt samarbete än någonsin i historien med dagens euroländer vidgas klyftan mellan dem och oss. Sverige glider allt längre bort från att sitta vid de bord där beslut tas som påverkar oss.
Den nuvarande krisen överskuggar också för tillfället de handelsvinster som finns med euron och som sannolikt kommer att stärkas ytterligare med tiden. Forskning har visat att euron har lett till ökat handelsutbyte både mellan euroländerna och mellan euroländerna och världen utanför. Denna ökade handel och inkomster har Sverige redan gått miste om.
Skälen till det ökade handelsutbytet är lätta att förstå, men storleken av de uppmätta handelsvinsterna är överraskande stora. När osäkerheten kring växelkurser försvinner, försvinner också ett betydande handelshinder. Den ekonomiska integrationen inom eurozonen kommer att bli allt starkare med tiden, och den ekonomiska kostnaden för svenska företag och svensk ekonomi av att stå utanför kommer därmed också att växa sig allt större.
Det är också värt att notera att även utan euron hade sannolikt många länder i Europa idag haft stora ekonomiska problem och konflikter sinsemellan. EU och euron ger en möjlighet att påverka länder och i etablerade former lösa sina ekonomisk-politiska problem. Det är på sikt till nytta både för Europas länder och för Sverige. Det behövs mer samarbete, inte mindre för att lösa de problem som Europa brottas med.
När krisen övergått i återhämtning kommer förhoppningsvis förutsättningarna att finnas för att Sverige kan ta det naturliga steget och ingå i eurosamarbetet.
--------------------------------------------------------------------------------
[1] Tack för värdefulla synpunkter går till Katarina Bergkvist, Klas Eklund, Harry Flam, Mats Persson och Ulrika Stuart.
[2] Se EU-kommissionens rapport "EMU at 10 - successes and challenges after ten years of Economic and Monetary Union".
[3] Det förhållandet att man i några länder kanske vill ta arbetslivet lugnare och kanske trivsammare än i t ex Tyskland innebär inte att man skapar problem för euron så länge som den lägre produktiviteten också återspeglas i en lägre inkomst och därmed frånvaro av upplåning och skulduppbyggnad.
[4] Enligt Eurostat var statsskulden vid utgången på 2010 ca 143 procent av BNP. Kommissionens prognos för 2011, som gjordes i maj i år, är att den kommer uppgå till 158 procent i slutet på 2011. Men den uppskattningen är troligen alltför optimistisk och det finns initierade bedömningar att Grekland 2011 kommer landa på en skuldnivå på 170 procent av BNP .
[5] Se Europaparlamentets beslut om den s.k. sexpacken: Se http://www.europarl.europa.eu/sv/headlines/content/20110916FCS26869/11/html/Europaparlamentet-ger-gr%C3%B6nt-ljus-till-planer-om-framtida-ekonomisk-styrning. TT:s sammanfattning 28/9 är: "Större vikt läggs vid förebyggande åtgärder. Länder kan exempelvis tvingas till korrigering redan innan de brutit mot regeln om att budgetunderskottet får vara högst 3 procent av BNP. Större fokus än i dag på att statsskulden inte får överstiga 60 procent av BNP och att den måste bantas i viss takt. Röstningsförfarandet ändras så att EU-kommissionens rekommendationer genomförs med mer automatik. Även makroekonomiska obalanser övervakas. En resultattavla med olika indikatorer slår larm om något går i fel riktning, till exempel på fastighetsmarknaden. Stora bytesbalansöverskott kan också blinka rött. Reglerna gäller främst för euroländerna.
Innehåll
1. Ack vad fel håll vi tittade åt!
2. Insolventa länder som Grekland
3. Illikvida länder som Italien m fl.
4. Låg BNP-tillväxt i Europa
5. Konkursfärdiga europeiska banker
6. Politiker eller centralbank driver politiken?
7. Den långa sikten - en mer koordinerad och kravfylld finanspolitik
8. Sveriges nya problematiska utanförskap
1. Ack vad fel håll vi tittade åt!
I debatten om europrojektet inför dess sista fas för drygt tio år sedan, och folkomröstningen 2003 riktades den mest intensiva och utarbetade kritiken mot att medlemsländerna skulle ge upp nationell penningpolitik och därmed ge upp ett viktigt instrument i stabiliseringspolitiken. Utan detta nationella instrument, sade kritikerna, skulle asymmetriska chocker inte kunna motverkas med en expansiv nationell räntepolitik och depreciering. Ett land som Sverige skulle vara fjättrat till en penningpolitik bestämd av ECB i Frankfurt och med andra ekonomier i fokus. Resultatet av en asymmetrisk chock skulle bli utslagning och arbetslöshet. Skälen för att Sverige under långliga tider tillhört och sett fördelar med att tillhöra valutaområden som "ormen" och EMS ignorerades. Möjligheten till en fortsatt nationell finanspolitik diskuterades heller knappast alls, därför att svenska regerarnas finanspolitik var diskrediterad efter årtionden av policymisstag. Alla tittade åt fel håll. Debatten var mindre, eller helt obefintlig, beträffande brister i EMU:s stabilitetspakt, eller beträffande riskerna med en för slapp budgetpolitik eller konsekvenserna av husprisbubblor med överskuldsättning som följd, i skuldpolitiskt vanskötta euroländer.
Det har dock visat sig att euroländernas ekonomier konjunkturellt har följt varandra relativt väl och att de har blivit allt mer ekonomiskt integrerade. Frågan om eurozonen är ett optimalt valutaområde har knappast visat sig vara ett ekonomiskt problem. Risken för asymmetriska chocker grundade i ekonomiska strukturskillnader har minskat.[2]
Skillnaderna i mer än tio års ekonomiska utveckling mellan Sverige - utanför euron - och Finland - innanför - är närmast försumbara. Det gäller t ex BNP-tillväxt, inflationstakt, investeringar, export, offentlig skuld och budgetbalans. Annti Suvanto vid Finlands Bank och jag kom till samma slutsatser vid ett svensk-finskt ekonomiskt seminarium nyligen, och Suvanto sammanfattade knapphändigt sina slutsatser så här:
"Economic performance has been almost identical in the two countries. Both countries have outperformed the euro area average of both output growth and inflation. Sweden has done well outside the EMU. Finland has done well inside the EMU. Does the EMU matter? - Probably not much [and] firm conclusions [of a comparison] cannot be drawn on purely economic grounds. Good institutions, good policies, and trust are the keys. No mechanism protects from bad policies."
Över så till hösten skuldproblem i Europa, som alltså varken beror på asymmetriska chocker eller ett ekonomiskt inoptimalt valutaområde.[3]
2. Insolventa länder som Grekland.
Vad göra med Grekland? Landet är insolvent, dvs. det saknar långsiktig förmåga att återbetala den skuld som landet dragit på sig. Grekland kommer inte att kunna betala tillbaka sina skulder; En nedskrivning blir nödvändig. Kombinationen av en växande statsskuld på över 150 procent av BNP,[4] en tillväxttakt som är negativ och en ränta på 10-årsobligationer som är 24 procent leder till denna slutsats. Därav också den konsensus som finns hos alla som begrundar skuldekvationer att Greklands lån måste skrivas ned med minst 50 procent. Den viktiga frågan idag är sålunda inte om utan hur nedskrivningen bör genomföras.
Nedskrivningen av Greklands skuld bör sålunda ske "i ordnade former". Det är mycket viktigt och bör tolkas som att nedskrivningen - förhoppningsvis - görs först vid en självvald tidpunkt när euroländerna har haft tillräcklig med tid på sig för att ordna tillvägagångssättet för att ge (1) finansiellt stöd till konkurshotade banker i EU som har stora tillgångar av grekiska statsobligationer - dvs. framför allt franska banker - och även (2) kunna ge likviditetsstöd till EU-länder, som Italien. Allt detta för att man vill motverka finansiell förlamande oro och smitta till i grunden ekonomiskt sunda banker och länder. Franska banker har sannolikt en större andel grekiska statspapper i sin ägo än andra länders banker. Därav oron för just dessa bankers ställning, men också en oro för ratinginstitutens värdering ("rating") av kärnlandet Frankrikes statsobligationer. Faller nationen Frankrike i rating eroderas en del av basen för euroländernas temporära och akuta räddningsfond, EFSF, och eurozonens räddningsaktioner blir svårare att genomföra.
Däremot finns ingen anledning att tro att Grekland skulle lämna euroområdet, än mindre EU. Grekland vill inte lämna euroområdet och kärnländerna i EU vill inte att Grekland ska sparkas ut. Debatten om att Grekland skulle lämna euron sakar politisk grund och drivkraft och bör ses som en tankelek i nationalekonomiska seminarierum och för debattörers vardagsteoretiserande.
En nedskrivning medför dock, i sin tur, att det blir mycket glest med sparare som i framtiden vill låna ut till Grekland, och i så fall gör spararna det bara till mycket höga räntor. Motsvarande situation för Argentina ledde till ett lånestopp under 8-10 år.
Den ofrånkomliga sänkningen av levnadsstandarden sker genom framtida lånestopp och högre räntor på de lån som Grekland så småningom kan börja ta upp. Samtidigt kan det kanske skapa en viss temporär politisk stabilitet i Grekland och minska det extrema trycket på landets regering och innevånare.
3. Illikvida länder.
En grekisk nedskrivning kan smitta av sig på andra länder som Irland, Portugal och Italien. Hur snabb och allvarlig smittan skulle kunna bli beror på om dessa länder till skillnad mot Grekland anses solventa - dvs. långsiktigt kan återbetala sina lån - och bara lider av bristande likviditet - betalningsförmåga på kort sikt.
Om det stora landet Italien allmänt skulle komma att bedömas som insolvent ändrar krisen karaktär och blir väsentligt allvarligare. Det är dessvärre inget omöjligt scenario med tanke på kombinationen idag med en italiensk skuld om 120 % av BNP, låg tillväxttakt om ca 1 procent och ett tvång att betala 5-6 procent i ränta.
Den ekonomiskt motiverade åtgärden för länder som enbart lider av likviditetsproblem är att de offensivt bör backas upp med likviditet från t ex ECB eller euroländernas temporära räddningsfond (EFSF). Så klarar illikvida, men solventa, länder den temporära oron på de finansiella marknaderna.
Därför pågår nu en beslutsprocess om kapacitetsökning av EFSF till 440 mdr euro - föreslagen i juli 2011 - i euroländernas olika parlament (Finland och Tyskland i slutet av september). Därutöver finns nu - efter att Italien börjat spöka - tankar på ytterligare ökning av utlåningskapaciteten till 2000 mdr euro genom att man använder resterande (av euroländerna garanterade) medel som en grundinsats för en slags försäkring - och därmed skapar en hävstångsmekanism - som kan multiplicera de medel som kan garanteras på basis av EFSF:s garantikapital.
Genast när en sådan här politik med likviditetsstöd är annonserad är dock risken uppenbar att landet ifråga tappar intresset för politiskt impopulära, men nödvändiga, reformer. Eftersom det kortsiktigt önskvärda står i motsats till det långsiktigt nödvändiga behövs ett batteri av regler som ska hålla uppe kravet på långsiktiga reformer. Beslut om nya regler för att stärka den ekonomisk-politiska styrningen har också nyligen tagits.[5]
Jag har i annat sammanhang förordat regler, som liknar dem i Sverige, om en årlig budget i balans över konjunkturcykeln, att Eurostat får ökade befogenheter och ansvar för att revidera medlemsländernas statistik, automatiska sanktioner, eller sanktioner beslutade av kommissionen mot länder som bryter mot regelverket. Viktigast - när väl krisens akuta skede är avklarat! - är dock beträffande staters upplåning att marknadens osentimentala värdering tillåts slå igenom fullt ut i räntesättningen och inte som hittills maskeras av medlemskapet i eurozonen. Av det skälet bör s.k. euroobligationer inte införas.
Här kommer vi in på frågan om väljarnas grad av solidaritet och ansvarsutkrävande. Är det rimligt att tro att väljare i ett land i eurozonen stödjer politiker och väljare i länder som tidigare inte visat sig kunna sköta sina offentliga finanser eller tillsynen av sin finansiella sektor? Är solidariteten inom euroområdet så stor? Kanske, och särskilt i Tyskland.
I Sverige har vi sett hur alla väljare/skattebetalare - genom staten - stöttat kommuner som hamnat i ekonomiska svårigheter (Haninge, m fl). Skulle t ex svenska väljare kunna gå långt beträffande ett annat land? Ja, det har de uppenbarligen redan varit beredda till vad gäller Lettland, Island och Irland, som fått stöd utan några folkliga invändningar eller problem i riksdagen.
Om man fortsätter på detta tankespår kan man hävda att begränsningen för andra länders stöd till t ex Sydeuropa beror på gammal europeisk nationalism. Det land som sannolikt har mest att vinna på att nationalismen fortsatt hålls kort är naturligtvis Tyskland, och landet har därför också alltid stöttat europasamarbetet. När krisen väl är genomlöpt kommer naturligtvis Tyskland att vara ännu starkare och mer dominerande ekonomiskt i Europa.
4. Låg BNP-tillväxt.
Det går inte att lösa Europas problem utan att BNP-tillväxten ökar. Det som komplicerar bedömningen av länder som Portugal, Italien och kanske även Irland, är att ländernas likviditetsproblem på grund av (förväntan om) låg BNP-tillväxt kan övergå till att bli ett soliditetsproblem. Därför är t ex nya rapporter om nedskrivning av BNP-prognosen i Irland och Portugal bekymmersamma.
Risken för bristande soliditet ökar naturligtvis om landets regering inte förmår annonsera och framför allt genomföra långsiktigt önskvärda reformer som ökar (den förväntade) långsiktiga tillväxten. Om det finns politisk möjlighet till sådana reformer gäller det därför att vinna tid så att de hinner beslutas och träda i kraft.
På kort sikt, bör man driva på med en konjunkturpolitisk expansionspolitik? ECB kan förväntas driva en expansiv penningpolitik förutom att agera för finansiell stabilitet i hela eurozonen. Det innebär låga räntor men även att tillhandshålla så mycket likviditet som krävs för solventa, men illikvida mottagare. Det senare är också åtaganden som gavs nyligen vid IMF:s och Världsbankens årsmöten i Washington DC av både ECB och Federal Reserve.
Många argumenterar därtill för att EU-länderna skall driva en mer expansiv keynesiansk finanspolitik för att driva upp tillväxttakten. Tanken är att öka inhemsk efterfrågan genom att låna till ökade utgifter och lägre skatter. Problemet är dock uppenbart: de länder som skulle behöva låna för att driva en keynesiansk politik kan knappast göra det eftersom skulden redan är för stor och budgetunderskotten lätt skulle öka - och inte minska. En keynesiansk politik i detta läge skulle kunna driva upp räntorna ännu mer och driva fram en tvär åtstramning, tvärt emot den ursprungliga tanken med en keynesiansk efterfrågestimulans. Med en stor skuld och ett stort budgetunderskott i bagaget kan tvärtom en politik som minskar statens utgifter och ökar statens intäkter verka expansivt genom att räntekostnaderna sjunker på grund av positiva förväntningar om en omsvängning i den offentligfinansiella situationen. Detta såg vi t ex i Sverige på 1990-talet.
Två slutsatser följer. För det första att länder som faktisk kan driva en keynesiansk politik bör göra detta. Det gäller främst Tyskland, men även i princip Sverige, och särskilt om den ekonomiska nedgången i Europa visar sig bli djupare än tidigare prognoser indikerat - vilket i dagsläget verkar troligt. Varken Tyskland eller Sverige kan räkna med att det går att nå god BNP-tillväxt om världen runt omkring faller ned i noll-tillväxt, eller negativ dito.
För det andra, de länder som inte kan driva en keynesiansk politik bör göra trovärdiga åtaganden om hur och när de reducerar sina underskott och skulder för att på så sätt öka sina chanser att komma in i en god spiral av förväntningar och tillväxt.
5. Konkursfärdiga banker.
Banker i Europa har lånat ut till de aktuella länderna, dvs. köpt deras statsobligationer. Det innebär att en nedskrivning av värdet på dessa lån dyker upp som förluster i dessa banker. Många banker lär vara nära obestånd, men vi vet inte hur många, och exakt vilka, det gäller på grund av myndigheternas orealistiskt, eller vilseledande, utformade s.k. stresstester under 2010 och 2011. Det finns beräkningar som pekar på att det idag skulle behövas ett kapitaltillskott på ca 500 mdr euro till Europas banker (F.T. 26/9 2011, s. 11). Verklighetsförankrade stresstester nu är ett krav, naturligtvis.
En större systemviktig bank som hamnar på obestånd riskerar hela det finansiella systemet i sitt land, och kanske även grannländernas. Andra banker, företag och enskilda vågar inte längre lita på att deras pengar inte försvinner i en konkurs och de drar sig då undan från finansmarknaden. Därför måste hotade banker tillföras nytt kapital så att de inte går omkull och att betalningsväsendet kan fortsätta att fungera. Annars sprider sig snabbt krisen genom företagskonkurser, leveransvägran, paniksparande, osv. till arbetsmarknaden (dvs. arbetslöshet) och människors inkomster, osv.
Det bästa är självklart om mer privat kapital tillförs den aktuella krisbanken - t ex mer pengar från nuvarande aktieägare - eller att banken köps upp av någon annan bank som tillför det nödvändiga nya kapitalet. I sista hand kan staten tvingas ta över banken, och staten får göra kapitalinsatsen. (I bästa fall kan staten efter några år sälja banken och kanske även tjäna pengar på sin räddningsaktion, som i Sveriges fall på 1990-talet.)
Men i ett land som Grekland med dess underskott och skuld har staten knappast möjlighet att kapitalisera upp några banker. I det läget - utan tillgång till privat eller inhemskt statligt kapital - måste pengarna komma utifrån, t ex euroländernas räddningsfond EFSF eller ECB.
Ibland hör man påståendet att Grekland måste "räddas" för att man skall rädda europeiska banker med stora innehav av grekiska statsobligationer. Bör euroländerna rädda nationen Grekland för att hindra att europeiska banker går omkull? Nej. Det är betydligt billigare för skattebetalarna att överta och kapitalisera upp krisbanker än hela krisländer.
6. Politiker eller centralbank driver politiken?
Till dessa problem - statsskulder, låg tillväxt och banker - måste man dessvärre idag lägga ett fjärde, nämligen splittring och politisk beslutsoförmåga i flera länder - inklusive världens största ekonomi, USA.
Svårigheten framför allt i Tyskland att snabbt och bestämt genomföra beslut har medfört att centralbanken ECB har fått ta på sig ett stort ansvar för den akuta krishanteringen. Beslut om likviditetsstöd till Italien och Spanien och likviditetsstöd med dollar till banker tas nu av ECB och inte av regeringar ansvariga inför sina parlament. Ju större dessa stödinsatser blir desto mer karaktär av traditionell finanspolitik får de, och desto mer olustigt och demokratiskt tveksamt blir det att viktiga beslut inte tas av valda organ.
På centralbankernas ledningar har sålunda lagts tunga bördor att agera rätt - inte så mycket beträffande traditionell inflationsbekämpning - som hanteringen av finansiell stabilitet, och att ta ansvar för att agera som motvikt till politisk splittring.
7. Den långa sikten - en mer koordinerad och kravfylld finanspolitik.
Samtidigt som ovanstående akuta problem tränger sig på måste även långsiktiga lösningar - dvs. nya bestämmelser - utformas för hur framtida skuld- och budgetunderskottskriser ska undvikas. Det blir kärnan i en ny mer samordnad finanspolitik inom eurozonen. Även nya bestämmelser behövs om hur länderna tillsammans ska övervaka den finansiella sektorn nationellt och gränsöverskridande, dvs. nya ramverk som både ska förhindra och lösa bankkriser. Efter en grekisk betalningsinställelse blir det även nödvändigt att utarbeta regler för staters inställda betalningar, om inte annat för att påminna investerare om risken när de lånar ut.
Problemet de närmaste månaderna är att de långsiktiga reformerna utformas utifrån institutioner och frågor som reses av den nu akuta krisen istället för att beslutsfattarna i fokus har frågan hur euroländerna i ett mer normalt ekonomiskt och politiskt jämviktsläge skulle vilja att euroländernas samarbete fungerade, och konstruerade nya regler efter det.
De nya reglerna kommer att handla om fördjupat samarbete och koordinering - i första hand mellan euroländerna - för att kunna kontrollera utvecklingen av varandras budgetsaldo och offentliga skuld, men även för att hindra riskfylld skulduppbyggnad i den privata sektorn, såsom skedde i Spanien och Irland. Det måste innebära kraftigt minskat nationellt självbestämmande att göra dumheter för alla länder som är med i eurosamarbetet.
Detta innebär dock inte att avvägningen mellan olika utgifter och mellan olika skatter i nationella budgetar blir en gemensam EU-angelägenhet. Saldot är i detta sammanhang det väsentliga för grannarna - inte dess bakomliggande sammansättning.
8. Sveriges nya problematiska utanförskap.
De nya bestämmelserna kommer att gälla främst euroländer, vilket med automatik skapar en klyfta till övriga EU-länder, som inte går lika långt i sitt ekonomisk-politiska samarbete. Det strider mot Sveriges intressen. Sverige har från det sena 40-talets trevande europeiska ekonomiska samarbete fram till euroomröstningen 2003 alltid sökt så nära ekonomiskt samarbete med övriga Europa som möjligt, men har tvekat om det politiska. Nu är utvecklingen tvärtom. Trots att Sverige har ett djupare handelspolitiskt, finansiellt och näringspolitiskt samarbete än någonsin i historien med dagens euroländer vidgas klyftan mellan dem och oss. Sverige glider allt längre bort från att sitta vid de bord där beslut tas som påverkar oss.
Den nuvarande krisen överskuggar också för tillfället de handelsvinster som finns med euron och som sannolikt kommer att stärkas ytterligare med tiden. Forskning har visat att euron har lett till ökat handelsutbyte både mellan euroländerna och mellan euroländerna och världen utanför. Denna ökade handel och inkomster har Sverige redan gått miste om.
Skälen till det ökade handelsutbytet är lätta att förstå, men storleken av de uppmätta handelsvinsterna är överraskande stora. När osäkerheten kring växelkurser försvinner, försvinner också ett betydande handelshinder. Den ekonomiska integrationen inom eurozonen kommer att bli allt starkare med tiden, och den ekonomiska kostnaden för svenska företag och svensk ekonomi av att stå utanför kommer därmed också att växa sig allt större.
Det är också värt att notera att även utan euron hade sannolikt många länder i Europa idag haft stora ekonomiska problem och konflikter sinsemellan. EU och euron ger en möjlighet att påverka länder och i etablerade former lösa sina ekonomisk-politiska problem. Det är på sikt till nytta både för Europas länder och för Sverige. Det behövs mer samarbete, inte mindre för att lösa de problem som Europa brottas med.
När krisen övergått i återhämtning kommer förhoppningsvis förutsättningarna att finnas för att Sverige kan ta det naturliga steget och ingå i eurosamarbetet.
--------------------------------------------------------------------------------
[1] Tack för värdefulla synpunkter går till Katarina Bergkvist, Klas Eklund, Harry Flam, Mats Persson och Ulrika Stuart.
[2] Se EU-kommissionens rapport "EMU at 10 - successes and challenges after ten years of Economic and Monetary Union".
[3] Det förhållandet att man i några länder kanske vill ta arbetslivet lugnare och kanske trivsammare än i t ex Tyskland innebär inte att man skapar problem för euron så länge som den lägre produktiviteten också återspeglas i en lägre inkomst och därmed frånvaro av upplåning och skulduppbyggnad.
[4] Enligt Eurostat var statsskulden vid utgången på 2010 ca 143 procent av BNP. Kommissionens prognos för 2011, som gjordes i maj i år, är att den kommer uppgå till 158 procent i slutet på 2011. Men den uppskattningen är troligen alltför optimistisk och det finns initierade bedömningar att Grekland 2011 kommer landa på en skuldnivå på 170 procent av BNP .
[5] Se Europaparlamentets beslut om den s.k. sexpacken: Se http://www.europarl.europa.eu/sv/headlines/content/20110916FCS26869/11/html/Europaparlamentet-ger-gr%C3%B6nt-ljus-till-planer-om-framtida-ekonomisk-styrning. TT:s sammanfattning 28/9 är: "Större vikt läggs vid förebyggande åtgärder. Länder kan exempelvis tvingas till korrigering redan innan de brutit mot regeln om att budgetunderskottet får vara högst 3 procent av BNP. Större fokus än i dag på att statsskulden inte får överstiga 60 procent av BNP och att den måste bantas i viss takt. Röstningsförfarandet ändras så att EU-kommissionens rekommendationer genomförs med mer automatik. Även makroekonomiska obalanser övervakas. En resultattavla med olika indikatorer slår larm om något går i fel riktning, till exempel på fastighetsmarknaden. Stora bytesbalansöverskott kan också blinka rött. Reglerna gäller främst för euroländerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
