Magdalena Anderssons (S) tystnad om vådliga bieffekter av S-förslagen.

(Artikel publicerad i Svenska Dagbladet den 30 september 2012.)

 

Socialdemokraternas Magdalena Andersson nya slagord mot regeringen är att den lånar till ”vidlyftiga skattesänkningar”. Andersson syftar på bolagsskatten.

Dock, bolagsskatten skulle – om man inte sänker den – medföra att skattebasen krymper. Varför det? När omvärlden har lägre bolagsskatt väljer fler företag att inte expandera i Sverige, eller att lokalisera sig utomlands. Det är alltså vilseledande att påstå att skattesänkningen ”kostar” 16 miljarder kronor eftersom dessa miljarder i växande utsträckning aldrig hade kommit in till statskassan om skattesatsen behållits på 26 procent istället för att den 1 januari 2013 sänkas till 22 procent. Att tänka kameralt och statiskt är okej på hushålls- och företagsnivå, men inte på samhällsekonomisk nivå när regeringspolitik avgör förutsättningarna för bland andra företagen.

Nu ska socialdemokraterna öka utgifterna för sjukförsäkringen (3,5 miljarder kronor), andra alternativa åtgärder för personer i arbetsmarknadspolitikens ”fas 3” (drygt 2 miljarder kronor), och höjd a-kassa (några ännu oredovisade miljarder). Eftersom ingen kan öronmärka statens upplåning för vissa, men inte andra, åtgärder kan man lika gärna säga att Riksgäldens blygsamma upplåning i så fall skulle gå till ökade utgifter som till intäktsminskningar. Det vet naturligtvis Andersson, men hon vill kanske kasta grus i vanligt folks tankemaskineri med sitt utpekande av just sänkt bolagsskatt såsom vore den öronmärkt i statens upplåning.

Man kan ha olika åsikter om den lämpliga nivån på ersättningen till sjuka och arbetslösa. Folkpartiet Liberalerna tycker till exempel att den bör vara något högre än Moderaterna. Det är en fördelningspolitisk avvägning. Ostridigt är dock att det finns en målkonflikt: Ju högre ersättning man bestämmer sig för, desto svagare blir drivkraften till ökad sysselsättning och lägre arbetslöshet. Det finns mycket forskning som konstaterat detta så det är inte lönt att förneka existensen av motsättningen mellan generösare bidrag, å ena sidan, och fler jobb å andra sidan. Fler jobb har i sin tur en mycket stark positiv fördelningspolitisk effekt, även om den naturligtvis tar något längre tid att registrera i statistiken än gör höjda bidrag.

Att Socialdemokraternas satsningar på väsentligt högre ersättningar till dagens arbetslösa och sjukskrivna får betalas genom färre jobb kommer dock inte Andersson knappast att vilja erkänna annat än under stark frågepress. Men det priset för den socialdemokratiska politiken bör lyftas fram, och uppskattningar om jobb-förlusterna avkrävas Andersson.

Att Socialdemokraterna föreslår starkt ökad subventionering av åtgärder för långtidsarbetslösa i arbetsmarknadspolitiken (”att stänga fas 3”) leder till en förlust av vanliga reguljära jobb. Det kommer Andersson sannolikt att vilja slinka undan med en fotnotsfras, typ ”det vet alla” – som om den kunskapen vore allmängods! Men priset i form av förluster av vanliga människors jobb (”utträngning”) bör upp på bordet och beräkningar redovisas.

Till sist: Om man betalar personer som är i utbildning en hygglig, eller till och med avtalsenlig lön – som är Socialdemokraternas förslag – kommer vi tillbaks till den närmast ohållbara situationen som rådde för ett antal år sedan, det vill säga att det i samma klassrum sitter dels personer som får en god statlig ersättning (lön) för att studera, dels personer som tvingas låna hos CSN eller andra för att finansiera sina studier. Det leder till att många människor upplever sig drabbade av en stor orättvisa. Enorma spänningar uppstår.

En statlig politik som innebär en sådan olik behandling av människor i samma undervisning har inte accepterats i det förgångna och kommer nog inte heller att göra det framdeles.