Magdalena Anderssons (S) tystnad om vådliga bieffekter av S-förslagen.

(Artikel publicerad i Svenska Dagbladet den 30 september 2012.)

 

Socialdemokraternas Magdalena Andersson nya slagord mot regeringen är att den lånar till ”vidlyftiga skattesänkningar”. Andersson syftar på bolagsskatten.

Dock, bolagsskatten skulle – om man inte sänker den – medföra att skattebasen krymper. Varför det? När omvärlden har lägre bolagsskatt väljer fler företag att inte expandera i Sverige, eller att lokalisera sig utomlands. Det är alltså vilseledande att påstå att skattesänkningen ”kostar” 16 miljarder kronor eftersom dessa miljarder i växande utsträckning aldrig hade kommit in till statskassan om skattesatsen behållits på 26 procent istället för att den 1 januari 2013 sänkas till 22 procent. Att tänka kameralt och statiskt är okej på hushålls- och företagsnivå, men inte på samhällsekonomisk nivå när regeringspolitik avgör förutsättningarna för bland andra företagen.

Nu ska socialdemokraterna öka utgifterna för sjukförsäkringen (3,5 miljarder kronor), andra alternativa åtgärder för personer i arbetsmarknadspolitikens ”fas 3” (drygt 2 miljarder kronor), och höjd a-kassa (några ännu oredovisade miljarder). Eftersom ingen kan öronmärka statens upplåning för vissa, men inte andra, åtgärder kan man lika gärna säga att Riksgäldens blygsamma upplåning i så fall skulle gå till ökade utgifter som till intäktsminskningar. Det vet naturligtvis Andersson, men hon vill kanske kasta grus i vanligt folks tankemaskineri med sitt utpekande av just sänkt bolagsskatt såsom vore den öronmärkt i statens upplåning.

Man kan ha olika åsikter om den lämpliga nivån på ersättningen till sjuka och arbetslösa. Folkpartiet Liberalerna tycker till exempel att den bör vara något högre än Moderaterna. Det är en fördelningspolitisk avvägning. Ostridigt är dock att det finns en målkonflikt: Ju högre ersättning man bestämmer sig för, desto svagare blir drivkraften till ökad sysselsättning och lägre arbetslöshet. Det finns mycket forskning som konstaterat detta så det är inte lönt att förneka existensen av motsättningen mellan generösare bidrag, å ena sidan, och fler jobb å andra sidan. Fler jobb har i sin tur en mycket stark positiv fördelningspolitisk effekt, även om den naturligtvis tar något längre tid att registrera i statistiken än gör höjda bidrag.

Att Socialdemokraternas satsningar på väsentligt högre ersättningar till dagens arbetslösa och sjukskrivna får betalas genom färre jobb kommer dock inte Andersson knappast att vilja erkänna annat än under stark frågepress. Men det priset för den socialdemokratiska politiken bör lyftas fram, och uppskattningar om jobb-förlusterna avkrävas Andersson.

Att Socialdemokraterna föreslår starkt ökad subventionering av åtgärder för långtidsarbetslösa i arbetsmarknadspolitiken (”att stänga fas 3”) leder till en förlust av vanliga reguljära jobb. Det kommer Andersson sannolikt att vilja slinka undan med en fotnotsfras, typ ”det vet alla” – som om den kunskapen vore allmängods! Men priset i form av förluster av vanliga människors jobb (”utträngning”) bör upp på bordet och beräkningar redovisas.

Till sist: Om man betalar personer som är i utbildning en hygglig, eller till och med avtalsenlig lön – som är Socialdemokraternas förslag – kommer vi tillbaks till den närmast ohållbara situationen som rådde för ett antal år sedan, det vill säga att det i samma klassrum sitter dels personer som får en god statlig ersättning (lön) för att studera, dels personer som tvingas låna hos CSN eller andra för att finansiera sina studier. Det leder till att många människor upplever sig drabbade av en stor orättvisa. Enorma spänningar uppstår.

En statlig politik som innebär en sådan olik behandling av människor i samma undervisning har inte accepterats i det förgångna och kommer nog inte heller att göra det framdeles.

Fas tre ersätts av mer bidrag och färre osubventionerade jobb.

Socialdemokraterna ska "stänga ned" 30 000 platser i "fas 3" meddelande man idag. Men vad blir skillnaden?

Svar: En svagare arbetslinje med färre reguljära (osubventionerade) jobb i Sverige. S vill minska långtidsarbetslösheten genom en utvidgad och stärkt bidragslinje.

Socialdemokraternas nya åtgärder konkurrerar sålunda med normalt lönesatta jobb på den vanliga arbetsmarknaden. Exempel: Antag att en företagare börjar producera trädgårdsmöbler med hjälp av lönesubventionerade personer, och att han bara behöver betala 15 procent av andra företagares lönekostnad, såsom S föreslår. Då slår den nye företagaren ut från marknaden andra redan existerande producenter av trädgårdsmöbler, som ju betalar och har 100 procents avtalsenlig lönekostnad. Då går redan etablerade producenter ganska snart i konkurs, deras anställda blir arbetslösa, och de kommer kanske så småningom över i socialdemokraternas nya "Fas S"-system. De får då en lönesubvention på 85 procent, och kan anställas av den nye, framsubventionerade, producenten av trädgårdsmöbler. Så vad är vunnet?

Dessutom: För dem som kan se fram mot 100 procent avtalsenlig lön som är subventionerad bortfaller närmast incitamenten att söka jobb på reguljära arbetsmarknaden.

Resultatet blir alltså en delvis utträngning av vanliga riktiga jobb - något som Magdalena Andersson (S) reptilsnabbt gled förbi på pressträffen.

Åtgärderna som föreslås av S är också i princip desamma som svenska regeringar använt sig av under lång tid. Den svåra frågan är alltid densamma: hur skall man återföra dessa personer - som varit långtidsarbetslösa - till den reguljära arbetsmarknaden? På den punkten är S-recepten nygamla: En person som står långt ifrån arbetsmarknaden och inte är tillräckligt produktiv i arbetslivet för att bära upp en avtalsenlig lön får traditionellt i Sverige hjälp på två sätt:

1) Arbetsgivarens lönekostnad sänks genom en statliga subvention så att lön och produktivitet överensstämmer.

2) Den enskildes produktivitet höjs med hjälp av utbildning så att lön och produktivitet överensstämmer.

S förslag sätter in en bortre parentes för dem som får sin lön subventionerad med 85 procent. Men vad händer sedan? Det förefaller inte finnas något annat svar på den frågan än att det sitter en utredning som Alliansregeringen tillsatt, och som S ska återkomma till att ta ställning till.

Mera utbildning och överbryggning skola-till-arbetsliv är redan idag föremål för massiva insatser och regeländringar från alliansregeringens sida, med en rad olika slags insatser. Även fokus på en bättre fungerande arbetsförmedling har varit Alliansregeringens, och hela myndigheten är omgjord. Inget av detta förefaller nytt, även om det inte ska uteslutas att några nya former kan behövas och några gamla former tas bort.

Socialdemokraterna älskade på pressträffen att säga "riktiga jobb" och "fungerande insatser" men menar extra-subventionerade jobb, extra-subventionerad utbildning och nya nygamla krav på bättre arbetsförmedling, och undviker frågan om utträngning av andras normala jobb.

Bakgrund:

S höll alltså idag presskonferens om att avskaffa fas 3 och ersätta med uppskattningsvis hälften "riktiga jobb" till avtalsenlig lön och hälften utbildning till bibehållen ersättning i nya studieplatser vid t ex komvux och yrkeshögskola. Den som anställer får en lönesubvention i form av ett särskilt anställningsstöd om 85 % (företag), respektive upp till 100 % (kommuner/landsting samt föreningar). Förslaget gäller de 30 000 personer som idag ingår i fas 3 under ett års tid - en ev. utökning till andra grupper och över längre tid återkommer S till. Kostnaden (utöver dagens fas 3-medel) är ca 2 mdkr för 2013.

Full pott för folkpartiet: både hemleverans från Systemet och nej till gårdsförsäljning!

Systembolaget börjar redan i höst med hemleverans! Regeringen har bifallit Systembolagets önskan att under hösten pröva hemleverans av vin, öl och sprit. Det är mycket bra. Den som befinner sig på en svensk vingård kan på gården beställa hemleverans av vinet, eller köpa det på de tre närmaste Systembutikerna eller beställa det till butiken hemmavid utan extra kostnad. Full pott för förnuftet, med andra ord.

 

Detta är den nya alkoholpolitiken i ett nötskal: strikta ålderskontroller och perfekt service till nyktra vuxna. Systembolagets monopol och legitimitet bygger på att medborgarna accepterar monopolet. Förslag om Systembolagets avskaffande ska inte kunna motiveras med att bolaget ger medioker service.

Man ska veta att det idag är lagligt – och i praktiken ofta utan varken ålderkontroll eller skatt – att importera med internetbeställning, och få varorna levererade hem till dörren. Då är det bättre – och sannolikt billigare – att Systembolaget utför denna tjänst med strikta ålderkontroller, genomfört utan vinstintresse och utan offensiv marknadsföring.

Stora livmedelskedjor som ICA, Coop. Hemköp m fl är i startgroparna och vill gärna sälja med hemleverans med ”helgkassar” innehållande vin och mat i lämpligt kombination. De kan göra detta med utnyttjande av dagens regelverk, men utan Systembolagets vana vid rutiner för strikt ålderskontroll och uppföljning av efterlevnaden av ålderskontrollerna. Vinklubbarna är idag antagligen inget stort socialt problem, men deras marknadsföring och verksamhet har vuxit snabbt. Förhoppningsvis tillämpar de strikta ålderskontroller.

 

Höstens introduktion på Systembolaget av hemleverans kommer att följas av erfarna alkoholforskare. Hemleverans kommer att kosta måttligt extra (se nedan) och göras med några dagas leveranstid. Leveranser sker helgfria vardagar under butikernas öppettider (klockan 10.00 – 20.00) - med obligatorisk legitimationskontroll och noggranna instruktioner till leverantörens personal att inte lämna ut till någon under 20 år, berusade eller när det finns risk för langning.

 

Hemleverans kommer kanske främst att utnyttjas av stressade heltidsarbetande som ett sätt att få livspusslet att gå ihop lättare, och äldre som tycker att det är bekvämt att inte behöva ta sig till butiken och sedan bära hem tunga påsar.

 

En föregångare till svensk hemleverans finns i Norge. Där har hemleverans från norska Vinmonopolet funnit i tio år och utan påvisbara negativa sociala effekter.

 

För mer kött på benen: Så här förespråkande jag – i reviderat sammandrag – hemleverans sommaren 2011 (18/7) på DN-debatt:

Systembolagets monopol och legitimitet bygger på att medborgarna accepterar monopolet. Därför bör Systembolaget eftersträva att nyktra vuxna ska få perfekt service. Förslag om Systembolagets avskaffande ska inte kunna motiveras med att bolaget ger medioker service. Fokus för företagets alkoholpolitiska uppdrag är numera också att motverka drickande bland unga. Det sker framför allt genom de strikta ålderskontrollerna, som man genom kontinuerliga tester vet är mycket effektiva, samt olika kampanjer riktade till unga, deras föräldrar och äldre syskon.

Med nya mönster för hur vi handlar bör Systembolaget förbättra sin service genom att införa modern e-handel med leverans till köparen.

På bolagets webbplats skall man kunna beställa alla typer av drycker. Det rör sig i dag om cirka 14 000 (sic!) produkter. Varorna levereras efter en i sammanhanget normal leveranstid om 2–4 dagar, beroende på var i landet leveransen sker. (Om varorna inte finns i standarsortimentet kan det ta något längre tid.) Vid överlämningen av varorna måste mottagaren kunna legitimera sig och visa att han eller hon är minst 20 år, det vill säga minimiåldern för köp i Systembolagets butiker. Mottagaren skall även vara nykter och inte misstänkas för langning.

Den chaufför som utför leveransen måste vara minst 20 år. Om mottagaren inte uppfyller villkoren överlämnas inte varorna. Detta är, precis som i butik, desto lättare eftersom Systembolaget inte drivs med vinstintresse och ett nekat köp inte är en förlust eller motgång.

Betalningen sker antingen vid beställningen över internet på numera gängse sätt, eller med kort vid leverans på samma sätt som man kan betala till exempel taxi med kort (och alltså utan rånar-­attraktiv kontanthantering).

Leverantören upphandlas regionalt av Systembolaget. Det kan bli Postens paketservice eller någon annan pålitlig speditör. Systembolaget får genomföra stickprovskontroller och regelbundet gå igenom problem och avvikelser vid leverans med de aktuella chaufförerna (en gång/månad exempelvis).

Den extra kostnaden för hemleverans ska inte bäras av butikskunderna. Priset vid dörren ska vara ett rent kostnadspåslag. Det får inte sättas så lågt att bolaget kan sägas missbruka sin monopolställning och därmed konkurrera ut de under senare år nytillkomna privata vinimportörerna, som också levererar till dörren (från lager i utlandet). Systembolaget kommer ändå att ha ett övertag jämfört med dessa i kraft av sina stordriftsfördelar, och därmed lägre kostnader, och sitt mångdubbelt större sortiment. (En stor vinbutik i Paris, Milano eller Barcelona har 300–400 flaskor på hyllorna, och huvudsakligen från det egna landet.)

Jag skulle utifrån uppgifter från norska Vinmonopolet, som har ett liknande och väl fungerande system, gissa att extrakostnaden kanske kan bli 100–200 kronor för upp till sex flaskor eller några ölflak, och 400–500 kronor för upp till hundra flaskor/ölflak. Prispåslaget beror helt på speditörernas kostnad för att köra ut och hantera varor och betalning.

De privata vinimportörer från egna lager utomlands som finns redan i dag – typ Australian Wine Club, Vinstocken med flera – är knappast något social- eller alkoholpolitisk problem. I startgroparna väntar dock större aktörer – kanske både ICA och Konsum – för att introducera tjänster med helg- och festkassar som innehåller kombinationer av mat och alkoholdrycker. Inget fel i det, men de alkoholhaltiga dryckerna bör självklart istället – utan vinstintresse och med ett väsentligt bredare sortiment – köras hem, till festlokalen eller till landet, bekvämt från Systembolaget.

Blir detta en ingång till ungdomsfylleri? Knappast, eftersom det förutom legitimation kommer att krävas planering flera dagar i förväg; spontanfylla är knappast möjlig. Även om man utnyttjar möjligheten att skicka en flaska som gåva till någon annan ska mottagaren ändå alltid vara minst 20 år. För ungdomar spelar dessutom den högre totalkostnaden större roll; det blir ju inte särskilt billigt att köpa varorna med leverans, men mer bekvämt.

Gårdsförsäljning då? Förutom det som jag skrev inledningsvis: Sanningen är att ensamrätt till försäljning inte går att förena med flera olika försäljare. Man får välja mellan att behålla Systembolagets ensamrätt, eller att riva upp hela monopolet. Det finns ingen medelväg. Sorry. Finlands system är varken rättssäkert eller täcker vinodlare.

"Etiopiensvenskarna" kommer hem som hjältar idag. Är de hjältar?

Vi gläds alla med de två och deras familjer att de nu är fria och hemma. Det är självklart en stor lättnad. Orättvis och kränkande fångenskap i en skurkstats fängelse önskar ingen inte ens sin värsta fiende.

 Trots glädjen över friheten vill jag ställa några frågor till media, som normalkritiskt sinnade journalister möjligen också ställer vid kommande presskonferens, tv-soffor, debattprogram, och i den fortsatta diskussionen:

- Är det skillnad mellan arbetande journalisters och vanliga medborgares rättigheter och skyldigheter i främmande land?

- Finns det gränser för när svenska staten ska ställa upp med hela arsenalen av diplomatiska, politiska och ekonomiska påtryckningsmedel? (En variant på frågan aktualiserades i samband med tsunamikatastrofen i Thailand.)

- Vilket ansvar har hemmaredaktioner för journalister som verkar i farliga områden, inkl frilansar som man anlitar?

- Vilken kompetens ska krävas av dem som reser ut som journalister med avseende på t ex kunskap i språk, historia, kultur, osv.


Etc etc

Det behövs en ny generation europeiska federalister!

Det behövs en ny generation europeiska federalister. Barroso, Junker och andra i den gruppen är förbrukade som företrädare.

Målet om ett federalt Europa är rätt, stort och önskvärt. Det får inte förfuskas. Ett federalt Europa – eller federation av europeiska länder – får växa fram underifrån från medlemsländerna, deras medborgare och nationella parlament – och vila på dagens omfattande EU-samarbete.

Idag förutsätter Europas medborgare och företag självklart att politikens fokus ska ligga på de akuta ekonomiska frågorna – arbetslöshet, inkomster, konkurrenskraft och bankproblem. De behöver inte en flykt till framtiden och författningsmässiga strukturer. Nu behövs t ex fokus på konkreta åtgärder för gränsöverskridande banktillsyn, regler för hantering av banker i kris, skyddsnät för bankkunders insättningar, osv. Därför är dagens förslag om ”bankunion” välkomna.

Men vad hjälper ett utropande i Europaparlamentet om framtida federalism människorna i Europa som är oroliga för sin ekonomi och sina jobb? Barossos agerande med sitt tal idag är för oss europafederalister sannolikt kontraproduktivt. Valet av tidpunkt och fokus riskerar att misskreditera den viktiga federala europatanken (http://ec.europa.eu/sverige/news/topics/euissues/news_date_979_sv.htm)

Det behövs en ny generation europeiska federalister – inte minst liberaler! – som startar underifrån, från människors akut upplevda problem, och som kan binda ihop problem och vision i ett europeiskt demokratiskt sammanhang.

Kostsam och otillräcklig grön el.

(Replik publicerad i Dagens Industri 7 september 2012.)
I en artikel påpekade jag att det ofta framförda kravet på en blocköverskridande uppgörelse om kärnkraften inte är något trollspö som löser Sveriges problem med elförsörjningen när dagens reaktorer stängs (DI 24/8).


Man måste börja med sakfrågan och inte med det politiska spelet. För inte är väl näringsliv, fack och energibolag nöjda med en blocköverskridande uppgörelse som innebär utfasning av kärnkraften när dagens reaktorer pensioneras? Det skulle bland annat innebära väsentligt högre elpriser och större utsläpp av koldoxid.


Personer som skulle välkomna högre elpriser genom nedlagd kärnkraft är självklart företrädarna för de särintressen som skulle få bättre lönsamhet och större produktion i sin verksamhet. Det gäller främst producenter av vindkraft, bioenergi solenergi, och apparater som minskar behovet av el. Ordföranden i dessa särintressens samarbetsorgan ”Förnybarhetsrådet” – professor Tomas Kåberger vid Chalmers – angriper mig följaktligen i en replik (DI 3/9).


Kåberger skriver om ”våra medlemsföretag” och blandar friskt ihop statistiska uppgifter om el med det vidare begreppet ”energi”, transportsektorns ”förnybara drivmedel” och ”förnybar el”. Professor till trots finns i repliken dessutom huller om buller uppgifter om nivåer och förändringar i desamma. Kåbergs uppgift att ”förnybar energi i år har gett mer än två tredjedelar av den svenska elanvändningen” är antingen oriktig, eller inkluderar import av vindkraft från Danmark. Sammantaget: inte bra för Chalmers rykte.


Det som helt saknas i repliken är uppgifter om nivån på framtida elpriser och förändringen i elpriser och skattesubventioner som krävs för att uppfylla Förnybarhetsrådets vision. Jag tror DIs läsare är mycket intresserade av att få veta om Förnybarhetsrådets elpriser gör näringslivet konkurrenskraftigt. Sveriges familjer tror jag också är intresserade av Förnybarhetsrådets prognoser för deras framtida elräkningar och skatter. Beträffande Tyskland – Kåbergers föredöme – rapporterar t ex Dagens Nyheter den 3/9 att ”problemet är att samtidigt [med energiomställningen] stiger elpriserna. Tusentals hushåll klarar inte längre att betala elräkningarna och stängs av från nätet.” Den detaljen glömde visst Kåberger att nämna när han hyllade Tysklands kärnkraftsavveckling, för att inte tala om Tysklands ökade import och användning av kol och fossilgas för sin elförsörjning.


Jag välkomnar självklart alternativa metoder för elproduktion, och det finns ingen anledning att ställa dem mot kärnkraft. Men låt oss inte hymla med deras problem när det bland annat gäller den kontinuerliga försörjningen med svensk baskraft och de ekonomiska villkoren.

Bra ECB beslut idag, inklusive skedmatningen av lån mot reformer.

ECB och IMF har haft en bra dag på jobbet!

Det var ett i nuvarande läge klokt ECB-beslut idag om möjlighet till ”obegränsade köp av statsobligationer” i utbyte mot tydliga lånevillkor övervakade av IMF, och som – om villkoren inte uppfylls – tas tillbaka.

 

Noteras bör att regeringarna i länder som Spanien och Italien för att få låna enligt detta program, dels får sig förelagda skräddarsydda reformlistor, dels att det blir IMF och inte något soft EU-organ som ska kontrollera att åtagandena uppfylls, och ge bedömningar av reformtakten.

 

Om inte avgivna löften om reformer infrias avbryts ett låneprogram av IMF – dvs. det blir ett slags skedmatning av nya och omsatta lån, i utbyte mot reformer i praktisk handling.

 

På sikt kan detta leda till en högre inflation i euroområdet, men främst i så fall i nord-euro, (syd-euro är redan så nedtryckt i låg ekonomisk aktivitet), vilket skulle något förbättra konkurrenskraftunderläget för syd-euro.

 

Villkoren lär inte bli populära i låntagarländerna. Paradoxalt nog: Ju mer medgörliga och generösa tyskarna och ECB är, desto mer avskydda riskerar de att bli i de länder de stödjer.

 

Icke desto mindre – ECB och IMF har haft en bra dag på jobbet!